Sinkadusmåndag, del 37

Sinkadus37irr
Sinkadus är nog den tidning i världen som har publicerat flest artiklar om tomtar, älvor och annat småfolk.

Sinkadus nr 37 (augusti 1992)

Näst sista Sinkadusmåndagen. Jag firar med att lyssna på The Libertines. Håll i er, nu kör vi!

Omslag

Jag har alltid varit mer förtjust i Robert Goulds Elric-omslag, men den här Frank Brunner-kreationen är inte något att fnysa åt.

Varför man valt att sabba bilden med en stor lila blaffa bortgår mitt förstånd. Och varför måste ”Dark edge bar” upprepas så många gånger? Var det något speciellt med den eller? Hade folk väntat i år och dagar på att få läsa om Dark edge bar i Berlin? Nej, jag tror inte det. Det här bara ett fall av missriktad kreativitet från ateljéns håll.

Aja, bilden är en klassiker i alla fall. Stackars Elric, han hade det inte lätt han.

sinkadus37

Ledare

Dra mig baklänges på en liten kärra! Ledarsidan har fått ett helt nytt utseende.

Sinkadus37ledare

Nedan syns föregående nummers ledare. Sidan hade sett ut på det viset sedan nr 22, endast med några få variationer i typsnitt och färg.

Sinkadus36ledare

Nummer 17-21 såg ut så här, med olika sorters rubriker. I bland stod det ”Sinkadus”, ibland ”I detta nummer”, ibland ”I detta Sinkadus-nummer”, ibland ingen rubrik alls.

Sinkadus20ledare

Nummer 4-16 var olika varianter på den här sidan:

Sinkadus16ledare

De allra första numren, 1-3, var mest text:

Nåväl.

I själva ledaren så är framtidstron stark. Michael Stenmark är numera anställd på Target Games för att ”utveckla Mutant Rymd-världen inför Det Stora Klivet”. Utlandet alltså. Är det Stenmark vi har att skylla för Mutant Chronicles? Andra inblandade är Nils Gulliksson som ska ”bestämma den visuella utformningen” tillsammans med Michael. Jerker Sojdelius ska ge Mutant RYMDs boxar, omslag och loggor en ”tilltalande och unik grafisk profil”.

Allt detta arbete slutade, som vi redan vet, i pekoraler som denna:

Cybertronic

Det är tanken som räknas, antar jag.

Hemmafronten

Johan Sjöbergs Operation Kirkwood, detta mästerverk i militär onani, har nått butikerna. Även Petersén/Jonsson-kreationen Fallna änglar finns att köpa. Givetvis innehåller detta Kult-äventyr ”allt grövre nattliga excesser”. Sex var för Kult vad stora vapen var för Chronicles.

I framtiden utlovas Taroticum, Drakar och lite fler romaner. Dessutom snackas det om Necrotech som ska bli ”det första supplementet till Mutant Rymd”. Det är ”helt vigt åt den mörka legionen” och kommer att bli 96 sidor tjockt. Vad hände med denna produkt?

Är det inte lite konstigt att redaktionen fortfarande snackar om produkter till Mutant RYMD när Chronicles inte ens är ett år bort? Var Chronicles ett väldigt snabbt beslut, eller tyckte de att det var roligt att vara hemlig? Jag kommer ihåg att jag blev väldigt väldigt förvånad när jag såg Chronicles i butiken. ”Va? Ett nytt Mutant? Det har dom ju inte sagt något om!”

Insändare

Theo Axner håller med om min dom över Kult-äventyret ”Ett eko från det förflutna”:

Identifieringen av Jesus med Jim Morrison var så komisk att det tog udden av [skräcken] en smula.

Han för också ett resonemang om att Allan Rubin är en häxjägare, vilket är bra ”förutsatt att det finns häxor. Finns det inga börjar de ofta bränna vanligt folk istället”.

David Spangenberg tycker att Sinkadus är bra men vill ha fler Drakar och demoner-bilder på omslaget.

Punkt.

Kult

”Lidandets lustgård”, signerat Lars Apic, handlar om Cochin ..

… en mäktig varelse som inte har någon speciell plats i hierarkin bland dödsänglar, arkonter och liktorer […] som livnär sig på smärta, både fysisk och psykisk, och det har tagit honom århundraden att suga i sig så mycket lidande för att bli så mäktig som han är nu.

Hans mål är att förvandla Stockholm till en evighetsloop av lidande. Tröttsamt stereotypt Kult-material. Spelet har blivit som Chock fast istället för veckans monster så har det veckans onda gud.

Drakar och demoner

”Om älvor och irrbloss” är en artikel jag minns med värme. Helgen efter nr 37 trillade ner i brevlådan blev det en jäkla massa småknytt. Jag gillar speciellt älvornas magi som gör att de aldrig behöver äta, aldrig fryser, har en sorts spider-sense och en jäkla massa tur. Givetvis kan de tillverka pilar som ställer till oreda bland storväxta inkräktare. Det är läckert, om inte så oväntat, att nya älvor föds fram via blomsterknoppar.

Det enda jag saknar är en lite mer badass-attityd. De här älvorna är aningen för flummhippie för min smak. Men med det sagt så är artikeln ändå den bästa småknyttartikeln i Sinkan evah! Och det har varit ett antal sådana genom åren.

Anders Björkelid skrev och Håkan Ackegård tecknade (så klart).

Övriga artiklar

Preview på Mutant RYMD-figurer. De ser ut som man kan förvänta sig.

Tre sidor index över alla artiklar i Sinkadus genom tiderna. Utfyllnad? Eller är det på detta sätt som redaktionen firar att rollspel i Sverige fyller 10 år? Roligt är att man räknat ut att det totala sidantalet 1624.

Äventyr

DoD-äventyret ”Skuggor över Nohstril” av Johannes Nesser. Återigen denna näsborrestad. Jag trodde att vi hade lagt den på hyllan efter 200202 olika artiklar? Tydligen inte. Jag är ledsen, men jag pallar bara inte att läsa det här äventyret. Det ser ut som något jag redan sett 12 gånger i Sinkan. Kan inte någon berätta vad det handlar om i kommentarerna? Tack på förhand.

Omslaget och illustrationerna av Thomas Arfert är rätt läckra däremot.

Mutant

Det verkar som att det blev en väldig massa material över efter Berlin 2090-boxen. Magnus Seter fortsätter att pumpa ut obskyra äventyrsplatser, den här gången Dark edge bar som är tillhållet för ett kvinnligt motorcykelgäng kallat Widows. Artikeln skulle kunnas skriva med ett ord: ”Mcklubbhak”. Det säger liksom allt du behöver veta om Dark edge bar.

