Den tuffaste slutbossen i Mutant

Trodde ni att jag glömt bort det här inlägget? Korrekt. Rosévin och fint väder påverkar blogglusten negativt.

Men nu är det dags för det stora avslöjandet: Tidernas fetaste Mutant-slutboss är Dråparträdet i Uppdrag i Mos Mosel! Ja, den fetaste bossen står att finna redan i det första äventyret till den första versionen av spelet.

Vad?

Dråparträdet är en köttätande växt med människoliknande frön kallade Lil. Fröna skapar inte bara nya dråparträd, de hämtar även föda till trädet — mänsklig föda. Ett dråparträd är upp till fem meter högt och har 2T4 grenliknande tentakler som paralyserar de stackars krakar som hamnar i deras grepp.

Med 50-80 kroppspoäng och bark som absorberar 4 SP så är Dråparträdet det mest svårbesegrade monstret som beskrivs in Mutants grundregler. Addera upp till nio attacker per runda och ett posse av ständigt närvarande Lil så inser vem som helst att ett dråparträd inte är någon jäkla mesig ent. Dråparträd är enter as envisioned by Michael Bay.

Äventyret

I Uppdrag i Mos Mosel har ett stort antal Lil infiltrerat den lilla byn Mos Mosel och sakta ersatt byborna med växtkloner. Rollpersonerna får i uppdrag av den legendariska mogulen von Rijn att undersöka varför han inte får lika mycket pengar från Mos Mosel som han hade förväntat sig (även om han uttrycker sig annorlunda). I den lilla byn upptäcker rollpersonerna att något inte står rätt till och innan de vet ordet av hamnar de i en gammal biobunker fylld av allehanda högteknologiska faror. De får slåss mot några Lil innan slutstriden. Sen smäller det:

Rummet ni träder in i är det största hittills. Nästan hela rummet är en stor bassäng med mycket mörkt vatten. Mitt i bassängen finn en plattform av grå sten. På plattformen finns något som liknar ett grågrönt träd med 5 långa, gråbruna tentakelliknande grenar. ”Trädet” är ca 3 meter högt och 3 meter tjockt. ”Grenarna” rör sig sakta fram och tillbaka.

I väst och öst finns nedrasande brofästen som uppenbarligen lett ut till plattformen. Större delen av rummet är halvmörkt, men ni tycker er se skepnader som rör sig i mörkret.

I norr finns en dubbeldörr, och i taket ser ni några metallrör. Ni känner en svag doft av grönsaker i hela rummet.

Skepnanderna i mörkret är fem Lil beväpnade med kortsvärd. Ja, kortsvärd. I denna högteknologiska fornlämning har de levande grönsakerna på något sätt hittat kortsvärd att slåss med. Var? Om jag idag skulle vilja skaffa ett kortsvärd … går jag till Plattan då? Ich weiss nicht.

Nåväl. Den här slutstriden har allt man kan önska: en stor orörlig fiende, fyra mindre rörliga motståndare, en bassäng, rasmassor, metallrör i taket. Allt är upplagt för en spektakulär Erroll Flynn-inspirerad actionscen. Tyvärr supportade Mutants regelsystem inte någon annan sorts strid än tennismatch, men tanken var i alla fall god.

Varför?

Dråparträdets största förtjänst är att det är fullständigt oväntat. Slutbossen är ett träd. Inte ett muterat helvetesmonster, galen robot, psionisk dödskult, politisk konspiration eller någon annan sorts vidunder. Fienden är ett träd. Det hade varit så enkelt för författaren att bara slänga in någon sorts science fiction-drake men istället blev det ett träd.

Finns det något mer skrämmande för den svenska naturromantiska själen än ett ont träd? Ett träd som slukar människor, kopierar människor? Ett träd som beter sig som människan själv i all dess egoistiska härlighet? Vi vill så gärna tro att naturen är vacker och om inte god så besjälad med gudomlig likgiltighet. Uppdrag i Mos Mosel spelar på just dessa känslor och därför blir dråparträdet inte bara en attack på den lilla byn, utan ett frontalangrepp på en av svenskhetens grundpelare: naturen är vacker och bra. Dråparträdet är en skoningslös spegel där vi kan se oss själva i all vår hycklande naturkärlek.

Respect.

Fråga

Vem skrev det här äventyret?

