Från och med nr 39 förvandlades Sinkadus från en tidskrift till en affisch. På ena sidan fanns en bild från, vanligen, Mutant Chronicles och på den andra ett fåtal artiklar och nyheter. Innehållet motsvarade cirka 8 sidor tidskrift. Så här kunde ett av de matigare ”uppslagen” se ut:
Vanligen innehåller ”tidningarna” även golvplaner till olika spel, ibland med tillhörande jättekorta uppdrag av typen ”Ditt uppdrag är att eliminera två Pretorian Stalkers innan uppdraget är slut” samt kort med värden för nya vapen och varelser .
De flesta artiklarna saknar information om författare, och inget nummer har ens information om redaktionen. Det saknas till och med info ansvarig utgivare, vilket är ett grundlagsbrott.
Defaultåsikten om dessa Sinkadusnummer bland svenska rollspelare (som var aktiva under 80-talet) är att de suger hästpung och aldrig borde sett dagens ljus.
Men var de verkligen så dåliga? Piruett undersöker.
Nr 39 (januari 1993)
”Alverna”, skriven av Chaz Elliot, innehåller bakgrund om alver till brädspelet Drakriddarna. I forntiden var alverna – och naturen – glada och lyckliga, men så kom dumma Kaos och sådde split. Det blev krig och alvsläktet splittrades. I artikeln beskrivs två olika sorters alver: Surni, som är de vanligaste och ”grymmaste”, och Varal, som är elaka kaosälskande ondingar. Texten präglas av ett vanvettigt omständligt och krystat broderat språk:
Ett långvarigt inbördeskrig spred sig likt en blommande röd ros när alv slogs mot alv och syskon dödade syskon. För första gången sedan världens begynnelse tystnade skogarna av bävan och fruktan inför den konflikt som rasade runt om.
Eller:
Surnis oefterlikneliga stridsstyrka interfolieras av två speciella krigartyper.
Vissa grejer är dessutom helt obegripliga:
Alvernas arv är uråldrigt, men deras historia är bara lika gammal som morgondagen.
Say what? Eh… men om man orkar se bortom det märkliga språket så är Elliots artikel bara ännu en upprepning av det gamla temat att det finns onda och goda alver som krigat sedan tidernas begynnelse.
Drakriddar-äventyret ”Alvkonungens borg” är det första av sitt slag som jag läst. Upplägget är att en ”mörkerherre” besatt en alvisk ärkemagiker. Spelarna måste rädda honom. Äventyret i sig består av nio rumsbeskrivningar och några kort med stats. ”När mökerherren är död är uppdraget slut och alvkonungen befriad.”
”Pretorian stalkers” handlar om varelsen med samma namn och hur man kan använda dem i brädspelet Blood berets. Stats, vapen, kort bakgrund – och två paragrafer levandegörande text som innehåller poesi som…
Steiners Deathlockdrum var tom sånär som på två granater, och den ena av dessa lämnade trumman med ploppande ljud sekunden efter att han intagit sin eldställning. Det blev en direktträff.
Det sista inslaget i Sinkan nr 39 är en nyhetssida. Blood berets, Kaos väktare och några tennfigurer presenteras.
Nr 40 (1993)
Startartikeln heter ”Cutlass CFAH – 3: Capitol fast attack helicopter, type three” och är ett så kallat äventyrsuppslag till Mutant chronicles. Cybertronics har stulit titelns helikopter och rollpersonerna måste hämta tillbaka den. Hela äventyrsuppslaget – för det är verkligen bara inledningen till ett äventyr – är skrivit i vi-form.
Vi sov inte mycket den natten, som vi tillbringade nere på Hyun Joku, ett ganska slafsigt hak i Mishima-kvarteren i City.
På nyhetsfronten presenteras bland annat Magikerns handbok till DoD – ”allting är helt nyskrivet” – samt grundreglerna till Mutant chronicles ”som redan blivit en succé i USA.”
I ”Nytt till Blood berets” får vi oss till godo supervapnet ”The charger” som är det ”kanske tyngsta vapen i hela den suveräna arsenal som Imperials specialförband har till förfogande över”.
Nr 41 (1993)
Brödraskapet får sig en omgång info. Extremt tråkigt. Större delen av artikeln är en beskrivning av två spelledarpersoner, Sebastian Crenshaw och inkvisitorn Nikodemus. Resten handlar om Brödraskapets struktur. Endast Brödraskapets budord är intressanta:
- Du ska lyda Kardinalen.
- Du ska rekrytera och uppta andra i Brödraskapet för Brödraskapets och deras egna bästa.
- Du ska ständigt vara på din vakt mot den Mörka Symmetrins fruktansvärda influens.
”Influens”? Härligt bra översättare i farten?