Givetvis finns det ett gäng slp med typiska Mutant-namn: Daryl Small (som är dvärg), Arnold Brute (som har 18 i STY),  Nette August (prostituerad) och Klaus Unter (misslyckad företagare). Det finns en tendens i ”nya” Mutant att man heter vad man är.

Jag undrar också varför det finns så många engelska namn i Berlin? Borde saker och ting inte vara lite mer … tyskt?

Mutant RYMD

”Stridszon Venus” är, liksom alla RYMD-artiklar, helt osignerad. Varför var det så? Inte en enda RYMD-artikel har haft avsändaren utsatt (utom biogiganterna i nr 36). Var det medvetet, och i så fall … que?

Okej, ”Stridzon Venus” är i alla fall en jävligt tuff artikel. Här kommer några utvalda citat:

  • ”Krigen på Venus hör till de hårdaste krigsskådeplatser som någonsin existerat.”
  • ”Elitstyrkor som Imperial Blood Berets och Bauhaus Venusian Rangers har under venusianska krigen kommit att göra sina förbands namn odödliga.”
  • ”Blood Berets har gång på gång satts in mot mörkrets legioner då deras lojalitet är obändlig och deras taktik lämpar sig för att krossa en fiende vars numerär är avsevärt större än den egna styrkan.”
  • ”Venusian Rangers [kan] hålla sig kvar vid en fast position för att nedkämpa en fiende genom uttröttning och sabotageverksamhet.”
  • ”I strid tycks korsfararna slåss utan fruktan för sina egna liv.”
  • ”Via portalerna kan nya väsen anlända till citadellet från aposteln eller direkt från mörkrets själ.”

Det är tur att man inte bor på Venus. Jag är inte i närheten så tuff som verkar krävas.

RYMD-artikel nr 2 heter ”Algeroth: Den onda teknologins fader”. En intressant grej med RYMD är att teknologi, föremål, i sig kan vara onda. Det finns inget snack om att ”Guns don’t kill people; people kill people”. I RYMDS-värld kan det bokstavligen vara så att ”guns kill people”.

I denna artikel får vi möta ezuguhlerna, en sorts odöda cyborgkentaurer som ”dyker upp i alla miljöer där stridigheter förekommer”. Även pretorian stalkers – mordmaskiner som är så jävla hårda att du inte fattar – och furier gör sina första framträdanden.

Gnägg!
Som tagen från en gritty reboot av ”Svarta hingsten”.

Något som är lite tråkigt med ”Ondskan” är att den är så … ond, liksom. Allting är gjort för för strid. Finns det någonstans en hemvärld där små nefaritbarn går på dagis, eller där ezuguhlföl hoppar över gärdesgårdarna? Om det inte finns det … varför håller då ondskan på att krigar så jävla mycket? Vad är det de vill uppnå? Jag tycker det är ganska tråkigt med hela folkslag som bara vill utplåna allt levande utan någon anledning.

Reklam

Bortsett från butiksguiden med dess 12 småannonser och den sedvanliga Tradition-helsidan, så saknar detta nr helt reklam. Okej, baksidan pryds av samma Game Genie-annons som förra numret, men inuti tidningen är det helt tomt. Inte ens någon egenreklam. Det kan väl inte vara bra?

Illustrationer

Paul Bonners Mutant RYMD-bilder sticker onekligen ut. Vapenfetischismen har aldrig varit tydligare i något annat spel.

sinkadus37nefar
Rösta rätt, rösta rött.

Omdöme

Jag kanske börjar i fel ände, men det känns lite trist att artiklarna till Mutant RYMD och Kult redan känns så uttjatade. Det verkar inte gå att variera spelens teman särskilt mycket — i alla fall inte i Sinkan. Det gör att nr 37 känns ganska mossigt. Däremot är det ett väldigt visuellt nummer, med massor av illustrationer och stora maffiga bilder. Det gör att man lätt glömmer att det egentligen är trista grejer man läser.

För kom igen, hur mycket vapen orkar man med i RYMD? Hur mycket inälvor och psykisk misär måste man läsa om innan Kult förlorar all attraktionskraft?

Jag är ständigt fascinerad av att det inte finns några som helst indikationer på att det här är det näst sista numret av Sinkadus som tidskrift. Ingenting. Allting puttrar på som vanligt.

Sinkadusmåndag, del 32

Sinkadus32int
Det här fina fotografiet tillhör artikeln ”Figurslag och rollspel” av Ola Nilsson, så jag antar att det är han som tagit det.

Sinkadus nr 32 (oktober 1991)

Omslag

Peter Andrew Jones och ytterligare ett klassiskt Kult-omslag. Exakt vad som pågår på bilden vette fasen och det är nog lika bra det.

Tydligt är i alla fall att Äventyrsspel hårdlanserar Kult – båda puffarna handlar om material till spelet. Inte ett ord om gamla trotjänaren Drakar och demoner, som ju faktiskt just kommit ut med en ny utgåva när det här numret dök upp i handeln.

Sinkadus32

Ledare

Nu går fan på torra land! Olle erkänner att det finns andra rollspelsproducenter än Äventyrsspel i Sverige. Det har aldrig tidigare gjorts i Sinkadus. Givetvis slänger han in en liten diss, bara sådär i förbifarten. Lyssna:

Är det bra eller dåligt för rollspelssverige att det bara finns en rollspelstidning och bara ett förlag som gör rollspel? Nu är frågan lite tillspetsad eftersom det faktiskt finns två sedan ett par år tillbaka, men med tanke på hur lite killarna i Sundsvall har fått ur sig det senaste året kunde det lika gärna vara bara ett. Den första tanke som kanske slår en i det läget är: Hurra nu har vi inga läbbiga konkurrenter mer. Men då begår man ett misstag. Är man flera kan man hjälpas åt att sprida hobbyn, kunderna får ett större utbut att välja på och då är det intressantare att stanna kvar i hobbyn. Dessutom för det med sig att man kan jämföra sina grejor med ”deras”. Är vi bättre? Kan vi göra det här på ett snyggare sätt? Jämförelserna tvingar oss att antingen bli bättre eller sälja mindre, och det är till slut detta du som kund tjänar mest på.

Sant som det är sagt. Någon gång måste jag undersöka hur/om Äventyrsspels produkter förändrades efter Lancelot Games kom in i bilden.

Olle fortsätter:

Utrymmet för rollspelsproducenter är inte särskilt stort, för som det är nu klara inte ens vi oss på att bara ge ut rollspel — vi lägger ner 70% av vår tid på rollspelen, medan 70% av omsättningen kommer från sällskapsspel som Rappakalja och Brainstorm.

