Sinkadus nr 39–47: Planschtidningarna

Från och med nr 39 förvandlades Sinkadus från en tidskrift till en affisch. På ena sidan fanns en bild från, vanligen, Mutant Chronicles och på den andra ett fåtal artiklar och nyheter. Innehållet motsvarade cirka 8 sidor tidskrift. Så här kunde ett av de matigare ”uppslagen” se ut:

alverfaks

Vanligen innehåller ”tidningarna” även golvplaner till olika spel, ibland med tillhörande jättekorta uppdrag av typen ”Ditt uppdrag är att eliminera två Pretorian Stalkers innan uppdraget är slut” samt kort med värden för nya vapen och varelser .

De flesta artiklarna saknar information om författare, och inget nummer har ens information om redaktionen. Det saknas till och med info ansvarig utgivare, vilket är ett grundlagsbrott.

Defaultåsikten om dessa Sinkadusnummer bland svenska rollspelare (som var aktiva under 80-talet) är att  de suger hästpung och aldrig borde sett dagens ljus.

Men var de verkligen så dåliga? Piruett undersöker.

Nr  39 (januari 1993)

Sinkadus39
”Alverna”, skriven av Chaz Elliot, innehåller bakgrund om alver till brädspelet Drakriddarna. I forntiden var alverna – och naturen – glada och lyckliga, men så kom dumma Kaos och sådde split. Det blev krig och alvsläktet splittrades. I artikeln beskrivs två olika sorters alver: Surni, som är de vanligaste och ”grymmaste”, och Varal, som är elaka kaosälskande ondingar. Texten präglas av ett vanvettigt omständligt och krystat broderat språk:

Ett långvarigt inbördeskrig spred sig likt en blommande röd ros när alv slogs mot alv och syskon dödade syskon. För första gången sedan världens begynnelse tystnade skogarna av bävan och fruktan inför den konflikt som rasade runt om.

Eller:

Surnis oefterlikneliga stridsstyrka interfolieras av två speciella krigartyper.

Vissa grejer är dessutom helt obegripliga:

Alvernas arv är uråldrigt, men deras historia är bara lika gammal som morgondagen.

Say what? Eh… men om man orkar se bortom det märkliga språket så är Elliots artikel bara ännu en upprepning av det gamla temat att det finns onda och goda alver som krigat sedan tidernas begynnelse.

Drakriddar-äventyret ”Alvkonungens borg” är det första av sitt slag som jag läst. Upplägget är att en ”mörkerherre” besatt en alvisk ärkemagiker. Spelarna måste rädda honom. Äventyret i sig består av nio rumsbeskrivningar och några kort med stats. ”När mökerherren är död är uppdraget slut och alvkonungen befriad.”

”Pretorian stalkers” handlar om varelsen med samma namn och hur man kan använda dem i brädspelet Blood berets. Stats, vapen, kort bakgrund – och två paragrafer levandegörande text som innehåller poesi som…

Steiners Deathlockdrum var tom sånär som på två granater, och den ena av dessa lämnade trumman med ploppande ljud sekunden efter att han intagit sin eldställning. Det blev en direktträff.

Det sista inslaget i Sinkan nr 39 är en nyhetssida. Blood berets, Kaos väktare och några tennfigurer presenteras.

Nr 40 (1993)

Sinkadus40
Startartikeln heter ”Cutlass CFAH – 3: Capitol fast attack helicopter, type three” och är ett så kallat äventyrsuppslag till Mutant chronicles. Cybertronics har stulit titelns helikopter och rollpersonerna måste hämta tillbaka den. Hela äventyrsuppslaget – för det är verkligen bara inledningen till ett äventyr – är skrivit i vi-form.

Vi sov inte mycket den natten, som vi tillbringade nere på Hyun Joku, ett ganska slafsigt hak i Mishima-kvarteren i City.

På nyhetsfronten presenteras bland annat Magikerns handbok till DoD – ”allting är helt nyskrivet” – samt grundreglerna till Mutant chronicles ”som redan blivit en succé i USA.”

I ”Nytt till Blood berets” får vi oss till godo supervapnet ”The charger” som är det ”kanske tyngsta vapen i hela den suveräna arsenal som Imperials specialförband har till förfogande över”.

Nr 41 (1993)

Sinkadus41
Brödraskapet får sig en omgång info. Extremt tråkigt. Större delen av artikeln är en beskrivning av två spelledarpersoner, Sebastian Crenshaw och inkvisitorn Nikodemus. Resten handlar om Brödraskapets struktur. Endast Brödraskapets budord är intressanta:

  1. Du ska lyda Kardinalen.
  2. Du ska rekrytera och uppta andra i Brödraskapet för Brödraskapets och deras egna bästa.
  3. Du ska ständigt vara på din vakt mot den Mörka Symmetrins fruktansvärda influens.

”Influens”? Härligt bra översättare i farten?

”Kult: Den sista cykeln” är en introduktion till ”nya Kult”. Den stora frågan i sammanhanget besvaras inte av artikeln, nämligen vilket märke har cykeln? Crescent? DBS? Skeppshult? Istället handlar texten om sju nycklar med magiska krafter som påstås vara manifestationer av Demiurgens väsen.

Nr 42 (1994)

Sinkadus42
Artikeln ”Imperial” är i stort sett en helsida reklam för att boken Imperial släppts till Mutant chronicles. Samma sak med ”Kampen om citadellet”, fast där får läsaren i alla fall lite nya regler och föremål att leka med (till exempel en Cyberrustning), samt uppdraget ”De förlorade själarnas sal” att spela.

Golvplanerna i de här numren av Sinkadus kan vara de fulaste som någonsin gjort. Herregud, de ser ut som om de har designats av en galen hippie med svår diabetes. Psykedeliska är inte ord nog att beskriva dem.

På nyhetsfronten nämns Hjältarnas handbok till DoD som ska ta fasta på ”de heroiska elementen” i DoDs fantasyvärld. Vet inte hur heroisk den boken var egentligen. Inte så väldans.

Sen var det inte något mer värt att nämna i nr 42. Lite tråkigt, men vad ska man göra? Skriv till din lokaltidning och klaga.

Nr 43 (april 1994)

Sinkadus43
Nyheter: Frilansarens handbok (”En idiot-säker näst intill steg-för-steg-manual!”), Domedagens hjältar (”Ett snabbt, enkelt och spännande spel för två (eller fler) spelare.”), Capitol (”Bakom en fasad av demokrati döljer sig universums hårdaste agenter, tuffaste affärsmän och mediamedvetna politiker.”) och Algeroth (”Skriven i samma inspirerande stil som i Frilansarens handbok av Bill King.”).

I någon sorts minimal insädarspalt beskriver redaktionsmedlemen ”Alakhai” Mutant chronicles grundrecept:

1 del DoD, 1 del Mutant, 2 nypor SKR, 1 gnutta Kult och Chock, blandas med 4 delar Rappakalja. Voilà!

Hon/han glömde en ingrediens: 3 liter WH40K.

Därefter följer ett uppslag med målade Chronicles-figurer och bilder på emblem. Figurerna beskrivs med lite skön stämningstext. Roligast är att alla i ”Kardinalens garde” har varsin helig handgranat.

Slutligen: Nya regler och ett scenario till Domedagens hjältar.

Nr 44 (juni 1994)

Sinkadus44
Shit! Här var det Kult uppåt väggarna. Allt material, utom en liten nyhetsspalt, handlar om den nya utgåvan av skräckrollspelet.

Först ut är arketypen Den ockulte utredaren som varje dag måste ”brottar med händelser och makter som de flesta inte anar finns till”. Akretypen känns som ett avstick från spelets ursprungliga upplägg, där rollpersonerna från början antogs vara omedvetna om världens beskaffenhet. Lite mer CoC-inspirerat, eller kan det ha att göra med något så simpelt som att Arkiv X började gå på tv 1993 (i alla fall i USA)?

Annat material är en organisation, Galleriet Reflexion, som köper och säljer ”ockult konst”. Den presenteras i befintligt skick, utan äventyrsuppslag eller spelledarpersoner. Det finns dock några exempel på ockulta föremål, exempelvis en parfymflaska som är kraftlös om den inte fylls med mänskligt blod. Vilka krafter den har när den väl är fylld får man inte veta.

Äventyret ”Auktionen” är anpassat för ”en liten grupp figurer med Den Ockulte Utredaren som arketyp”. Alltså, ska alla rollpersoner ha samma arketyp? Är inte det lite tråkigt?

På nyhetsfronten utmärker sig Den femte konfluxen och lite jox till Kult. Tarotikum och sånt.

