Dr Destructos robotarméer

Jag har en massa gamla halvfärdiga noveller (eller något) som ligger och skräpar på min hårddisk. Häromdagen twittrade jag en från 2000–2001 eller däromkring, och det är väl inte mer än fair att ni också får ta del av detta MÄSTERVERK:

Jag, ett geni?

Svenska kulter

Svenska kulter är inte en fackbok om svenska kulter, utan en samling skräcknoveller av Anders Fager. Det är mycket cthulhu över novellerna — cthulhu och svensk vardag: De sydsvenska gymnasietjejer som offrar sina ragg till Någonting bakom dansbanan. Det gamla paret som ska mata svanarna, och som pratar om att återuppväcka Strindberg från de döda. Rosengårdsgrabbarna som bilar genom Europa för att hämta hem ”Mormor”.

Det är bra skit alltihop, även om jag inte direkt blir rädd av den här typen av skräck. Den är mer fascinerande och spännande än läskig. Bra skrivet, bra berättat, bra storys. Bra, liksom. Man vill läsa mer.

Ni som hängt med här på bloggen ett tag känner till min aversion mot novellsamlingar. Jag har inte lyckats läsa igenom en hel novellsamling sedan biblisk tid. Svenska kulter är så bra att jag slukade den i en sittning. Jag! Novellhataren. Det om något borde ge er en fingervisning om kvalitén på Anders Fagers berättarkonst.

Etgar Keret = Da man

c17839Etgar Keret är en jävel på att skriva noveller. Som ni vet är jag inte överdrivet förtjust i noveller, men Keret — han är bra. Missing Kissinger är klassiskt Keret. Korta (ofta inte mer 2 sidor) skruvade berättelser med mycket humor och absurditeter. Han har en väldigt karaktäristisk stil som på något sätt kan förena de mest galna idéer men ett existensiellt vemod djupare än en skogstjärn.

Om det finns ett problem med Missing Kissinger så är det kanske just detta. Det blir lite för mycket av samma stil, speciellt om man som jag har läst en annan Keret-bok nyligen (The Nimrod flipout). Det finns egentligen ingen skillnad mellan de två böckerna — novellerna från båda skulle kunna ligga mellan samma pärmar utan problem.

Men detta är ett lyxproblem, av samma typ som att föräta sig på rysk kaviar. Etgar Keret är förbannat bra. Läs honom nu.

Ännu ett exempel på det klassiska deckarmisstaget

A small room in Koboldtown av Michael Swanwick är en småklurig deckarhistoria i en stad där alla invånare är älvor och oknytt. Novellen är Hugonominerad men är långt ifrån så bra som Tideline och Last contact.

Swanwick gör det klassiska deckarmisstaget: han ger inte läsaren tillräckligt med ledtrådar för att själv kunna lista ut vad som har hänt. Jag har sagt det förr, men i den här typen av historier vill jag i alla fall känna ”Aha, självklart!” när jag läst klart sista sidan.

Så trots att A small room in Koboldtown är välskriven och genomtänkt så fungerar den helt enkelt inte.

Eller så är den egentligen inte en deckarnovell, utan något helt annat.

Hur har jag kunnat missa Elizabeth Bear så pass länge?

I går läste jag Elizabeth Bears Hugo-nominerade novell Tideline (finns att läsa gratis här). Den var min första kontakt med Bear och jag är mäkta imponerad. Hon har ett fantastisk bildspråk. Känn på den här, till exempel:

Butterfly coquinas unearthed by retreating breakers squirmed into wet grit under Chalcedony’s trailing limb.

Eller den här vulgovackra meningen:

Her manipulator brushed aside the dead man’s fingers. She uncovered the treasure, a bit of blue-gray stone carved in the shape of a fat, merry man.

Tideline är kort — cirka sex sidor. Den är gratis. Den är våldsamt bra. Det finns ingen anledning till att du inte ska läsa den, genast.

Astrid Lindgren vs Carl XVI Gustaf

Nu ska ni, mina kära läsare (ja, båda två!), få uppleva något verkligen speciellt! En novell, uppgrävd ur min dators arkiv, skriven av ingen mindre än mig själv 2002-03-08. Arbetstiteln var Så gick det till när Astrid Lindgren begravdes men efter att den i ett refuseringsbrev blivit kallad ”skoluppsatsaktig” är titeln nu ”anyone’s guess”, som de säger i utlandet.

Utan titel
En novell av Magnus Edlund

***
Stockholm, 2002-03-08

På ett svart podium inuti Storkyrkan, stod en vit kista täckt med röda rosor. Den innehöll kvarlevorna av Astrid Lindgren. Stämningen var nedstämd, kvävda snyftningar ekade mellan kyrkans gyllene valv. Men sedan stod prästen i predikstolen. Orden skänkte en känsla av frid och stillhet, försäkrade att detta inte var slutet, att Astrid alltid kommer att vara hos oss. Andra talade. Kändisar, släktingar. Bland de församlade satt kungen och drottningen, statsministern och mängder av de där ansiktena som alltid syns vid tillfällen som dessa. Trots de tröstande orden och de vackra melodierna var sorgen högst påtaglig.

