En fullständigt värdelös recension av Unwritten

Trots att Mike Carey hävdar att Unwritten inte är så jätteinspirerad av Harry Potter-böckerna, så är det uppenbart för alla som läser serien att den faktiskt är väldigt potteresk. Harry Potter och Narnia känns som de två mest uppenbara inspirationskällorna. Lev Grossman känns också som en föregångare … fast där är det nog en fråga om simultana idéer. För visst är det lite roligt att två berättelser med kraftiga Narnia/Potter-referenser släpps ungefär samtidigt? Unwritten hade premiär i juli 2009 och Grossmans The magicians dök upp på hyllorna en månad senare.

Hmm … men det var inte detta jag ville skriva om egentligen. Gick lite vilse på tangentbordet. Vad jag VILL säga är att Unwritten är en förbannat bra serie. Det första albumet, Tommy Taylor and the bogus identity, la en gedigen grund som album nummer två, Inside man, elegant bygger vidare på.

Men vaffan … jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Kanske att alla människor borde gå och läsa Careys Unwritten? Ja, troligen. För det är en braaaa serie. Smart, snygg, rolig, tragisk, magisk, ball. Bra!

Suck. Det här funkar inte. Jag skyller på whiskyn.

Fast, seriöst, läs Unwritten. Du kommer att gilla den.

Några snabba serierecensioner

Ex machina: The first hundered days är en superhjälteserie med skruv. Det finns många sådana. Men Ex är … bra. Superhjälten som kan tala med maskiner och få dem att lyda lägger masken på hyllan och blir politiker. Problem uppstår, så klart. Första albumet ger mersmak – det här är en sån där serie där man bara vill köpa alla album och stänga in sig på vinden för att läsa.

Lucifer: The divine comedy är det fjärde albumet om satans äventyr. Serien har hela tiden blivit bättre sedan det ganska sunkiga första albumet. Säga vad man vill men författaren Carey spar inte på krutet: Här är det nya kosmos, ärkeänglar och galna tarotkort åt höger och vänster. Kanske lite för spacigt ibland.

Desolation Jones är en klassisk Warren Ellis. Huvudpersonen är nerdankad ex-spion med superkrafter som försörjer sig som privatdetektiv i LA. Han är givetvis ful i munnen, pillerberoende, superkaxig, allmänt labil och har dålig hygien. Men det är en bra serie, man får sig en skön fix Ellis-dekadens.

God save the queen av Carey. Jag vet inte varför jag köpte denna rackare. Den innehåller ju ett av mina all time hatobjekt: Moderna älvor. Dessutom är den tecknad på det där ”titta vi gör en serie för vuxna”-viset som jag inte riktigt pallar av. Handlingen i sig är rätt urk den med. Läs inte, kan man väl säga.