Nr 45 (december 1994)

Sinkadus45
Ooookej… Det här utan tvekan det sämsta numret av Sinkan som någonsin gått i tryck. Hela tidningen är reklam för nya kortspelet Doomtrooper. Det finns en introduktion till spelet, en genomgång av alla delarna på ett spelkort, en guide till hur man spelar, och en tre sidor lång lista på alla kort sorterade efter sällsynthet.

Som grädde på moset ägnas en sida åt att presentera alla Mutant chronicles-relaterade produkter. För tänk om man missat att det getts ut tre MC-romaner. (En polare till mig läste dem. De var tydligen helt ok.)

Så. Jävla. Tråkigt. De tidigare numren av planschtidningen har i alla fall försökt ge intrycket av att vara riktiga tidningar. Inte här. Nr 45 är ett rent reklamblad, och det skäms inte ens för sig.

Det enda roliga är att Target Games ”Internet-Adress” är doomtroop@aol.com.

Hur lamt är inte det på en skala? Fanns ens AOL i Sverige 1994?

Nr 46 (April 1995)

Sinkadus46
Reklamen fortsätter. Den här gången är det Doomtrooper-expansionen Inquisition som marknadsförs. Nya korttyper, fler kort, ny magi, nya förmågor och så vidare. Vad finns det att säga? Det är ett tillägg till ett kortspel och fokuserar på inkvisitionen. Det är exakt som du tror det är.

Givetvis finns det utförlig lista på alla kort, men det är inte nog med det. Den glade person som pungat 10 spänn för Sinkan nr 46 får dessutom förtydligande av Doomtroopers regler, samt nya regler för att använda fordon i spelet. Chronicles-reklamen från nr 45 finns även kvar, plus – och detta är lite konstigt – en annons för Inquisition. Alltså, i en trycksak som bara handlar om expansionen så finns det ändå en regelrätt annons om den. Man kan anta att det inte var vattentäta skott mellan redaktionen och annonsavdelningen på Target Games 1995.

Det finns tack och lov ett moment i tidningen som är aningens intressant. En på-gång-i-framtiden-spalt med rubriken ”Nyheter från krönikören”. Där får man reda på att Warzone – ”ett table top-spel med tennboys” är på ingång tillsammans med ytterligare två expansioner till Doomtrooper.

Kortspel var ju det nya heta på den här tiden. Magic var gigantisk. Därför planerade killarna på Target att ge ut tre nya kortspel. Ett baserat på Kult som ”tvingar dig att titta in i din egen själ, och det är inte säkert att du gillar vad du får se”, ett inspirerat av serien och filmen The crow där ”man själv kan bli en hämndens ängel” och slutligen ett spel som beskrivs så här:

Sen har vi ett spel till på gång, men det kan vi inte avslöja mer om … ännu. OK, en ledtråd: coola hjältar, onda skurkar, vackra damer, och en kille vid namn Q…

Hade alltså Target ett James Bond-spel i pipelinen? Vad hände med det?

Vad hände egentligen med alla dessa planerade spel? Kult-kortspelet har jag vaga minnen av att ha sett i en affär någon gång, men vad var det där The crow-spelet för något? Släpptes det ens?

Nr 47 (december 1995)

Sinkadus47
Nej, det här är nog det sämsta Sinkan-numret. Presentation av figurspelet Warzone, lista på nya Target-produkter, bilder på hur man kan måla Warzone-figurer, lista över sagda figurer, lista över kort till den nya Doomtrooper-expansionen som också heter Warzone … och that’s it.

Ett minst sagt patetiskt nummer, och ett genuint ovärdigt slut på tidskriften Sinkadus 11-åriga historia (1984–1995). För efter det här så kom det inga fler Sinkadus. Det tog slut.

Från 1996 började Target ge ut en helt figurspelsinriktad tidning kallad Chronicles from the warzone som kom i fem nummer (tror jag). Det dök även upp c:a 10 nummer av en tidning som bara hette Chronicles, även den om figurspel. Jag tror att den gavs ut delvis parallellt med Chronicles from the warzone, och existerade så sent som 1997. Men dessa kreationer tänker jag inte skriva om här.

Nå, hur bra var det här då?

Inte särskilt bra alls. I början verkade redaktionen ha i alla fall någon liten ambition att publicera läsvärt material, men den gavs upp ganska snabbt. De tre sista numren är ren skit, men inte ens de tidigare har någon svindlande verkshöjd.

Det är även smärtsamt tydligt att många (alla?) artiklar är översatta från engelska – amatörmässigt översatta. Anglicismerna haglar och språket är allt som oftast kryptiskt och svårgenomträngligt.

Jag misstänker starkt att de personer som var inblandade i nr 39–47 idag är glada att deras namn inte står med någonstans. Det här är faktiskt genuint dåliga tidningar, inte ens värda 10 kronor.

Förresten, kommer ni ihåg att jag dissade golvplanerna en bit här ovanför? Här är ett exempel – eller bevis om ni så vill – från nr 42 på hur fula de kunde vara:

karta

Sinkadusmåndag, del 38

Sinkadus38intr
Att det funnits ett fotbolls-PBM om italienska ligan gör mig orimligt glad. Jag gillar ju inte ens fotboll.

Sinkadus nr 38 (december 1992)

Le grande finale. Sinkadus nr 38 är det sista numret av tidningen som tidning och utgör således den sista riktiga Sinkadusmåndagen. Sinkan levde vidare i ytterligare nio nummer och tre år, men förvandlades till en stor affisch med lite reklam. En ovärdig död för Sveriges första rollspelstidning. Men mer om det i morgon.

Omslag

Paolo Parente har gjort den här Kultiga nefaritbilden. Oerhört tråkig. Vad hände med illustrationerna till Kult egentligen? I början var de riktigt trevligt och varierande, men det dröjde inte länge innan det enda man fick se var nefariter i olika poser. Monster monster monster. Plötsligt är skillnaden från gamla Chock minimal. Vart tog den psykologiska skräcken vägen?

sinkadus38

Ledare

Mycket att göra i spelverkstaden, berättar Olle Sahlin. Kult har släppts på tyska, figurspelen Blood berets och Drakriddarna står bakom hörnet och väntar på tre olika språk. Jobb jobb jobb. Och framtidsplaner:

Ska det bli en ny värld till Drakar och Demoner? Ska vi göra något mer rollspel? Hur mycket figurspel ska vi egentligen göra? Och så vidare. Svaren på de frågorna får du under året som kommer.

Ja det blev en ny värld till DoD. Den hette Chronopia och gick i rask takt från ”intressant” till ”ointressant” till ”VAFFAN SYSSLAR DE MED???”

Ett nytt rollspel blev det också. Mutant chronicles. Nytt och nytt förresten.

Det jag saknar i ledaren är ”Ajuste, från och med januari förvandlar vi Sinkadus till en stor poster utan vettigt innehåll. Schysst va?”

Hemmafronten

Tarotikum har sett dagens ljus. ”Det hela utspelar sig i och omkring London, bland dårar, uteliggare och prostituerade, både i denna tid och denna verklighet, samt på gränsen till både Döden, Drömmen och Kaos.” Hallå! Man kan inte skriva ”både” och sen lista tre olika saker. Skäms!

Drakar, några romaner och brädspelet Drakriddarna släpps också. Det senare beskrivs som ”ett återbesök i den gamla goda tiden med de allra första rollspelen; kamp man mot man mot slemma monster nere i fuktdrypande slottskällare”. Borde det inte heta ”man mot monster”? Spelet är tänkt att kunna fungera som intro till rollspelens förlovade värld eftersom det …

…  finns inga bra och hyggligt lätta introduktionsspel längre – de flesta av dagens rollspel känns lätt avskräckande för de oinsatta, om istället vänder sig till Nintendo och Sega i allt större utsträckning.

Den trenden har tyvärr inte vänt ännu. Och det är tveksamt om den någonsin kommer att vända.

Och slutligen en nekrolog (typ):

Den amerikanske författaren Fritz Leiber dog den 5 september 1992 i San Francisco, 81 år gammal, då hans kropp inte längre ville fungera. Han blev mest känd för sina sf-romaner (t.ex. Den stora tiden) och för böckerna om Fafhrd och Gråkatt. Under minnesstunden försågs hans lik med ett champagneglas i vänster hand, en cigarett i höger hand och ett smetigt kyssmärke på vänster kind. Vila i frid, Fritz.

Shit, en sån begravning vill jag också ha. Open casket med skumpa och fala damer, det är så man ska ta farväl av jordelivet.

Heartbreaker

”… är vår nya spalt om allt som rör små gubbar av tenn och plast, om hur man målar dem, bygger om dem och ger dem någonstans att bo […]. Varför spalten heter Heartbreaker? För att vår utmärkta figurtillverkare kallar sig så, naturligtvis.”