Mycket intressant. Inte ens under rollspelens guldålder i Sverige kunde företag överleva enkom på rollspel. Kanske är Riotminds på rätt väg med Drakar och demoner-brädspelet? Kanske borde Kaleidoskop, Järnringen, Rävsvans mfl rollspelssmedjor börja ge ut mainstreambrädspel för att finansiera rollandet?

Sen är väl också frågan om traditionella brädspel fortfarande är lika lönsamma som på 80-90-talen. Något säger mig att datorspelen tagit över en del. Kan vi komma att få se exempelvis en Saga-app till Iphone, eller kommer NeoGames börja göra webbaserade casual-spel?

Det borde i alla fall finnas någon sorts lärdom att dra av det faktum att rollspel aldrig – inte ens under guldåren – varit särskilt lönsamma i Sverige.

Hemmafronten

De två stora släppen i det här numret är Den svarta madonnan till Kult och Krilloan till Drakar och demoner.

Som vanligt blir jag galet sugen att spela Kult när jag läser produktbeskrivningar för spelet. Jag har något vagt minne av att jag lirade Den svarta madonnan för många många år sedan … men med en ganska värdo spelledare. Så kan det gå.

Krilloan blir jag inte lika sugen på — trots att jag faktiskt spelledde långa kampanjer i den staden i början av 90-talet.

I pipelinen ligger sista delen av Den nidländska reningen, Krigarens handbok, Berlin 2091, Mörkrets legioner och lite annat smått och gott. Det ständigt muterande tillbehöret ”Mutant i rymden” heter nu Valkyria 2092 och ”kommer att släppas tidigt under 1992”.

Mutant/Kult

I ”Metropolis skugga” skapar Magnus Seter en hybrid av Kult och Mutant. Den nya kampanjmiljön kan ses som Kult i en actionfylld framtid, eller kanske som Mutant med demoner bakom kulisserna. Mycket spännande, och mycket politiskt:

Under inflytande av dödsängeln Gamichicoth påbörjas privatiseringen av så kallade allmännyttiga företag, så som sjukhus och skola.

En röst för Moderaterna är en röst för Dödsängeln! Glöm inte det.

Oavsett politiska preferenser så är ”Metropolis skugga” en fasligt intressant spelvärld. Storföretagen styrs av demoner, de förbjudna zonerna är avspärrade tortyrzoner, cybernetik är en styggelse som förvrider människor och får illusionerna att rämna, mutanter är offren för dödsänglarnas experiment… It’s all good.

Förresten, vad sägs om detta: ”[Midgetider] är små avskyvärda dvärgar som jagar cybernetisk teknologi.”

Midgetiderna är den enda nya varelse som finns med i artikeln. Däremot finns det lite psi-mutationer (Upptäcka illusion, genomskåda illusion och Drömkontroll) samt regler för hur man konverterar rollpersoner fram och tillbaka mellan de två olika regelsystemet. ”Metropolis skugga” avslutas slutligen med ett gäng äventyrsidéer.

Allt som allt en fantastisk artikel.

Kult

Vill man inte blanda genrer så erbjuder Sinkan nr 32 för det första två nya arketyper till Kult: Elektronikexperten och Spjutspetsen (elitsoldat). Eghhh… jag vill minnas att mina Kult-seanser inom kort bara var befolkade av soldat-rollpersoner, maffia-rollpersoner, kungfu-rollpersoner och andra actionfokuserade filurer.

För det andra finns det ett gäng nya mörka hemligheter, till exempel arvtagare, väktare och efterlevande. Alla har gemensamt att ”svartklädda män” dyker upp och ställer till ofog.

Har de inget bättre för sig de där männen? Finns det inga gulklädda män som kan avlösa dem? Och var är kvinnorna?

sink32faksDrakar och demoner

”Ryttarnas förlöpare” beskriver typ Apokalypsens fyra ryttares småsyskon. Fyra ganska feta demoner som rollpersonerna kan fajtas med om de har lust. Krigets förlöpare, Kalembri, har 19 KP. Nitton! Snacka om antiklimax. Författare: Christopher Härnryd.

Då gillar jag Per Isakssons ”Talande djur” betydligt mer. Det är en mycket kort artikel som bara konstaterar att det finns talande djur, att man kan ha dem som rollperson och vilka värden ett sådan djur har.

Bäst är bilden (här till höger).

Mutant

Men nu får det för fan räcka. ”Mer om strid till Mutant” (Jon Ljunggren) tar upp den ständigt aktuella frågan om hur man parerar en attack. Men en sköld kanske? Eller med ett vapen? Kanske är man olika bra med olika händer?

Alla dessa artiklar om modifierade/utökade stridsregler går mig på nerverna. Det är utan tvekan dem vanligaste typen av artikel i Sinkan. Vart enda spel ska ha minst tre alternativa, ogenomtänkta stridssystem. Lägg av! Det räcker med ett, tack så mycket.

Insändare

Duke Hirulin tycker att nya Mutant är fantastiskt – speciellt i jämförelse med Rolemaster.

Förutom det så finns inte mycket att hitta i brevspalten. Mest regelfrågor av typen ”Om min rollperson har mutationerna Telepati och Telekinisi och dessutom 140% i datorkunskap, borde han då inte tillhöra världseliten inom cyberspacing?” Cyberspacing … vilket fantastiskt 90-talsord.

Äventyr

Magnus Seter slår till igen, nu med Mutant-äventyret ”Dödspatrullen” som handlar om att rollpersonerna spelar en SVOT-styrka som ska, typ, skjuta folk. Äventyret består mestadels av olika byggnader som ska stormas. Extraordinärt tråkigt. Ett äventyr som tar fasta på allt det sämsta med ”nya” Mutant. Hade hellre sätt ett som utspelade sig i Mutant/Kult-hybriden Seter beskrev tidigare i numret.

”Rop ur det förgånga” är däremot ett ganska gediget äventyr av Marcus Thorell till Drakar och demoner. Här är det mysterier och spökjakt som gäller, och vad jag kan se så är det ett äventyr som kan spelas helt utan strider. Faktum är att det inte ens finns några spelledarpersoner beskrivna med värden. Det måste sägas vara nästan unikt.

Övriga artiklar

En osignerad artikel betitlad ”Tennhjältar: Snabbmålning” beskriver hur man, ja, snabbmålar en tennfigur. I fyra enkla steg.

”Om du inte orkar göra gräs på alla fotplattor kan du istället måla dem gröna eller svarta. Svart kontrasterar mycket bra mot figuren.”

”Fantasy, cyberpunk och helvetet” är däremot skrivet av Michael Stenmark. Han tipsar om lite serier, t.ex. Grant Morrisons Kid Eternity (som jag tycker är helt värdelös) och serieversionen av filmen Terminator.

