Vari jag hånar Norstedts förlag

acaciaomslag.jpg

Ovan ser du det brittiska och det amerikanska omslaget av David Anthony Durhams bok Acacia. (Han postade dem på sin blogg rätt nyligen.) De är helt okay omslag.

Den brittiska versionen känns ganska traditionell, men det är inget snack om att den är välgjord. Pluspoäng för att det är en kvinna utan urringning i förgrunden.

Jänkarnas omslag är kanske lite oljigt i färgerna, och är så pass abstrakt att man inte får några signaler om vad boken handlar om. Men det ger ändå tydliga vibbar om att, hörru, det här är inte David Eddings. Vuxenfantasy. Lite i stil med Steph Swainstons brittiska omslag.

Så här ser den svenska utgåvan ut:

akacien.JPG

Hmm … om vi bortser från det helt onödiga tilltaget att lägga till ”ien” i titeln så är detta omslag bara ytterligare ett exempel på att sverige befolkas av massor av usla illustratörer och förlagsfolk utan omdöme. Fult tecknat, ja, men vad är det egentligen som pågår där i snön? Inte går, eller vandrar, eller pulsar, de fula vita gubbarna i alla fal, den saken är klar. Stretchar de vaderna? Är det en bodypump-klass vi ser? För jag kan inte riktigt komma på någon annan situation då folk står i just den där ställningen.

Förresten, du missar väl inte min recension av Acacia?

Faran med onlineshopping

Beställde Donaldsons Fatal Revenant från Bokus för ett tag sedan. Tyvärr kunde man inte se omslagsbilden, vilket resulterade i att jag fick den kitschiga, fula varianten. Gissa vilken:

Samma sak hände med Pratchetts Making Money — och bröt en lång tradition av enhetliga Pratchettbokryggar i hyllan.

Så säga vad man vill om att handla i fysiska, riktiga, boklådor, men risken att man väljer det fula omslaget är ganska minimal.

Bra bok, fult omslag

dotcr.jpgVera Nazarians Dreams of the Compass Rose är en mytiskt skimmrande samling noveller som sakta vävs samman till en helhet. Boken är som en modern Tusen och en natt med ett myller av gudar och väsen, fantastiska platser och ödmjuka hjältar.

Hon får mig att tänka på Jack Vance när han är som mest poetisk, eller Michael Moorcock när han är som minst stressad.

Det är en jävligt bra bok, helt enkelt.

Tyvärr är omslaget minst lika fult som boken är lysande. Bilden här till vänster är inte en dålig scan, som man kan tro. Det ser faktiskt ut så där. Suddigt, klatchiga färger och i allmänhet ugly. Baksidestexten går knappt att läsa.

Det är förbannat synd, för nu kommer massor av potentiella läsare missa hur otroligt bra Nazarian skriver.