Så här roligt såg det ut i tidningen:

sink38f1

Det här bara ett rent reklamuppslag, varken mer eller mindre. Den redaktionella (?) texten innehåller guldklimpar som ”I vårt första brädspel till Mutant Chronicles – Blood Berets – kommer den onde Alakhai att spela en framträdande roll. Här bredvid ses den hårda nefariten som har centralrollen” … den hårda nefariten. Herre min skapare, skona mig.

Betänkt också att det här mig veterligen är första gången som uttrycket ”Mutant Chronicles” yppas i Sinkadus, eller kanske någonsin utanför Äventysspels väggar. Det naturliga hade kanske varit att förklara för läsarna var MC är för något. Men redaktionen väljer här en mer show-don’t-tell-baserad väg och misslyckas fatalt.

Det finns mängder av roliga små detaljer på Heartbreaker-uppslaget. Bara en sådan sak som att Tempelvakt med tungt vapen har ett mindre vapen än en vanlig Tempelvakt. Eller att det på ett ställe finns en genitivapostrof efter ”Mutant Chronicles” (HATAHATAHATA genitivapostrofer!).

Men nu blir det ännu mer brädspel:

Drakriddarna

Var det någon som någonsin spelade detta spel? Jag kommer knappt ihåg att jag såg det i butik. Det kan inte ha haft särskilt lång livstid. Var det roligt?

Hursomhelst verkar det som att Drakriddarna spelas medelst tärningar, spelplan, tennfigurer och kort. Korten såg ut så här:.

sink38f2

Spelet garanteras ha ”stora möjligheter för egna påhitt” och tycks gå ut på att spelarna ska besegra spelledaren som spelar monstren. Som ett vanligt 80-talsrollspel alltså.

Och från det ena till det andra:

Drakar och demoner

”Draksådd” är en jäkligt märklig idé, nedpräntad av Jonas Lidström och Michael Öhlund. Genom att plantera draktänder och utföra en lång och komplicerad ritual så skapar man en drakkrigare. En drakkrigare är någon sorts hybridvarelse – inte demon, inte odöd, inte elementar men med egenskaper från alla tre – som är så jääääääkla fet och biffig att du inte fattar. Drakkrigaren har en flaska med helande dryck som aldrig tar slut, står telepatisk kontakt med andra drakkrigare, behöver inte sova och, tja, har ett magiskt svärd och lite sånt. Givetvis är deras grundegenskaper awesomefeta.

De få kvinnliga drakkrigare som finns har bögre karisma än sina manliga kolegor. Suck.

Kult

Peter Bergting har både skrivit och illustrerat artikeln ”Det ockulta biblioteket”. Jag tror det är första gången något sådant händer, att samma person både ritat och skrivit. Artikeln handlar om olika varianter av typ Necoronomicon – även fast ingen bok har det namnet. Istället heter de John Wilkes’ diary, Dreamscape, Drömkraft, Dreamer och Serengi Nbata – en avhandling. Som ni kanske redan gissat kan man genom att läsa dessa böcker höja sitt färdighetsvärde i Drömkonst. Känns inte som något nytt under solen.

Johan Anglemark riktar in sig på Våldets apostel Sathariel och dennes roll i konflikten Irland. Vilket elände.

Mutant RYMD

”Imperial”, av Michael Stenmark, är en klassisk artikel till Mutant RYMD med information om företaget med samma namn. Den innehåller info om organisationen, hur hårda elitförbanden är, hur coola vapen som finns och hur skumma företagets chefer är. Exakt lika dant som alla andra RYMD-företag. För egentligen är det enda som skiljer de olika megakorporationerna åt deras flavor. Prydnaderna. Imperials fasad är brittisk, men därunder är de exakt likadana t.ex. Capitol eller Cybertronic.

Det finns dock en sak som skiljer den här artikeln från de vi sett tidigare. En serie. Den ritad av Lasse Nordbeck, tror jag.

rymdcomic

Äventyr

Mutant-äventyret ”Lovligt byte” är skrivet av Magnus Seter, en snubbe som verkar ha skrivit hälften av allt material i de senaste Sinkorna. Äventyret är, liksom alla Mutant 2089-äventyr, actionfyllt och inriktat på att jaga ner brottslingar. Den här gången är det en cyborg som fått tuppjuck och löpt amok, likt cyborger kan göra. Rollpersonerna får uppdraget av ett företag och blah blah blah slutstriden äger rum på ett tak. Det enda annorlunda i äventyret är att spelarna får välja om de vill döda cyborgen (och få pengar) eller hjälpa honom (och få pengar). Allt i Mutant görs för pengar.

Seter har även skrivit ”Det höga tornet” (klassisk freudiansk titel) till Drakar och demoner. Där får rollpersonerna ta sig in i ett högt torn, duh, vari en magiker råkat öppnat en portal till en annan dimension och släppt in en massa jobbiga demoner. Rollpersonerna får slakta oknytt för allt vad de är värda, kan hitta en förtrollad dolk och rädda världen från att bli invaderas av fanstyg. Eller rädda den närbelägna byn i alla fall. Ett ganska klyschigt äventyr kan man säga. Guldstjärna för att det finns med muterade kaosorcher! Jag spelledde faktiskt ”Tornet” en gång, och det var riktigt skoj, stämningsfullt monsterröj.

Insändare

Vad diskuterade man då i det sista numret av Sinkadus? Same old shit visar det sig. Gustav Höjwall är förbannat på att äldre spelare ser ner på yngre, ett ämne som debaterats c:a 100 000 gånger i tidigare Sinkor. Jonas Bengtson undrar hur det fungerar med gravitation i Mutant RYMD (svar: artificiellt) och vill ha mer tillbehör till spelet. Peter Liljenberg tycker att Ereb Altor är för detaljerat beskriven …

Ja ni ser. Same old shit. Det är lite samma sak som när kyrkofadern Augustinus grubblade på om våldtagna oskulder fortfarande ska ses som oskulder, samtidigt som Rom brann omkring honom.

Okej, långsökt och förmodligen felaktig liknelse, men jag försökte i alla fall.

Omdöme

Det sista numret av ”riktiga” Sinkadus är inget som gick till historien av annan anledning än just det. Artiklarna är okej, antar jag, men de står inte ut på något sätt. Det hade varit trevligt att säga att tidningen went out with a bang. Eller med en katastrofal härdsmälta. Men icke. Nr 38 är ett ganska ordinärt nummer av 90-talssinkan. Visuellt är det mil och åter mil från allt som publicerades under 80-talet, men karaktären av reklamblad har tagit över en del. Artiklarna är det väl inte heller något fel på, annat än att man börjar känna igen dem vid det här laget. ”Jaha, ett till äventyr med muterade kaosorcher”, liksom. Eller ännu en Kult-artikel om någon jäkla demon som ligger bakom allt elände i någon del av världen. Vi har sett det förut.

Om vi snackar Mutant och DoD så handlar nog tjatigheten om att det inte hunnit hända så mycket med spelen under åren – trots nya versioner. Mycket av det som skrevs till Mutant 2089 är bara uppdaterade kopior av artiklar till Mutant 2. Och när det gäller Rymd/Chronicles så är det tydligt att spelts fokus på militär strid begränsade författarna en del. Och Kult? Ja, där tror jag att upprepningarna berodde på att spelet var så svårbegripligt. Jag har än idag inte en aning om hur spelet är tänkt att spelas – eller i alla fall inte hur man ska uppnå den tänkta stämningen. Därför verkar skribenterna ha hakat upp sig på ett ganska enkelt koncept: Demoner styr allt bakom kulisserna; vi måste döda demonerna.

Jaha, tack för i dag. Vi ses igen i morgon. Då ska vi snacka affischer.

Sinkadusmåndag, del 37

Sinkadus37irr
Sinkadus är nog den tidning i världen som har publicerat flest artiklar om tomtar, älvor och annat småfolk.

Sinkadus nr 37 (augusti 1992)

Näst sista Sinkadusmåndagen. Jag firar med att lyssna på The Libertines. Håll i er, nu kör vi!

Omslag

Jag har alltid varit mer förtjust i Robert Goulds Elric-omslag, men den här Frank Brunner-kreationen är inte något att fnysa åt.

Varför man valt att sabba bilden med en stor lila blaffa bortgår mitt förstånd. Och varför måste ”Dark edge bar” upprepas så många gånger? Var det något speciellt med den eller? Hade folk väntat i år och dagar på att få läsa om Dark edge bar i Berlin? Nej, jag tror inte det. Det här bara ett fall av missriktad kreativitet från ateljéns håll.

Aja, bilden är en klassiker i alla fall. Stackars Elric, han hade det inte lätt han.

sinkadus37

Ledare

Dra mig baklänges på en liten kärra! Ledarsidan har fått ett helt nytt utseende.

Sinkadus37ledare

Nedan syns föregående nummers ledare. Sidan hade sett ut på det viset sedan nr 22, endast med några få variationer i typsnitt och färg.