”Rollspel – din nya hobby”

Plötsligt låg det bara där på vindsgolvet, reklambladet från 80-talet. Skulle gissa att det är från vintern 84/85 eller eventuellt våren 85.

Texten känns så oskyldig och snäll att den tycks komma från ett annat århundrade … öh … vilket den ju faktiskt också gör. Smaka på formuleringar som ”Människor, mutanter och robotar kan hjälpa eller stjälpa dig på ditt uppdrag”. Mutant i ett nötskal.

Klassiska rollspelsomslag från en tid som aldrig fanns

Det första svenska rollspelet Drakar och demoner gavs ut 1966 av det Sundsvallsbaserade förlaget Äventyrsspel. Spelet var ett 32 sidor tjockt häfte som ofta kallats taffligt och amatörmässigt, men som tydligt präglades av författarnas entusiasm och skaparglädje.

drakarochdemoner1966 Försäljningen av Drakar och demoner gick rätt uselt och Äventyrsspel bytte snabb strategi och riktade in sig på sällskapsspel som Drömpiraterna och Apfnatt. Det dröjde hela fem år — till 1971 — innan förlaget lyckades få ut nästa rollspel: Mutant. Spelet var avsevärt mer ambitiöst än DoD och inkluderade bland annat en komplett spelvärld och ett scenario, Jakten på Mos Mosel. Mutant gavs ut som 228-sidig inbunden bok, något större än pocketformat. mutant1971

Mutant sålde något bättre än föregångaren Drakar och demoner men kan ändå inte betraktas som annat än en ekonomisk flopp för Äventyrsspel. Spelet trycktes i en i sammanhanget gigantisk upplaga (något som i efterhand har skyllts på ett slarvfel i tryckeribeställningen) som mestadels stod och samlade damm i Äventyrsspels källare.

Detta bakslag fick förlaget att helt överge rollspel och bara ägna sig åt de mer lönsamma sällskapsspelen. Under 70-talet publicerade de klassiker som Ritz, Boombaa, Kungens juveler samt det extremt framgångsrika, men i efterhand hatade, Strippklubben.

Inte förrän i slutet av 70-talet började Äventyrsspel fundera på rollspel igen — inspirerade av konceptets popularitet i utlandet och vitaliserade av nya eldsjälar i företaget. Resultatet släpptes 1980 och fick titeln Kult. Med ena ögat på den nyligen blomstrande datorspelsbranchen gav Äventyrsspel ut Kult i en låda. Spelet, lanserat som ett vuxet skräckspel, blev en succé bortom alla förväntningar.

kult1980

Kults framgångar gjorde att spelet uppmärksammades för sitt kontroversiella innehåll. Intressegrupper från den kristna högern lyckades med hjälp av media driva igenom ett lagförslag som förbjöd försäljning av Kult (eller spel med Kults innehåll) och som i förlängningen kom att innebära ett förbud mot alla rollspel i Sverige.

När förbudet hävdes i slutet av 1994 var intresset för rollspel enorm i riket. Äventyrsspel — vid det här laget i princip ett helt nytt företag; ingen av grundarna jobbade längre kvar — var inte sena att slå mynt av intresset. I januari 1995 släpptes en ny version av Mutant (vanligen kallad Mutant 95) som egentligen bara hade namnet gemensamt med spelet från 71. Spelet gavs ut som en 336 sidor tjock bok med limmad rygg som blev ökänd för sin dåliga bindning och usla papperskvalitet. Ett korrfel pryder omslaget som en evig påminnelse om Äventyrsspel brådska att få ut spelet på marknaden.

mutant2001

Mutant 95 sålde väl och det fanns planer på att ge ut både Kult och Drakar och demoner i nya utgåvor. Planerna grusades dock när Äventyrsspel köptes upp av ett utländskt företag som snabbt drev förlaget i konkurs.

Äventyrsspel återuppstod igen 2001 med Mutant Chronicles, vilket lanserades som det första rollspelet med ”widescreen action”. Det gavs ut i en låda av typiskt sällskapspelssnitt och innehöll förutom regler och tärningar även 14 tennfigurer, två spelplaner, en ”actionskärm”, rollformulär och tre stycken ”berättelselampor”.

Inte heller Mutant Chronicles hade något gemensamt med de tidigare spelen med samma namn.

mutantchronicles2004

Försäljningen gick utmärkt, mycket tack vare att konkurrenten Lancelot Games hållit intresset för rollspel levande under 90-talet med sina spel Warlands, Kung fu och Blodsed.

