Död åt den svarta enhörningen!

Ni har väl inte missat Ola Jentzschs Rollspelsmonstren som Piruett glömde? Ett sorts tillägg till min artikel De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien, kan man säga.

Ola har vaskat fram några gedigna monster som jag missade. Bland annat den eminenta Domherren från Zoonernas zoologi (som jag faktiskt inte hade läst när jag skrev artikeln, om det är någon ursäkt) och några Eon-monster som jag inte har någon koll på, så som Hyggelmonstret. Jag har allmänt dålig koll på Eon, det är jag den förste att erkänna.

Men en sak är bara helt fel med Olas lista: Den svarta enhörningen i Monsterboxen är inte cool. Den är tvärtom ett exempel på den extrema fantasilöshet som ibland bubblade upp på Äventyrsspel. Ta en god grej och gör den ond. Vad värre: Ta en töntig god grej och gör den till en ännu töntigare ond grej. Det är fanemig värre än de onda bilarna i Stephen Kings lökigaste rulle Maximum overdrive.

Det känns som om någon på Äventyrsspel snöat in på drow och sen dragit helt fel slutsatser om vad det är som gör Drow coola. Drow är inte coola för att de är svarta onda alver, de är coola för att de är svarta onda alver som är bad-ass motherfuckers. Den svarta enhörningen är en mes.

Annars är Olas lista väl värd att läsa.

Ta mig till zonen och gör mig till zoolog

Zonernas zoologi till Mutant UA är troligen den bästa monsterbok jag har läst till ett rollspel. (Snyggast är dock fortfarande Jorges bestiarium) Fantastisk och konsekvent känsla rakt igenom, med genuint intressanta beskrivningar av varelserna. Beskrivningarna är så mycket mer än traditionella ”här bor de och så här slåss de”-texter – varje monsterpresentation hjälper till att bygga upp själva spelvärlden. Känsla, bakgrundsdetaljer, namn, händelser. Spelvärden och regler hålls föredömligt korta. Och inte minst så får man en feeling för den fiktive författaren som är vida överlägsen ovan nämnda Jorges.

Även illustrationerna håller samma stil och är faktiskt väl anpassade till texten – inte alltid fallet i monsterböcker. De är snygga, men jag går inte upp i brygga över deras skönhet. Lite för mycket grått, så att säga.

Om jag ska hitta något negativt att säga om Zonernas zoologi så är det att fokus ligger lite för mycket på blommor och insekter. Det känns som om att en oproportionerlig stor del av de beskrivna varelserna är någon form av växt, mygga eller mikrob. Dessa är inte, och har aldrig varit, roliga motsåndare i ett rollspel.

Tack och lov vägs detta upp av en hel radda fabulösa – och spelbara – mutanter. Albionska grävlingar, de hippieartade Paltarna och min egen favorit Gåsapågarna. De senare lider svårt av den i spelvärlden så utbredda ” antipsionismen”, bara en av många ordvitsar i ZZ. Eftersom jag är sucker för ordvitsar så får saker som sjukdomen ”bromölla” mig att bara älska boken ännu mer, men jag kan förstå att det kan vara lite störande om man är lagd åt annat håll.

Det känns som om jag inte kan sluta ösa beröm över ZZ, men den är faktiskt en fantastisk bok. Det kryllar av små äventyrskrokar, uppslag, idéer och ett fasligt överanvändande av ordet ”ister”.

Jag skulle nog vilja säga att Zonernas zoologi är en av de 5 bästa rollspelsböckerna jag läst. Tokbra, helt enkelt.

Och nu: Den längsta marschen.

De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien

Det har funnits svenska rollspel i snart 30 år. Under den tiden har det producerats mängder och åter mängder av monster, varelser och kreatur för att fylla spelarnas omättliga behov av nya saker att slakta. De flesta av monstren glömmer man bort direkt efter att man läst om dem och andra är så hiskligt larviga att de aldrig kommer till användning. Men vissa sticker ut från mängden. De är mer originella, häftiga, ja helt enkelt coolare. Här nedan presenterar jag den svenska rollspelhistoriens tio coolaste monster. Håll till godo.