Sinkadus36ledare

Nummer 17-21 såg ut så här, med olika sorters rubriker. I bland stod det ”Sinkadus”, ibland ”I detta nummer”, ibland ”I detta Sinkadus-nummer”, ibland ingen rubrik alls.

Sinkadus20ledare

Nummer 4-16 var olika varianter på den här sidan:

Sinkadus16ledare

De allra första numren, 1-3, var mest text:

Nåväl.

I själva ledaren så är framtidstron stark. Michael Stenmark är numera anställd på Target Games för att ”utveckla Mutant Rymd-världen inför Det Stora Klivet”. Utlandet alltså. Är det Stenmark vi har att skylla för Mutant Chronicles? Andra inblandade är Nils Gulliksson som ska ”bestämma den visuella utformningen” tillsammans med Michael. Jerker Sojdelius ska ge Mutant RYMDs boxar, omslag och loggor en ”tilltalande och unik grafisk profil”.

Allt detta arbete slutade, som vi redan vet, i pekoraler som denna:

Cybertronic

Det är tanken som räknas, antar jag.

Hemmafronten

Johan Sjöbergs Operation Kirkwood, detta mästerverk i militär onani, har nått butikerna. Även Petersén/Jonsson-kreationen Fallna änglar finns att köpa. Givetvis innehåller detta Kult-äventyr ”allt grövre nattliga excesser”. Sex var för Kult vad stora vapen var för Chronicles.

I framtiden utlovas Taroticum, Drakar och lite fler romaner. Dessutom snackas det om Necrotech som ska bli ”det första supplementet till Mutant Rymd”. Det är ”helt vigt åt den mörka legionen” och kommer att bli 96 sidor tjockt. Vad hände med denna produkt?

Är det inte lite konstigt att redaktionen fortfarande snackar om produkter till Mutant RYMD när Chronicles inte ens är ett år bort? Var Chronicles ett väldigt snabbt beslut, eller tyckte de att det var roligt att vara hemlig? Jag kommer ihåg att jag blev väldigt väldigt förvånad när jag såg Chronicles i butiken. ”Va? Ett nytt Mutant? Det har dom ju inte sagt något om!”

Insändare

Theo Axner håller med om min dom över Kult-äventyret ”Ett eko från det förflutna”:

Identifieringen av Jesus med Jim Morrison var så komisk att det tog udden av [skräcken] en smula.

Han för också ett resonemang om att Allan Rubin är en häxjägare, vilket är bra ”förutsatt att det finns häxor. Finns det inga börjar de ofta bränna vanligt folk istället”.

David Spangenberg tycker att Sinkadus är bra men vill ha fler Drakar och demoner-bilder på omslaget.

Punkt.

Kult

”Lidandets lustgård”, signerat Lars Apic, handlar om Cochin ..

… en mäktig varelse som inte har någon speciell plats i hierarkin bland dödsänglar, arkonter och liktorer […] som livnär sig på smärta, både fysisk och psykisk, och det har tagit honom århundraden att suga i sig så mycket lidande för att bli så mäktig som han är nu.

Hans mål är att förvandla Stockholm till en evighetsloop av lidande. Tröttsamt stereotypt Kult-material. Spelet har blivit som Chock fast istället för veckans monster så har det veckans onda gud.

Drakar och demoner

”Om älvor och irrbloss” är en artikel jag minns med värme. Helgen efter nr 37 trillade ner i brevlådan blev det en jäkla massa småknytt. Jag gillar speciellt älvornas magi som gör att de aldrig behöver äta, aldrig fryser, har en sorts spider-sense och en jäkla massa tur. Givetvis kan de tillverka pilar som ställer till oreda bland storväxta inkräktare. Det är läckert, om inte så oväntat, att nya älvor föds fram via blomsterknoppar.

Det enda jag saknar är en lite mer badass-attityd. De här älvorna är aningen för flummhippie för min smak. Men med det sagt så är artikeln ändå den bästa småknyttartikeln i Sinkan evah! Och det har varit ett antal sådana genom åren.

Anders Björkelid skrev och Håkan Ackegård tecknade (så klart).

Övriga artiklar

Preview på Mutant RYMD-figurer. De ser ut som man kan förvänta sig.

Tre sidor index över alla artiklar i Sinkadus genom tiderna. Utfyllnad? Eller är det på detta sätt som redaktionen firar att rollspel i Sverige fyller 10 år? Roligt är att man räknat ut att det totala sidantalet 1624.

Äventyr

DoD-äventyret ”Skuggor över Nohstril” av Johannes Nesser. Återigen denna näsborrestad. Jag trodde att vi hade lagt den på hyllan efter 200202 olika artiklar? Tydligen inte. Jag är ledsen, men jag pallar bara inte att läsa det här äventyret. Det ser ut som något jag redan sett 12 gånger i Sinkan. Kan inte någon berätta vad det handlar om i kommentarerna? Tack på förhand.

Omslaget och illustrationerna av Thomas Arfert är rätt läckra däremot.

Mutant

Det verkar som att det blev en väldig massa material över efter Berlin 2090-boxen. Magnus Seter fortsätter att pumpa ut obskyra äventyrsplatser, den här gången Dark edge bar som är tillhållet för ett kvinnligt motorcykelgäng kallat Widows. Artikeln skulle kunnas skriva med ett ord: ”Mcklubbhak”. Det säger liksom allt du behöver veta om Dark edge bar.

Givetvis finns det ett gäng slp med typiska Mutant-namn: Daryl Small (som är dvärg), Arnold Brute (som har 18 i STY),  Nette August (prostituerad) och Klaus Unter (misslyckad företagare). Det finns en tendens i ”nya” Mutant att man heter vad man är.

Jag undrar också varför det finns så många engelska namn i Berlin? Borde saker och ting inte vara lite mer … tyskt?

Mutant RYMD

”Stridszon Venus” är, liksom alla RYMD-artiklar, helt osignerad. Varför var det så? Inte en enda RYMD-artikel har haft avsändaren utsatt (utom biogiganterna i nr 36). Var det medvetet, och i så fall … que?

Okej, ”Stridzon Venus” är i alla fall en jävligt tuff artikel. Här kommer några utvalda citat:

  • ”Krigen på Venus hör till de hårdaste krigsskådeplatser som någonsin existerat.”
  • ”Elitstyrkor som Imperial Blood Berets och Bauhaus Venusian Rangers har under venusianska krigen kommit att göra sina förbands namn odödliga.”
  • ”Blood Berets har gång på gång satts in mot mörkrets legioner då deras lojalitet är obändlig och deras taktik lämpar sig för att krossa en fiende vars numerär är avsevärt större än den egna styrkan.”
  • ”Venusian Rangers [kan] hålla sig kvar vid en fast position för att nedkämpa en fiende genom uttröttning och sabotageverksamhet.”
  • ”I strid tycks korsfararna slåss utan fruktan för sina egna liv.”
  • ”Via portalerna kan nya väsen anlända till citadellet från aposteln eller direkt från mörkrets själ.”

Det är tur att man inte bor på Venus. Jag är inte i närheten så tuff som verkar krävas.

RYMD-artikel nr 2 heter ”Algeroth: Den onda teknologins fader”. En intressant grej med RYMD är att teknologi, föremål, i sig kan vara onda. Det finns inget snack om att ”Guns don’t kill people; people kill people”. I RYMDS-värld kan det bokstavligen vara så att ”guns kill people”.

I denna artikel får vi möta ezuguhlerna, en sorts odöda cyborgkentaurer som ”dyker upp i alla miljöer där stridigheter förekommer”. Även pretorian stalkers – mordmaskiner som är så jävla hårda att du inte fattar – och furier gör sina första framträdanden.

Gnägg!
Som tagen från en gritty reboot av ”Svarta hingsten”.

Något som är lite tråkigt med ”Ondskan” är att den är så … ond, liksom. Allting är gjort för för strid. Finns det någonstans en hemvärld där små nefaritbarn går på dagis, eller där ezuguhlföl hoppar över gärdesgårdarna? Om det inte finns det … varför håller då ondskan på att krigar så jävla mycket? Vad är det de vill uppnå? Jag tycker det är ganska tråkigt med hela folkslag som bara vill utplåna allt levande utan någon anledning.

Reklam

Bortsett från butiksguiden med dess 12 småannonser och den sedvanliga Tradition-helsidan, så saknar detta nr helt reklam. Okej, baksidan pryds av samma Game Genie-annons som förra numret, men inuti tidningen är det helt tomt. Inte ens någon egenreklam. Det kan väl inte vara bra?

Illustrationer

Paul Bonners Mutant RYMD-bilder sticker onekligen ut. Vapenfetischismen har aldrig varit tydligare i något annat spel.

sinkadus37nefar
Rösta rätt, rösta rött.