Sedan 2001 har Äventyrsspel mestadels ägnat sig åt att ge ut tillbehör till Mutant Chronicles — där Slaget om Livingstone blev en oväntad hit som lockade många kvinnliga spelare till hobbyn — men det ryktas att de inom kort tänker ge ut ett nytt skräckrollspel med titeln Chock.

(Bilderna är snodda lite här och var på nätet, mestadels ConceptArt och DeviantArt. Om jag varit smart nog att skriva ner exakt var så skulle jag ha länkat direkt till konstnärernas hemsidor. Men så smart är inte jag.)

VA? Är Aragorn en KUNG? Fan, nu har du sabbat hela boken för mig!

Den här kommentaren av D-Man tar upp en intressant fråga: När slutar fakta att vara spoilrar? Hur lång tid måste gå innan man kan anta att alla som är intresserade av slutet på exempelvis Rymdimperiet slår tillbaka (1980) redan har sett filmen? Eller för att översätta till nördspråk: Är det en spoiler att avslöja slutbossen i Undergångens arvtagare (i Hindenburg min älskade från 2006)? Är det en spoiler att avslöja slutet på Grå döden (i Bris brygga från 1986)?

När slutar ”Fan nu har du sabbat hela storyn!”-reaktioner på sådan information att vara legitim? Kan det fortfarande, i något sammanhang, vara spoilervarning på att Darth Vader är Lukes pappa eller invånarna i Mos Mosel är växtzombies?

Delvis beror det väl på publiken. Om jag vet att jag pratar med någon som aldrig sett Star Wars så är jag ju bara elak om jag avslöjar ovanstående twist. Men om jag, som på denna blogg, vänder mig till folk som är hyggligt populär- och nördkulturellt belevrade, är det då fel att anta att de som är intresserade av exempelvis Undergångens arvtagare redan har läst eller spelat äventyret?

Vem var den fetaste slutbossen i Mutant?

Spoliervarning!

Ni kanske redan har sett mitt inlägg om De 10 fetaste slutbossarna till Drakar och demoner? Föranledd av kommentarerna där tänker jag nu fråga er, mina kära underbara gullegulliga läsare, vem som var, för ett givet värde av ”fet”, den fetaste slutbossen i rollspelet Mutant?

Reglerna är enkla:

Varelsen måste vara en eller flera slp/monster publicerade i ett officiellt äventyr till Mutant, Mutant 2, Mutant 2098, Mutant RYMD, Mutant Chronicles eller Mutant: Undergångens arvtagare.
Varelsen måste vara en ”slutboss”, alltså utgöra ett actionfyllt klimax på ett äventyr. Normalt är ett äventyr över efter att en slutboss besegrats.

Så diggar du dråparträdet i Uppdrag i Mos Mosel, psi-mutanterna i Katastrofens väktare eller Chaghul i Operation Kirkwood? Nominera din favorit i kommentarerna nedan. Glöm inte att motivera ditt val.

Sinkadusmåndag, del 20

Osignerad bild till artikeln "Röda fiskens brödraskap". — Osignerad bild till artikeln ”Röda fiskens brödraskap”.

Sinkadus nr 20 (augusti 1989)

Omslag

En av Angus McBrides mest klassiska Sagan om ringen-målningar pryder detta nummer av Sinkan. Lite konstigt att det knappt finns ett ord om SRR i hela tidningen. Okej, inte så konstigt egentligen. Snarare standard i Sinkansammanhang.

Min favoritdetalj i bilden har alltid varit den där orchen som verkar klättra upp på ett tak i bakgrunden.

Ledare

Olle Sahlin kommenterar (och kanske startar på allvar) den nu klassiska debatten om ”seriösa” och ”oseriösa” spelare, och konstaterar att han inte riktigt förstått vad folk egentligen menar med ”seriösa rollspelare”. ”Finns det någon vettig poäng med att diskutera spelandet med att man utgår från att det finns ett ‘seriöst’ och ett ‘oseriöst’ sätt att spela?” skriver han.

Som jag ser det var debatten förmodligen oundviklig, och kanske nödvändig. Om den hade någon positiv effekt alls så lär det ha varit att den fick folk att inse att det finns många olika sätt spela rollspel.

