Dr Destructos robotarméer

Jag har en massa gamla halvfärdiga noveller (eller något) som ligger och skräpar på min hårddisk. Häromdagen twittrade jag en från 2000–2001 eller däromkring, och det är väl inte mer än fair att ni också får ta del av detta MÄSTERVERK:

Jag, ett geni?

Svenska kulter

Svenska kulter är inte en fackbok om svenska kulter, utan en samling skräcknoveller av Anders Fager. Det är mycket cthulhu över novellerna — cthulhu och svensk vardag: De sydsvenska gymnasietjejer som offrar sina ragg till Någonting bakom dansbanan. Det gamla paret som ska mata svanarna, och som pratar om att återuppväcka Strindberg från de döda. Rosengårdsgrabbarna som bilar genom Europa för att hämta hem ”Mormor”.

Det är bra skit alltihop, även om jag inte direkt blir rädd av den här typen av skräck. Den är mer fascinerande och spännande än läskig. Bra skrivet, bra berättat, bra storys. Bra, liksom. Man vill läsa mer.

Ni som hängt med här på bloggen ett tag känner till min aversion mot novellsamlingar. Jag har inte lyckats läsa igenom en hel novellsamling sedan biblisk tid. Svenska kulter är så bra att jag slukade den i en sittning. Jag! Novellhataren. Det om något borde ge er en fingervisning om kvalitén på Anders Fagers berättarkonst.

Etgar Keret = Da man

c17839Etgar Keret är en jävel på att skriva noveller. Som ni vet är jag inte överdrivet förtjust i noveller, men Keret — han är bra. Missing Kissinger är klassiskt Keret. Korta (ofta inte mer 2 sidor) skruvade berättelser med mycket humor och absurditeter. Han har en väldigt karaktäristisk stil som på något sätt kan förena de mest galna idéer men ett existensiellt vemod djupare än en skogstjärn.

Om det finns ett problem med Missing Kissinger så är det kanske just detta. Det blir lite för mycket av samma stil, speciellt om man som jag har läst en annan Keret-bok nyligen (The Nimrod flipout). Det finns egentligen ingen skillnad mellan de två böckerna — novellerna från båda skulle kunna ligga mellan samma pärmar utan problem.

Men detta är ett lyxproblem, av samma typ som att föräta sig på rysk kaviar. Etgar Keret är förbannat bra. Läs honom nu.

Ännu ett exempel på det klassiska deckarmisstaget

A small room in Koboldtown av Michael Swanwick är en småklurig deckarhistoria i en stad där alla invånare är älvor och oknytt. Novellen är Hugonominerad men är långt ifrån så bra som Tideline och Last contact.

Swanwick gör det klassiska deckarmisstaget: han ger inte läsaren tillräckligt med ledtrådar för att själv kunna lista ut vad som har hänt. Jag har sagt det förr, men i den här typen av historier vill jag i alla fall känna ”Aha, självklart!” när jag läst klart sista sidan.

Så trots att A small room in Koboldtown är välskriven och genomtänkt så fungerar den helt enkelt inte.

Eller så är den egentligen inte en deckarnovell, utan något helt annat.

Hur har jag kunnat missa Elizabeth Bear så pass länge?

I går läste jag Elizabeth Bears Hugo-nominerade novell Tideline (finns att läsa gratis här). Den var min första kontakt med Bear och jag är mäkta imponerad. Hon har ett fantastisk bildspråk. Känn på den här, till exempel:

Butterfly coquinas unearthed by retreating breakers squirmed into wet grit under Chalcedony’s trailing limb.

Eller den här vulgovackra meningen:

Her manipulator brushed aside the dead man’s fingers. She uncovered the treasure, a bit of blue-gray stone carved in the shape of a fat, merry man.

Tideline är kort — cirka sex sidor. Den är gratis. Den är våldsamt bra. Det finns ingen anledning till att du inte ska läsa den, genast.