(Grundkravet för att kvala in på listan är att monstret ska finnas beskrivet med grundegenskaper eller annan speldata, samt vara illustrerat.Varelsen bör inte heller vara tänkt att användas som en spelbar ras.)

ionacht

10. Ionacht (i Ilian – intrigens härskarinna)

Mutant Chronicles nefariter är i allmänhet inte så coola, om man inte gillar röda s&m-muskelbyggare. Ionacht är däremot något man stolt kan hänga i julgranen. Han är 180 cm lång, och därmed en dvärg i nefaritsammanhang. Bara ordet ”nefaritdvärg” är ju coolare än vilken Michael Bay-film som helst, men det tar inte slut där. För att kompensera för sin ”missbildning” är Ionacht hårdare, smartare, elakare och grymmare än alla sina mer storväxta syskon. Med våld, list och underhandsaffärer har han tagit makten över i princip hela Venus (eller om det var Merkurius, eller någon annan sån där liten planet). Det är inte illa pinkat för en 180 cm lång röd dvärg.

Som en bonus går han — enligt bilden ovan — klädd i ”fantasyboots”, vilket bara det skulle ha räckt för åtminstone ett hedersomnämnde på den här listan.

kalydon

9. Kalydon (i Monsterboken II)

Kalydoner är vita eldsprutande vildsvin med elefantliknande betar. De förmodas vara resultatet av ”någon magikers vidriga experiment och manupilationer av vanliga vildsvin”. Låt gå för att experimenten kan ha varit vidriga, men resultatet är i alla fall läckert värre. Ett eldsprutande vildsvin, stort som en oxe, är inte något man muckar med ostraffat.

Faktum är att nästan alla varelser blir coola om man gör dem eldsprutande. En het andedräkt skulle till och med förvandla en vanlig duva till kvarterets hårding. Lägg till detta att vildsvinet, näst katten, är det coolaste djuret så börjar du ana vidden av kalydonens tuffhet.

Vill man vara cynisk så är kalydonen dessutom en vandrande barbeque. Vilket är trevligt.

8. Demonkatt (i Monsterboxen)

Egentligen är det taskigt att kalla demonkatter för demonkatter. De är inte demoner! De är bara vanliga skogskatter (1 tuffhetspoäng (tp)) som förvandlats (1 tp) till mordmaskiner (1 tp) när en meteor slog ner (1 tp) i skogen där de bodde.

Slå den bakgrundshistorien om ni kan.

Dessa katter är 1 meter i mankhöjd, har knivliknande klor och sylvassa huggtänder, päls tjock som en rustning och ett luktsinne som gör att de känner doften av ett byte på flera hundra meters håll. De attackerar alla som kommer in i deras revir och är helt enkelt mardrömmen för vilken ailurofobiker som helst.

grip

7. Grip (i Jorges bestiarium)

Det finns många varianter av gripen, men sättet de skildras i Riotminds Jorges bestiarium till Drakar och demoner 6 slår det mesta. Där de stäpplevande rovdjur som inte gör så stor skillnad på renar och människor. Allt är liksom mat för dem. Stäppfolket gör dessutom pilspetsar av gripens klor. Vad kan man säga? När någon gör vapen av ens lik, då vet man att man är cool.

Överlag så är gripen av de få ”blandvarelser” som verkligen fungerar. Hippogrif? Bläj. Mantikora? Pah! Chimera? Larv. Nej, ge mig en grip vilken dag som helst.

drakar

6. Drake (i Drakar och demoner 1981)

Genom åren har det dykt upp många sorters drakar i rollspelshobbyn. Logedragar, järndrakar, jorddrakar, skuggdrakar, odöda drakar, elddrakar … fler drakar än man någonsin kan behöva. De är väl alla trevliga på sitt sätt, men vill man ha en riktigt cool drake får man gå tillbaka till de gamla urkunderna — närmare bestämt det första Drakar och demoner från 1981.