Hemmafronten

”Nya” Mutant är på väg. Henrik Strandberg berättar. Han och de andra konstruktörerna kom fram till att ”Mutant behövde en tuffare och och mer teknologisk framtoning (i Staden), dels att vi ville behålla kampanjmiljön från det ursprungliga Mutant (i Skymningszonen). På så sätt fick vi med det mesta av det bästa.”

Personligen har jag alltid tyckt att det var ett misstag att inte göra ”nya” Mutant till ett helt nytt spel. Jag förstår att det av marknadsföringsskäl var smart att behålla det inarbetade varumärket ”Mutant”, men annars är likheterna med föregångaren mest pliktskyldigt jox. Det är ju uppenbart att Äventyrsspel ville göra ett rent cyberpunkspel. Detta blir ännu mer tydligt när man läser äventyren och expansionerna. Muterade älgar hade inte mycket utrymme där.

Arkivet

Michael Geller och Olle Sahlin presenterar Röda fiskens brödraskap, en kriminell organisation med tentakler över hela Ereb. Det är en rätt traditionell hemlig sekt, med mycket magi och mycket makt. Organisationen har kontakter med eldens elementarplan och ägnar sig mycket åt eldmagi. Tillfångatagna medlemmar brukar självantända och snabbt förvandlas till aska. En ganska rolig idé tycker jag. Den kommer jag nog att sno vid något tillfälle.

Äventyr

”Arvet 2” av Peter Wennerholm till Mutant. Rollpersonerna får resa till Paris och blir insyltade i diverse maktintriger. En beskrivning av staden finns inkluderad. Inte så roligt.

”Dåligt vatten” är ett DoD-äventyr av Martin Rundkvist. Jag gillar starkt uppmaningen ”Allt detta bör naturligtvis rollspelas, men det är kontentan av vad som sägs”, som följer äventyrets intro.

”Dåligt vatten” för rollpersonerna till den lilla byn Springvatten, vars källa har blivit mystiskt otjänligt. Sanningen visar sig vara att en förbiflygande roc har tappat en val i den vulkansjö som förser byn med vatten. Valkadavret drar i sin tur till sig en massa suspekta asätare. Rollpersonernas uppgift blir att eskortera byns schaman upp till källan så att den kan renas. Harpyor med mera ställer till problem.

Detta är ett i mina ögon genialiskt uppslag till ett DoD-äventyr. Roc+val. Jag är imponerad.

Sinkadus presenterar

Nya Mutant får en rejäl genomgång. Som inspirationskällor nämns Mad Max, Flykten från New York, Alien, Bladerunner, Robocop, Terminator, Linda och Valentin, Judge Dredd, Neuromancer, Make room! Make room!, Cyberpunk RPG, Cyborg Commando, TMNT. Det är alltså ganska tydligt att spelet inte längre är ett efter katastrofen-spel, utan att genren nu är cyberpunk.

Det är intressant att läsa hur Äventyrsspel motiverar den nya versionen. Dels menar de att de gamla reglerna blivit föråldrade, och att ”Efter åtta år av professionell rollspelskonstruktion har vi lärt oss ett och annat …” Det kan jag köpa. Reglerna i första Mutant var enkla intill dumhetens gräns, och Mutant 2 var ett gytter av krångliga regler. Samtidigt var väl inte reglerna i nya Mutant såååå annorlunda, eller?

Dels snackar de om världen. De tyckte att

… vi i och med Mutant 2 kommit bort en del från Mutant som det var tänkt från början: en framtidsskildring med hård cynism uppblandad med framtidsoptimism, upptäckaranda, nyfikenhet och mycket spänning.

Kanske det. Men jag tycker inte att ”nya” Mutant förde tillbaka detta. Som jag minns det handlade de flesta äventyr till det spelet om att bekämpa olika företag eller brottssyndikat. Gärna medelst karate och automatvapen.

En tydlig skillnad från tidigare märks direkt i antalet ”tuffa” ord på engelska som använda. ”Merc”, ”Mug shots”, ”Biotech”.

Och om det fanns någon tvekan om spelets inriktning avslutas presentationen med stats för Rutger Hauers karaktär i Bladerunner, Roy Batty. Jag vet inte vad ni tycker, men det greppet känns lite fantasilöst. Okej, visst visar det vilken typ av spel nya Mutant är på ett enkelt sätt, och det är väl hela poängen med artikeln, men det känns ändå lite lat på något sätt.

Oh well.

