Har man sett ett rollspel, har man sett alla

Det går trender i allt. Allt utom omslag till rollspel. Av någon anledning har dessa haft ungefär samma motiv ända sedan 70-talet. Det finns egentligen bara fyra sorters rollspelsomslag.

1. Här står vi-omslaget

Folk står upp i olika miljöer. Jag antar tanken bakom den här typen av omslag är att förmedla stämning och, i bästa fall, visa upp vilken sorts karaktärer som går att spela. De kan vara hur snygga som helst de här omslagen, men jag tycker ändå att de är ganska tråkiga.

2. Det minimalistiska omslaget

Den här trenden har aldrig riktigt tagit fart i Sverige, möjligtvis med undantag av några indiespel. White Wolf var en föregångare i genren med VampireWerewolf och allt vad spelen hette, men även TSR anammade den i sina ”Complete handbooks” till AD&D2. Jag får känslan av att de som väljer ett sånt här omslag till sitt spel gärna vill ge intrycket av att vara lite finare, att signalera att här är det minsan inte fråga om något vanligt rollspel.

3. Action-omslaget

Pang pang! Stål mot stål! Monster och hjältar i dödlig strid. Stridscener, helt enkelt. Man behöver inte fundera länge på budskapet – här är det full rulle så fort man öppnar boken.

4. Pinuppan

Pinuppan är besläktad med ”här står vi”-omslaget men skiljer sig i att det bara är en person som står i fokus. Personen i fråga gör sällan någonting av värde. Tanken här är att visa upp hjälten, visa hur cool rollperson man kan spela. Svenska Noir har en spännande variant som, så vitt jag vet, är unik i rollspelsvärlden. Där närmar sig omslaget snarare minimalismen än här-står-vi.

5. Hybrider

Det finns många olika varianter och blandningar av ovan nämnda omslagstyper. En av de vanligaste är härstårvi/pinuppa, eller ”det flygande huvudet”, här exemplifierat med Mutant:

En annan variant på pinuppan är techpinuppan, alltså när en maskin står i centrum. Vanligt i scifi-spel, till exempel Serenity:

D&D3E satte igång en kortvarig trend av fejkomslagsomslag – omslagsbilder som föreställer någon sorts exotisk bok. En sorts förvriden minimalism. Den trenden är så gott som död nu, men ett skojigt exempel är Creature Collection:

Tänk om

Jag hoppas att vi i framtiden kan få se andra typer av omslag. Någon sorts nytänk. Tänk om Eon fick en Joe Abercrombie-artad karta på omslaget? Hur coolt vore inte det?

Ytterligare några rollspelsomslag från en tid som aldrig fanns

Ni som har hälsat på min blogg tidigare har förmodligen inte kunnat missa min visuella genomgång av den svenska rollspelshistorien (del 1, del 2). Nu har turen kommit till Kirunabaserade NeoGames som med buller och brak slog sig in på marknaden 1969.

Konkurrensen bestod vid den tidpunkten av Äventyrsspels nästintill insomnade Drakar och demoner samt Lancelot games Khelataar. Dessa spel hade en sak gemensamt: Långsam utgivningstakt. NeoGames gjorde sig kända för det motsatta, de fullkomligen pumpade ut böcker.

Den första av dessa var Eon, en c:a 60 sidor tjock bok något större än pocketformat som innehöll ett enkelt kortbaserat regelsystem och en beskrivning av fantasylandet Consaber.

Därefter släppte NeoGames en ny bok i månaden. Upplägget var detsamma i alla böckerna: En regeldel och en platsbeskrivning. Böckerna var (i utgivningsordning, vänster till höger):

Men sen tog det stopp. Pengarna eller intresset eller kunderna tog slut – det är ännu lite oklart vad. De storstilade planerna på under ett år släppa 12 böcker till ett spel och därefter satsa på ett nytt kom på skam. Tydligen var den första av 1970 års böcker, ”NeoTech – ett thrillerspel i en snar framtid”, redan på väg till tryckeriet när NeoGames drog i nödbromsen.