Denna varelse är själva essensen av en drake: egoistisk, lynning, gririg, dödlig. De ”ÄLSKAR skatter” och hämnas skoningslöst på dumma rollpersoner som stjäl från dem. De sprutar eld — eller gift, om man så önskar — och varenda en av deras kroppsdelar kan knocka även den sturskaste äventyrare.

För att understryka exakt hur cool och dödlig draken så visar illustrationen bara en nykläckt drakunge — som för att säga ”Ni är inte redo för att se hur cool en fullvuxen drake är”.

Respect.

5. Svartnisse (i Monsterboken)

Svartnissarna är de minsta av Drakar och demoners alla svartfolk (orcher, troll, resar m.fl.). Jag misstänker att namnet är en tribut till ”tomtenisse”.

Svartnissarna är svaga, utmärglade, fega och ynkliga. Inte så goda förutsättningar för coolhet.

Skenet bedrar. Svarnissarna är de listigaste av alla svartfolk — deras feghet blir till bränsle för påhittiga bakhåll och tjuvnyp. Riktigt coola blir de först med kampanjboken Svartfolk, där man får reda på att de använder allt möjligt bråte som vapen, men har en förkärlek för att slåss med kniv och gaffel. De använder till och med speciella stridsgafflar. Hur coolt är inte det? Tänkt dig att en hord svartnissar beväpnade med gafflar kommer rusande mot dig … då känns ett gäng orcher, eller varför inte några troll, mer lockande.

bil

4. Mördarbil (i Nattens fasor)

En mördarbil är en ond ande som tagit kontrollen över en vanlig personbil. Den kan, utan hjälp av en förare, köra runt efter egen vilja, hur länge som helst (den behöver ingen bensin). Den är dessutom extremt svår att förstöra, för den kan reparera sig själv. Man måste i princip spränga bilen i småbitar för att bli av med den.

Mördarbilar fungerar på så stätt att de utser ett offer, till exempel dig. Därefter börjar bilen en långdragen psykningskampanj. Den förföljer sitt offer, åker sakta förbi offrets bostad om och om igen, smyger sig på och varvar upp motorn när offret är på väg över gatan. Bilen gör allt för att få den utvalde att ur ballans.

Sen inleder den fas två, och börjar projicera drömmar. Offrets nattsömn förvanldas blir en plåga med ständiga mardrömmar om att bli jagad av en bil längs mörka vägar, en bil som bara kommer nämre och närmre, som inte går att komma undran.

Slutligen slår mördarbilen till och kör över sitt utsedda offer när personen minst anar det. Pang bara — instant roadkill.

runsten

3. Runstenstroll (i Jorges bestiarium)

Ett runstenstroll är ytterligare ett i raden av varelser som har någon galen magiker att tacka för sin existens. Nu mera har de dock slagit sig fira och skapar själva nya exemplar av sin ras genom att försiktigt knackra fram dem ur berget.

Runtrollen är stora stenvarelser täckta av runor och inristade mönster av alla de slag. De är fredliga till naturen, vilket är tur för deras omgivning. Om man bortser från saker som att de är stora, starka och gjorda av sten så ökas deras coolhetsfaktor markant av att runorna de har inristade i sig är magiska. Runorna kan ge alla möjliga förmågor — från att göra trollet mäktigare när månen skiner, till att krossa alla vapen som träffar det, till att ge trollet förmågan att gå rakt igenom sten.