Statsministern, Göran Persson, ställde sig längst fram i kyrkan och talade om den lycka Astrid gett världens barn. Han talade väl men något tyckte distrahera honom. De sörjande på främre raderna vred och vände på sig som om de letade efter något. En flämtning gick genom kyrkosalen när folket förstod vad det var de hörde: Ett knackade ljud, allt mer påträngande, kom från kistan. En miasm av skräck spred sig över åhörarna.

Knappt hade detta ofattbara faktum satt sig förrän kistlocket splittrades med en stor krasch och vita träflisor yrde åt alla håll. En arm sköt ut ur hålet, en vidrig, rutten, arm vars kött bitvis fallit av och hängde som baconremsor från benet. Medan folkmassan satt paralyserad slet sig en grotesk skepnad upp ur kistan. Det var Astrid, men inte den Astrid vi sett sen barnsben, utan en död förruttnad parodi.

Med ett vrål som fick blodet att isas i ådrorna fick monstrositeten syn på Sveriges statsminister och slungade sig mot honom med huggtänderna blottade. Innan Persson ens han uppfatta vad som hände, flängde varelsen ut med sin kloförsedda hand och körde den rakt in i bröstkorgen på den tjocke mannen. Göran vacklade och monstret som varit Astrid tog ett strypgrepp på honom med sin lediga hand. Blod sprutade åt alla håll när Görans hjärta våldsamt slets ur hans bröstkorg samtidigt som monstret krossade hans strupe som en övermogen banan.

Kaos bröt ut i kyrkosalen när alla i publiken samtidigt sprang mot utgången. Det vandrade liket kastade ifrån sig den döde statsministern, stoppade det ännu bultande hjärtat i munnen och svalde det helt. Väsande slängde sig varelsen efter den flyende massan, en storm av klor och huggtänder. Skrikande människor slets i stycken, klor rev huvudet av oskyldiga barnahalsar, tänder frossade i blod och slet inälvorna ur fortfarande levande a-kändisar. På bara några sekunder var Storkyrkans golv glatt med blod och avslitna lemmar.

Plötsligt skar ett ljud genom skriken och gråten, ett ljud som av hundratals getingar, och ett blåaktigt sken spreds över slakthuset. ”Vem fan tror du att du är, zombiejävel,” sa en myndig mansstämma. ”Ingen gör så här i min stad.”

Zombie-Astrid frös till och släppte en snyftande och mörbultad Inger Nilsson till golvet. Långsamt vände hon sig om, på jakt efter röstens källa.

Och där stod han. Den tafatta och nervösa kostymgubben var som bortblåst och ersatt av en självsäker och förbannad slagskämpe. Kung Carl XVI Gustaf stod som i orkanens öga i salen med ett blåskimrande svärd av ljus i handen. ”C’mon, bitch, show me what you’ve got!”

Som en vettvilling kastade sig den blodiga gengångaren mot kungen, fast besluten att förvandla honom till köttfärs. Carl Gustaf lyfte föraktfullt handen och Astrid kastades bakåt genom luften som en vante. ”Graaaarhh!” vrålade zombien och rusade återigen mot sin fiende. Denna gång klev kungen nonchalant åt sidan och snärtade ut med sitt flammande svärd. En rutten arm föll till golvet och liket skrek i smärta. Det kunde inte riktigt förstå vad som hänt, vilda ögon stirrade oförstående på den lilla stump som fanns kvar av dess högerarm.

”Koncentrera dig lite, va!” väste Carl Gustaf och gjorde en uppåtsvepande rörelse med armen. Den perverterade Astrid slets upp i luften, högre och högre, tills den hängde strax under taket. ”Upp som en sol, ner som en pannkaka,” kungen sänkte sin arm och medan varelsen föll som en sten, en skrikande sten, mot golvet greppade han sitt svärd med båda händerna. Som en blixt reste sig svärdet mot den fallande zombien, ett perfekt hugg som klöv varelsen från huvud till skrev.

Som två blodiga kotletter slog zombiens två delar i marken och rullade åt var sitt håll. En svart vätska spred sig i en pöl runt kroppen och likmaskar sprattlade frenetiskt i de förruttnade inälvorna.

”Inte konstigt att du aldrig fick nobelpriset,” sa kungen, tog Silvia runt midjan och marscherade ur genom kyrkoportarna.

Vilket jäkla mästerverk, om jag får säga det själv! Från början tänkte jag mig en serie noveller kallade Carl XVI Gustaf — Jedi-King of Sweden, eller kanske Mage-King of Sweden (av copyrightskäl). Men det blev inte så mycket mer än ett par halvt påbörjade utkast.