Min stormiga kärleksaffär med David Eddings

David Eddings dog tydligen häromnatten 77 år gammal. Jag har inte läst någonting av honom sedan Belgarath the sorcerer (1995) men innan dess var jag under en period ett inbitet fan. Jag tror inte att jag överdriver om Eddings ensam är ansvarig för mitt fantasyberoende.

Året var 1992 och jag var 14 vårar. Julen innan hade jag läst Sagan om ringen-trilogin i ett svep och det kändes som om jag upptäckt något nytt och fantastiskt. Jag såg mig runt efter mer, men bortsett från Silmarillion och Sagor från Midgård fanns det inte mycket att hämta på fantasyfronten i det tidiga 90-talets Jakobsberg. Det här var innan den stora fantasyboomen och innan jag upptäckte Science fiction-bokhandeln, Tradition eller något annat fantasymecka. Jag var troligtvis den enda personen intresserad av fantasylitteratur på min skola — i alla fall vad jag märkte — och bibliotekarierna var entusiastiskt ohjälpsamma.

stenens-vaktareSå hände det sig att jag vandrade in på den bokhandeln som låg på Stora gatan i Sigtuna (det var inte helt slumpmässigt, vi hade ett landställe i närheten) och på något sätt slutade det med att jag gick därifrån med Stenens väktare under armen. Pocket, så klart. Kanske hittade jag den själv, lockad av det fina omslaget, kanske tipsade  bokhandelsinnehavaren om den. Jag minns inte riktigt detaljerna.

Under de kommande veckorna — eller var det bara dagar? — slukade jag Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning och Ödets fullbordan som en drunknande kippar efter luft. Det var underbart. Det var som om tecknen på sidorna sprängde upp dörrar i min hjärna och min själ och släppte in solen. Jag vill inte kalla det för en religiös upplevelse, men det var fan inte långt ifrån.

Därefter tog det fart. Jag hittade Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne och lite annat smått och gott. På något sätt fick jag tag på LE Modesitts The magic of Recluce via en boklåda i Märsta och insåg att jag kunde läsa böcker på engelska. Men sen tog det plötsligt stopp igen. Det fanns helt enkelt inget större utbud av fantasy 1992. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades missa Äventyrsspels Drakar och demoner-serie, men det dröjde ytterligare något år innan jag började frossa i den.

Så kom dagen — jag gissar att det var sommaren 1992 — som jag fick nys om att det fanns en fortsättning på Sagan om Belgarion. En fukkin fortsättning! Den fanns visserligen bara på engelska ännu, men nu visste jag  ju att jag kunde läsa på engelska. Tyvärr visade det sig att mina lokala boklådor inte kunde göra mer än att upplysa mig om att fortsättningen hette Guardians of the west. Det skulle ta ”flera månader” för dem att beställa in boken. Detta var inte acceptabelt. Jag plockade sonika ner Gula sidorna från hatthyllan (1992, remember) och satte mig och ringde, i bokstavsordning, varenda jäkla boklåda i hela Stockholmsområdet. Det lät ungefär så här:

— Hej, jag heter Magnus och undrar om ni har en bok som heter Gardijans åff te väst av David Eddings?
— Nej.

Om och om igen samma besked, ända tills dess att jag kom till bokstaven S och slog nummret till ett ställe som hette SF-bokhandeln.

Mitt första besök på denna illustra butik, som då låg på Lilla Nygatan i Gamla stan, går inte att beskriva med ord. Tänk dig att du tar en knarkare med svår abstinens och slänger ner honom i en swimmingpool fylld av kokain. Jag har inte slutat frossa i fantasy än.

Naseer har rätt när han kallar David Eddings för en 90-talets JK Rowling. För mig — liksom för många andra har jag senare förstått — var Eddings inkörsporten till fantasy och sci fi. För det ska han ha en medalj.

guardiansofthewestSen är väl frågan om Eddings var så vidare bra. Sagan om Belgarion var ju, liksom Harry Potter-böckerna är nu, klassisk wish fulfillment-fantasy. En ung kille upptäcker att han har magiska krafter, är kung, träffar en toksnygg prinsessa och får vara med om många fantastiska äventyr. Det var som om handlingen skräddarsytts för mitt 14-åriga jag. Jag slukade maniskt The Malloreon, The Elenium och The Tamuli-trilogierna, och det var inte förrän i sista boken av den senare, The hidden city (1994), som jag började inse att vaffan det är ju bara samma story om och om igen! När jag sedan läste Belgarath the sorcerer fick jag nog, och som så ofta händer när man genomskådar en idol så övergick min dyrkan till förakt.

