REAMDE

”REAMDE” kan vara Neal Stephensons bästa bok. Den påminner om hans tidigare böcker – ”Snow crash”, ”The diamond age” – i det att den är en rak äventyrshistoria, till skillnad från hans mer filosofiska utflykter i t.ex. ”Anathem” och Baroque-cykeln.

Egentligen är handlingen i ”REAMDE” helt bisarr. Det är en sån där berättelse där varje enskilt steg är helt rimligt, men när man tar ett kliv bakåt och tittar på hela händelsekedjan så blir man nästan chockad av hur långsökt och osannolikt allting är. Vilket jag tror är meningen. Stephenson latjar ganska vilt med genrens konventioner – och genren i frågan är någon sorts action/agent/thriller-deckare. Bara en sån sak som att handlingen kickas igång när en främling stiger in på en bar…

Det är roligt. Ibland befängt osannolikt, men alltid spännande och intressant. Som vanligt är Stephenson extremt påläst och man får lära sig en hel del om en lång rad ämnen, från jakt till kinesiska förorter till hur det internationella luftrumet regleras. Han har dessutom en hel del intressanta tankar om hur framtiden för MMORPGs kan komma att se ut, om goldfarmers och allt som har med det att göra.

Jag tror att boken utspelar sig i framtiden. Inte långt in i framtiden, men kanske ett par år. Folk har lite modernare mobiltelefoner, WoW är inte längre det största spelet, och lite sådana småsaker. En intressant sak är att trots att boken kan klassas som någon sorts technothriller – och att det ibland känns som att författaren kanaliserar Cory Doctorow – så är den i grunden förvånansvärt skeptisk till internet och högteknologi. Naturen har en otroligt viktig roll för handligen.

En sak jag la märke till är att Stephenson verkar ha fått en hangup på möbler och möblering sen senast. Ni vet, som att Jordan alltid måste beskriva folks kläder, och Martin måste berätta detaljerat om vad hans karaktärer äter, så har Stephenson börjat lägga oerhörd möda på att redogöra för hur olika rum och hus ser ut. Mysko. Det tillför inte så mycket, men gör boken säkert 150 sidor tjockare än nödvändigt.

Bra skit dock, trots möblerna.

Ett andra försök att tycka om ”The big u”

bigu

Jag brukar gilla Neal Stephenson. Snow crash och The diamond age är två av mina favorit scifi-romaner och Cryptonomicon och Anathem är helt fantastiska böcker.

Men Neals romandebut The big u från 1984 är ingen höjdare. Den utspelar sig på ett kafkaeskt universitet och är mestadels en parodi på amerikanskt ”college life”. Parodin är inte ens särskilt originell. Studenter som tävlar om vem som kan spela högst musik. Svårigheterna med att hitta till sitt rum. Kufarna i datorklubben. Nördarna och sportfånarna.

Det blir tröttsamt väldigt fort, speciellt när karaktärerna är lika tråkiga som en Billybokhylla. Det finns liksom ingenting att tycka om eller bry sig om, allt bara glider förbi obemärkt.

Mitt tips? Läs något annat. Mitt första omdöme om The big u står fast.

Bästa böckerna 2008: #5

Neal Stephenson, Anathem
Årets smartaste bok. Ibland lite väl tankekrävande. Science fiction för vetenskapsnördar. Rymdvarelser för filosofer. Kanske de tråkigaste rymdvarelserna jag stött på, men bisarrt nog gör de boken så pass mycket bättre.

Den största förtjänsten med Anathem är att Stephenson tar sina läsare på allvar. Han förutsätter att de kan tänka själv, att de inte är helt bakom flötet. Därför slipper vi den typ av fördummande förklaringar som brukar finnas böcker som handlar om någonting mer komplicerat än lergökar. Förklaringar finns, förvisso, men de är inte fördummande. De kräver en motansträngning. Och de ger boken mervärde.

Läst mer här och här.

Nu ska jag gnälla på ”Anathem”

Jag har redan skrivit en del om Neal Stephensons Anathem, och mina åsikter där står fast. Men nu när jag läst klart boken hade jag tänk klaga lite. Först och främst så är Stephenson så förbannat intresserad av att beskriva detaljer. Han beskriver och beskriver och beskriver. Det är lite frustrerande emellanåt, speciellt när man inte är så intresserad av att veta hur ett kugghjul ser ut.

För det andra så har han en tendens att upprepa sig. Han använder gärna två liknelser för att beskriva samma sak. Till exempel: ”Den rörde sig lika snabbt som klockans sekundvisare, alltså i rask promenadtakt.” Tack, men jag fattade det första gången.

För det tredje: Det finns en gräns där en eftertänksam och filosoferande författare övergår till att bara vara jäkligt långsam. Stephenson passerar den gränsen några gånger, speciellt i bokens andra halva, då det känns som om att han bara drar ut på handlingen, helt i onödan. Och det är ju inte så roligt.

Det här gör att Anathem inte riktigt får toppbetyg. Det är en förbannat bra bok, men den är inte perfekt. Tyvärr.

Just nu blir jag glad av …

… tv-serien Fringe som känns lite som Arkiv X, fast 2008.

… dvd-boxen med alla avsnitt av Black books. Lite för roligt för att vara bra för magmusklerna.

… seriealbumet Hellboy Library Edition som är så snyggt att det gör ont i fontanellen.

… min nya pulsklocka utan vilken jag aldrig skulle kunna veta att jag har 76 i puls när jag skriver detta.

RocketDock.

… att Järnringen slutar att producera Mutant. På så vis kanske det finns plats för lite nya spel i rollningssvergie, och inte bara omgjorda versioner av gamla. [länk]

Veronica Maggios nya album. Hon är bättre på skiva än live.

… att Neal Stephenson, i sin roman Anathem, ägnar nästan 10 sidor åt förklara hur man anger koordinater för ett föremål i omloppsbana kring en planet.

Citat

Ur Neal Stephensons Snow Crash:

”Until a man is twenty-five, he still thinks, every so often, that under the right circumstances he could be the baddest motherfucker in the world. If I moved to a martial arts monastery in China and studied real hard for ten years. If my family was wiped out by Colombian drug dealers and I swore myself to revenge. If I got a fatal disease, had one year to live,devoted it to wiping out street crime. If I just dropped out and devoted my life to being bad.”