Döden i lyxformat

Det är förbannat vanskligt att recensera Neil Gaimans Absolute Death. Vi talar nu om en serie som jag drykat sedan någon gång sent 90-tal. Vi talar dessutom om en serie som nästan alla redan har läst. Inte för att det brukar hindra mig, men just nu känns det lite som att försöka recensera Illaden eller, kanske, Gilgamesh-eposet.

Death har passerat långt bortom den gräns där allmänt tyckande är meningsfullt, och in i litteraturvetenskapens sfär.

Man kan väl uttrycka det så här: Om du gillade Death: The time of your life och Death: The high cost of living så kan Absolute Death vara en bra investering. Boken innehåller just dessa två album (plus några få andra lösryckta småberättelser från annat håll) i superlyxigt, extrastort format. Och som i alla andra av Vertigos Absolute-utgåvor finns det även här massor av konceptskisser, manus, för- och efterord och annat smarrigt.

Absolute Death är en bok man köper om man redan diggar Gaimans serie jättemycket. Egentligen är den nog lite dyrare än vad den är värd.

En recension (av Neil Gaimans senaste bok) med en jättestor bild av omslaget

Neil Gaiman skriver, som ni säkert vet, böcker som handlar om allt möjligt och omöjligt. The graveyard book handlar om bäbisen Nobody Owens vars föräldrar mördas av ”the man Jack” och som tar sin tillflykt till den lokala kyrkogården där han blir uppfostrad av spöken.

Gaimans prosa har aldrig varit bättre, och inte hans humor heller. (Gaiman är visserligen inte känd för sin briljanta humor — jag misstänker starkt att allt skoj i Good omens var Pratchetts förtjänst — så ”bättre än någonsin” kanske inte betyder så mycket. Vad jag vill säga är att The graveyard book är genuint rolig på sina ställen, och då menar jag inte bara ordvitsarna (som när en människa tänker att ”there is something grave about him” (citerat ur minnet) om Nobody Owens) även om jag diggar ordvitsar starkt).)

Är man ute efter lustiga påhitt och minst sagt originella infall så är det här rätt bok. Bara en sådan sak som att Gaiman alltid skriver ut inskriptionen på ett spökes gravsten (typ ”1867-1905 Här vilar en rättrådig man”) när spöket först introduceras i berättelsen får mig att darra av omotiverad lycka.

The graveyard book är dessutom en perfekt julklapp. Dave McKeans illustrationer gör den mycket roligare att få i present än en vanlig bok.

En inte helt koherent text om Will Eisners ”The Spirit”

Ibland förvånas man av böcker, filmer eller andra kulturuttryck. När jag såg Fucking Åmål trodde jag att jag skulle få se en film om tonåringar som svinade och hade ångest, för det var så filmen skildrades i alla recensioner och krönikor. Istället handlade filmen om två tjejer som blev kära. Se upp för dårarna hade jag fått för mig vara en ganska hygglig komedi med samhällskritik-light-vibbar — filmen hade ju faktiskt fått ganska bra recensioner — men den visade sig vara ett uselt pekoral där skådespelarna kämpade om att vara sämst, och samhällskritiken var så infantil att det blev pinsamt.

För flera år sedan, under min tid som neggig biblioteksassistent, tog jag mig för att beställa hem alla de svenska översättningarna av Will Eisners The Spirit-album. (En svindlande bra serie skriven på 40-50-talen för er som inte vet.)

Då blev jag speciellt impad av Eisners bildlösningar, så när jag nyligen läste DC Comics minisamling The best of the Spirit blev jag lite överraskad. Jag kände att mina minnen inte riktigt gjorde serien rättvisa.

Visst är kompositionen fortfarande helt fantastisk, men det jag reagerade på mest är att The Spirit egentligen inte handlar om The Spirit. Serien handlar om alla människor som The Spirit möter. Huvudpersonen är en bifigur och bifigurerna är huvudpersoner, om man säger så.

Bifigurerna — originella, fascinerande och helt tokiga — och deras livsöden driver berättelserna.The Spirit själv glider mest runt i bakgrunden, åker på däng och får städa upp efteråt.

Det här är en berättarteknik som öppnar för helt andra typer av historier än vad som är vanligt i serietidningar. Det går att behandla ämnen som annars blir svårberättade eller tyngda av klyschor. I Ten minutes skildrar Eisner en rånmördares tankar och funderingar de tio sista minuterna av hans liv. The Spirit dyker först upp fram mot slutet. Berättelsen blir på så vis ett rörande och förbryllande personporträtt av brottslingen istället för, som man kunde väntat sig, ett jaga boven-äventyr.

Därför är det synd att inte fler serieskapare gör som Eisner (som för övrigt själv senare tog tekniken till en ny nivå när han lät en hel stadsdel agera huvudperson under flera decennier i Dropsie avenue). Det händer att författare gör något liknande i enstaka berättelser, och Neil Gaiman använde tekniken då och då i The Sandman (kanske främst i A game of you), men där rör det sig ändå inte om samma sak. Tekniken blir ett sätt att berätta en historia om huvudpersonen genom bifigurerna.

Hos Will Eisner är huvudpersonen bara en ursäkt för att berätta om bifigurerna.

Det tycker jag är fantastiskt.

Tryggt med Gaimans ”Odd and the frost giants”

n248043.jpgNeil Gaimans Odd and the frost giants är en saga om den unge pojken Odd som bor i en norsk by någon gång under vikingatiden.