”Kult: Den sista cykeln” är en introduktion till ”nya Kult”. Den stora frågan i sammanhanget besvaras inte av artikeln, nämligen vilket märke har cykeln? Crescent? DBS? Skeppshult? Istället handlar texten om sju nycklar med magiska krafter som påstås vara manifestationer av Demiurgens väsen.
Nr 42 (1994)
Artikeln ”Imperial” är i stort sett en helsida reklam för att boken Imperial släppts till Mutant chronicles. Samma sak med ”Kampen om citadellet”, fast där får läsaren i alla fall lite nya regler och föremål att leka med (till exempel en Cyberrustning), samt uppdraget ”De förlorade själarnas sal” att spela.
Golvplanerna i de här numren av Sinkadus kan vara de fulaste som någonsin gjort. Herregud, de ser ut som om de har designats av en galen hippie med svår diabetes. Psykedeliska är inte ord nog att beskriva dem.
På nyhetsfronten nämns Hjältarnas handbok till DoD som ska ta fasta på ”de heroiska elementen” i DoDs fantasyvärld. Vet inte hur heroisk den boken var egentligen. Inte så väldans.
Sen var det inte något mer värt att nämna i nr 42. Lite tråkigt, men vad ska man göra? Skriv till din lokaltidning och klaga.
Nr 43 (april 1994)
Nyheter: Frilansarens handbok (”En idiot-säker näst intill steg-för-steg-manual!”), Domedagens hjältar (”Ett snabbt, enkelt och spännande spel för två (eller fler) spelare.”), Capitol (”Bakom en fasad av demokrati döljer sig universums hårdaste agenter, tuffaste affärsmän och mediamedvetna politiker.”) och Algeroth (”Skriven i samma inspirerande stil som i Frilansarens handbok av Bill King.”).
I någon sorts minimal insädarspalt beskriver redaktionsmedlemen ”Alakhai” Mutant chronicles grundrecept:
1 del DoD, 1 del Mutant, 2 nypor SKR, 1 gnutta Kult och Chock, blandas med 4 delar Rappakalja. Voilà!
Hon/han glömde en ingrediens: 3 liter WH40K.
Därefter följer ett uppslag med målade Chronicles-figurer och bilder på emblem. Figurerna beskrivs med lite skön stämningstext. Roligast är att alla i ”Kardinalens garde” har varsin helig handgranat.
Slutligen: Nya regler och ett scenario till Domedagens hjältar.
Nr 44 (juni 1994)
Shit! Här var det Kult uppåt väggarna. Allt material, utom en liten nyhetsspalt, handlar om den nya utgåvan av skräckrollspelet.
Först ut är arketypen Den ockulte utredaren som varje dag måste ”brottar med händelser och makter som de flesta inte anar finns till”. Akretypen känns som ett avstick från spelets ursprungliga upplägg, där rollpersonerna från början antogs vara omedvetna om världens beskaffenhet. Lite mer CoC-inspirerat, eller kan det ha att göra med något så simpelt som att Arkiv X började gå på tv 1993 (i alla fall i USA)?
Annat material är en organisation, Galleriet Reflexion, som köper och säljer ”ockult konst”. Den presenteras i befintligt skick, utan äventyrsuppslag eller spelledarpersoner. Det finns dock några exempel på ockulta föremål, exempelvis en parfymflaska som är kraftlös om den inte fylls med mänskligt blod. Vilka krafter den har när den väl är fylld får man inte veta.
Äventyret ”Auktionen” är anpassat för ”en liten grupp figurer med Den Ockulte Utredaren som arketyp”. Alltså, ska alla rollpersoner ha samma arketyp? Är inte det lite tråkigt?
På nyhetsfronten utmärker sig Den femte konfluxen och lite jox till Kult. Tarotikum och sånt.
Nr 45 (december 1994)
Ooookej… Det här utan tvekan det sämsta numret av Sinkan som någonsin gått i tryck. Hela tidningen är reklam för nya kortspelet Doomtrooper. Det finns en introduktion till spelet, en genomgång av alla delarna på ett spelkort, en guide till hur man spelar, och en tre sidor lång lista på alla kort sorterade efter sällsynthet.
Som grädde på moset ägnas en sida åt att presentera alla Mutant chronicles-relaterade produkter. För tänk om man missat att det getts ut tre MC-romaner. (En polare till mig läste dem. De var tydligen helt ok.)
Så. Jävla. Tråkigt. De tidigare numren av planschtidningen har i alla fall försökt ge intrycket av att vara riktiga tidningar. Inte här. Nr 45 är ett rent reklamblad, och det skäms inte ens för sig.
Det enda roliga är att Target Games ”Internet-Adress” är doomtroop@aol.com.