Omdöme

Jag kanske börjar i fel ände, men det känns lite trist att artiklarna till Mutant RYMD och Kult redan känns så uttjatade. Det verkar inte gå att variera spelens teman särskilt mycket — i alla fall inte i Sinkan. Det gör att nr 37 känns ganska mossigt. Däremot är det ett väldigt visuellt nummer, med massor av illustrationer och stora maffiga bilder. Det gör att man lätt glömmer att det egentligen är trista grejer man läser.

För kom igen, hur mycket vapen orkar man med i RYMD? Hur mycket inälvor och psykisk misär måste man läsa om innan Kult förlorar all attraktionskraft?

Jag är ständigt fascinerad av att det inte finns några som helst indikationer på att det här är det näst sista numret av Sinkadus som tidskrift. Ingenting. Allting puttrar på som vanligt.

Sinkadusmåndag, del 36

Sinkadus36intro
Vad hade Mutant RYMD varit utan skjutgalna monstermän?

Sinkadus nr 36 (juni 1992)

Omslag

Tony Bagge har skapat denna vision av skönhet. Den är lite unik, för det här den enda gången som Sinkans etta pryds av en porträttbild.

sinkadus36

Ledare

Statistikdags! Johan Anglemark beräknade att det 1992 fanns c:a 30000 aktiva rollspelare i Sverige varav ungefär 10000 enkom spelade utländska spel. De flesta av rollspelarna var på denna tid i gymnasieålder — över 24 års ålder rasar antalet utövare drastiskt.

På den här tiden hade Sverok dryga 6000 medlemmar.

Hur ser det ut i dag? 10 000 spelare totalt, om ens det? Varav 9000 spelar utländska spel. Och finns det någon som är under 20?

Hemmafronten

Drakriddarna och Blodbaskrarna är två figurstridsspel som Äventyrsspel har på g. Kommer inte ihåg om det blev något av dem. Båda verkar ganska tråkiga.

Roligare är pressklippen om Kult-debatten. Allas vår idol Didi Örnstedt dyker upp på ett hörn. Läs här:

sinkadus36kritik

Drakar och demoner

”Tjuvar, lönnmördare och tabeller” kallas ett utomordentligt styltigt alster av Ola Nilsson. Egentligen är det ett gäng olika äventyrsförslag presenterade i Slå-1t20-och-läs-av-tabell-format. Det kan vara allt från att rollpersonerna träffar på en skummis som vill sälja en karta, till att få uppdrag av tjuvgillet att kidnappa några förmögna barn. De flesta förslagen är helt ok, några är till och med bra, men varför blanda in tärningar? Helt onödigt. Känns mer som något som kunde ha publicerats nr 5.

Insändare

En stor besvikelse! Insändarna handlar uteslutande om hur bra Äventyrsspel eller om saker som ”Vad betyder TW2000?”. Skärpning, brevskrivare! Hur ska jag kunna håna er om ni inte skriver något värt att bry sig om?

Äventyr

Magnus Seter har författat ett äventyr till Kult kallat ”Det sista hoppet”. Blah blah hus i skogen, psykiskt sjuka, regniga småvägar med monster på, portaler till andra världar gömda på folk kontor, torterade människokroppar, slutfajt med demoner. Kult-äventyren börjar redan bli tendentiösa splatterorgier. Trist.

Ola Nilsson kontrar med ”Auktionen”, ett småmysigt scenario till Drakar och demoner. En av rollpersonernas käraste ägodelar visar sig vara en artefakt kopplad till en demon. Ständigt dessa demoner. De dras in i en maktkamp mellan ett handelshus och en sekt, stöter på en extremt tjock person, drömmer att de ligger på stenbänkar och lite annat smått och gott. Allting slutar med en strid mot en ”demonhybrid” i källaren på ett tempel. Ett typiskt DoD-äventyr alltså.

Mutant

Rodriguez Manos tycker att reglerna för cyberstrid i Mutant kan göras mer realistiska. Med ”realistiska” menar han såklart ”ospelbart komplicerade”. Gaaaaaah! Listor på programvara! Är det något ”nya” Mutant bör brännas för så är det alla dessa jäkla listor med programvara, cybernetik och cybernetisk programvara som publiceras i Sinkan hela tiden. Det är inte roligt.

Mutant RYMD

”Legionens vapen” kan som ni kanske förstår bara handla om en sak: vapnen som ondskans arméer röjer fram med. Listor och beskrivningar av vapen. Min favorit är Khanel – alltså kanel med ett h – som ”fästs vid bärarens huvud där den förenar sig men dennes psyke”. Retrah är också en höjdare som förvandlar tonsilerna till en alienliknande varelse som attackerar ut genom bärarens mun. Det fetaste vapnet heter Belitshe och ger 5T20+10 i skada. Kapprustningen har börjat!

”De mörka legionerna” (även den osignerad) beskriver nekromutanter, mörka legionärer, nefariter och andra sköna killar. Budskapet är att det här ena äckliga jävlar som man inte bör jiddra med.

Artikeln ”Biogiganter” är däremot skriven av Magnus Seter och handlar om de enorma varelser som mörkrets arméer rider in i strid. Jag gillar biogiganterna. Det är svårt att inte tycka om kilometerhöga odöda/cybernetiska fästingar med lasrar i ögonen. Det är ju ashäftigt ju! Tyvärr öppnade den här artikel ”anything goes”-dörren, och Mutant RYMD blev snart översvämmat av de mest sjuka och ogenomtänkta varelserna i rollspelshistorien. Jag menar, till och med Seter försöker övertäffa sig själv. Han har inte mer än hunnit presentera den första sortens äckliga superbiogigant förrän han drämmer till med flygande jätteinsekter utrustade med stora knivblad på baken och skarpa spikar över hela kroppen. De kan dessutom vara bestyckade med avståndsvapen och rids av specialtränade soldater – eller så har man gröpt ur bakkroppen på dem och använder dem som trupptransporter.

Det finns liksom ingen hejd! Allt är möjligt i Mutant RYMD.

Övriga artiklar

”Riddarlek” (osignerad) gör lite reklam för Livrustkammaren i Slottet i Stockholm.

Johan Anglemark berättar om rollspelens historia. Verkligen inga nyheter där.

Andra viktiga innovationer [på 80-talet] är systemet att skapa rollpersoner genom att fördela bakgrundspoäng, som under 80-talet kompletterades med införandet av för- och nackdelar i vissa spel, för att finslipa rollpersonens karaktär och för att tillåta större frihet i formgivningen av poängbaserade rollpersoner.

Gäsp, säger jag.

Reklam

Datorspelsreklamen tar allt större plats. Den här gången finns dels annonser från Tradition, dels reklam för ”Game genie” till Nintendo 8-bitar. De gamla annonserna från Prince August är sedan länge försvunna.

Illustrationer

Som sagt, det går inte att ogilla biogiganterna.

sink36f2
Vem har ritat?

Om nya Mutants grafiska profil skilde sig från gamla Mutant med några kilometer, så skiljer sig Mutant RYMD från allt annat som publicerats i Sverige med mil och åter mil. Aldrig tidigare hade vi sett ett så visuellt krigsfokuserat spel på den svenska marknaden.

Omdöme

Biogiganterna förlåter allt. Mutant RYMD börjar verkligen få upp ångan, både innehållsmässigt och till utseendet. Synd att allt skulle dras upp till 11 med Mutant Chronicles. Jag tror RYMD hade funkat bättre i längden. I alla fall för mig.

Sinkadusmåndag, del 35

Sinkadus-35intro
Hur cool är du på en skala?

Sinkadus nr 35 (april 1992)

Omslag

Paul Bonner slår till med det här klassiska Mutant RYMD-omslaget. Det säger allt man behöver veta om det spelet: du tar rollen som en tungt beväpnad soldat och dödar odöda mutantvarelser … och någonstans i bakgrunden skrattar en nefrait som, om du träffar på honom, kommer att döda din och alla dina polares rollpersoner redan den första stridsrundan. Pang bara – death by symmetry.

Livet var hårt i framtiden.

Det är för övrigt första gången som Mutant RYMD kallas just Mutant RYMD. En fantasilös men ärligt titel om jag får uttrycka min ödmjuka åsikt.

Fan vad jag diggade det här omslaget när jag var 14.

Sinkadus-35

Ledaren

Nu börjar det hetta till. Denna ledare måste läsas i sin helhet:

Sinkadus-35ledare

Börjar man ana att det kanske inte var så smart att sälja Kult i leksaksaffärer? Jag är inte helt säker på att jag håller med Johan om slutsatsen att Livet Ordarnas aktiviteter är ett hot mot tryckfriheten. Rollspelshobbyn, ja, men tryckfriheten? De utnyttjar väl bara sin konsumentmakt?

