Dr Destructos robotarméer

Jag har en massa gamla halvfärdiga noveller (eller något) som ligger och skräpar på min hårddisk. Häromdagen twittrade jag en från 2000–2001 eller däromkring, och det är väl inte mer än fair att ni också får ta del av detta MÄSTERVERK:

Jag, ett geni?

Svenska kulter

Svenska kulter är inte en fackbok om svenska kulter, utan en samling skräcknoveller av Anders Fager. Det är mycket cthulhu över novellerna — cthulhu och svensk vardag: De sydsvenska gymnasietjejer som offrar sina ragg till Någonting bakom dansbanan. Det gamla paret som ska mata svanarna, och som pratar om att återuppväcka Strindberg från de döda. Rosengårdsgrabbarna som bilar genom Europa för att hämta hem ”Mormor”.

Det är bra skit alltihop, även om jag inte direkt blir rädd av den här typen av skräck. Den är mer fascinerande och spännande än läskig. Bra skrivet, bra berättat, bra storys. Bra, liksom. Man vill läsa mer.

Ni som hängt med här på bloggen ett tag känner till min aversion mot novellsamlingar. Jag har inte lyckats läsa igenom en hel novellsamling sedan biblisk tid. Svenska kulter är så bra att jag slukade den i en sittning. Jag! Novellhataren. Det om något borde ge er en fingervisning om kvalitén på Anders Fagers berättarkonst.

Etgar Keret = Da man

c17839Etgar Keret är en jävel på att skriva noveller. Som ni vet är jag inte överdrivet förtjust i noveller, men Keret — han är bra. Missing Kissinger är klassiskt Keret. Korta (ofta inte mer 2 sidor) skruvade berättelser med mycket humor och absurditeter. Han har en väldigt karaktäristisk stil som på något sätt kan förena de mest galna idéer men ett existensiellt vemod djupare än en skogstjärn.

Om det finns ett problem med Missing Kissinger så är det kanske just detta. Det blir lite för mycket av samma stil, speciellt om man som jag har läst en annan Keret-bok nyligen (The Nimrod flipout). Det finns egentligen ingen skillnad mellan de två böckerna — novellerna från båda skulle kunna ligga mellan samma pärmar utan problem.

Men detta är ett lyxproblem, av samma typ som att föräta sig på rysk kaviar. Etgar Keret är förbannat bra. Läs honom nu.

Ännu ett exempel på det klassiska deckarmisstaget

A small room in Koboldtown av Michael Swanwick är en småklurig deckarhistoria i en stad där alla invånare är älvor och oknytt. Novellen är Hugonominerad men är långt ifrån så bra som Tideline och Last contact.

Swanwick gör det klassiska deckarmisstaget: han ger inte läsaren tillräckligt med ledtrådar för att själv kunna lista ut vad som har hänt. Jag har sagt det förr, men i den här typen av historier vill jag i alla fall känna ”Aha, självklart!” när jag läst klart sista sidan.

Så trots att A small room in Koboldtown är välskriven och genomtänkt så fungerar den helt enkelt inte.

Eller så är den egentligen inte en deckarnovell, utan något helt annat.

Hur har jag kunnat missa Elizabeth Bear så pass länge?

I går läste jag Elizabeth Bears Hugo-nominerade novell Tideline (finns att läsa gratis här). Den var min första kontakt med Bear och jag är mäkta imponerad. Hon har ett fantastisk bildspråk. Känn på den här, till exempel:

Butterfly coquinas unearthed by retreating breakers squirmed into wet grit under Chalcedony’s trailing limb.

Eller den här vulgovackra meningen:

Her manipulator brushed aside the dead man’s fingers. She uncovered the treasure, a bit of blue-gray stone carved in the shape of a fat, merry man.

Tideline är kort — cirka sex sidor. Den är gratis. Den är våldsamt bra. Det finns ingen anledning till att du inte ska läsa den, genast.

Det bor en drake i mitt huvud

Hey! Nu är det dags att visa upp gamla synder igen. Den här novellen skrev jag, om man ska tro filinformationen, i oktober 2002. Jag har upptäckt att den blir bättre om man låter berättarrösten verka aningen efterbliven.

Dragon and moon / Dragon y Luna

Det bor en drake i mitt huvud
En novell av Magnus Edlund

— Det bor en drake i mitt huvud, sa Jimmy Nilsson till sin mamma.

De satt och åt frukost tidigt en onsdagmorgon. Filmjölk och Kalaspuffar.

— Oj då, vad heter den? svarade mamma Rut som sedan länge vant sig vid att hennes son kastade ur sig de mest tossiga saker.

— Vet inte riktigt. Den har inte sagt det än.