Reklam

Första gången sedan starten som det finns en annons som sträcker sig över ett helt uppslag.

sink32faks2

Illustrationer

Ett helt gäng personer har ritat i nr 32: Nils Gulliksson, Peter Bergting, Peter Andrew Jones, Michael ”MIG” Gullbrandsson, Kenneth Nyman. Det är faktiskt Sinkanpremiär för MIG (om jag inte har missat honom tidigare, och det tror jag inte att jag har gjort). Tyvärr har jag ingen aning om vad han ritat – jag kan varken hitta hans signatur eller karaktäristiska stil någonstans i tidningen.

Egentligen är det skandal att Sinkan under alla år varit så dålig på att sätta ut illustratörernas namn i samband med deras verk. Det kan väl inte kosta något extra?

Däremot glädjer det mig att tidningen fortsätter att satsa på bilder. Ett tag såg ju Sinkadus ut som om den gavs ut av Studentlitteratur, men nu är det andra tider. Speciellt i äventyren har det blivit en markant förändring med bilder som faktiskt passar in, och med kartor som inte ser ut att vara skissade en servett.

Omdöme

Sinkadus fortsätter att klättra. Det här numret verkligen lyser av kvalitet, både till utseende och innehåll. Det verkar som om både Kult och nya Mutant har gett redaktionen en välbehövlig injektion inspiration och skaparanda. Nya skickliga skribenter som Magnus Seter gör även sitt för att andas nytt liv i tidningen.

Fast kanske är det bara konstgjord andning? Om ganska precis ett år publiceras det sista ”riktiga” numret av Sinkadus. Sedan väntar affischhelvetet.

En titt på ”Dimön”

Dimön är ett äventyr till första utgåvan av Drakar och demoner. Det skrevs av Roger Undhagen och illustrerades av Nils Gulliksson. Jag är inte riktigt säker på när det gavs ut. Den andra utgåvan kom 1984, men det är den första som jag kommer att slänga ett öga på här.

dimonDet är är väldigt tydligt att Dimön är från de svenska rollspelens tidiga barndom. Äventyret skrevs på den tid då det inte hette ”spelledarpersoner (SLP)” utan ”spelledarens karaktärer (SLK)”.

Bara en sådan sak som att ”Förord till spelledaren” innehåller en så här övertydlig instruktion säger en hel del om hur ny hobbyn var i Sverige:

Byn heter Utkante och där kan du låta dina spelare starta spelet. När deras karaktärer sedan flyttar mellan byn och Dimön använder du dig av slumptabellerna för att se om oförutsedda möten sker, och sedan använder du tabellerna än en gång när spelarna skall tillbaka till Utkante från Dimön.

Äventyret börjar på klassiskt manér: Rollpersonerna har tagit in på ett värdshus i Utkante och sitter och äter middag när plötsligt tre dvärgar stormar in.

De är upphetsade och börjar genast berätta om sina upplevelser med hög röst. En av dem, en rund karl med stort skägg och livliga ögon börjar:

”För två dar sedan när vi passerade spegelsjön hände något underligt. Först färgades hela himlen av ett rött sken som verkade komma från sjöns mitt. Sen löstes dimmorna upp och en ö blev synlig.  På öns norra ände reste sig ett enormt torn och på toppen fanns en fruktansvärt hög varelse, flera dvärglängder hög, som slickades av eldtungor. När den vrålade skakade jorden. Sen blixtrade det till i ett rött sken som gjorde ont.”

Som sagt, en klassisk inledning.

Efteråt får rollpersonerna lite mer ledtrådar i form av en gammal karta, som de kan köpa av den ljusskygge liraren Sirter. Om de försöker stjäla kartan rycker Sirters medhjälpare Hårde och Jore in. Härliga namn.

dimon_kartaOkej, nu har rollpersonerna en karta. Då är det dags att dra till den mystiska ön. Det är snabba ryck här, ingen utfyllnad eller springa runt och leta information eller sådant tjaffs.

Resan till Dimön beskrivs medelst slumpmötestabell två gånger om dagen. Den ser ut så här:

dimon_slumpmoteReslutat 56-57 är otroligt schysst. Stämningsfullt mäktigt på något sätt.

Köpmannen/rövarna innebär att rp träffar på antingen köpmannen Vom k’Jiv , ett gäng svartalfer, eller ett gäng svartalfer som överfaller köpmannen.

De övriga mötena är ganska roliga, och hänger samman. Trollfamiljen är på flykt efter att hela deras stam utplånats. De tungt beväpnade ryttarna letar efter flyende troll. Svartalferna tycks ha varit i strid. Alverna jagar ett band svartalfer. Inget av mötena (förutom eventuellt handelsmannen) innebär automatisk strid. Skogsrået kan däremot innebära automatisk död om man följer efter henne: ”Till slut är [rollpersonen] helt vilse och hittar ingenstans utan svälter ihjäl.”

Väl framme på ön hittar rollpersonerna ett torn av vit marmor. På tornets topp finns ett pentagram och två förkolnade kroppar, ”(0 sp)”. Spelledaren får det även förklarat för sig att Dimön är en magisk plats, och att tornet används för att framkalla demoner och elementarer i många hundra år. Nu senast åkallade magikern Seth ”en dödens demon” vid namn Lucifer. Det blev hans död.

Det är tydligt att detta äventyr skrevs innan kristna kretsar fick upp ögonen för rollspel.

Hur som helst så är tornet en bisak. Det verkliga äventyret ligger i ett underjordiskt komplex. För att ta sig in måste man hitta ingången, som ligger dold under vattenytan på sjön i mitten av ön. Detta förklaras pedagogiskt:

dimon_karta2

Spelledaren får lite tips om hur hon ska hantera äventyret i grottorna: vad som händer med ljuset, och hur trånga gångarna är etc. Min favorit är dock ”Tag aldrig något för givet. Låt spelarna noga förklara hur de beter sig.”

Grottorna består av två nivåer. På undervåningen får rollpersonerna bland annat slåss mot demonen Akrae (”Han diskuterar inte — han slåss”) som är fängslad inne i ett pentagram. Demonen har förmågan att kontrollera andra varelser, så det går inte bara att stå på håll och peppra med pilbågar.

Andra möten inkluderar ett spöke som vill att rp ska dräpa ovanstående demon, en inskription på en vägg som lyder ”Se upp för trollet, han är fa”, två stora ormar som vaktar ett matförråd, samt grottrollet Okvir (som mer än gärna dödar inkräktare).

Grottans andra våning ser ut så här:

dimon_karta3

Där råkar stackars spelare ut för klassiska saker som dörrar med magiska fällor, ett rum som ser ut som ett schackbräde och där man får skada om man kliver fel, en elddemon som kräver att rp svarar rätt på hans gåtor och en massa andra fällor av olika slag. Det är ärligt talat jäkla massor fällor: spegelfällor, skelettfällor, böcker som skjuter blixtar, väggar som flyttar sig, falluckor, armborst i väggarna, broar som är fallfärdiga … Allt som man kan önska sig av ett klassisk, världen-är-emot-er, grottröj.