Det är tragiskt att behöva erkänna det, men jag förstår faktiskt hur Livets Ordarna tänker. Jag har varit inne på det förr: Kult är ett tämligen explicit vuxet spel. Det har en minimiålder på 15 år. Jag fattar varför föräldrar är skeptiska till att det säljs i en leksaksaffär – av samma anledning som att de skulle protestera mot att filmer med 15-årsgräns sändes på Bolibompa-tid. Ena hyllan Lego, andra hyllan sexmagi liksom.

I den meningen var Kult-moralpaniken berättigad. Delvis. Inte på grund av spelets innehåll eller påstådda effekter, utan på grund av hur Äventyrsspel sålde det. Det går inte att säga något annat än att Äventyrsspel gjorde ett riktigt klavertramp. Huruvuda kritiken sen hade någon egentlig negativ effekt på rollspelbranschen … ja det kan nog debattera.

Sen undrar man varför Allan Rubin med flera inte bara höll sig till fakta, utan började yra om seanser och sånt nonsens.

Hemmafronten


Mutant RYMD
har kommit ut i butik och kom att stanna där i typ 2 veckor innan det ersattes av Chronicles. Dessutom har Krim och Kristallsjuren sett dagens ljus.

På horisonten väntar Tjuvar och lönnmördare och ett planerat DoD-baserat brädspel kallat Drakriddarna. ”Spelet kommer i mångt och mycket att påminna om grund-Drakar, fast med ett snabbt och enkelt för att kunna spelas som avkoppling.” Så vanliga rollspel är inte avkoppling då? Arbete kanske?

Här till höger kan du se ytterligare en text om Kult-affären, publicerad på Hemmafronten. Man anar en viss oro hos redaktionen. Klicka för större, så klart.

Drakar och demoner

Thomas Allvin har hittat på/kopierat ett gäng olika magiska symboler, pedagogiskt publicerade i artikeln ”Symboler”. Sinkans rubriker var i alla fall konkreta, något annat kan man inte påstå.

Artikeln är liksom 30 olika symboler med tillhörande beskrivningar. ”22. Detta tecken försöker motverka och skingra de magiska kraftflöden som uppstår när en besvärjelse kastas” och sånna saker. Inga regler, bara fluff. Artikeln hade varit intressantare om Drakar och demoners magisystem verkligen fungerade på det sätt artikeln antyder. Men det gör det inte, så det hela är ganska meningslöst.

”Gifter” är ytterligare en sån där text som man bävade när sl bläddrade i. Den innehåller ett 20-tal olika verkliga gifter, från arsenik till vit flugsvamp, med tillhörande regler. Signerat Michael Petersén och Gunilla Jonsson.

Insändare

Nejmensermanpå, Åsa Roos har skrivit en insändare:

Jag vill veta om ni på något sätt tänker besvara Livets ords attack mot Kult. Har någon talesman från någon rollspelsförening uttalat sig i frågan? Om inte, så vore det ju värt att på något sätt få de individer som tror att rollspelare varje fullmåna förvandlas till en blandning av ritualmördare och varulvar att förstå att så inte sker. Jag har själv problem med min filosofilärarinna, som efter att ha sett att jag spelar Kult tror att jag är någon sorts demondyrkare, och enbart ser rädd ut när jag kommer in i klassrummet.

Jag vill höra mer om den där filosofilärarinnan.

På samma insändarsida uttrycker Åke Eldberg (?) oron att gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut när fiktionen använder sig av verkliga namn och fenomen. Detta är ju givetvis helt uppåt väggarna, vilket Johan Anglemark också lite luddigt uttrycker i sitt svar.

Jag skulle vilja kalla den solklar, för just att det rör sig om ett spel. Kults miljö präglas av monster, magi och gudar som är helt verklighetsfrämmande. Att verklighet och fantasi vävs ihop gör miljön mer trovärdig, men inte på något sätt mer verklig.

Mutant

Magnus Seter fortsätter att nysta i Berlin City 2092. Den här gången handlar det om en motorverkstad där rollpersonerna kan reparera sina bilar eller slåss eller något. Jag vet inte!’

Mutant RYMD

Den mystiska korporationen Cybertronic beskrivs av okänd författare. Så här roligt kunde det se ut:

sink35f4

Nä, ärligt talat var det lite roligare än så. Det här var innan den värsta feta vapen-kapprustningen sabbade RYMD och Chronicles. Det kanske är lite mycket fokus på att beskriva företagets organisation, men frånvaron av ”det här är de tuffaste killarna någonsin!”-beskrivningar är som balsam för själen.

Övriga artiklar

Tre sidor med Äventyrsspels samtliga produkter. Läs och njut:

I artiklen ”Är rollspel farliga?” ställer Johan Anglemark frågan om rollspel är farliga. Svaret är ”nej”.

Äventyr

”De sista änglarna” är det första äventyret någonsin till nya rollspelet Mutant RYMD. Författaren heter Anton Shevek, och detta är så vitt jag vet det enda han skrivit för Äventyrsspel.

Tonen för hela rollspelet och all framtida utgivning sätts direkt: ”De flesta [rollpersoner] bör ha hyffsade värden i stridsfärdigheter och någon slagt militär eller polisiär bakgrund för att ta sig igenom äventyret. Det är inget äventyr för privatdetektiver eller journalister.”

Handligen: Superföretaget Bauhaus (nej inte det Bauhaus) har tappat kontakten med gruvasteroiden THX 1138 och rollpersonerna skickas dit för att utforska.

Ja du läste rätt, asteroiden har fått namn efter en film av George Lucas. Refenser i all ära, men det här är ju bara löjligt. Det är en referens som inte har någonting med äventyret att göra … förutom eventuellt att mycket av handlingen utspelar sig under jord/asteroidytan.

”De sista änglarna” fortlöper som man kan förvänta sig: det blir en massa strider mot ondskans hantlangare som tagit över asteroiden, typ, och det finns en urgammal artefakt och tillslut får rollpersonerna slåss mot en nefarit. Som typ alla andra äventyr.

Värt att nämnas kan vara att jag och min spelgrupp 1992 körde detta äventyr säkert 4 gånger, och varje gång dog alla rp i första striden. Sådär skoj.

Reklam

Den här tidningen läste jag aldrig. Var den bra?

Sinkadus-35reklam

Inte heller spelade jag Black Crypt trots att den fick så bra recensioner i alla datorspeltidningar. Jag hade ju ingen Amiga. Eye of the beholder II fick sig däremot några omgångar.

Sinkadus-35reklam2

Omdöme

Det man tar med sig från det här numret är onekligen debatten om Kult och Äventyrsspels till synes totala oförmåga att inse att de tabbat sig.

Lite roligare är Mutant RYMD som jag gillade avsevvärt mer än Chronicles.

På det hela taget var tyvärr nr 35 ingen höjdare. Tre sidor produklista? Två sidor gifter? Långrandigt om Cybertronics organisationschema? Det känns som filler-material och det gör i alla fall inte mig lycklig.

Rollspel – den ariska hobbyn

Av alla rollspelsproukter som Äventyrsspel/Target Games gav ut under 80- och 90-talen (typ 150 stycken, exkluderat Sinkadus och solorollspel) så fanns det färgade personer på fem stycken. Här är de:

Nej, jag är inte överraskad att blott 3% av omslagen från huvudaktören under den svenska rollspelsguldåldern har en icke-vit person på sig. Kanske lite besviken och uppgiven, men inte överraskad.Vitmålade omslag är ett fenomen som är vida mer omfattande än 20 år gamla rpg-omslag. Gå till din närmsta bokhandel och kolla runt lite, vettja.

Inte heller överraskar det mig att de färgade personerna på ett av omslagen är djuriska vildar som måste dödas. Jag hade faktiskt förväntat mig lite fler av den varianten.

Vad som däremot gör mig lite bestört är att Äventyrsspel slagit knut på sig själva för att slippa visa mörkhyade människor ens på omslag där det borde varit självklart. Två exempel:

Känns det naturligt att ha blåa djurvarelser på ett modul om samurajer i den fejk-japanska provinsen Nara? Och, på det högra omslaget, varför är den vit snubbe med en snäcka på huvudet som smyger sig på farfar orm? Detta är exakt samma sunkiga fegrasistiska fenomen som får Ged att porträtteras som vit på vissa omslag till A wizard of Earthsea, eller att den uttalat svarta Mica blivit vit på omslaget till Liar.

Under Äventyrsspels storhetstid så var, som många av er kanske minns, invandring en ganska omtalad fråga. Bevara Sverige Svenskt hade sin boom under 80-talet och flyktingförläggningar brändes ner och VAM blomstrade under början av 90-talet. För att inte tala om Lasermannen, mordet på Ronny Landin eller Expressens ”Skicka hem dom”-löpsedlar. Sverige var inte en särskilt mysig plats att se ”osvensk” ut på i skiftet mellan 80/90-tal.