De är alltså levande, magiska runstenar. Det är svårt att slå, om man snackar coolhet.

landhaj

2. Landhaj (i Mutant)

Hajar är coola, fråga vilken 8-åring som helst. Hajar som simmar på land, genom jorden, måste alltså vara ännu coolare. Flera magnituder coolare. Om man har respekt för vattenlevande hajar, vad har man då inte för en firre som hugga av en benen mitt på Götgatan?

rubbitar

1. Rubbitar (i Mutant 2)

Om man tar något litet och mesig, och vänder på steken så att det blir starkt och tufft så slår coolhetsfaktorn i taket direkt. Rubbitar förkroppsligar detta fenomen.

En rubbit är en intelligent kanin (eller hare?) som går på två ben och har armar. De är betydligt större än sina fyrbenta släktingar, kanske strax över en meter långa. De använder sig av alla möjliga redskap, från ångkraft till krutvapen till telegrafer, och har ett underjordiskt samhälle som är minst lika välutvecklat som hos Mutantskandinaviens människor.

De är dessutom väldigt krigiska av sig. Rubbitar hatar nämligen köttätare. Alla köttätare — katter, vargar, uttrar … och människor. De är ständigt rädda att köttätarna ska komma och äta upp dem, och resonerar att anfall är bästa försvar. Därför har de förklarat ett evigt krig mot alla köttätare, ett krig som de bedriver organiserat och målmedvetet. Rubbitarna för en avancerad gerillakrigföring mot i princip resten av världen. De saboterar, massakerar, spränger, underminerar och infiltrerar. De tänker inte vila förrän den sista köttätaren är död.

Rubbitar är alltså paranoida ramboninjor. I kaninform. Jag kan inte tänka mig något coolare.

Sex tecken på att Khelataar skrevs på jazztobak

Jag minns rollspelet Khelataar som ett spel mestadels fyllt av pseudovikingar som grälar. Men nu när jag suttit och bläddrat i böckerna kan jag bara konstatera att jag antingen mindes fel, eller att jag råkat ut för en ovanligt fantasilös spelledare. Det finns en hel del ganska rejält flummiga saker i böckerna. Faktiskt så pass konstiga att jag inte kan annat än att misstänka att författarna umgåtts en del med Mary Jane.

Kolla själva:

6. Träskmonstret

I AEgoor – Träsket finns denna märkliga varelse. Ingen vet någonting om den, annat att den då och då anfaller folk. Och att den ser ut som Swamp Things brorsa. Den har uttryckligen ett, och bara ett, syfte: att komma och slåss när spelarna börjar bli uttråkade. Ibland slåss den med händerna, ibland med trästockar.

Okej, träskmonstret är egentligen inte så flummigt. Men det är så slentrianmässigt och fantasilöst att det bara kan ha uppstått under svåra abstinensplågor.

5. Besvärjelsen Drogförstärkning

Gissa vad denna besvärjelse gör? Den dubblerar styrkan hos en ”läkedrog”. I say no more.

4. Krooler

En krooler är inte en amerikansk subkultur, utan ett sorts hårigt skelett. Fast inte. Egentligen är den en andevarelse av typen Ffaligi, som kan anta vilken skepnad som helst. Tror jag. Beskrivningen är lite bristfällig. En sak är dock säker: de har dålig andedräkt och kan tänja sina lemmar.

För att summera: Håriga, tänjbara andeskelett med dålig andedräkt. Som bara kan dödas genom att få huvudet avhugget.

Que?

3. Drogerna

Khelataars regelbok innehåller 12 olika droger. Av dem har 11 positiva effekter. Värt att notera är att ”Lugnande drog” tillverkar av ”majroni” och inte har några bieffekter. Hm …

2. Bäverkatten

Den heter ”bäverkatt”. Det är ju hur skönt som helst. Dess funktion i spelet verkar vara att … tja … fan vet. Simma och bli jagad, eller något sådant. Men ”bäverkatt” är ju ett sjusärdeles roligt ord. Smaka på det!

1. Skvader

Tjäder + hare = Skvader. Jag kan inte i min livligaste fantasi föreställa mig vad man kan använda denna varelse till i ett äventyr.
– Ni ser en Skvader.
– Verkar den hotfull?
– Ja, den spänner upp sin stjärtplym och blottar kanintänderna.
– Shit! Vi springer!