Jimmy älskade Kalaspuffar. Han kunde äta hur många skålar som helst. Ibland fler än tre. Men bara om mamma Rut tillät det. Hon trodde inte att det var bra för tänderna att äta så mycket kalaspuffar. Men det trodde Jimmy.

En gång hade Rut gått ner till tvättstugan och lämnat Jimmy ensam kvar i lägenheten. Det var jobbigt att ta sig upp till skåpet där Kalaspuffarna stod och han hade fått stå på en stol för att nå, men till slut fick han tag på paketet.

Han han åtminstone få i sig hälften av puffarna innan Rut kom tillbaka och började skälla. Fast puffarna var inte lika goda när man åt dem direkt ur paketet. De skulle ätas med filmjölk, helt klart.

— Det var konstigt. Om jag bodde i någons huvud skulle jag i alla fall presentera mig, sa mamma Rut.

— Den är nog bara lite blyg, tror jag.

Men egentligen visste Jimmy att draken inte alls var blyg. Den pratade dagarna i ända och berättade konstiga sagor och allt möjligt. Också gjorde den ganska oblyga saker också. Var liksom modig.

Jimmy var inte modig, det visste han. Alla i skolan kallade honom för fegis och han vågade aldrig säga emot. Då fick han ju bara stryk. Därför tyckte Jimmy att det var lite jobbigt att gå till skolan varje dag. Om han fick bestämma skulle han stannat hemma och tittat på video eller något. Men mamma Rut sa att han måste gå även om de andra barnen var dumma.

Förra månaden pratade mamma Rut med Ann-Kristin om hur dumma de andra barnen var mot Jimmy. Ann-Kristin var Jimmys fröken. Hon var verkligen jättesnäll och hade en sån där röst som på tv. Hon brukade trösta Jimmy när han var ledsen. Men allt blev bara värre när Ann-Kristin pratat med de andra barnen. De var snälla i en hel dag, sen blev de ännu dummare.

Det var då draken flyttade in i Jimmys huvud. Kenta och Putte hade knuffat in honom på den lilla toaletten bredvid matsalen och lindat in honom i toapapper och sprutat flytande tvål på honom. ”Feg-Jimmy! Feg-Jimmy!” ropade de hela tiden. Utanför dörren hörde Jimmy hur några andra stod och fnissade.

Jimmy var tyst, stod helt stilla. Då tröttnade de snabbare. Tvålen rann långsamt ner för pannan och började svida i ögonen. Tvål i ögonen var det värsta Jimmy visste. När mamma Rut tvättade håret på honom, skrek och bråkade Jimmy bara det kom schampo i ansiktet. Men nu sa han inte någonting alls. Knep ihop ögonen allt vad han kunde.

Draken landade jättemjukt i Jimmys huvud. Trots att den var så stor kändes den bara som en fjäder. Den tittade sig omkring och bökade runt lite innan den la sig till rätta. Jimmy skakade till. Toapappret gick sönder och ramlade till golvet. Kenta och Putte blev arga. Kallade Jimmy för ännu elakare saker. Sen slog de honom. Kenta höll i och Putte slog. Jimmy började gråta. I hans huvud hade draken redan somnat, utmattad av sin långa resa.

— Mamma, måste jag gå till skolan i dag? sa Jimmy och fiskade upp den sista Kalaspuffen ur skålen.

— Ja det måste du. Men berätta för Ann-Kristin direkt ifall någon gör något elakt. Okay, sötis?

— Okay.

Nej, sa draken. Spring inte till kvinnan. Du vågar ändå inte skvallra. Slå tillbaka, jaga dem med eld och klor, förgör dem, slit dem i stycken.

Så sa den alltid när barnen var dumma. Men Jimmy vågade inte. Draken var ju trygg inne i Jimmys huvud. Det var inte den som skulle bli slagen.

Vad gör några blåmärken? Om du inte gör något nu kommer du alltid bli kliven på. Är det det du vill? Att förevigt trampas i lorten?

Klart han inte ville. Jimmy var trött på att vara rädd hela tiden. Men Kenta och Putte var mycket större än honom. Han skulle aldrig klara av att brotta ner dom.

Du har ju mig, sa draken och kikade försiktigt ut genom Jimmys panna. Jag kommer hjälpa dig.

— Men jag törs inte! sa Jimmy högt.

— Vad sa du, sötis? sa mamma Rut och tittade upp från Jimmys gympapåse. Hon packade alltid påsen kvällen innan, men på morgonen kollade hon alltid att hon glömt något. Jimmy fattade inte varför – hon glömde ju aldrig något någonsin.

Å nej. Det var gympa idag.

***

När alla andra barn gått ner i omklädningrummen, stod Jimmy kvar i gympasalen. Det hade varit killerball idag. Alla hade siktat på honom och kastat jättehårt. Kenta hade siktat mot ansiktet hela tiden. Jimmy kände sig alldeles öm.