Rollpersonerna hittar även lite ledtrådar till vad som försiggått i grottan. I ett pergament kan de läsa:

”Jag, prins Emrys, sitter här fången, för att offras av Sith och hans medhjälpare till Akrae. Finner någon denna skrift så ber jag denne att uppfylla min sista önskan: min syster Tuviol sitter fängslad i någon anna av alla dessa celler, låt hennes älskare, Cadal, veta hennes belägenhet. Han är en mäktig krigare, och ägare till ett fasansfullt svärd. Sök honom i hans hem i Norborg.”

Tyvärr visar det sig att även Tuviol offrats till demonen.

Det roligaste med hela grottan är att det finns ett ”Mysrum”:

I sydvästra hörnet står två sköna fåtöljer. I mitten av rummet står ett cirkelrunt träbord på vilken det står en guldstaty. På väggen hänger mattor med mycket vackra motiv och mönster.

Och helt plötsligt är äventyret slut. Lite strid, lite skatter (bland annat svärdet Dödsbringaren som kan framkalla elementarer), många fällor. Ingen direkt episk upplösning, eller någon lösning på Dimöns mysterier. Efter sista rummet tar det bara slut.

I efterordet skriver författare:

Mycket återstår att göra. Först måste de ta sig hem igen, och det är inte världens lättaste sak om man har händerna fulla av mynt, ädla stenar och dylikt. Dessutom kanske de råkar på ett annat gäng äventyrare som vill vara med och dela (eller ha allt)? Det kan bli en jakt på liv och död. Hälften av karaktärerna kanske är allvarligt sårade och behöver vård inom en snar framtid för att inte gå hädan? Som du ser har ni massor av möjligheter framför er. LYCKA TILL!

Annat skoj:

Sista tredjedelen av Dimön består av en beskrivning av byn Utkante. De viktigaste byggnaderna och invånarna beskrivs, konstigt nog utan några direkta förslag på äventyr eller berättelser. Det närmsta spänning man kommer är att det under byns kapell ligger gömt ett svärd, DRAKDÖDAREN. Det ser ut så här:

dimon_svard

Summa summarum så skulle inte jag säga nej till att lira Dimön i dag. Till exempel med Dungeons & dragons 4 eller likande grottröjarsystem (eller kanske bara nostalgispela någon gammal Drakar-version). Röj rakt igenom — mer än så behöver man inte. Jag är lätt på om någon sätter ihop en spelgrupp.

Sinkadusmåndag, del 5

Sinkadus06cover

Yes, så var det äntligen dags för den femte Sinkadusmåndagen. Bra va?

Sinkadus nr 5 (september 1986)

Omslag
Don Maitz har gjort detta omslag (även om han blir kreddad som ”Don Maintz” i redrutan). För att vara ett omslag till ett Japan-nummer så känns motivet märkligt ojapanskt. Om jag minns rätt användes denna bild även som omslaget till boken Camber av Culdi av Katherine Kurtz, som gavs ut av Äventyrsspel 1988. Mängdrabbat?

sinkadus05

Ledare
Olle Sahlin, 30, gör entré. ”Olle var tidigare svenskalärare, men har nu bestämt sig för att sats på något nu nytt. [sic]”

Hemmafronten
På nyhetssidan ”Hemmafonten” får man reda på att redaktionen fick över 600 monsterbidrag inskickade till sig efter att ha avslöjat att de planerar en Monsterboken 2. ”Det mest populära förslaget var Balrog, som vi ett tag fick 2-3 stycken varje dag av.” För att vara en hobby som skryter så om sin fantasirikedom är ju detta pinsamt fantasilöst.

Arkivet
Temat för det här numret av Sinkadus är Japan. Gunilla Jonsson har anpassat Drakar och demoner för japanska äventyr, med nya yrken, vapen, monster och magi. Det är en salig blandning, speciellt bland monsterna där örnar får dela spaltutrymme med spökkrigare. Jag har aldrig riktigt förstått den där fäblessen för stats på vanliga smådjur som Äventyrsspel i allmänhet ägnade sig åt. Det känns bara som utfyllnad.

Zonen
Till Mutant dyker det såklart upp japanska vapen. En lajatang gör 2T8 i skada, etc. Dessutom lite nya varelser (ultratigern är typ en vanlig tiger, fast hårdare), fallregler och info om rättsväsendet i Pyrisamfundet. Jag imponeras ständigt av den mängd av, och bredd på, material som redaktionen lyckas klämma in på två ynka sidor. Det finns liksom ingen respekt för att saker ska hänga ihop, ha ett tema, eller bara vara lättillgängligt. Artiklarna bara kläms in där de får plats.

Öh va?
Inget japan-nummer utan ninjor. Gunilla Jonssons artikel ”Döden ur mörkret” är jordnära och fokuserar mest på ninjans historia och traditioner, och inte så mycket på mad skillz. Till Chock finns dock en artikeln om vampyrninjan. Ja, vampyrninjan. Även kallad dödsninjan. Vampyrninjan alltså är sorts vampyr … som också är ninja. ”Den främsta experten på stridskonst i Japan, kanske rentav i hela världen.” Utomordentligt töntig artikel. Välskriven, men töntig. Ninjatöntig.

Äventyr
Gunilla Jonsson fortsätter leverera japantexter. I äventyret ”Spökgeneralen” ska rollpersonerna försöka ta reda på vad som hänt länsherren Sugimoto (samma namn som en mycket känd fotograf, för övrigt) som börjat bete sig så konstigt. Det visar sig att han har blivit besatt av ett hämndlystet spöke. Tips till äventyrskribenter: Det är inte bra att avslöja ditt äventyrs handling redan i titeln.

Insändare
Albert Forssell tycker att Sinkadus har blivit snyggare men att ”Det har kommit amerikansk kommersialism över det”. Ett påstående som ignoreras helt i redaktionens svar. Temat ”Äventyrsspel har sålt sin själ” kommer att bli ganska vanligt på insändarsidan i framtiden.

Annars är det mest lite småplock. Någon vill ha mer tennfigurer i tidningen, en annan tycker att det finns konstigheter i äventyret Järnringen, och ytterligare någon kommer med skarp kritik mot föregående nummers artikel om det victorianska England.

I klubbspalten fortsätter föreningsnamnen att frodas: The Zombies, Dragonfire Society, Mörkerherren, Black Wizard, Dragon Hunters. Ju hårdare, desto bättre. Vissa undantag finns dock, så som kryptiska RS-S.U.P.(W). Ibland hittar man även oanade livsberättelser:

”Rollspelsklubb i Etiopien söker äventyrsbrevväxling. De spelar Chock, Mutant, Drakar & Demoner, Expert, D&D Basic, Expert [igen], Advanced. Adress: Binky Ståhl, UD”.