Odd, som är lite eljest, rymmer hemifrån ut i skogen, där han träffar Tor, Oden och Loke. De tre gudarna har blivit utkastade ur Asgård av en isjätte, och Odd beslutar sig för att hjälpa dem.

Därifrån utvecklar sig handlingen exakt så som du förväntar dig. Inga konstigheter — bara en rak och välskriven liten bok för sånna där yngre människor.

Bergochdalbanan som heter Gaiman

Just nu håller jag på att läser Neil Gaimans Absolute Sandman vol 2 som innehåller bland annat Seasons of mist och A game of you. Innan den var novellsamlingen Fragile things det senaste jag läst av honom.

Reflektion: Fasen vad ojämn Gaiman är som författare.

Jag har nog länge haft det i bakhuvudet, men nu har jag verkligen insett att Gaiman är överskattad. Han är inte dålig — men är verkligen inte den gud som många vill få honom att framstå som.

I Fragile things fanns det i stort sett en novell jag verkligen tyckte om. Tyvärr var det den första — Lovecraft/Doyle-pastischen A study in emerald — så när jag läste den sattes mina förväntningar på resten av boken rätt högt. De införlivades inte. Resten av novellerna är antingen ”ok” eller rent utav ”tråkiga”.

Samma beskrivning passar in på nästan allt Gaiman skrivit, nu när jag tänker efter. Smoke & mirrors innehöll kanske två bra noveller (Chivlary och den där om snövit). American gods och Anansi boys har långa episoder som är riktigt torra och ointressanta. Fasen, det bästa med American gods är ju de där korta tillbakablickarna om hur olika gudaväsen kom till Amerika.

Till och med universalt hyllade Sandman är en ojämn skapelse. Större delen av Dream Country är verkligen blahablaha. The Wake skulle mått bra av att tightas till lite. Som tur är råkar Absolute Sandman vol 2, som jag nu läser, utgöra seriens, om inte höjdpunkt så i alla fall största nivåhöjning.

Och vad vill jag säga med detta? Ibland kan personkulten få en att tro att saker är bättre än vad de egentligen är. När han är bra så är Gaiman helt galet bra. Men det är långt ifrån alltid som han faktiskt gör skäl för alla hyllningar.

(Detta inlägg har tidigare publicerats på rollspel.nu.)

Dagens hangup: fusktjocka böcker

Uppenbarligen tycker folk det är viktigt att böckerna de läser är tjocka. Kanske känner de sig mer intelligenta då, eller något. Varför annars skulle förlagen ha så många knep för att förvandla fårordiga alster till mammutliknande kolosser?

Just nu läser jag William Gibsons Spook country, ett prima exempel på ett av de vanligaste ”förtjockningsknepen”: stort radavstånd. I Spook country är radavståndet om inte dubbelt, så i alla fall x1,9. Det går utan problem att trycka en extra rad text mellan raderna. Samma trick syntes i Robert Jordans A crown of swords, och används flitigt i Rowlings böcker om Harry Potter.

Harry Potter-böckerna (i varje fall de inbundna) är dessutom tjocklekspimpade med breda marginaler. Tio millimeter hit eller dit gör stor skillnad när man är uppe i 500–600 sidor. Johns Scalzis The last colony är ännu ett exempel på en bok en omotiverad generösa marginaler. Där snackar vi om c:a en halv centimeter extra åt alla håll.

Det tredje tricket används också i The last colony: ett udda format. Boken är något mindre än vanliga inbundna böcker, vilket innebär mindre sidor och mindre satsyta. Vilket i sin tur medför fler sidor. Andra exempel är Warren Ellis Crooked little vein (som bara är marginellt större än pocketformat) och Neil Gaimans Coraline.

Slutligen har vi papperstricket. Förlaget använder helt enkelt tjockare papper för att ge illusionen av mer omfångsrik bok. Praktexemplet är den gamle bluffen David Eddings Belgarath the Sorcerer där sidorna är tjocka som fnöske.

Givetvis finns det förklaringar till allt ovanstående som inte har med min tjocka-böcker-säljer-bättre-teori. Större radavstånd gör en text mer lättläst, i alla fall till en viss gräns. (Spook country har passerat den gränsen.) Breda marginaler gör boken mindre skräckinjagande för unga läsare. (Varför gör de då så även med vuxenböcker som The last colony?) Udda format får en bok att stå ut i hyllan och således sälja bättre (fast Crooked little vein är så liten att den nästan försvinner). Tjocka papper har bättre kvalitet (dock inte alltid). Och visst kan det vara sant. I sådana fall råkar väl det faktum att boken blir tjockare bara vara en ”oundviklig” bieffekt.

(Det finns faktiskt undantag från allt ovanstående. Pocketutgåvan av Harry Potter and the half-blood prince har ovanligt små marginaler, tätt radavstånd och bibeltunt papper. Där handlar det troligen om att det inte går att trycka pocketböcker som är hur tjocka som helst utan att de rasar isär.)

Neil Gaiman kommer till Lund

Synd som fan att jag inte bor i Lund längre. Allt roligt här i livet händer andra — inte mig. 😦 Vojne! Vojne!

Fantasyförfattaren Neil Gaiman kommer att gästa Fantastisk Filmfestival i Lund den 13 och 14 september. Anledningen är att filmen “Stardust”, baserad på boken med samma namn, har svensk premiär på festivalen. (Via Seriefrämjandet)

Fantastisk filmfestival.