Skvader. I rest my case.

Best of wrnu: I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förrut…

I dag inleds en ny återkommande ”feature” här på piruett.se: Best of wrnu. Det är här jag återpublicerar mina ”bästa” inlägg från forumet på http://www.rollspel.nu. Ett forum där jag varit mer eller mindre aktiv de senaste 9-10 åren.

(Ja, jag är pinsamt lat.)

I nov 2006 drömde jag en förbannat konstig dröm. Jag skrev ner den, och nu är det dags att visa upp den för världen (igen). Enjoy,

I en liten by på landet bodde en familj. En vanligt, alldaglig, landsortsfamilj som drev en bondgård. Pappa, mamma, två unga barn och kanske några hundrar som sprang som yrväder över tomten. Grannsämjan var fantastiskt, och folket i de närliggande gårdarna hälsade ofta på varandra och hade kalas.

Lite Barnen i Bullebyn-idyll, helt enkelt.

Och så blev modern i familjen gravid igen. Alla blev jätteglada – nu skulle Anton och Svea få den där lillebrorsan/systern de ständigt tjatade om.

Men något var fel. Till en början var det bara småsaker, som att hundarna undvek den gravida mamman, att småbarnen hade mardrömmar, och att tre av kossorna dog oförklarligt. Men någon månad in i graviditeten började mamman förändras — både fysiskt och psykiskt.

Hon blev argsinnt och våldsam. Svor och förbannade alla omkring sig. Hotade barnen och slog ihjäl en av hundarna med en spade. Samtidigt började kvinnan förvridas. Hennes ansikte blev allt mer omänskligt, hon blev större, starkare och började anta groteska proportioner.

För varje vecka som gick blev det bara värre. Pappan vågade inte längre sova i samma rum som henne, livrädd för att hon skulle göra något medan han sov. Till slut flyttade han in hos en granne med barnen.

När mitt drömjag anlände till byn ”för att reda ut saker och ting”, var mamman ett monster. Hon såg ut som bergstrollet i Sagan om Ringen, fast med en del cthulhu-drag. Hon var stor och muskulös, med slemmig grå hy. Hennes händer var enorma men hade bara tre långa fingrar. Hon satte skräck i hela byn, hade dödat nästan alla boskap och rövat bort och ätit upp en av granndöttrarna.

Exakt hur mitt drömjag hade tänkt lösa situationen fick jag aldrig reda på. Händelseförloppet avbröts lite när min kompis Olof, i drömmen, dök upp och skrek ”DET HÄR ÄR PRECIS SOM I RIKET 2!!”

Många frågor kvarstår: Varför blev mamman ett monster? Går det att göra henne normal igen? Hur besegrar man monstret? Vilka stats har hon?

”There’s no such thing as a left-wing or right-wing monster.”

Lyssnar på intervjun med China Miéville. En av anledningarna till att han är en av mina absoluta favvoförfattare (förutom att han skriver så sjukt bra) är att han är så ärlig med sina motivationer. ”I’m in it for the monsters”.

I alla intervjuer jag läst/hört med China, så blir han utfrågad om sitt politiska engagemang (han är aktiv socialist hemma i UK). Intervjuarna vill få han att snacka om politiska budskap och ditten och datten — vilket han även gör — men bakom allt märker man hur han är en nörd. Han älskar monster. Han älskar coola karaktärer. Konstiga varelser. Tuffa, balla, läckra, monster.

Han tänker inte ”Hmm… nu ska jag göra ett alegoriskt monster om arbetarrätt och mänskliga rättigheter.” Han tänker ”Oooo… en kille med krabbklor… häftigt!”Påstår han i alla fall.

Även ett intressant parti i intervjun om hans avsky för profetior i fantasylitteratur. Fasen, hela intervjun är tokintressant. Lyssna!