Det är glädjande att självaste Utrikesdepartementet rycker in för att rädda äventyrstörstande exilsvenskar. Jag undrar hur många svar de fick.

Illustrationer
Det är förvånansvärt få illustrationer i det här numret, trots att det finns hela tre illustratörer: Stefan Kayat, Stefan Thulin och Nisse Gulliksson. Det finns ingenting som riktigt står ut.

Reklam
Lekbiten i Umeå är ”Bäst i sta’n på SPEL”. Jag undrar om de hade särskilt stor konkurrens om titeln.

Omdöme
Ett stadigt nummer. Det första temanumret av Sinkadus någonsin. Redaktionen laborerar lite för mycket med olika färger och jox för att det ska vara riktigt behagligt att läsa tidningen. Vit text på svart bakgrund, svart text på grå bakgrund, svart på orange … Det ger ett splittrat intryck.

Tidningens redigering är i allmänhet en sorglig historia. Olika textstorlekar, spaltbredder och radavstånd trängs sida vid sida. I framtiden kommer vi även att få se ren hiskliga placeringar av bilder. Dessutom pendlar antalet bilder — och storleken på bilderna — mycket från nummer till nummer. Ibland är det textspäckat som bara den, ibland ligger stora maffiga illustrationer och skräpar på var och varannan sida.

Ta makten över ditt ansikte!

Är du trött på att se ut som en geometriskt figur när du kommenterar saker här på piruett, eller på andra bloggar? Skaffa en gravatar! Börja blogga har skrivit en behändig guide hur du går till väga. Enkelt och kostnadsfritt.

För, ärlig talat, du vill väl inte se ut som Olle Sahlin?

ollekom

Eller — bevare oss väl — Nils Gulliksson?

nilskom

Varför riskera ett sådant öde — värre än döden — när du kan vara lika snygg som Johan Anglemark …

joahnkom

… TD Hedengren …

tdkom

… eller till och med som  jag? (Fast, och nu måste jag vara ärlig, det är extremt osannolikt att du hittar en lika snygg bild som min.)

magnuskom

Så släng av dig ditt slumpgenererade mönster och ta makten över ditt utseende på Gravatar.com.

Sinkadusmåndag, del 3

Sinkadus03cover

Hello hey och välkomna till den tredje Sinkadus-måndagen här på piruett.se. Om du inte har läst de två första delarna så hittar du dem här och här.

Vill du läsa ännu mer skoj om rollspel — kolla in Sveriges galnaste rollspelsomslag.

Sinkadus nr 3 (1985)

Omslag
Hurra! Piratankor! Jag älskar piratankor.

Det här är för övrigt det sista omslaget där en sexsidig tärning visar vilket nummer det är. Jag antar att redaktionen insett att de kanske vill ge ut fler än totalt sex nummer av tidningen.

sinkadus03

Ledare
Det här är första gången det står något intressant i tidningens ledare. Fredrik Malmberg tar stånd mot inflationen på magiska föremål. ”Många tycks anse att spelet blir bättre med mängder av magiska föremål. Men när magiska ting blir dussinvara upphör spänningen och de blir vardagsföremål.” Go Fredrik! Om de hade läst Sinkadus på TSR så skulle Forgotten Realms ha blivit en betydligt bättre kampanjvärld.

Hemmafronten
Här går det fort! Helt plötsligt heter det ”fantasy” och inte ”fantasi”. I nyhetsspalten ”Hemmafronten” beskrivs den då 18-årige Nils Gulliksson som ”en av Sveriges mest publicerade fantasy-tecknare”. Snacka om språkutveckling. (Men än är redaktionen lite ambivalent, för Monsterboken ska innehålla fantasivarelser.)

Även Anders Blixt, 26, får en presentation: ”en av drivkrafterna i den numera nedlagda svenska tidningen ‘Mjölner'”. Jag antar att ”Mjölner” inte var ett organ för högerextrema grupper.

Arkivet
”Arkivet” var Sinkadus vinjett för, tja, lite längre texter eller något sådant. Vinjetten har premiär i detta nummer och kommer att hänga med i en jäkla massa år.

Anders Blixt inviger ”Arkivet” och skriver om nya elementarer (ljus och mörker) och besvärjelser (bland annat den poetiskt namngivna ”Snubbla”) till DoD. Inga konstigheter där.

Bland de nu obligatoriska nya monsterna finns Spindelmän (nej, inte den sorten) och Orchrtroll. Helt okej, även om man undrar vilken funktion orchtrollen fyller. De är troll … som kan vara vakna på dagen.

Det mest sensationella är dock den rättelse, till Monsterboken, som förklarar att på grund av ett tryckfel så har värdena för isbjörn ersatts med värdena för svartbjörn. Skandal! Tänk hur många äventyrare som trott att de tampats med isbjörnar – när det egentligen bara var en pluttig svartbjörn.

Öh, va?
”Zonen”, även den en vinjett med premiär i detta nummer, kom att bli Sinkadus avdelning för material till Mutant och dess efterföljare. Eller som redaktionen själv uttrycker det: ”I ‘ZONEN’ hittar du nytt spännande stoff till MUTANT”.

Just i dag får sig Mutant en dos nya yrken och varelser, och kan man läsa följande bisarra text: ”Tigern är numera ett fast inslag i Sveriges fauna. I samband med civilisationens sönderfall lyckades ett antal tigrar fly från olika djurparker.”

Hur många tigrar finns det i Sverige i dag? 3? Det måste vara ena rejält inavlade kissar som befolkar framtidens Sverige. Hur som helst är detta ett arv som Järnringen förlag slarvat bort helt under 2000-talet.

Men ärligt talat: Du har just släppt ett nytt rollspel och har säkert en massa överblivet material, eller i alla fall idéer, som inte fick plats – och ändå är det stats för tigrar som du publicerar i din speltidning. Fruktade man ett stort utbrott av fanboyvrede över att det inte finns tigrar i det atombombade Sverige? Eller vad? Jag fattar inte.

Övriga artiklar
Anders Blixt ligger bakom en lång text om den medelhavsinspirerade ön Caddo, som beskrivs i detalj (ner till sista löpmus). Caddo blev senare en del av världsmodulen Ereb Altor, men när jag läser detta känner jag att den mycket väl skulle kunnat stå på egna ben som kampanjvärld. Extrem välskrivet och håller än i dag. Det är bara att läsa igenom och börja spela.

Plus: Träffområden (på allt från amöbor till fåglar). Och tre (3) sidor errata till DoD och Mutant. Jag säger bara det.