Ytterligare något som sätter stämningen för nya Mutant är den här lilla sidan. Efter den så råder det inga som helst tvivel om vilken typ av spel vi snackar om:

Övriga artiklar

”Ballanskonster” heter en artikel av Dag Stålhandske som handlar om ”vissa problem som de flesta SL förr eller senare konfronteras med”.

Det första av detta problemen är ”Färdigheter används för lite”. Lösningen är att hitta på nya sätt att använda färdigheter, t.ex. använda Förklädnad för att avgöra om någon är maskerad. Ett annat sätt är att bredda färdigheternas användningsområden. Inte så spektakulärt, men på den tiden säkert en ögonöppnare för många.

Det andra problemet är att spelarna och deras rollpersoner sällan är lika smarta. Lösningen är att om rp är smartare än spelaren så ska sl ge ledande frågor då och då.

Ytterligare ett problem sägs vara att spelare kommer på smarta saker som gör att de blir för mäktiga. Sl uppmanas då att, helt enkelt, fuska.

Som exempel kan nämnas att mina spelare började förbereda äventyr i veckor genom att lägga mängder av SIGILL och LADDNINGar på sig – de blev näst intill oövervinnerliga så jag bestämde att man inte får tillbaka PSY-poäng spenderade på dessa besvärjelser förrän de hade utlösts eller i en hastighet av en poäng per vecka om detta är snabbare. […] När spelarna senare började åstadkomma ointagliga borgar med otaliga BESKYDDARE underkastade jag den besvärjelsen samma regler.

Varför ska smarta spelare som följer spelets regler bestraffas? Nä, det rätta rådet här hade varit att säga att om spelarna kan göra så kan slp också göra det.

Olle Sahlin har totat ihop ”Dioramor: gör ett hem åt dina tenngubbar”. Enkla råd om vad man bör tänka på. Inget som intresserar mig (vars utflykter i tennfigurland har varit få och misslyckade) men det är en gedigen och väl genomtänkt artikel.

Johan Anglemark ger också tips och råd, denna gång i artikeln ”Play-by-mail: lite om spel per post”. Detta var något som jag var mycket fascinerad av när det begav sig, men som jag av någon anledning aldrig prövade på. Jag blir sugen igen när jag ser det här:

Insändare

Lösa åsikter från Brevspalten:

”Kartan i Ereb Altor-boxen var bland det bästa som har gjorts i rollspelsväg”. – Jörgen Nilsson, Bromölla.
”Det har gått inflation i det här fenomenet med demoner”. – SF Weird World
”Hur fungerar dvärgarnas lagar?” – Mikael Huss, Slaves of Dice
”Datorer har inget med rollspel att göra!” – Magnus Anderson, Lysekil.
”Det är trots allt fantasin som är källan till att som händer i rollspel, inte reglerna.” – Sven ”Sven” Andersson.
”Mänskliga rollpersoner tröttnar man helt enkelt inte på”. – Kristian Ribberström, Spelsälskapet Akligion
”De flesta insändare säger inte något utan tar bara upp plats.” – [insändarförfattaren har bett att få sitt namn borttaget]
”BMF och cyborger borde bli smällfeta, så mycket som de ska äta. Hinner de äventyra?” – 2 pers med halv hjärnkapacitet.

Illustrationer

Månadens bild har premiär:

Omdöme

Jag har alltid tyckt att nya Mutant var en felsatsning. Visst spelade jag spelet när det kom — spelade det rätt mycket faktiskt — men det blev aldrig riktigt bra. De vanor, förväntningar och förutfattade meningar man hade i och med titeln Mutant krockade ganska rejält med hur spelet var skrivet och den typ av äventyr det uppmuntrade till. De förbjudna zonerna och skymningslandet kändes mest som påklistrat lull, för allting i böckerna handlade om städerna. Har ni t.ex. spelat zonfararäventyr med nya Mutant? Inte jag.

Nåväl, Sinkadus nr 20 var i alla fall en rejält matig tidning. Många bra artiklar, och förhandstitten på det nya spelet slukade man hel. Alla nya spel från Äventyrsspel var en enormt stor händelse i mitt kompisgäng.

Klicka här för fler Sinkadusmåndagar.

Sinkadusmåndag, del 19

Karta över ambassaden i Entika, från artikeln "Ereb Altor-special". — Extremt inspirerande karta över ambassaden i Entika, från artikeln ”Ereb Altor-special”.