Med detta i bakhuvudet så kan man anta att Äventyrsspels redaktörer i alla fall var medvetna om att det fanns folk med utländsk härkomst i landet, och kanske till och med att några av dem spelade deras spel. (I min spelgrupp under den här tiden var vi två svennar, en chilenare och två uruguayare, så jag har empiriska bevis att det inte bara var svennebananas som lirade Äventyrsspels spel.) Men även om denna medvetenhet existerade så gjorde den inga spår på produkternas utseenden, den saken är säker.

krilloanInte ens Krilloan (1991) har en färgad person på omslaget. Däremot en snubbe i helrustning. Staden Krilloan ligger ju för fan på ”djungelkontinenten Samkarna”, ungefär på samma breddgrader som Kairo! Lycka till med att knalla runt i helrustning i 40 graders djugelvärme, asshole. Just detta klimatfaktum är något som Äventrysspel konsekvent ignorerat genom hela produkten. Alla bilder visar klassiska vita riddare och deras anhang. Fråga: Varför placera en stad på en tropisk djungelkontinent om man sedan låsas att den ligger i England? Det är helt jävla poänglöst!

Jag skulle gärna avslutat den här artikeln med att säga att det är ser annorlunda ut idag. Att rollspelsskaparna blivit mer medvetna. Men så är det inte. Svenska rollspel är lika färgblinda nu som då. För har ni sett någon person med ens aningen mörk hudfärg på ett omslag till Mutant UA, Trudvang, Saga, Noir, Supergänget, Matiné, Coriolis, Oktoberlandet, Västmark, Oskrivna blad, Höstdimma, Neotech, Eon eller något annat svenskt rollspel på sistone? Det har inte jag.

Det är roligt att Coriolis – som lanserades typ som ”araber i rymden!” – har ett omslag som ser ut så här:

Man ser bara baksidan av killen med huvudduken. Vilken slump!

Och är det inte typiskt att Trudvang, den senaste inkarnationen av Sveriges mest kända och största rollspel Drakar och demoner, medvetet valt en en kampanjvärld som i princip helt exkluderar alla hudfärger utom den nordiskt vita? För hur ska man få in en svart man i en vikingavärld? Jag skulle vilja säga att Riotminds ambition att skapa en svensk fantasyvärld bygger på en extremt föråldrad, stereotyp och unket nationalistiskt föreställning om vad som är svenskt.

Skärpning, rollspelsskapare!

Klassiska rollspelsomslag från en tid som aldrig fanns

Det första svenska rollspelet Drakar och demoner gavs ut 1966 av det Sundsvallsbaserade förlaget Äventyrsspel. Spelet var ett 32 sidor tjockt häfte som ofta kallats taffligt och amatörmässigt, men som tydligt präglades av författarnas entusiasm och skaparglädje.

drakarochdemoner1966Försäljningen av Drakar och demoner gick rätt uselt och Äventyrsspel bytte snabb strategi och riktade in sig på sällskapsspel som Drömpiraterna och Apfnatt. Det dröjde hela fem år — till 1971 — innan förlaget lyckades få ut nästa rollspel: Mutant. Spelet var avsevärt mer ambitiöst än DoD och inkluderade bland annat en komplett spelvärld och ett scenario, Jakten på Mos Mosel. Mutant gavs ut som 228-sidig inbunden bok, något större än pocketformat.mutant1971

Mutant sålde något bättre än föregångaren Drakar och demoner men kan ändå  inte betraktas som annat än en ekonomisk flopp för Äventyrsspel. Spelet trycktes i en i sammanhanget gigantisk upplaga (något som i efterhand har skyllts på ett slarvfel i tryckeribeställningen) som mestadels stod och samlade damm i Äventyrsspels källare.

Detta bakslag fick förlaget att helt överge rollspel och bara ägna sig åt de mer lönsamma sällskapsspelen. Under 70-talet publicerade de klassiker som Ritz, Boombaa, Kungens juveler samt det extremt framgångsrika, men i efterhand hatade, Strippklubben.

Inte förrän i slutet av 70-talet började Äventyrsspel fundera på rollspel igen — inspirerade av konceptets popularitet i utlandet och vitaliserade av nya eldsjälar i företaget. Resultatet släpptes 1980 och fick titeln Kult. Med ena ögat på  den nyligen blomstrande datorspelsbranchen gav Äventyrsspel ut Kult i en låda. Spelet, lanserat som ett vuxet skräckspel, blev en succé bortom alla förväntningar.

kult1980

Kults framgångar gjorde att spelet uppmärksammades för sitt kontroversiella innehåll. Intressegrupper från den kristna högern lyckades med hjälp av media driva igenom ett lagförslag som förbjöd försäljning av Kult (eller spel med Kults innehåll) och som i förlängningen kom att innebära ett förbud mot alla rollspel i Sverige.

När förbudet hävdes i slutet av 1994 var intresset för rollspel enorm i riket. Äventyrsspel — vid det här laget i princip ett helt nytt företag; ingen av grundarna jobbade längre kvar — var inte sena att slå mynt av intresset. I januari 1995 släpptes en ny version av Mutant (vanligen kallad Mutant 95) som egentligen bara hade namnet gemensamt med spelet från 71. Spelet gavs ut som en 336 sidor tjock bok med limmad rygg som blev ökänd för sin dåliga bindning och usla papperskvalitet. Ett korrfel pryder omslaget som en evig påminnelse om Äventyrsspel brådska att få ut spelet på marknaden.

mutant2001

Mutant 95 sålde väl och det fanns planer på att ge ut både Kult och Drakar och demoner i nya utgåvor. Planerna grusades dock när Äventyrsspel köptes upp av ett utländskt företag som snabbt drev förlaget i konkurs.

Äventyrsspel återuppstod igen 2001 med Mutant Chronicles, vilket lanserades som det första rollspelet med ”widescreen action”. Det gavs ut i en låda av typiskt sällskapspelssnitt och innehöll förutom regler och tärningar även 14 tennfigurer, två spelplaner, en ”actionskärm”, rollformulär och tre stycken ”berättelselampor”.

Inte heller Mutant Chronicles hade något gemensamt med de tidigare spelen med samma namn.

mutantchronicles2004

Försäljningen gick utmärkt, mycket tack vare att konkurrenten Lancelot Games hållit intresset för rollspel levande under 90-talet med sina spel Warlands, Kung fu och Blodsed.

Sedan 2001 har Äventyrsspel mestadels ägnat sig åt att ge ut tillbehör till  Mutant Chronicles — där Slaget om Livingstone blev en oväntad hit som lockade många kvinnliga spelare till hobbyn — men det ryktas att de inom kort tänker ge ut ett nytt skräckrollspel med titeln Chock.

(Bilderna är snodda lite här och var på nätet, mestadels ConceptArt och DeviantArt. Om jag varit smart nog att skriva ner exakt var så skulle jag ha länkat direkt till konstnärernas hemsidor. Men så smart är inte jag.)

Vem var den fetaste slutbossen i Mutant?

Spoliervarning!

Ni kanske redan har sett mitt inlägg om De 10 fetaste slutbossarna till Drakar och demoner? Föranledd av kommentarerna där tänker jag nu fråga er, mina kära underbara gullegulliga läsare, vem som var, för ett givet värde av ”fet”, den fetaste slutbossen i rollspelet Mutant?

Reglerna är enkla:

  • Varelsen måste vara en eller flera slp/monster publicerade i ett officiellt äventyr till Mutant, Mutant 2, Mutant 2098, Mutant RYMD, Mutant Chronicles eller Mutant: Undergångens arvtagare.
  • Varelsen måste vara en ”slutboss”, alltså utgöra ett actionfyllt klimax på ett äventyr. Normalt är ett äventyr över efter att en slutboss besegrats.

Så diggar du dråparträdet i Uppdrag i Mos Mosel, psi-mutanterna i Katastrofens väktare eller Chaghul i Operation Kirkwood? Nominera din favorit i kommentarerna nedan. Glöm inte att motivera ditt val.

De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien

Det har funnits svenska rollspel i snart 30 år. Under den tiden har det producerats mängder och åter mängder av monster, varelser och kreatur för att fylla spelarnas omättliga behov av nya saker att slakta. De flesta av monstren glömmer man bort direkt efter att man läst om dem och andra är så hiskligt larviga att de aldrig kommer till användning. Men vissa sticker ut från mängden. De är mer originella, häftiga, ja helt enkelt coolare. Här nedan presenterar jag den svenska rollspelhistoriens tio coolaste monster. Håll till godo.