Det senaste året har det ryktats att någon entusiast köpt rättigheterna till NeoGames spel. Inte bara Eon, utan även det aldrig utgivna NeoTech och knappt påbörjade Vampyr (som var tänkt att vara 1971 års spel, men som aldrig han bli mer än några utkast). Vi får se hur det går med det.

Omröstning: Vilket är det snyggaste Sinkadus-omslaget?

47 nummer och 47 omslag. Sinkadus har tagit sig många skepnader genom åren, somliga snygga andra … mindre så.

Så jag tänkte ställa en enkel fråga: Vilket av alla omslagen tycker du är snyggast?

För att underlätta ert beslut har jag skapat ett flickr-album med alla tidningens omslag. Släng ett öga där, och rösta sedan här nedan. Motivera gärna svaret i kommentarerna.

Edit 100821: Omröstningen är stängd! De mest populära kandidaterna blev:

  1. Nr 4 (feb 1986). Illustration: Rowena Morrill (31 röster)
  2. Nr 3 (1985). Illustration: Nils Gulliksson. (29 röster)
  3. Nr 22 (dec 1989). Ill: Frank Frazetta (14 röster)

Totalt antal röster: 157.

Ännu fler rollspelsomslag från en tid som aldrig fanns

Som jag tidigare berättat släpptes det första svenska rollspelet, Drakar och demoner, 1966 av Äventyrsspel. Men det Karlskrona-baserade företaget Lancelot Games låg inte långt efter. Faktum är att deras första titel, Khelataar (1967), troligen hade kommit ut före DoD om det inte varit för diverse tryckeri- och distributionsstrul.

Khelataar var ett fantasyrollspel som gavs ut som inbunden bok, 250 sidor tjock. Spelet lanserades som ett mer ”seriöst”, jordnära och avancerat alternativ till DoD, och det utmärkte sig med regler om intriger och maktkamp mellan klanerna som befolkade Khelataars värld.

khelataar

Khelataar blev ingen succé men skaffade sig snabbt en liten, hängiven skara fans som köpte allt som släpptes till spelet. Äventyrstrilogin Svårvinter, Siarens tredje öga och Stenoxen anses fortfarande vara bland de bästa äventyr som givits ut i Sverige.

Med det dystopiska rollspelet Wastelands (1970) prövade Lancelot Games en ny strategi. Spelet – bara 100 sidor tjockt – gavs ut i pocketformat på billigt papper och såldes främst i kiosker och varuhus. Wastelands sålde i upplagor som än i dag är oöverträffade, men cyniker brukar hävda att det detta till trots är det mest ospelade rollspelet i landet.

Regelmässigt var Wastelands en modifierad version av Khelataar. Nyheterna bestod mest av regler för fordon, skjutvapen och annan teknologi. Intrigreglerna hade strukits och ersatts med ett så gott som oanvändbart system för sociala konflikter. Introäventyret ”Gåsen” är allmänt sett som ett praktexempel på hur man inte ska skriva ett ”sexigt” äventyr.

wastelands

Lancelot Games drog in rejält med pengar på Wastelands, men istället för att satsa på nya rollspel gav företaget sig in i den nyfödda datorspelsbranschen. Mellan 1971 och 1980 publicerade Lancelot Games ett 20-tal datorspel, bland annat klassiker som Kalevala tales, Bjorn Borg’s Tennis, Linkfire och Spaceoids. De lanserade även några av de allra första dator-rollspelen i världen: arthurianska äventyret Lancelot, Jack Vance-baserade Dying Earth och sci-fi historien Fight back! som var inspirerat av just Wastelands.

Våren 1979 bestämde sig företaget för att återigen satsa på ett rollspel. Man ville haka på western-trenden som rasade i Sverige, och då speciellt serietidningarna. 1977 gavs det ut 3 olika western-serier i landet; 1979 hade det antalet ökat till 13. I samarbete med Semic-förlag gav Lancelot Games ut ”serie-rollspelet” Western. Spelet såldes främst tillsammans med Semics western-titlar, men gick även att beställa via postorder direkt från kontoret i Karlskrona.

western

Western blev omåttligt populärt bland 8-14-åringar, mycket tack vara att reglerna, som presenterades i serieform, var otroligt lätta att komma igång med … oavsett om man ville spela cowboy eller indian.