Han tänkte inte gå ner till omklädningrummet än på ett tag. Där väntade dom. Kenta och Putte. Kanske Kristian också. Eller Mats. Dom var alltid dumma efter gympan.

Jimmy kände hur det började svida i ögonen. Han klämde ner gråten i magen och tittade runt efter Maya, gympafröknen. Men hon hade redan gått ner till sitt lilla rum där det luktade konstigt.

Gå ner, vrålade draken. Gå ner och bränn dem som de kvistar de är.

En gång hade Jimmy försökt slå tillbaka. Kenta hade kommit med en vattenslang och sprutat iskallt vatten när Jimmy duschade. I ren panik stormade Jimmy och stångade Kenta med huvudet rakt i magen. Kenta kom ikapp honom ute på skolgården, under basketkorgen. Jimmy var fortfarande naken och blöt. Kenta släpade honom bakom matsalen, vid den stora containern, och pucklade på allt vad han orkade. Sen hällde han sopor över Jimmy och kastade kläderna i containern.

Jimmy hade fått gå runt och lukta äckelpäckel resten av dagen.

Det var då, sa draken och bredde ut sina vingar. Då var du ensam. Nu har du mig. Jag ska hjälpa dig. Du måste bara våga! Våga! Våga stå upp för dig själv, Jimmy.

— Fegiiiis!

Ropet kom från trappan till killarnas omklädningrum. Det var Kenta och Putte. Jimmy kände plötsligt att han frös – han måste ha stått och väntat länge nu. Så att de tröttnat där nere. Å nej.

De kom gående upp för trappan. Kenta, lång, smal och stark som en lyftkran. Putte, ganska pluffsig.

— Vad står du där för, fegiiis? Tror du vi orkar vänta hur länge som helst, eller?

Jimmy tittade ner i golvet. Bäst att inte svara.

— Vi kommer komma för sent till lektionen bara för dig!

Hugg till, väste draken och öppnade sin käftar. Svälj dem hela. Insekter, löss. Inte ens värda att beträda din skugga!

Kenta slösade ingen tid. Innan Jimmy hann ta så mycket som ett andetag låg han ner på golvet med Kenta sittande på bröstkorgen.

— Vi har en överraskning till dig, fegis, fnissade Kenta.

— En stooor överraskning, sa Putte.

Nu såg Jimmy att Putte bar på någonting. En skurhink. Den verkade vara tung, för han lutade liksom åt ena sidan.

Bit den saten, uppmanade draken och stirrade på Kentas lår. Du når att bita honom. Hugg!

— Nu är det bäst för dig att du ligger helt stilla, fegis, sa Kenta och reste sig upp. Alla killarna har samlat. Så om du förstör överraskningen kommer du råka illa ut, fattaru?

Nu! Rör på dig! Rör på dig! Slå till!

Men då blir alla arga. Kenta sa att alla skulle bli arga då.

Döda! Döda dem! Nu! Nu!

Putte tvekade ett ögonblick när han stod över Jimmy, redo att tömma den skvalpande hinken. Jimmy hade ryckt till, som om han tänkte rulla undan, och hans ögon hade blivit hårda som stål. Men när han inte gjorde något mer, ryckte Putte på axlarna och tömde hinken med insamlat kiss i ansiktet på Jimmy.

Jimmy låg kvar och hörde hur hans plågoandar skrattande sprang ner för trappan. Han slöt ögonen kände hur kisset spred ut sig en pöl kring honom, sögs upp i kläderna och håret. Jimmy började gråta.

Du är sorglig, sa draken föraktfullt och flög ut ur Jimmys huvud.

Astrid Lindgren vs Carl XVI Gustaf

Nu ska ni, mina kära läsare (ja, båda två!), få uppleva något verkligen speciellt! En novell, uppgrävd ur min dators arkiv, skriven av ingen mindre än mig själv 2002-03-08. Arbetstiteln var Så gick det till när Astrid Lindgren begravdes men efter att den i ett refuseringsbrev blivit kallad ”skoluppsatsaktig” är titeln nu ”anyone’s guess”, som de säger i utlandet.

Utan titel
En novell av Magnus Edlund

***
Stockholm, 2002-03-08

På ett svart podium inuti Storkyrkan, stod en vit kista täckt med röda rosor. Den innehöll kvarlevorna av Astrid Lindgren. Stämningen var nedstämd, kvävda snyftningar ekade mellan kyrkans gyllene valv. Men sedan stod prästen i predikstolen. Orden skänkte en känsla av frid och stillhet, försäkrade att detta inte var slutet, att Astrid alltid kommer att vara hos oss. Andra talade. Kändisar, släktingar. Bland de församlade satt kungen och drottningen, statsministern och mängder av de där ansiktena som alltid syns vid tillfällen som dessa. Trots de tröstande orden och de vackra melodierna var sorgen högst påtaglig.