Hur lamt är inte det på en skala? Fanns ens AOL i Sverige 1994?
Nr 46 (April 1995)
Reklamen fortsätter. Den här gången är det Doomtrooper-expansionen Inquisition som marknadsförs. Nya korttyper, fler kort, ny magi, nya förmågor och så vidare. Vad finns det att säga? Det är ett tillägg till ett kortspel och fokuserar på inkvisitionen. Det är exakt som du tror det är.
Givetvis finns det utförlig lista på alla kort, men det är inte nog med det. Den glade person som pungat 10 spänn för Sinkan nr 46 får dessutom förtydligande av Doomtroopers regler, samt nya regler för att använda fordon i spelet. Chronicles-reklamen från nr 45 finns även kvar, plus – och detta är lite konstigt – en annons för Inquisition. Alltså, i en trycksak som bara handlar om expansionen så finns det ändå en regelrätt annons om den. Man kan anta att det inte var vattentäta skott mellan redaktionen och annonsavdelningen på Target Games 1995.
Det finns tack och lov ett moment i tidningen som är aningens intressant. En på-gång-i-framtiden-spalt med rubriken ”Nyheter från krönikören”. Där får man reda på att Warzone – ”ett table top-spel med tennboys” är på ingång tillsammans med ytterligare två expansioner till Doomtrooper.
Kortspel var ju det nya heta på den här tiden. Magic var gigantisk. Därför planerade killarna på Target att ge ut tre nya kortspel. Ett baserat på Kult som ”tvingar dig att titta in i din egen själ, och det är inte säkert att du gillar vad du får se”, ett inspirerat av serien och filmen The crow där ”man själv kan bli en hämndens ängel” och slutligen ett spel som beskrivs så här:
Sen har vi ett spel till på gång, men det kan vi inte avslöja mer om … ännu. OK, en ledtråd: coola hjältar, onda skurkar, vackra damer, och en kille vid namn Q…
Hade alltså Target ett James Bond-spel i pipelinen? Vad hände med det?
Vad hände egentligen med alla dessa planerade spel? Kult-kortspelet har jag vaga minnen av att ha sett i en affär någon gång, men vad var det där The crow-spelet för något? Släpptes det ens?
Nr 47 (december 1995)
Nej, det här är nog det sämsta Sinkan-numret. Presentation av figurspelet Warzone, lista på nya Target-produkter, bilder på hur man kan måla Warzone-figurer, lista över sagda figurer, lista över kort till den nya Doomtrooper-expansionen som också heter Warzone … och that’s it.
Ett minst sagt patetiskt nummer, och ett genuint ovärdigt slut på tidskriften Sinkadus 11-åriga historia (1984–1995). För efter det här så kom det inga fler Sinkadus. Det tog slut.
Från 1996 började Target ge ut en helt figurspelsinriktad tidning kallad Chronicles from the warzone som kom i fem nummer (tror jag). Det dök även upp c:a 10 nummer av en tidning som bara hette Chronicles, även den om figurspel. Jag tror att den gavs ut delvis parallellt med Chronicles from the warzone, och existerade så sent som 1997. Men dessa kreationer tänker jag inte skriva om här.
Nå, hur bra var det här då?
Inte särskilt bra alls. I början verkade redaktionen ha i alla fall någon liten ambition att publicera läsvärt material, men den gavs upp ganska snabbt. De tre sista numren är ren skit, men inte ens de tidigare har någon svindlande verkshöjd.
Det är även smärtsamt tydligt att många (alla?) artiklar är översatta från engelska – amatörmässigt översatta. Anglicismerna haglar och språket är allt som oftast kryptiskt och svårgenomträngligt.
Jag misstänker starkt att de personer som var inblandade i nr 39–47 idag är glada att deras namn inte står med någonstans. Det här är faktiskt genuint dåliga tidningar, inte ens värda 10 kronor.
Förresten, kommer ni ihåg att jag dissade golvplanerna en bit här ovanför? Här är ett exempel – eller bevis om ni så vill – från nr 42 på hur fula de kunde vara:
Alla Sinkadusmåndagar finns här.
Försäljningen av Drakar och demoner gick rätt uselt och Äventyrsspel bytte snabb strategi och riktade in sig på sällskapsspel som Drömpiraterna och Apfnatt. Det dröjde hela fem år — till 1971 — innan förlaget lyckades få ut nästa rollspel: Mutant. Spelet var avsevärt mer ambitiöst än DoD och inkluderade bland annat en komplett spelvärld och ett scenario, Jakten på Mos Mosel. Mutant gavs ut som 228-sidig inbunden bok, något större än pocketformat.
8. Demonkatt (i Monsterboxen)
5. Svartnisse (i Monsterboken)
Piruett 