Äventyr
”Den vita duvan” av Anders Blixt utspelar sig på den tidigare beskrivna ön Caddo. Fiskebyn Elo Nao attackeras av piratankor! Piratledaren Marius hatar vita ankor! Poängen är att spelarna ska bli belägrade inne i värdshuset Den vita duvan och därefter försöka avstyra piratankornas plundring av byn. På ett eller annat sätt.

Det här äventyret är långt före sin tid. Det har ett öppet upplägg som man inte sett exempel på tidigare i Sinkadus (och som det kommer dröja länge innan vi ser igen). SL får en miljö, några intressanta SLP med egna mål och ambitioner, och slutligen en dramatisk händelse (piratattack!). Det finns ingen detaljerad förteckning om vad som ska hända, hur ankorna patrullerar, eller liknande. Bara en klase grundförutsättningar. Hela äventyret avslutas dessutom på en skönt sätt: ”I gryningen avbryts angreppet och ankskeppet seglar iväg.” Exemplariskt.

Insändare
Tada! Insändarsidan har premiär. Gunnar Björnsson skriver in och berättar om sin påhittade supermetall galvorn. ”Nu hör det till saken att det var en alv som först formade en rustning av galvorn, och dessutom i ett av dvärgarnas starkaste fästen.” Vapen och rusningar av galvorn är über i allmänhet.

Greger Jonsson, däremot, är ”begeistrad” i filmen Ladyhawke och har skickat in välpumpade stats på några av karaktärerna. Etienne är typ Stålmannen, fast med dubbelarmborst.

Illustrationer
Redaktionen har äntligen fattat det här med att illustrationer inte bara är till för att fylla ut sidor när texten inte räcker till. I det här numret finns en hel del bilder (av Nils Gulliksson) som faktiskt illustrerar saker i texten. Det är ett rejält kvalitetslyft från föregående nummer. Här börjar Gulliksson dessutom bli riktigt duktigt som illustratör.

Reklam
Annonserna för Äventyrsspels egna Chock och Monsterboken är härliga på något sätt. Jag gillar speciellt att Monsterboken utlovas vara ”Rikligt illustrerad”.

monsterbokenreklam

Omdöme
Vilken jäkla förbättring! Borta är tredjesorteringens inskickat fanboy-material, och i stället bjuds det på riktigt bra texter. Till och med töntiga Orchtrollen har i alla fall en välskriven text och en passande illustration.

Det är Anders Blixt som äger detta nummer. Förutom att han skrivit typ hälften av allt material, så höjer han på egen hand nivån på hela tidningen med sina texter. De är välskrivna, intressanta och, med tanke på att det var tidigt 80-tal, nyskapande. Sinkadus gick från att vara ett smålöjligt men ambitiöst fanzin till att bli en riktig tidskrift – på bara ett nummer.

Sinkadusmåndag, del 2

Sinkadus02cover

Nu är det dags för del två i följetongen ”Sinkadusmåndag”, där jag fördjupar mig i den svenska rollspelstidningen Sinkadus som gavs ut av Äventyrsspel på 80-90-talen.

Det första avsnittet hittar ni här. Och har ni lite tid över, kolla in det kontroversiella Top 10 gubbigaste svenska rollspelsomslagen genom tiderna.

Sinkadus nr 2 (1984)

Omslag
Det här omslaget, av Nils Gulliksson, är en stark kandidat till titeln Fulaste Sinkadusomslag genom tiderna. Det är någonting med färgerna … och den vagt kondomformade mannen. Vad gör han egentligen?

Sen kan man undra över det kloka i att ha en trollkarl på ettan till ett nummer som, tydligen, handlar om Mutant.

sinkadus02

Hemmafronten
Kolumnen ”Hemmafronten” dök upp redan i nr 1 och är tidningens nyhetsspalt. Här får man reda på allt som händer hos Äventyrsspel. Ofta mer än man verkligen vill veta.

I detta nummer försäkras oroliga spelare att de minsann kommer att kunna använda äventyr till ”nya” Drakar och demoner även om de bara har den gamla utgåvan. Liknande farhågor ekar fortfarande i rollspelsforum runt om i världen.

Redaktionen slår sig även för bröstet och skriver att i det kommande Havets vargar får rollpersonerna bland annat ”uppleva en färd till Spanien!” Exotiskt ska det vara.

Intressant är att DoD kallas för ett ”fantasi-rollspel”. Ordet ”fantasy” hade alltså inte ännu gjort sitt intåg i Sverige 1984.

Artiklar
Det stora i det här numret över lag är att Mutant ska släppas ”vilken vecka som helst”. Fem sidor ägnas åt det kommande rollspelet, med förhandstittar, nya regler (perfekta träffar) och nya sysselsättningar. Hur det nu kan finnas något nytt till ett spel som inte ännu släppts. Förhandstitten består av en lång lång text om Mutants bakgrundshistoria. Den håller än — om man man bortser från att vi nu vet att Sovjetunionen föll aningen tidigare än 2011.

Sysselsättningen ”Ligist” är för övrigt helt underbar: man åker runt på ett av SL valt fordon och slåss med ”ålderdomliga” vapen. Just att spelledaren väljer fordon känns lite farligt när jag tänker tillbaka på vilka muppar till SL jag haft genom åren. Det hade inte varit otroligt att en eventuell ligist-rollperson skulle fått åka runt på en damcykel med påhängsmotor. (Så här i efterhand hade ju det varit hur skönt som helst, men på den tiden ville man ha lite mer machogrejer.)

Till Drakar och demoner (nya DoD, av statsen att döma) får vi läsa om den nya rasen Tomtar, påhittad av Bengt-Ola Bengtsson. Tack och lov är det folktrons tomtar det handlar om och inte Coca colas. Tomtar är en ras som ”inte fikar efter rikedomar” och är små men starka. De har även färdigheten ”Hopp 50%”, vilket förmodligen ska utläsas som förmågan att hoppa och inte att tomtar bara är jäkligt hoppfulla av sig.

Tomtarna, i kombination med förra numrets Hober, är början på en lång tradition av småfolk i DoD (och Äventyrsspels produkter i allmänhet). När Monsterboxen släpptes 1990 var ungefär 70% av alla spelbara raser någon form av pyssling.

Christer Regebo berättar utförligt om olika metaller i den pedagogiskt namngivna artikeln ”Metaller”. Detta är faktiskt ganska intressant även i dag, speciellt när författaren börjar fabulera om smidestraditionerna hos alver och dvärgar. Ibland blir det lite informationsöverflöd: ”Aluminiumbrons är bra, men aluminium torde ha varit ytterligt sällsynt på bronsåldern.” I hur många av era kampanjer har ens ordet aluminiumbrons använts?