Lancelot hade en rad tillägg till Western planerade när Äventyrsspel släppte Kult och rollspel banlystes i Sverige. 80-talet ägnade företaget åt sina datorspel. De flesta är bortglömda i dag, men Apex Twins var det mest sålda spelet i världen 1984. Pirates of the Pacific (1986) blev också väldigt omskrivet då det var det första datorspelet som skildrade homosexuell kärlek, men i övrigt var 80-talet ingen hit för Lancelot Games.

När rollspelsförbudet hävdes 1994 var Lancelot snabbt ute för att kontra Äventyrsspels Mutant 95. Det första spelet, Ninja (januari 1995), sålde hyggligt men hade ett riktigt uselt regelsystem och saknade helt regler för kaststjärnor.

ninja

Ninja bestod av en box (Lancelots första) som innehöll tärningar, en regelbok, ett äventyrshäfte (Drakflöjten av Gunilla Jonson) och en ”äkta ninjamask”.

Efter två tillbehör till NinjaKung Fu och Tigerns väg (båda 1996) – var det dags för nästa rollspel. Den här gången satsade man stort, och 1997 släpptes samtidigt Blodsed som rollspel, datorspel, roman och tecknad dvd-film.

blodsed

Blodsed var lika mycket brädspel som rollspel. I den extra stora boxen rymdes regel- och världsböcker, 24 färdigmålade tennfigurer, 3 olika terräng- och skeppskartor lämpade för figurstrid samt 5 specialtärningar. Regelmässigt cirkulerade spelet kring så kallade Hederspoäng (HP) som mätte dels rollpersonernas anseende, dels deras självförtroende. Hedern genomsyrade allt i spelet, och kunde användas som resurs både i och utanför strid. Liksom i gamla Khelataar fanns det regler för att hantera familjer och klaner.

2000, på dagen samtidigt som premiären för den kritikerhyllade filmen Star Wars: Det dolda hotet, gav Lancelot Games ut sitt sjätte och senaste rollspel: Warlands.

warlands

Med Warlands, ofta betraktat som en andlig uppföljare till Wastelands, gick Lancelot tillbaka till bokformat, den här gången något större än A4. 400 sidor, smockfullt med illustrationer, bokmärke och utmärkt papperskvalitet borgade för en av de lyxigaste och snyggaste rollspelsböckerna som sett dagens ljus.

Spelet är det mörkaste i Lancelots stall, och trots att det handlar nästan uteslutande om krig så har det väldigt finurliga regler för att hantera saker som sorg, hemlängtan, psykiska besvär och avtrubbning. Bland annat fortsätter dödade rollpersoner att vara med i spel – som ”minnen” hos de överlevande karaktärerna.

2002 släpptes tillbehöret Landfall till Warlands, och 2003 kom Tio fåglar till Blodsed, men annars har det varit ganska tyst från Lancelot Games. Det ryktas att företaget – fortfarande med samma ägare som på 60-talet – har något stort i görningen. Arbetsnamnen ”K2” och ”Bredsvärd” har nämnts på olika konvent, men vad det innebär får framtiden utvisa.

(Liksom tidigare är bilderna snodda lite här och var på nätet, bland annat ConceptArt och DeviantArt. Som vanligt har jag glömt spara direktlänkarna.)

Rollspel – den ariska hobbyn

Av alla rollspelsproukter som Äventyrsspel/Target Games gav ut under 80- och 90-talen (typ 150 stycken, exkluderat Sinkadus och solorollspel) så fanns det färgade personer på fem stycken. Här är de:

Nej, jag är inte överraskad att blott 3% av omslagen från huvudaktören under den svenska rollspelsguldåldern har en icke-vit person på sig. Kanske lite besviken och uppgiven, men inte överraskad.Vitmålade omslag är ett fenomen som är vida mer omfattande än 20 år gamla rpg-omslag. Gå till din närmsta bokhandel och kolla runt lite, vettja.

Inte heller överraskar det mig att de färgade personerna på ett av omslagen är djuriska vildar som måste dödas. Jag hade faktiskt förväntat mig lite fler av den varianten.

