Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

ocean’s eleven

  • lamora

    The Lies of Locke Lamora jämförs med filmen Oceans Eleven, både på omslaget och i diverse recensioner. Den jämförelsen gör inte boken rättvisa.

    För det första: Oceans Eleven och dess uppföljare försöker vara smarta svindlings-filmer men missar egentligen hela poängen med genren. I en bra svindlings-film ska man kunna tänka ”aha — det var som jag trodde” eller i alla fall ”aha — självklart var det så”. Oceans Eleven gör misstaget att tittaren inte kan förutse eller ana (eller ens vara efterklok om) slutet. Man får helt enkelt inte tillräckligt med ledtrådar. Visst kan man gissa — och ha rätt — men det beror mer på tur än några detektivkunskaper man besitter. Detta misstag görs inte iThe Lies of Locke Lamora.

    För det andra: The Lies of Locke Lamore må ha svindlare som huvudpersoner, men den handlar egentligen inte om en svindling. Den handlar mer om att huvudpersonerna med varierande framgång försöker undvika att bli utnyttjade och lurade själva.

    Oavsett detta så är The Lies of Locke Lamore en smart, spännande och engagerande bok. Scott Lynch visar att han förstått den kanske viktigaste delen av att skriva en fantasyroman: skriv inte en fantasyroman. Handlingen i The Lies of Locke Lamora kan lika gärna utspela sig i Stockholm 2007, New York på 1800-talet eller i 60-talets Paris. De fantastiska delarna av boken är prydnader, något som finns i bakgrunden och ger handlingen en speciell stämning. De är inte, som i många andra böcker i dennaskräpbeströdda genre, huvudsaken.

    Lynch har även bemästrat den ofta ignorerade och underskattade konsten att inte berätta allt. Man får den information som behövs för att förstå handlingen och karaktärernas motiv, men likt China Mieville nämner han ofta namn och företeelser utan att förklara dem. Detta är ett enkelt, men mycket effektivt, sätt att få den påhittade världen att kännas större ochmer verklig. Och det eliminerar alla de där outhärdligt tråkiga partierna där saker måste förklaras — ofta genom att en gammal vis gubbe håller en monolog för en ignorant yngling. Dessa förklaringskapitel är en styggelse som förpestat alltför stor del avfantasy-, sci-figenrerna. ”Show, don’t tell” som utlänningarna brukar säga.

    Så trots att The Lies of Locke Lamora är Lynchs debut, är den betydligt mer väl- och medvetet skriven än vad många veteraner i genren lyckas åstadkomma.