I övrigt så gör BEP sitt första framträdande, och får sällskap av den inte lika framgångsrika förkortningen VP, VandringsPoäng. Och Peter Stenhjelm levererar varelsen Svampmän — ”en enorm svamp med två tentakelliknande armar”. Kanske inte det hetaste monstret genom tiderna.

Veckans ”Öh, va?”-upplevelse
”Jakt och fiske” (av Christer Regebo) är ytterligare en artikel i kategorin ”detaljer är viktiga”. Det finns regler för att avgöra hur stora fiskar man får på kroken (STO=1T100-90 i floder och sjöar, STO=1T00-70 i hav) och man får reda på att det tar 5 minuter per STO (men minst 15 min) att stycka ett byte.

Givetvis finns även en slumpmötestabell med olika djur. Däribland sköldpadda (!).

I svenska rollspelshobbyns barndom var det tydligen enormt viktigt att ha regler, och tärningskombinationer, för allting. Tänk om en RP går och fiskar, och får napp! Vad ska man som SL göra då om man inte vet att slå 1T00-90? Panik.

Eller är det såhär fortfarande? Får spelskapare mejl från vindögda 12-åringar som undrar hur man gör för att ta reda på hur stor bäver man fångat?

Äventyr
I det här numret finns inget regelrätt äventyr, utan en samling äventyrsförslag författade av Johan Arve. Alla är av typen att rollpersonerna möter en främling som ger dem pengar för att göra något. Många av förslagen innefattar också att rollpersonerna hamnar i finkan av en eller annan anledning. Man anar ett visst mått av sadism.

citadelfaksimil01Reklam
I reklambranschen låg man lite före: Prince August använder ordet ”fantasy” i en annons om modellserien Fantasybygg. Däremot skriver de fortfarande ”fantasirollspel”.

Citadel miniatures utgör för övrigt en av de mest oattraktiva annonserna jag sett. Klicka till höger. Man blir ju inte direkt köpkåt.

Omdöme
Sinkadus-redaktionen gör det ganska lätt för sig i det här numret och lever gott på inskickat material från läsarna. Det man undrar är hur resten av bidragen såg ut, om Svampmän ansågs vara bra nog att publicera.

Sinkadusmåndag, del 1

Sinkadus01cover

Hej och välkomna till den första Sinkadusmåndagen här på piruett.se.

Varje måndag, från och med i dag, kommer jag att ta mig en högst personlig titt på ett nummer av rollspelstidningen Sinkadus som gavs ut av Äventyrsspel 1983–1995 (eller 1993, om man vägrar erkänna de där jäkla Mutant Chronicles-planscherna som äkta Sinkadus-tidningar).

Det går nog inte att överdriva Sinkadus inflytande på de rollspelare som växte upp på 80-talet, så förbered er på mycket nostalgi, en hel del ironiserande och kanske några hånfulla skratt under de kommande veckorna.

Först ut är …

Sinkadus nr 1 (1983)

Omslag
Ett världshus, av Nils Gulliksson. Sinkadus börjar traditionellt, kan man säga. Det man undrar är givetvis vem sjutton kvinnan i mitten är. Vad säger hon till värdshusvärden? Alla tittar på henne. Alla utom den skäggiga piprökande killen i förgrunden. Jag vet inte riktigt vad han tittar på, för så vitt jag kan se så har han inga ögon.

Förmodligen är hon den första kvinna som vågat sig in i värdshuset någonsin, och alla är misstänksamma mot henne. Jag menar, kolla in gubbarnas ansiktsuttryck. Ungefär så skulle tidningens målgrupp reagerat om en tjej ville vara med och spela DoD.

sinkadus01

Reklam
Företaget Prince August meddelar att ”i vår” så släpper de sitt nya system för att gjuta rum och gångar. ”I gips tillverkar du själv tredimensionella miljöer. Du kan gjuta väggar, dörrar, golv, falluckor etc.” Det man undrar är vad som skulle kunna rymmas i det där ”etc”. Tak, kanske?

Artiklar
Efter att ha inlett tidningen med lite pr för Äventyrsspels egna produkter så är det Drakar & demoner som gäller. Först slår redaktionen på stora copyrightbrytar-trumman och lanserar hober till DoD. Till författaren Henrik Beckers försvar måste man tillägga att halva artikeln handlar om Sagan om ringen och avslutas med ”För er som inte läst Sagan om Ringen vill jag bara säga er att ni missat en bra bok”. Intressant att notera är att hoberna bara är marginellt mer karismatiska än de orcher som presenteras på nästa sida: 2T6+2 mot orchernas 2T6. Fula hober eller charmiga orcher? ”Charmtroll” har man ju hört talats om.

På ”Frågor och svar”-sidan finns en fråga som är helt fantastisk i sin oskuldsfullhet: ”Kan dvärgar och svartalfer rida?” Svaret? ”Ja. Dvärgar rider på små hästar och svartalfer rider på vargar.” Tänk om svaret hade varit tvärt om? Rollspelssverige hade varit nerlusat av vargridande dvärgar.

Det här nummrets ”öh, va?”-upplevelse finner man i artikeln ”Tavernor och värdshus” av Lars-Åke Thor. Där får man lära sig att slå 1T6 för att avgöra formen på borden i tett värdshus. 1-2 är fyrkantiga, 3-6 är runda. Man kan även slå 1T100 och läsa av en tabell över vilken sorts underhållning som är tillgänglig. Det är 50% chans att det finns ”Dansande Flickor”. I say no more.

I övrigt levereras någon sorts konstiga regler för avståndsvapen, ett nytt yrke (Jägare), ett par vapen (kaststjärna!) och några nya trollformler (där ”Skicka bort varelse” måste vara det mest oballanserade jag någonsin läst: ”Den här trollformeln kan skicka iväg intelligenta varelser hur långt som helst. Av den bortskickade varelsen blir bara lite rök och ev skodon kvar.”)

Äventyr
”Skelletbyns hemlighet” av Roger Undhagen. Det mest fascinerande med äventyret är att författaren ägnar en halv sida åt att förklara hur fyra stycken levande skelett vandrar runt i en by: ”Vid Herrgårdsruinen är de vid tiden T+3 min (15 SR) och de stannar där tills tiden T+4 min (20 SR)” och så vidare.

Omdöme
Det var en minst sagt trevande start för Sinkadus. Konstigt skrivna äventyr, helt onödiga regler för ditten och datten … ja, rollspelssverige måste i sanning ha varit svältfött för att svälja detta. Men så här i efterhand är det svårt att värja sig för materialets charmighet. Det faktum att orcher trivs bäst i ”gråa, trista miljöer”  och bor ”lite här och där i världen” får mig att le.