Vad som däremot gör mig lite bestört är att Äventyrsspel slagit knut på sig själva för att slippa visa mörkhyade människor ens på omslag där det borde varit självklart. Två exempel:

Känns det naturligt att ha blåa djurvarelser på ett modul om samurajer i den fejk-japanska provinsen Nara? Och, på det högra omslaget, varför är den vit snubbe med en snäcka på huvudet som smyger sig på farfar orm? Detta är exakt samma sunkiga fegrasistiska fenomen som får Ged att porträtteras som vit på vissa omslag till A wizard of Earthsea, eller att den uttalat svarta Mica blivit vit på omslaget till Liar.

Under Äventyrsspels storhetstid så var, som många av er kanske minns, invandring en ganska omtalad fråga. Bevara Sverige Svenskt hade sin boom under 80-talet och flyktingförläggningar brändes ner och VAM blomstrade under början av 90-talet. För att inte tala om Lasermannen, mordet på Ronny Landin eller Expressens ”Skicka hem dom”-löpsedlar. Sverige var inte en särskilt mysig plats att se ”osvensk” ut på i skiftet mellan 80/90-tal.

Med detta i bakhuvudet så kan man anta att Äventyrsspels redaktörer i alla fall var medvetna om att det fanns folk med utländsk härkomst i landet, och kanske till och med att några av dem spelade deras spel. (I min spelgrupp under den här tiden var vi två svennar, en chilenare och två uruguayare, så jag har empiriska bevis att det inte bara var svennebananas som lirade Äventyrsspels spel.) Men även om denna medvetenhet existerade så gjorde den inga spår på produkternas utseenden, den saken är säker.

krilloanInte ens Krilloan (1991) har en färgad person på omslaget. Däremot en snubbe i helrustning. Staden Krilloan ligger ju för fan på ”djungelkontinenten Samkarna”, ungefär på samma breddgrader som Kairo! Lycka till med att knalla runt i helrustning i 40 graders djugelvärme, asshole. Just detta klimatfaktum är något som Äventrysspel konsekvent ignorerat genom hela produkten. Alla bilder visar klassiska vita riddare och deras anhang. Fråga: Varför placera en stad på en tropisk djungelkontinent om man sedan låsas att den ligger i England? Det är helt jävla poänglöst!

Jag skulle gärna avslutat den här artikeln med att säga att det är ser annorlunda ut idag. Att rollspelsskaparna blivit mer medvetna. Men så är det inte. Svenska rollspel är lika färgblinda nu som då. För har ni sett någon person med ens aningen mörk hudfärg på ett omslag till Mutant UA, Trudvang, Saga, Noir, Supergänget, Matiné, Coriolis, Oktoberlandet, Västmark, Oskrivna blad, Höstdimma, Neotech, Eon eller något annat svenskt rollspel på sistone? Det har inte jag.

Det är roligt att Coriolis – som lanserades typ som ”araber i rymden!” – har ett omslag som ser ut så här:

Man ser bara baksidan av killen med huvudduken. Vilken slump!

Och är det inte typiskt att Trudvang, den senaste inkarnationen av Sveriges mest kända och största rollspel Drakar och demoner, medvetet valt en en kampanjvärld som i princip helt exkluderar alla hudfärger utom den nordiskt vita? För hur ska man få in en svart man i en vikingavärld? Jag skulle vilja säga att Riotminds ambition att skapa en svensk fantasyvärld bygger på en extremt föråldrad, stereotyp och unket nationalistiskt föreställning om vad som är svenskt.

Skärpning, rollspelsskapare!

Hur lat får man vara?

74807Vad fan är det här för omslag egentligen? Bilden illustrerar en extremt kort och oviktig scen cirka 20 sidor in i boken. Det är som om illustratören (Paul Youll) inte orkade läsa längre och bara målade något ur minnet för att bli av med skiten. Tänk er att omslaget till Sagan om ringen var Sam i trädgårdslandet. Det är inte bara missvisande som omslag, det är dessutom tråkigt.

Det konstiga är att även om Paul Youll bara orkade läsa 20 sidor av boken så borde han ändå ha hittat ett antal händelser som skulle ha passat bättre. Lat och dåligt omdöme?

Oavsett anledning: ett värdelöst tråkigt omslag till något som verkar vara en kanonbok (har kommit till sid 70).