Statsministern, Göran Persson, ställde sig längst fram i kyrkan och talade om den lycka Astrid gett världens barn. Han talade väl men något tyckte distrahera honom. De sörjande på främre raderna vred och vände på sig som om de letade efter något. En flämtning gick genom kyrkosalen när folket förstod vad det var de hörde: Ett knackade ljud, allt mer påträngande, kom från kistan. En miasm av skräck spred sig över åhörarna.

Knappt hade detta ofattbara faktum satt sig förrän kistlocket splittrades med en stor krasch och vita träflisor yrde åt alla håll. En arm sköt ut ur hålet, en vidrig, rutten, arm vars kött bitvis fallit av och hängde som baconremsor från benet. Medan folkmassan satt paralyserad slet sig en grotesk skepnad upp ur kistan. Det var Astrid, men inte den Astrid vi sett sen barnsben, utan en död förruttnad parodi.

Med ett vrål som fick blodet att isas i ådrorna fick monstrositeten syn på Sveriges statsminister och slungade sig mot honom med huggtänderna blottade. Innan Persson ens han uppfatta vad som hände, flängde varelsen ut med sin kloförsedda hand och körde den rakt in i bröstkorgen på den tjocke mannen. Göran vacklade och monstret som varit Astrid tog ett strypgrepp på honom med sin lediga hand. Blod sprutade åt alla håll när Görans hjärta våldsamt slets ur hans bröstkorg samtidigt som monstret krossade hans strupe som en övermogen banan.

Kaos bröt ut i kyrkosalen när alla i publiken samtidigt sprang mot utgången. Det vandrade liket kastade ifrån sig den döde statsministern, stoppade det ännu bultande hjärtat i munnen och svalde det helt. Väsande slängde sig varelsen efter den flyende massan, en storm av klor och huggtänder. Skrikande människor slets i stycken, klor rev huvudet av oskyldiga barnahalsar, tänder frossade i blod och slet inälvorna ur fortfarande levande a-kändisar. På bara några sekunder var Storkyrkans golv glatt med blod och avslitna lemmar.

Plötsligt skar ett ljud genom skriken och gråten, ett ljud som av hundratals getingar, och ett blåaktigt sken spreds över slakthuset. ”Vem fan tror du att du är, zombiejävel,” sa en myndig mansstämma. ”Ingen gör så här i min stad.”

Zombie-Astrid frös till och släppte en snyftande och mörbultad Inger Nilsson till golvet. Långsamt vände hon sig om, på jakt efter röstens källa.

Och där stod han. Den tafatta och nervösa kostymgubben var som bortblåst och ersatt av en självsäker och förbannad slagskämpe. Kung Carl XVI Gustaf stod som i orkanens öga i salen med ett blåskimrande svärd av ljus i handen. ”C’mon, bitch, show me what you’ve got!”

Som en vettvilling kastade sig den blodiga gengångaren mot kungen, fast besluten att förvandla honom till köttfärs. Carl Gustaf lyfte föraktfullt handen och Astrid kastades bakåt genom luften som en vante. ”Graaaarhh!” vrålade zombien och rusade återigen mot sin fiende. Denna gång klev kungen nonchalant åt sidan och snärtade ut med sitt flammande svärd. En rutten arm föll till golvet och liket skrek i smärta. Det kunde inte riktigt förstå vad som hänt, vilda ögon stirrade oförstående på den lilla stump som fanns kvar av dess högerarm.

”Koncentrera dig lite, va!” väste Carl Gustaf och gjorde en uppåtsvepande rörelse med armen. Den perverterade Astrid slets upp i luften, högre och högre, tills den hängde strax under taket. ”Upp som en sol, ner som en pannkaka,” kungen sänkte sin arm och medan varelsen föll som en sten, en skrikande sten, mot golvet greppade han sitt svärd med båda händerna. Som en blixt reste sig svärdet mot den fallande zombien, ett perfekt hugg som klöv varelsen från huvud till skrev.

Som två blodiga kotletter slog zombiens två delar i marken och rullade åt var sitt håll. En svart vätska spred sig i en pöl runt kroppen och likmaskar sprattlade frenetiskt i de förruttnade inälvorna.

”Inte konstigt att du aldrig fick nobelpriset,” sa kungen, tog Silvia runt midjan och marscherade ur genom kyrkoportarna.

Vilket jäkla mästerverk, om jag får säga det själv! Från början tänkte jag mig en serie noveller kallade Carl XVI Gustaf — Jedi-King of Sweden, eller kanske Mage-King of Sweden (av copyrightskäl). Men det blev inte så mycket mer än ett par halvt påbörjade utkast.