Saker som är överskattade, del 2: Resor i rollspel

Va, tänker ni, är resor i rollspel överskattade? Är det inte allmänt konsensus att de suger gorillakastanjer?

Nej, säger jag! Varför? Jo, för att varenda jäkla spelmakare försöker göra resor till något skoj. Resor är åååååå så viktiga i typ alla publicerade äventyr. Man ska rida från Storhavn till Vretgaard, rymdskeppa mellan Coriolis och Djachroum eller promenera från Arhem till Kmordatemplet. Utan resor hade de flesta rollspelkampanjer stannat av tvärt.

Kolla på den här tabellen ut Dimön (Äventyrsspel, 1984):

Ur "Dimön" (Äventyrsspel, 1984).

Sedan rollspelens begynnelse har resan varit en central del av rollspelandet. Olika regelsystem och äventyr har försökt hantera dem olika, från de klassiska slumpmötestabellerna, via hex crawling till 2011 års The one ring, som gjort resor till ett helt eget minispel. Traditionellt rollspel är ett spel om resor.

Det är givetvis inte det minsta konstigt. I de genrer som de flesta rollspel utspelar sig i så är resan ofta ett centralt tema. ”One does not simply walk into Mordor,” för att ta ett exempel. Men där är – i bästa fall – den geografiska resan också en metafor för en inre resa. När Luke överljusfartar från Dagobah till Bespin så är det inte bara en resa i rymden, det är även ett sätt att visa hur han fortfarande styrs av känslor, hur mycket han bryr sig om sina vänner. Och när Harry Potter kliver på tåget mot Hogswarts så är det inte bara en tågresa, utan en symbol för hur han bokstavligen byter liv – den kuvade pojken under trappan blir The boy who lived.

I rollspel saknas den aspekten. Där är resan bara ett enkelt sätt att flytta rollpersonerna från en häftig miljö till en annan. Resan från Sylvania till Zhidovsk i The thousand thrones (Black industries, 2008) har inget annan mening än att en författare någon gång fick för sig att det vore coolt med en by som hette Zhidovsk. För berättelsen är den fullständigt meningslös.

Så varför insistera på att skildra något så mondänt resor? Många skulle säkert hävda att det ger en känsla av realism; det går bara inte att hoppa över någonting som upptar veckor av rollpersonernas liv. Andra tycker förmodligen att det inte vore lika roligt om alla oraklets fyra ögon (ni vet, de mordhotade siarna från Oraklets fyra ögon) fanns i samma stad.

Popycock! Rollspelsresor är bara en tafflig berättarteknik som gör det lätt för spelskapare att dölja hur tråkig storyn egentligen är. När rollpersonerna ständigt flängs runt mellan olika miljöer – från Landori till Berendien till Hynsolge – så är spelarna för upptagna med att orientera sig en de nya miljöerna för att lägga märke till att handlingen är snodd från typ alla fantasyböcker som skrivits.

Om du är äventyrsmakare och vill imponera på mig, skriv en maffig historia som utspelar i en och samma stad. Eller än bättre: i ett och samma hus.