Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

på ödets vingar

  • När jag läser en bok som hårt har lanserats som fantasy för unga vuxna, skriven av en 17-årig tjej, så är det svårt att läsa den utan att ha detta i bakhuvudet.

    Jag talar alltså om Julia Sandströms På ödets vingar.

    Och, ja, det är smärtsamt tydligt att det är en ung författare som skrivit boken (som är del ett av fem, tydligen). Den följer fantasygenrens alla konventioner utan något som helst nytänkande. Handlingen är minst sagt schablonartad. Oväntat möte — flykt från fara — den mystiske rådgivaren. Ja, man har sett det hundratals gånger förr.

    Det tråkigaste är att så mycket av handlingen hänger på till synes slumpmässiga händelser. Den medvetslösa främlingen råkar hittas av just den person han söker. Av hundratals brev och papper råkar huvudpersonen få med sig just de som innehåller ledtrådar som för ”questen” vidare. Slump, slump, slump. Eller är det ödet som som nämns i titeln? I sådana fall är det alldeles för mycket öde per sida.

    Finns det en tanke bakom detta som kommer att avslöjas i kommande böcker? Eller är det bara en ung författare som använder den mest nötta berättartekniken i världen? Förmodligen det senare, säger jag fördomsfullt.

    För den som gillar fantasy så finns det inte mycket att hämta i På ödets vingar. Och även sedd som ungdomsbok så har den inte mycket att komma med. Boken är helt enkelt för slätstruken. Det finns ingen spänning, inget intresse för huvudpersonerna och inget sting i själva världen.

    Om det här är den bästa unga fantasy som skrivs i Sverige i dag så … tja … får vi hoppas på en ljusare framtid.