(Grundkravet för att kvala in på listan är att monstret ska finnas beskrivet med grundegenskaper eller annan speldata, samt vara illustrerat.Varelsen bör inte heller vara tänkt att användas som en spelbar ras.)

ionacht

10. Ionacht (i Ilian – intrigens härskarinna)

Mutant Chronicles nefariter är i allmänhet inte så coola, om man inte gillar röda s&m-muskelbyggare. Ionacht är däremot något man stolt kan hänga i julgranen. Han är 180 cm lång, och därmed en dvärg i nefaritsammanhang. Bara ordet ”nefaritdvärg” är ju coolare än vilken Michael Bay-film som helst, men det tar inte slut där. För att kompensera för sin ”missbildning” är Ionacht hårdare, smartare, elakare och grymmare än alla sina mer storväxta syskon. Med våld, list och underhandsaffärer har han tagit makten över i princip hela Venus (eller om det var Merkurius, eller någon annan sån där liten planet). Det är inte illa pinkat för en 180 cm lång röd dvärg.

Som en bonus går han — enligt bilden ovan — klädd i ”fantasyboots”, vilket bara det skulle ha räckt för åtminstone ett hedersomnämnde på den här listan.

kalydon

9. Kalydon (i Monsterboken II)

Kalydoner är vita eldsprutande vildsvin med elefantliknande betar. De förmodas vara resultatet av ”någon magikers vidriga experiment och manupilationer av vanliga vildsvin”. Låt gå för att experimenten kan ha varit vidriga, men resultatet är i alla fall läckert värre. Ett eldsprutande vildsvin, stort som en oxe, är inte något man muckar med ostraffat.

Faktum är att nästan alla varelser blir coola om man gör dem eldsprutande. En het andedräkt skulle till och med förvandla en vanlig duva till kvarterets hårding. Lägg till detta att vildsvinet, näst katten, är det coolaste djuret så börjar du ana vidden av kalydonens tuffhet.

Vill man vara cynisk så är kalydonen dessutom en vandrande barbeque. Vilket är trevligt.

demonkatt8. Demonkatt (i Monsterboxen)

Egentligen är det taskigt att kalla demonkatter för demonkatter. De är inte demoner! De är bara vanliga skogskatter (1 tuffhetspoäng (tp)) som förvandlats (1 tp) till mordmaskiner (1 tp) när en meteor slog ner (1 tp) i skogen där de bodde.

Slå den bakgrundshistorien om ni kan.

Dessa katter är 1 meter i mankhöjd, har knivliknande klor och sylvassa huggtänder, päls tjock som en rustning och ett luktsinne som gör att de känner doften av ett byte på flera hundra meters håll. De attackerar alla som kommer in i deras revir och är helt enkelt mardrömmen för vilken ailurofobiker som helst.

grip

7. Grip (i Jorges bestiarium)

Det finns många varianter av gripen, men sättet de skildras i Riotminds Jorges bestiarium till Drakar och demoner 6 slår det mesta. Där de stäpplevande rovdjur som inte gör så stor skillnad på renar och människor. Allt är liksom mat för dem. Stäppfolket gör dessutom pilspetsar av gripens klor. Vad kan man säga? När någon gör vapen av ens lik, då vet man att man är cool.

Överlag så är gripen av de få ”blandvarelser” som verkligen fungerar. Hippogrif? Bläj. Mantikora? Pah! Chimera? Larv. Nej, ge mig en grip vilken dag som helst.

drakar

6. Drake (i Drakar och demoner 1981)

Genom åren har det dykt upp många sorters drakar i rollspelshobbyn. Logedragar, järndrakar, jorddrakar, skuggdrakar, odöda drakar, elddrakar … fler drakar än man någonsin kan behöva. De är väl alla trevliga på sitt sätt, men vill man ha en riktigt cool drake får man gå tillbaka till de gamla urkunderna — närmare bestämt det första Drakar och demoner från 1981.

Denna varelse är själva essensen av en drake: egoistisk, lynning, gririg, dödlig. De ”ÄLSKAR skatter” och hämnas skoningslöst på dumma rollpersoner som stjäl från dem. De sprutar eld — eller gift, om man så önskar — och varenda en av deras kroppsdelar kan knocka även den sturskaste äventyrare.

För att understryka exakt hur cool och dödlig draken så visar illustrationen bara en nykläckt drakunge — som för att säga ”Ni är inte redo för att se hur cool en fullvuxen drake är”.

Respect.

svartnisse5. Svartnisse (i Monsterboken)

Svartnissarna är de minsta av Drakar och demoners alla svartfolk (orcher, troll, resar m.fl.). Jag misstänker att namnet är en tribut till ”tomtenisse”.

Svartnissarna är svaga, utmärglade, fega och ynkliga. Inte så goda förutsättningar för coolhet.

Skenet bedrar. Svarnissarna är de listigaste av alla svartfolk — deras feghet blir till bränsle för påhittiga bakhåll och tjuvnyp. Riktigt coola blir de först med kampanjboken Svartfolk, där man får reda på att de använder allt möjligt bråte som vapen, men har en förkärlek för att slåss med kniv och gaffel. De använder till och med speciella stridsgafflar. Hur coolt är inte det? Tänkt dig att en hord svartnissar beväpnade med gafflar kommer rusande mot dig … då känns ett gäng orcher, eller varför inte några troll, mer lockande.

bil

4. Mördarbil (i Nattens fasor)

En mördarbil är en ond ande som tagit kontrollen över en vanlig personbil. Den kan, utan hjälp av en förare, köra runt efter egen vilja, hur länge som helst (den behöver ingen bensin). Den är dessutom extremt svår att förstöra, för den kan reparera sig själv. Man måste i princip spränga bilen i småbitar för att bli av med den.

Mördarbilar fungerar på så stätt att de utser ett offer, till exempel dig. Därefter börjar bilen en långdragen psykningskampanj. Den förföljer sitt offer, åker sakta förbi offrets bostad om och om igen, smyger sig på och varvar upp motorn när offret är på väg över gatan. Bilen gör allt för att få den utvalde att ur ballans.

Sen inleder den fas två, och börjar projicera drömmar. Offrets nattsömn förvanldas blir en plåga med ständiga mardrömmar om att bli jagad av en bil längs mörka vägar, en bil som bara kommer nämre och närmre, som inte går att komma undran.

Slutligen slår mördarbilen till och kör över sitt utsedda offer när personen minst anar det. Pang bara — instant roadkill.

runsten

3. Runstenstroll (i Jorges bestiarium)

Ett runstenstroll är ytterligare ett i raden av varelser som har någon galen magiker att tacka för sin existens. Nu mera har de dock slagit sig fira och skapar själva nya exemplar av sin ras genom att försiktigt knackra fram dem ur berget.

Runtrollen är stora stenvarelser täckta av runor och inristade mönster av alla de slag. De är fredliga till naturen, vilket är tur för deras omgivning. Om man bortser från saker som att de är stora, starka och gjorda av sten så ökas deras coolhetsfaktor markant av att runorna de har inristade i sig är magiska. Runorna kan ge alla möjliga förmågor — från att göra trollet mäktigare när månen skiner, till att krossa alla vapen som träffar det, till att ge trollet förmågan att gå rakt igenom sten.

De är alltså levande, magiska runstenar. Det är svårt att slå, om man snackar coolhet.

landhaj

2. Landhaj (i Mutant)

Hajar är coola, fråga vilken 8-åring som helst. Hajar som simmar på land, genom jorden, måste alltså vara ännu coolare. Flera magnituder coolare. Om man har respekt för vattenlevande hajar, vad har man då inte för en firre som hugga av en benen mitt på Götgatan?

rubbitar

1. Rubbitar (i Mutant 2)

Om man tar något litet och mesig, och vänder på steken så att det blir starkt och tufft så slår coolhetsfaktorn i taket direkt. Rubbitar förkroppsligar detta fenomen.

En rubbit är en intelligent kanin (eller hare?) som går på två ben och har armar. De är betydligt större än sina fyrbenta släktingar, kanske strax över en meter långa. De använder sig av alla möjliga redskap, från ångkraft till krutvapen till telegrafer, och har ett underjordiskt samhälle som är minst lika välutvecklat som hos Mutantskandinaviens människor.

De är dessutom väldigt krigiska av sig. Rubbitar hatar nämligen köttätare. Alla köttätare — katter, vargar, uttrar … och människor. De är ständigt rädda att köttätarna ska komma och äta upp dem, och resonerar att anfall är bästa försvar. Därför har de förklarat ett evigt krig mot alla köttätare, ett krig som de bedriver organiserat och målmedvetet. Rubbitarna för en avancerad gerillakrigföring mot i princip resten av världen. De saboterar, massakerar, spränger, underminerar och infiltrerar. De tänker inte vila förrän den sista köttätaren är död.

Rubbitar är alltså paranoida ramboninjor. I kaninform. Jag kan inte tänka mig något coolare.