De kommande åren missade jag inte något tillfälle att klanka ner på David Eddings och hans författarskap. Jag tålde honom helt enkelt inte. Det fanns ju så många bättre och smartare och originella författare. Typ Robert Jordan.

Tyvärr är det ju så att mycket av den kritk som riktas mot David Eddings böcker är befogad. Tamuli är ett plagiat av Elenium som är ett plagiat av Malloreon som är en kopia på Belgariad. Handlingen är tillrättalagd och trygg — man behöver aldrig vara med om att en karaktär dör, kärleken är vit och oskyldig och det är aldrig någon tvekan om att ondingarna verkligen är onda.

Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag har förlåtit Eddings för hans svek, för att han visade sig vara en sådan klåpare. Jag tror att jag fortfarande är lite traumatiserad; jag har inte ens tänkt på Eddings de senaste fem åren. Det kan inte vara ett hälsotecken. Men om jag ska rannsaka mig själv så är jag innerst inne otroligt tacksam för all den glädje han skänkte mitt tonåriga jag och för de nya världar och vägar han öppnade för mig, och som jag fortfarande inte har utforskat klart.

Samtidigt skulle jag aldrig få för mig att läsa någonting av honom idag.

De påhittade citatens mästare är död

Robert Asprin dog i torsdags. Det var åratal sedan jag läste hans M.Y.T.H.-böcker, och mina minnen av dem är lite dimmiga. Jag minns mest de påhittade citaten som inledde varje kapitel. Typ: ”Var är mina ballerinaskor?” – Adolf Hitler. Han var en rolig kille, Robert.

En gång i tiden använde jag Aahz, namnet på en av huvudpersonerna i M.Y.T.H.-serien, som mitt smeknamn online. Good times.

Läs mer på Myth Adventures. (Via Whatever.)

Arthur C Clarke död

Jag har egentligen ingen relation till Arthur C Clarke. Någon gång i mina tonår läste jag 2001 och något senare såg filmen och dess fortsättningar på tv. Jag var inte särskilt imponerad. Och jag kan fortfarande inte säg att jag någonsin varit sugen på att läsa fler av hans böcker.

Men det råder inget tvivel om att Clarke haft enormt inflytande på science fiction som genre — att han inspirerat författare som jag faktiskt gillar och läser. John Scalzi, China Mieville, Neal Stephenson .. ja, typ, allihop. Och för det är jag honom evigt tacksam.

Läs mer: NY Times, CNN.

195 dygn med Gygax

Om man antar att jag började spela Dungeons & Dragons när jag var 14, och spelade regelbundet 10 timmar per vecka i 9 år, så innebär det att jag ägnat 195 dygn åt olika versioner av Gary Gygax skapelse.

Och då räknar jag väldigt, väldigt snålt.

Så det är inte att ta i att säga att Gygax haft ett stort inflytande på mitt liv.

Robet Jordan död

Författaren Robert Jordan (egentligen James Oliver Rigney, Jr) dog i söndags. Jag mötte honom en gång, på ett nördkonvent i Stockholm vid namn Östan om sol. Någon gång i slutet av 90-talet. Det jag mins starkast är att han blev sur när någon ville få sin bok signerad med ”James Oliver Rigney, Jr”.

Men större delen av min relation till ”RJ” var helt litterär.

Under en tid i den senare delen av mina tonår närde jag en mild besatthet av Jordans The Wheel of Time-serie. Förmodligen är Jordan en starkt bidragande orsakt till mitt fortsatta beroende av nördlitteratur i alla dess former. Just när jag vuxit ur den pubertala förtjusningen av riddare med svärd, visade Robert Jordan att fantasygenren kan vara mer än repetativt, pubertalt tjaffs.

Tyvärr gick han själv så småningom i genres största fälla och vägrade avsluta sin serie böcker — vilket ledde till att han till slut mestadels skrev repetativt, pubertalt tjaffs.

Jordan hade storslagna visioner och ambitioner, men han var inte alltid skicklig nog att genomföra dem. Berättelserna tappade tempo och drogs ner i redundandens dy av otaliga bifigurer och bihandlingar. Så någon gång strax efter att Winter’s Heart släpptes 2000 slutade jag köpa hans böcker. Den sista bok jag läste var Crossroads of Twilight, som jag lånade på bibblan 2003.

Då hade jag följt Jordans Wheel of Time sedan The Fires of Heaven (1993) utan något slut i sikte. Man kan säga att jag tappade orken — och tålamodet. Och nu, när Jordan är död, så kommer aldrig serien att bli färdig. Den sista boken, A Memory of Light, blev aldrig färdigskriven.

Typiskt.

Kommentarer och nekrologer: