Sinkadusmåndag, del 11

sinkadus11splash — Illustration: Tomas Arfert, till artikeln ”Modifierat stridssystem för Expert”.

Sinkadus nr 11 (januari 1988)

Omslag

Kära vänner. Jag tar tillbaka allt jag sagt om tidigare ettor. Det här är Sinkans fulaste framsida genom tiderna. David Martin heter konstnären, och den person på Sinkadus som valde omslaget måste ha varit halvblind och berusad.

Inte nog med att bilden föreställer en extremt liten dinosaurie och ful gubbe, den visar också en kvinna vars bröst tycks vara på väg åt ett helt annat håll än resten av kroppen.

Som vanligt har omslaget inte heller någonting med tidningens innehåll att göra. Med en sådan bild förväntar man sig liksom någon form av artikel om tidsresor. Men icke. Besvikelsen var garanterat stor i många pojkrum runt i riket.

Notera att priset har höjts med 5 kr sedan nr 10.

Andra nyheter är att redaktionen experimenterar med lite fler puffar än tidigare. Förr har omslaget som mest haft tre olika budskap — nu finns det hela fem. Att man sedan knappt ser den lila texten i botten är en annan femma.

Ledare

Fredrik har tagit på sig stora hybrismössan. ”Att skapa ett rollspel är som att skriva en symfoni”, ”Roskilde-festivalen är ingenting i jämförelse med rollspelarnas ting” … Vad budskapet är vet jag inte riktigt. Resten av ledaren återberättar bara samma sak man kan läsa i innehållsförteckningen. Jag tror att Fredrik ville testa sina göra-liknelser-färdigheter.

Hemmafronten

Fredrik Malmberg om romanserien ”Drakar och demoner”:

Utomlands kallas sådana här böcker för fantasy-böcker eller Sword and sorcery-böcker. Vi har försökt hitta ett svenskt ord för samma begrepp, men inte lyckats. Till slut kom vi på att ute i landet har man börjat andända Drakar & Demoner som begrepp. Ofta hör man kommentarer som ”Det är ett sånt där Drakar och Demoner-spel”. Kanske är det så att Drakar och Demoner börjar bli en svensk term för ”fantasy”. Vi vet inte.

Tyvärr blev det ju så att ”fantasy” blev det svenska ordet för ”fantasy”.

Partisandax: Inget släppdatum nämns den här gången (”fram på höstkanten”), men Blixt och Malmberg orerar om hur bra spelet kommer att bli. Fem scenarier är planerade: USA-ockupation, Sovjet-ockupation, andra världskriget, samt två sci-fi-varianter. Stridsreglerna sägs vara enklare än i Mutant 2. De ska även vara helt utan KP och istället upplagda så att man ”får specifika skador på de olika kroppsdelarna”.

Arkivet

Fredrik Ström levererar ett nytt stridssystem till Drakar och Demoner Expert. Syftet är att göra striderna enklare och snabbare. Jag vette fasen om ”Varje rollperson har lika många KP i varje separat kroppsdel som han har i totala KP” infriar det löftet. Regler för olika nivåer av skador — lindrig, svår, kritisk — införs. Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur komplicerade Experts stridregler var, men detta känns inte direkt som en smidigare variant. Annorlunda, ja, men knappast snabbare.

Vidare finns det lite småplock så som fylle-regler, hur man ska göra för att se om en pil sitter kvar i en träffad rollperson (1T20 < skadan), hur mycket en kastad småsten gör i skada (beror på kastarens STY), och ett förslag på att införa ”förslitningsvärde” på rollpersonernas kläder och utrustning.

Zonen

Neo-män. David Wästerfors lånar av Huxleys Du sköna nya värld och hittar på en sorts sub-människor till Mutant 2. En form av anti PSI-mutant, starka men hatade. De skapades för att tjäna som slavar, och är lugna, fredliga och puckade. De ser även ut som en stereotyp ”mörk vilde”. Sådär PK.

Övriga artiklar

En SLP till Drakar och demoner och hur man använder vanliga människor som motståndare i Chock. Anders Blixt ger sig dessutom in i … jag vet inte riktig vad, men någon sorts träsk är det i alla fall. Det hela är en skönlitterär historia där han blandar Star Wars och Sagan om Ringen.

”Nej”, ropade Gandalf. ”Vi måste försöka fly genom den östra dörren.” Jedi-riddaren drog sitt ljussvärd och gick med bestämda kliv mot den öppna dörren. ”Boromir!”, befalde han. ”Kom hit och täck mig”.

Ett synnerligen märklig alster.

Öh va?

Tidningens största textschabrak heter ”Personifiering” och är författat av Dag Stålhandske. Här inför Dag 24 nya grundegenskaper till DoD och Mutant. Från Styrketeknik till Mental hälsa till Sensorisk deduktiv förmåga. Jag skojar inte. 24 jäkla muppförmågor, som ibland bara skiljer sig marginellt från varandra. Charm och Personlig magnetism, till exempel. Charm är hur trevlig rollpersonen är ”om man pratar med honom i en kvart eller så”. Personlig magnetism är hur trevlig rollpersonen är ”om man verkligen lär känna personen”. Distinktionen mellan Mental uthållighet och Metal hälsa är också hårfin — de beskrivs på olika sätt, men tycks innebära samma sak.

Detta är en sån där artikel som jag får huvudvärk av att läsa, men jag misstänker att den var mäkta populär i detaljonanins 80-tal.

Men galenskaperna tar inte slut här. Stålhandske fortsätter sin vansinnesfärd och vill lura intet ont anande 12-åringar att börja använda ”Karaktärsdrag (KD)” till sina rollpersoner. Karaktärsdragen anges på en 18-gradig skala mellan två poler: Finkänslig/burdus, tystlåten/pratsam, jordnära/filosofisk etc. 15 olika par nämns. För att använda dem slår man 3T6 för varje Karaktärsdrag. Resultatet avgör om ens rollperson är arbetsam eller lat eller whatever. Man slumpar alltså fram sin rollperson personlighet.

Följer man dessa regler så kan man få en helt ospelbar rollperson som är både lugn och djärv, blyg och pratsam, känslig och kallblodig, burdus och artig, medlidsam och känslokall, nervös och självsäker. Jag tror inte att författaren riktigt tittat på sitt system som en helhet, utan bara hittat på lite grejer på måfå.

Oh well, det är tanken som räknas antar jag.

Äventyr

Mikael Carlstedts äventyr heter ”Kurgal Svylses förbannelse” och sägs vara humoristiskt. Kanske det. Några skojiga saker finns det i alla fall: en nekromantiker som bor tillsammans med sina två minotaur-skelett, ett tempel tillägnat mat vars torn toppas av maränger, och megaser.

Megaser är flygande grisar som äter obehandlat trä och gamla böcker. De flyger tyvärr inte så bra, utan kraschlandar med jämna mellanrum. Deras bästa grundegenskap är konstigt nog PSY (11). Varelsens funktion i äventyret är att käka böcker och i all vänskaplighet följa efter rollpersonerna. Varför vet jag inte.

Insändare

Robert Wahlstedt i Flen vill klaga. Men inte på Äventyrsspel eller Sinkadus, utan på alla ”fruktansvärt dåliga namn” som svenska rollspelsföreningar har. Föreningar som Sårade enhörningen, RKDD, Angels of Death och The ultimate dragon får smaka på hans vassa tunga. Robert föredrar namn med ”lite mera stil”, och ger exempel på ”lite mer seriösa namn” som The Black Brotherhood, The Paladins, Dicemaster, The Illusion och Det grå brödraskapet.

Redaktionen svarar med att deras favvosar bland annat är Dwarfs on fire och Meningslös fritid. De skriver även att det hänt att de censurerat ”direkt anstötliga namn”. Undrar hur de lät.

I det här numrets Klubbspalt trängs godingar som Zone of Zombies, Knights of Darkness och Spelklubben Minfältet. Samt min favorit Barbarian Boys.

Reklam

Spelbutiken Tradition har en annons helt utan fallossymboler:

Och GMS-Import satsade hela reklambudgeten på denna … öhh … kreation:

Omdöme

En hel del knasigheter. Ännu mer knasigheter hittar du i andra nummer av Sinkan.

Sinkadusmåndag, del 10

Sinkadus nr 10 (november 1987)

Omslag

Här har vi ytterligare ett exempel på Sinkadus-traditionen att välja ett omslag (denna gång av Boris Vallejo) som inte har ett dugg med innehållet att göra.

Bilden föreställer en höftskynkekrigare i fajt med en drake (bonuspoäng för att han verkar vara på väg att ge draken en snyting på nosen).

Puffarna talar om Mutant och en ny magiskola till DoD.

Lite dubbla budskap om jag får säga det själv.

Ledare

Fredrik berättar hur han och Klas Berndal varit på spelkonvent i Borås. 400 deltagare och allt i regi av spelföreningen Armageddon. Finns denna fortfarande kvar i livet? ”Man hade bjudit in en hedersgäst från USA”, berättar Fredrik utan att avslöja vem. Mycket märkligt.

Hemmafronten

I förra numret av Sinkan skämtade redaktionen att Äventyrsspel skulle ge ut ett rollspel om My Little Pony. Miljarder och åter miljarder upprörda läsare hörde av sig och rasade mot förslaget. Det ger en fingervisning om hur stor auktoritet Sinkan hade på den här tiden, och hur allvarligt läsarna tog allt som stod i tidningen. Det är både rörande och tragiskt, på en och samma gång.

Det kommande Efter Ragnarök känns verkligen som ett hopkok när man läser Anders Blixt förhandstitt: cyborger, muterade växter, Jämtland, robotmänniskor, ninjor, Järnringen, ”världens fräsigaste sportbil”, kärnvapenexplosioner, ”ruskiga monster”, Gotland, Den flygande holländaren … Om jag skulle behöva peka på en Äventyrsspelsprodukt och säga ”här börjar de tappa greppet” så är det Efter Ragnarök. Ninjor? Va?

Partisan – nu med utgivningsdatum april 1988

Arkivet

Inflationen på magiskolor börjar göra sig känd. Här får den redan digra skaran sällskap av Johan Köhlers spiritism och Ulf Zindermanns röstmagi. Slöseri med utrymme om jag får säga det själv. Röstmagi har väl lite existensberättigande — jag har alltid sett den som magisk jojk — men spriritsm är bara så odrakarochdemonig. Oh, ett roligt citat från röstmagitexten:

Röstmagins färg är knallgult, vilket symboliserar besvärjelsernas omskakande effekter på omvärlden. (Dessutom gillar många dvärgar starka färger.)

sinkadus10faks — Ett tydligt tecken på överskott av magi.

Dvärgar gillar starka färger. Jaha? Det var som attan. Här lär man sig något nytt. Jag gillar verkligen hur Sinkadus är fullt av sådana här små popcornfakta som saker och ring. Mutantskandinavien är fullt av tigrar. Dvärgar gillar starka färger, och rider på ”små hästar”. Men jag undrar hur det skulle se ut om någon (med mer tid än vad jag har) sammanställde alla små faktoider. Vilken bild av t.ex. dvärgarasen skulle framkomma då?

I ”Det åttonde elementet” spekulerar Dag ”Drakdödaren” Stålhandske i vilka fler element som kan finnas, utöver de sju som redan är kända (jord, luft, eld, vatten, mörker, ljus, köld). Magi-inflationen har spridit sig även till varandes grundstenar, kan man säga. Stålhandskes förslag på ett åttonde element är tid, tanke och kaos. Tack och lov slipper vi besvärjelser och stats på elementarer. Artikeln är en ren tankekittlare, och som sådan fungerar den riktigt bra.

Zonen

Alla stackars Mutant-spelare får nöja sig med lite kampanjmaterial till Combat Cars. Meh.

Övriga artiklar

Äntligen får vi en första glimt av Drakar och demoners kampanjvärld, Ereb Altor. Den första beskrivningen känns förvånansvärt mycket Trudvang: Frostalver som vallar sina renar, stora skogar som rymmer hemligheter … Jag får inte alls intrycket av det kulturella lapptäcke som världen senare degenererade till. ”Introduktion till Ereb Altor” innehåller även en kronologi, där någon stackars kalenderbitare har tvingats sitta och pressa in Äventyrsspels tidigare äventyr i Ereb Altors historia. Jag vet inte hur pass väl detta lyckades — är helt enkelt inte tillräckligt insatt i alla de olika händelserna.

Det mest intressanta med artikeln är dock kartan. Titta:

Ja, du ser rätt, det är en taggig version av Europa. Så här blev det ju dock inte tillslut. Ereb Altors slutgiltiga karta blev betydligt mindre europalik. På gott och ont. Det jag gillar mest med ovanstående karta är de många och stora vita fläckarna. För detta ska kartritaren ha en fjäder i hatten. Rollspelskartor har en tendens att bli smockfulla med länder, städer och saker — även kartor som föreställer områden som förment är outforskade. Underskatta aldrig den vita ytans förmåga att väcka skaparlust.

Dessutom: SL-tips från Anders Blixt (”Ha kul!”), regelfunderingar och errata.

Äventyr

Det är inte ofta man hittar äventyr till Mutants grundregler i Sinkan. ”Ambassadören som försvann” är en sådan sällsynt fågel. Upprinnelsen till äventyret är ett forntida experiment (i Dalarna) som, givetvis, gick snett. Följden: Intelligenta spindlar som allierar sig med Gotländska telepater och kidnappar Pyrisamfundets ambassadör till de skotska grävlingarna.

Jösses. Äventyr till Mutant blir verkligen inte bättre när man återberättar dem …

Nåväl, hela historien slutar med ett traditionellt bunkerkräl, där rollpersonerna får skjuta hur många spindlar som de vill. So much får diplomacy.

Tidningen innehåller även ett andra äventyr — Anders Blixts ”Fjällmarschen” till Chock. Varulvar är inblandade, på något sätt, men det verkar inte så läskigt. Ärligt talat, varulvar är nog det minst läskiga monstret genom tiderna.

Insändare

Nu verkar det som om upprörda människor (det fanns många sådana i Rollspelssverige på 80-talet) har hört av sig angående artikeln om drakar i det föregående numret. Man tycker att författaren snott konceptet om ”sanna namn” från LeGuin. ”Uråldrigt koncept” hävdar Sinkan i sitt svar, och tillägger bland annat att det är full tillåtet att

… använda alver, dvärgar, orcher, drakar och meterlånga människor i sina historier, men ingen annan än Tolkien får kalla sitt småfolk för ”hober”

Om jag inte kommer ihåg fel så publicerade Sinkadus en artikel om hober i sitt första nummer. Hm.

I ”Klubbspalten” vill Jacob Johansson, 12, från Blekinge bli medlem i en rollspelsklubb. ”Har gjort det egna spelet The Wonderland Mashmod”. Jacob, om du finns därute, jag skulle extremt gärna vilja läsa ditt spel. Maila mig!

Reklam

Jag blir även lite sorgsen när jag ser alla annonser från leksaksaffärer runt om i landet. Det var verkligen andra tider på 80-talet. Dumma Kult.

Illustrationer

Om det var svårt att se vilka bilder som Thomas Arfert ritat i förra numret, så är det tvärtom nu. Titta vad duktig han var:

Omdöme

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här numret. Å ena sidan har Äventyrsspel värsta flowet och sprutar ur sig produkter av hög kvalitet. Å andra sidan är mycket av materialet i Sinkan ganska flummigt. Jag har känslan av tidningen börjar komma till den punkt där man redan har skrivit de mest självklara artiklarna och äventyren till de spel som för tillfället finns på marknaden, och därför fummlar runt lite efter nya vinklar och grepp. Vi får se hur det går i kommande nummer.

Läs (och lär!) ännu mer om Sinkadus här.

Sinkadusmåndag, del 9

Sinkadus nr 9 (augusti 1987)

Omslag

Michael Whelan. Fan, det är så att man längtar tillbaka till de första numrens amatörism när man ser detta. ”Brother assassin”, som bilden heter, sägs enligt auktoriteter så som Jesus, Buddha och Mohammed vara Whelans sämsta kreation. Han målade den tidigt en juldags morgon när han var hög på valnötter. Och vem är jag att säga annat?

Jag är inte heller helt övertygad om det smarta i att ha röd och vit text på en gulaktig bakgrund.

Den enda trösten är att Sinkan har kostat 25 kronor sedan nr 4. Tyvärr kommer den inte att göra det i så många nummer till. Äventyr kommer att sälja sig och bli giriga rovkapitalister. Det var bättre förr, när det fortfarande var coolt att spela rollspel.

Ledare

Presentation av några nya medarbetare: Dag Stålhandske, Eva Jangö, Ingemar Wiklund. Även: Olle Sahlin gillar tåg.

En jäkla tråkig ledare, helt enkelt. Man kan inte anklaga Fredrik för att sticka ut hakan i onödan i sina texter, den saken är klar.

Hemmafronten

Enkätsvar! Och analys. Man vet att man har att göra med ett monopolföretag när de ger resultatet av sina marknadsundersökningar till alla som har 25 bagis.

Drygt 1700 svar ramlade in på enkäten som delades ut i nr 7, så Äventyrsspel kan nu dra några slutsatser som svenska rollspelare. Det känns som om tiderna har förändrats sedan dess:

”Det finns en stor skara rollspelare som tydligen avskyr datorer och datorspel”. Trots att 59% av läsekretsen uppges äga en dator. Idag tror jag inte man kan hitta en enda rollspelare som av princip avskyr datorer.
47% spelar även engelska rollspel. Undrar vad den siffran ligger på idag. 97%?
”En typisk Sinkadus-läsare spenderar cirka 20 timmar varje månad med att spela rollspel”. Inte nog med det: 11% spelar mer än 41h/mån. Jag har en misstanke om att även dessa siffror är betydligt lägre idag, i och med att medelåldern på rollspelare har ökat.
Ett av enkätsvaren på möjliga framtida ”spelnamn” var tydligen ”Supermännen”. Det fick ”ett ganska svalt mottagande”, vilket jag antar är en underdrift då det i nästa stycke står att postskörden innehöll ”hatbrev för att vi vill ge ut Supermännen”. Numera är det få som fnyser åt superhjältespel.

Men man anar att det i alla fall är en sak som är sig lik, då som nu: rollspelare är ena jäkla töntar. 🙂

Dagens ”Partisan”-försening: ”Vi var beslutat att skjuta Partisan på framåt i tiden och prioritera Samuraj och Efter Ragnarök istället”. Ett ödesdigert beslut.

Fredrik Malmberg, 1987. (Från Sinkadus nr 9, sid 17)

Insändare

Bästa frågan kommer från Carl M: ”Hur hittar jag på synska drömmar till mina Chock-äventyr?”.

Numrets besserwisser-pris går till Peter Bloch: ”I Monsterboken 1, sid 69, beskrivs den mytologiska varelsen Gryphus severus. Denna är felaktigt betecknad som grip. I själva verket rör det sig om varelsen opinicus, en släkting till gripen.” Därefter följer en lång redogörelse som skillnaderna mellan de två varelserna, så som att en opinicus har björnsvans, medan en äkta grip har lejonsvans. Det roliga? Att redaktionen ger Bloch rätt.

Björn Hellqvist (?) tycker att Äventyrsspel marknadsföring riktar sig till ”spelare i nedre tonåren” och fokuserar för mycket på ”häftighet och effekter”. Redaktionen svarar att eftersom 85% av Äventyrsspels kunder är 13-17 år så vore det puckat att inte vända sig till dem. Jag tycker det är intressant att så många insändare på ett eller annat sätt tycker att rollspelsmakande ska vara en ideell syssla. Det är fult att tjäna pengar, oavsett hur lite.

Bästa föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Dwarfs on fire.
Minst lämpliga föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Suicide & Sorcery

Arkivet

Dag Stålhandske fortsätter att profilera sig som Sveriges främsta drakexpert i smidigt betitlade ”Äventyrarens introduktion till drakkunskapen”. Det blir en massa sidor om drakar. Undrar hur många spelledare som använt infon om drakarnas parningsbeteende. Jag blir lite trött av att alla skribenter alltid envisas med att skriv artiklar som tar upp allt. Men det jobbigaste med artikeln är att drakarnas inre väsen beskrivs med ord som ”nàsh” och ”taalnàsha”, vilket översätts med ”status” och ”maktkamp”. SLUTA HITTA PÅ ORD SOM INTE BEHÖVS. Det är ett oskick.

Eva Jangö lever i villfarelsen att rollspelare bryr sig det minsta om hästar. Hon skriver insatt som saker som skötsel, hur man väljer en häst, hästars personlighet, och vad man ska tänka på när man besöker hästhandlaren. Nu råkar det ju tyvärr vara så att 99% av alla rollspelare i hela världen fullständigt skiter i hästar. Deras intresse kan enklast spaltas upp så här:

Har min rollperson en häst?
Om ja, kan jag använda hästen i strid?

Allt annat är ovidkommande.

Zonen

Muterade rävarna Castor och Pollux presenteras. De är prisjägare och — du kan aldrig gissa — tvillingar. Oh well. Det coolaste med dessa rävar är såklart att de är mentala tvillingar, alltså en person i två kroppar. En gång i tiden försökte jag spela en sådan rollperson (två ekorrar), men det gick sådär. ”Mental tvilling” är en sån där mutation som funkar bättre som idé än i spel.

Regelfunderingar

Ny spalt! Anders Blixt diskuterar ”olika komplicerade problem”. Regelproblem alltså, inte relationsproblem eller sex eller så. Det verkar som om reglerna för hältepoäng har givit spelledare runt om i landet många sömnlösa nätter. Specillt känslig är frågan hur mycket man kan öka sina grundegenskaper med hjältepoäng. Blixt hugger dolken i ryggen på alla powergamers och skriver ”rasens högsta värde för grundegenskapen + 10”. Fy vad nedrigt, nu kan ju min rollperson bara ha 28 i alla värden. Då är det inte lika roligt att spela, ju!

Övriga artiklar

Anders Blixt visar sig vara en pionjär. I artikeln ”Transporter” lanserar han steampunk till DoD och SRR, långt innan steampunk vad coolt, eller ens hade ett namn. Han ritar upp ett alternativt Midgård där dvärgarna uppfann järnvägen, och Saruman ångloket. The rest is history:

Med gondoranskt kapital och dvärgisk sakkunskap kom så Stora Nordjärnvägen till stånd, på tvären över Eriador via Tharbad till Bri, och Gondor-Rohanbanan mellan Minas Tirith och Erodas …

Blixt spånar också att i DoD så kan tågen drivas av ”SALAMANDER E3 (med NEXUS och PERMANENS)” — så länge eldstaden är gjord av mithrill, så klart.

Slutligen dunkar han fram en helsida med regler för hur man slåss på tågtak.

”Transporter” är en helt underbar artikel och bevisar en gång för alla att Anders Blixt är en frikkin hjälte.

Äventyr

”Radagasts hopp” till SRR, av Thomas Friberg, Toralf Hällen och Måns Åkerlund är säkert ett jättefint äventyr. Men efter att ha läst det kommer jag bara ihåg en enda sak. Den här kartan:

Jorå, så att…

Öh, va?

Det händer inte ofta, men ibland kan jag känna att jag just förlorat en hel knippe SAN bara sådär, rak av. I dag är en sådan dag, och anledning heter ”Kanoner”, av Ingemar Wiklund. ”Kanoner” handlar om kanoner i Mutant-världen. Så långt allting bra.

Men. Jag orkar inte ens citera texten, så jag scannar in några lämpliga passager. Här:

Och så fortsätter det i fem sidor. Det blir allt värre för varje stycke – jag pallade inte ens att scanna in de värsta delarna. Joförresten, ni förtjänar också att lida:

Hur hur HUR tänkte de ansvariga på Sinkan när de gav tummen upp till denna artikel? Den är helt vedervärdig. Kanonen, ja, jag fattar. Kanoner kan vara schyssta i ett rollspel. Action, liksom! Men detta? Denna onaniolycka av matematiska formler och pettimeterregler? Artiklen har inget existensberättigande. Efter att ha läst den har man ingen, ingen, lust att någonsin använda en kanon i något rollspel. Någon på redaktionen borde ha reagerat, sagt ”Öh … ska vi verkligen trycka detta hära?” Hade alla vettiga människor semester?

Det är klart det ska finnas regler för kanoner till Mutant. Det är lika klart att Ingemar Wiklund inte var rätt person att skriva dem.

Reklam

Äventyrsspels Drakar och demoner-romanserie använder konsekvent ”fantasy” som genrebeteckning. Bokserien är en ”fantasyserie”. Kolla in annonsens här till höger (jag gillar speciellt att det står ”NY STARK ROMAN VARJE MÅNAD”).

Illustrationer

Ett svagt nummer på bildfronten. En del snygga kartor (*host*) men inte så mycket mer. Tobias Green gör ett bra jobb att bildsätta den vedervärdiga kanonartikeln (rubbitar som skjuter kanoner kan aldrig bli fel). Åke Rosenius har ännu inte hittat sin form, men bidrar med några vacklande illustrationer till främst SRR-äventyret.

Men detta nummer innehåller en liten överraskning: Thomas Arfert gör debut i tidningen! Han namn står under ”Illustrationer” i redaktionsrutan, i alla fall. Jag kan dock inte hitta vad det är han har ritat.

Omdöme

Det här är det galnaste numret än så länge. Jag har aldrig stött på så mycket tokigheter på så få sidor förr. Det var verkligen svårt att utse numrets ”Öh, va?”, för konkurrensen var så hård. Nr 9 är förvisso en mycket ambitiös tidning, men ambitionen är tyvärr helt missriktad. Istället för en massa schystta artiklar blir det en orgie i detaljer av vars like vi tidigare aldrig skådat. Vi får se hur det artar sig i följande nummer, men jag hoppas innerligt att nr 9 markerar slutet för pettimeter-skolan.

Sugen på fler Sinkadusmåndagar? Klicka här.

Sinkadusmåndag, del 8

Sinkadus nr 8 (juni 1987)

Omslag

Okay, jag tar tillbaka. Gullikssons lila trollkarl till nr 2 var inte det fulaste omslaget genom tidningens historia. Det här Oliviera Berni-omslaget tar priset. Det enda man kan säga till dess fördel är att motivet har anknytning till tidningens innehåll, nämligen en artikel om cyborger. Och det är ju inte alla gånger man kan påstå det om ett sinkanomslag.

Ledare

”Mer text än någonsin”, basunerar Fredrik. ”Om ni tycker att helhetsintrycket blir att Sinkadus har gått igenom en ankpress så har ni rätt. Vi var tvungna.”

Vad fasen är en ankpress? Och varför var de tvungna?

Hemmafronten

Fredrik Malmberg går i hårda ordalag till attack mot ”snobberiet” som får äldre spelare att se ner på Äventyrsspels produkter. Hans teori är att dessa spelare upplever att Äventyrsspel saboterade rollspelens ”kultstatus”. Han fortsätter:

Många glömmer att de själva inte alltid varit 20 år och fäller kanske en dum kommentar till någon som är 15 och spelar Expert Drakar och demoner.
Effekten blir kanske att en del av våra kunder ”byter över” till andra spel för att bli mer accepterade av de äldre i spelgruppen. Och för att bevisa att man nu tillhör ”kultgänget” klankar man sedan ner på Äventyrsspels produkter.

Därefter följer ytterligare några förvirrade redogörelser om ”konflikten” mellan redaktionen och ateljén på Sinkadus. Ateljén lyckades tydligen få övertaget genom att sätta upp ”en affisch av Samatha Fox över ritborden”. Och så undrar folk varför så få tjejer spelar rollspel …

Det man funderar på är om ”konflikten” hade någon verklighetsgrund, eller om allt bara var larv för att roa läsarna.

I övrigt omnämns Sveriges mest kända icke-existerande rollspel för första gången vid namn: Partisan.

Insändare

I ett tidigare nummer fanns en enkät som läsarna uppmanades skicka in. Många svar blev det, och på brevsidan publiceras ett urval kommentarer. Här kommer ett urval av urvalet:

”Ta det isigt med nya produkter, man är faktiskt inte den rikaste krösusen i stan.”
”Publicera gärna fler Expertäventyr, dock ej mer trams med Japanäventyr.”
”DATORER OCH ROLLSPEL HÖR INTE IHOP!! Detta kan ej nog understrykas. Datorer dödar känslor.”
”En sak jag ogillar med ert sätt att skriva är att ni tycks vända er till småbarn.”
”Vad i hellskotta är Rubbitar för något?”
”Jag ägnar mig inte åt Chock.”

Zonen

Ovanligt omfattande Zon i detta nummer.

Cyborger (av Anders Blixt). En version av den Mutant-klass som senare dök upp i Efter Ragnarök och blev alla powergamers favorit. En del av cyborgens förmågor känns lite … halvdana. Jag tror till exempel aldrig att någon spelare någonsin har valt ”Klocka och miniräknare” eller ”Giftavkännare”.

Finns det cyborger så finns det naturligtvis cybernetiska djur, eller ”cybimaler” som de kallas. Tydligen. Det står så i texten i alla fall. ”Cybimaler.” Jösses. Och som om Mutantskandinavien inte redan var nedlusad av tigrar och ultratigrar, så introduceras nu även cyborgtigern (”en utmärkt livvakt”). Vad är det med denna besatthet av tigrar, egentligen?

Vill man inte ha en tiger kan man alltid få en gepardcybrimal (”Få brottslingar kunde undfly en så snabb varelse”). Den har högre SMI.

Dag ”Tre sidor om hur jag dödade en drake” Stålhandske bidrar med tre fornfynd, varav två har jobbiga namn: hologramkamouflagedatorn och automatisk ackomoderande sikte.

Olle Sahlin har knåpat ihop alternativa regler för hur man spelar och rullar fram muterade djur. Mycket intressant. Han utgår från att de muterade djuren fortfarande i grund och botten är djur, inte människor som ser ut som djur. Detta är något Järnringen borde ha anammat rakt av.

Arkivet

Minotaurer och vikingar till DoD. Vikingarna är givetvis den romantiska, men inte så historiskt korrekta, versionen. Minaturerna är exakt som man förväntar sig … förutom att de döper sin yxor till saker som ”Snabbdräpe, Alvbane och Slaktaren” och inte kan hantera magiska föremål.

Övriga artiklar

”Monster och microchips” fortsätter. Sinkadus tråkgaste stående inslag i alla kategorier. I det här avsnittet får vi lära oss hur man programmerar en slumptalsgenerator i BASIC. Datorspelsrecensioner gör även ett gästspel (”Aliens” får 5 skräckbetyg.)

Alla SRR-spelare får lite fler färdigheter att välja mellan. Vad sägs om hetingar som ”Administration”, ”Släde” eller ”Dressera”. Det här var verkligen långt långt innan ”less is more” kom i ropet.

Tidningens hybrisvarning är bylinen ”Robert E Howard, L Sprague de Camp och Olle Sahlin” till en artikel om Conan. Delar av artikeln dök senare upp i Semics Conan-serietidning. Tror jag. Eller så var det bara något mycket snarlikt.

Äventyr

”Den nedbrunna fatburen” till DoD utspelar sig på Island under vikingatiden. Handlingen går ut på att rollpersonerna ska avslöja en stöldliga. Äventyret är mer fokuserat på rollspelande och detektivarbete än strider och våld, vilket är trevligt, men innehåller ändå traditionella DoD-ingredienser så som att RP blir tillfångtagna, får möjlighet att sno en massa saker och blir överfallna om natten.

Av någon anledning står det inte vem som skrivit äventyret.

Reklam

Prince August (marknadsförs av Jan Edman, Vagnhärad) lanserar en ny serie tennfigurer:

Att rollspela med figurer har sina baksidor. Som när du försöker övertyga ett ilsket troll om att du egentligen är en fridsam person — medan din figur föreställer en krigare med bredsvärdet i högsta hugg. För att ta ett exempel.
Nu kommer lösningen från Prince August — samma figur i fyra versioner som passar de flesta situationer.

Var det verkligen någon som gick på det här?

I reklamen för Monsterboken II körde man däremot enligt principen WYSIWYG.

Illustrationer

Tobias Greens Mutant-teckningar är otroliga. Och Gulliksson illustrationer till minotaur-artikeln är ljusår från, till exempel, omslaget till nr 1.

Omdöme

Fler annonser är någonsin i det här numret, vilket borde tyda på en stigande upplaga. Det är förståeligt. Sinkan har blivit en kvalitetsprodukt, och väl förankrat sin ställning under de fyra år som gått sedan starten. Äventyrsspel är helt ohotade på marknaden, Sinkadus har inga konkurrenter — Lancelot Games kommer inte att dyka upp förrän om två år (1989) — och de värsta anti-rollspel-skriverierna ligger långt i framtiden (Kult släpps inte förrän ’91).

Sinkadus har helt enkelt sin guldålder.

Fler Sinkadusmåndagar hittar du här.

Sinkadusmåndag, del 6

Illustration: Stefan Kayat. — Illustration: Stefan Kayat, till äventyret ”Genlab Alfa”.

Sinkadus nr 6 (februari 1987)

Omslag

Det är någonting sorgligt med att ha en puff för ”kontrollerad sladd” på förstasidan. Har man inget bättre att erbjuda än ”kontrollerad sladd”, varför gör man då en tidning över huvud taget?

George Jones har ritat det mest livlösa omslaget än så länge. Jag misstänker att det här numret inte slog några försäljningsrekord.

Ledare

Skryt skryt skryt. ”Äventyrsspel har etablerat sig i branschen och vi ses inte längre som någon ‘dagslända’. Vi är här för att stanna.” Yeah yeah, vi vet ju hur det gick med det.

Hemmafronten

Rollspel har blivit hett stoff i medierna. Det talas som självmord och våldsförhärligande. Sinkadus besvarar kritiken med att säga, ungefär, ”de har fel”. Och visst, de hade ju fel, men som 12-åring kanske man hade velat några bättre argument att använda mot sin frikyrkliga moster (eller whatever).

Arkivet

Det bär av till tomteland. Ja, nu är det dags för småfolk i Sinkadus igen. I Klas Kristiansens version så är tomtar Moder Jords vaktmästare. Det finns sju olika sorter, från bergstomtar till gravtomtar till strandtomtar, och alla får varsin uppsättning stats, trots att det bara är småsaker som skiljer dem åt. Trädgårdstomten måste dock ta priset i menlöshet: ”Tack vare att tomten endast bosätter sig i välskötta trädgårdar har den lite att göra. Därför blir en trädgårdstomte lätt rund om magen.”

Behöver man verkligen alla dessa sorters tomtar? Är det någon, någonsin, som använt is-tomten i spel? Är det någon som använt en tomte … alls? Jag blir helt matt av alla småttingar. Sju sorters tomtar … det låter som något som borde finnas på en kinarestaurang, inte i ett rollspelmagasin.

Zonen

Konstiga teddybjörnsliknande varelser till Mutant som kallas gekkoer, designade enligt samma tanke som rubbitar: gulliga mordmaskiner. De anfaller gärna med blåsrör. Helt enkelt ytterligare ett av Äventyrsspels alla småfolk.

Övriga artiklar

Biljakter till Chock (”En biljakt utspelar sig oftast längs en vägsträcka”, skriver Ulf Zindermann). Kampanjtips till Sagan om ringen-rollspelet.

Äventyr

Genlab Alfa till Mutant 2. Av Michael Petersén. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tycka om detta äventyr. Det innehåller robotar som låtsas raka sig, en muterad ödla som kan spruta eld, test för att avgöra om rollpersonerna är intelligenta eller ej, samt en bilkyrkogård. Helt enkelt det mesta man kan kräva av ett Mutant-äventyr. Men jag tror inte att jag skulle vilja spela det. Konceptet ta-sig-in-i-fornbunker känns lite gjort. Till och med för att vara 1987.

Öh va?

För första gången någonsin finns det hela två äventyr i Sinkadus. Det andra heter Drakflöjten och är skrivet av Gunilla Jonsson till Drakar och demoner Expert. Det är en direkt fortsättning på Spökgeneralen från nr 5. I Drakflöjten dyker det, tro det eller ej, upp en drake. En kinesisk drake till råga på allt. Han är en hård jävel: ”Om rollpersonerna är så dumma att de anfaller honom sveper han till den som kommer först med svansen så att han [rollpersonen, antar jag] slängs mot en klippa (16T6 i skada).” Han har 200 i STY och är en hejare på botanik. Det hela förtas lite av att han heter Oolong, som även är en tesort.

Drakflöjten avslutas storstilat med ett besök i dödsriket – där rp själva kan förvandlas till andar om de inte passar sig – och en strid mot en fruktansvärd demonen som heter … Yakitori.

Yakitori.

Ja, Gunilla Jonsson döpte slutbossen efter en maträtt där kycklingbitar träs på spett och serveras med grönsaker och en salt sås. Jag misstänker att diskussionen på redaktionen gick såhär:

Gunilla: Är det ok om jag döper en demon som slåss med två tvåhandssvärd efter en kycklingrätt?
Anders Blixt: Nja, vore inte ”Mekanurgen” ballare?
Gunilla: Yakitori it is …

Man får anta att det japanska köket inte hade slagit igenom i Sverige än, och om jag länge haft misstankar om att Äventyrsspel och Sinkan bara var ute efter att driva med sina läsare så är de nu bekräftade. Jag säger det: De drev med oss hela tiden, och vi fattade nada.

Insändare

Osäkerheten bland svenska rollspelare är slående. Man vill ha en auktoritet, någon som säger åt en hur man ska göra. Rollspelsfantasten Nisse skriver: ”När jag letade efter regler för nunchaku kunde jag inte hitta några. Hur gör jag i en sådan situation? Gör jag mina egna regler, eller ska jag skriva till er och klaga?”

Kalle Knutas känner en liknande oro: ”Får en SL hitta på hur mycket han vill om saker som finns i hans värld? Till exempel nya yrken, besvärjelser och monster.”

Redaktionen svarar med olika versioner av ”Hitta på själv, för fan.”

I Klubbspalten hittar vi fler ”hårda” föreningsnamn: White Wizard (och konkurrenten Power of the White Wizard), Warrior, Den Svarte Samurajen, Nightfighters. Tack och lov finns det även lite udda fåglar som Fantasy Game Society of the Flying Dragon, Sårade enhörningen, TRÄSK och Spelklubben Meningslös Fritid.

Jonas Almeling vill köpa hemmagjorda äventyr till DoD, Mutant och Chock. ”Observera rimliga priser.” Hoppas att han inte blev blåst.

Reklam

Tradition i Stockholm vill kränga Call of Cthulhu (189 kr), Paranoia (129 kr) och Warhammer Fantasy RPG (216 kr). De berättar även att de har en telefon-hotline ”för senaste nytt på spelfronten”. Jag undrar vilken sorts förvirrade samtal de fick dit.

Dessutom:

Illustrationer

Många och snygga. Den starkaste omgången illustrationer i något nummer av Sinkadus hittills. Okej, alla kanske inte håller måttet, men viljan finns där.

Annars inte så mycket att orda om.

Omdöme

Det börjar ta sig. Redaktionen verkar ha hittat rätt ton och stil för ”nya” Sinkadus, eller i alla fall en ton som fungerar.

De gamla knasartiklarna om hur bord ser ut lyser med sin frånvaro. Det märks att tidningen numera har aningen högre ambitioner än att bara publicera vad som än råkar postas till dem.

Det är förvånande hur ålderdomligt språket i tidningen ofta känns, speciellt bland insändarna. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är … En del ordval känns bara så formella.

Fler Sinkadusmåndagar hittar du här.

Sinkadusmåndag, del 4

Sinkadus05cover — Illustration av Stefan Kayat (?) till artikeln om hasardspel.

Nu är det dags för den fjärde Sinkadus-måndagen. Alla delar hittar ni här.

Sinkadus nr 4 (februari 1986)

Omslag

Nytt utseende, nytt format. Fyrfärgstryck (på omslaget i alla fall) och omslagsillustration av Rowena Morrill. Det ser ut som en helt ny tidning, och den här looken kom att stanna ända tills dess att Sinkadus gick i graven. Nästan i alla fall.

Ledare

Fredrik vill skicka folk på spelkongress. Det hette tydligen inte konvent ännu. Spelkongress ’86 i Handen i Stockholm antyds vara da shit. Eller? Liknelserna med tåg- och modemässor känns sådär heta.

Hemmafronten

I kolumnen ”Hemmafronten” får vi vår första teaser på Mutant 2. Mer av allt verkar vara budskapet. Eller varför inte lite falsk marknadsföring: ”För alla Mad Max-diggare har vi lagt in ett avsnitt om strid mellan bilar.” Jag tror inte att dessa regler verkligen kom med i den version av Mutant 2 som trycktes.

Jag blir även lite nyfiken på vad som egentligen hände bakom kulisserna med äventyrstrilogin Ärans väg. Här kan man läsa att den ”har varit ett problembarn och dragits med ideliga förseningar”, samt att ”uppdraget att konstruera sista delen har övergått från Roger Undhagen till Michael Petersén”. Jag anar intriger!

Arkivet

Anders Blixt ger oss gedigna beskrivningar av älvfolk (småfolken tar aldrig slut!) och golem. Älvfolken dyrkar moder jord och reinkarneras i en evig cykel. De ”hyllar livets glädje och skönhet”. Älvfolk = hippies, alltså. Eller eventuellt konstnärstanter på Österlen.

Det dyker även upp gorillor och yeti (av John Sandström), samt den odöda varelsen nattulv (av Andrzej Kowalski). Sådär roliga allihop. De insända monstrositeterna är onekligen Sinkadus svagaste sida, nummer efter nummer.

Zonen

Mutant-spelare får läsa om den kanske tråkigaste sysselsättningen än så länge: Spelaren. En gambler, helt enkelt, beskriven av Thomas Höglund. Artikeln tycks mest vara en ursäkt för att översätta casinospel till 3T6-språket. Man får dessutom en ingående beskrivning av hur ett roulettebord ser ut.

Klicka för större. — Outhärdlig tråkigt.

Övriga artiklar

”Porträttgalleriet” innehåller Chock-stats för Sherlock Holmes och Watson, samt en beskrivning av Nicholas fon Rijn till Mutant. Allt av Michael Petersén. Dök det inte upp en artikel om fon Rijn i ett nummer av Fenix nyligen? Hade han även där en mutation som gjorde att han inte åldrades? Och hade han typ 17-18 i alla stats? I så fall: Latmask till skribent!

Plus: Nya färdigheter och vapenregler (”Olika vapen är olika farliga”) till Chock. Det finns även en tävling (vinst: ett gratis nummer av Sinkadus) där alla SL uppmanas att skicka en beskrivningar på hur deras spelgrupper har lyckats döda en drake. ”Sänd in en detaljerad maskinskriven skildring, gärna med kartor.” Jäklar vad det skulle vara roligt att få se de tävlingsbidragen.

Äventyr

Michael Peterséns ”Den svarta tigern” är ett äventyr till skräckrollspelet Chock. Det är Sherlock Holmes och Jack the Ripper för fulla muggar. Jack visar sig vara ihopkopplad med någon indisk Kali-sekt. Eller något. Jag fattar inte riktigt. Halva äventyret består av rumsbeskrivningar, vilket verkar vara så man skrev äventyr på 80-talet.

Till äventyret hör även en artikel om att rollspela i det viktorianska England (Blixt och Petersén har skrivit). Matnyttigt, men kanske lite torrt i sin detaljrikedom. Tyvärr saknas regler för att avgöra hur sexuellt frustrerad rollpersonen är. Med tanke på tidigare nummers superdetaljism skulle jag också gärna sett några tärningskombos för att avgöra hur mycket syfilis en rollperson har.

Insändare

Dålig skörd denna gång. Carl Jacobsson vill ha billigare äventyr. Inte så skoj.

Lite roligare blir det i den nya ”Klubbspalten” där folk annonserar efter spelare och spelledare. Här finner vi fantastiska föreningsnamn som Flygande draken, Spelklubben Black Wizard, The Royal Golden Dragon Society, RS-Draken (och RS-Gripen) samt klockrena Speklubben Revenger. Dessa namn satte tonen för rollspelsföreningar i Sverige under lång lång tid framöver.

Reklam

Nu börjar ordet ”fantasy” slå igenom på allvar. I annonserna talar man i alla fall om ”fantasyspel”. Men den bästa annonsen är från Biljardspecialisten i Linköping som stolt förkunnar: ”Allt i D&D och Dart.” Dart? Okej.

Omdöme

”Nya” Sinkadus är onekligen snyggare än tidigare och har mer innehåll. Men för egen del tycker jag att numret som helhet är sämre än det föregående. Lite tråkigare innehåll, lite torrare ton. Det mesta är ganska platt och ingenting hugger tag.

Inte heller finns det några direkt tokigheter. Inga konstiga artiklar om metaller eller fiskar. Känns lite som om redaktionen vill kompensera allt jox i de pumpade ut i nr 1-3.

Men det kommer nog att ta sig – efter en så rejäl makeover tar det ett tag innan en tidskrift hittar sin rätta form.