Den 5 februari 2004 skrev jag en recension av Michael Moores då nya bok Dude, where’s my country? Jag misstänker att det var i någon sorts pluggsammanhang som den skrevs, men jag vet inte riktigt. Så kan det gå när man inte har någon ordning på sin hårddisk.

Så här tyckte jag då i alla fall:

Michael Moore är som Monty Python. Folk antingen hatar eller älskar honom. Det finns inget mellanläge. Jag erkänner på en gång att jag tillhör den skara människor som älskar hans stil, det tillsynes barnsligt lättsamma sätt han närmar sig stora och allvarliga problem.

Ingenstans kommer denna stil till uttryck bättre än i hans böcker. I ”Dude, where is my country”, hans fjärde och senaste bok, visar Moore än en gång att han kan diskutera de verkligt komplicerade frågorna på ett sätt som alla kan förstå. Terrorism, USA:s valsystem samt lögnerna om Irak-kriget och 9/11 får alla strålkastaren riktad mot sig.

”Dude” är en rolig bok att läsa. Moore är en vass, elak och humoristisk debattör som inte är rädd att stöta sig med någon. Han kallar det demokratiska partiet för en skock fegisar, låter sig själv agera spökskrivare åt Gud och spottar på de multinationella företagen. Allt detta samtidigt som han högljutt och brutalt attackerar George W. Bush både som person och politiker.

Moores humor har dock ett pris. Ibland blir jag fundersam över när ironin slutar och allvaret börjar. Är han verkligen seriös när han föreslår att Oprah, den folkkära tv-programledaren, borde försöka bli president? Och menar han verkligen att Bush och dennes kompisar i företagen medvetet och systematiskt utnyttjar sin makt för att bli rika på vanliga människors bekostnad? Tror han allvarligt att Bush är en skurk av James Bond-proportioner? Detta är utan tvekan ”Dudes” stora svaghet: Ironierna, sarkasmerna och skämten haglar så tätt att allvaret lätt kommer bort. Det är som om Henrik Schyffert helt plösligt gett sig in i den Svenska politiska debatten.

Normalt är det inga problem att förstå vad Moore vill. Han vill ställa Bushadministrationen till svars för 9/11 och kriget mot terrorn. Han vill få storföretagen att ta sitt ansvar för miljön och sina anställdas rättigheter. Han vill att de som styr USA ska vara representativa för amerikanerna i stort och inte bara för rika, vita män. Han vill att USA ska ta sitt ansvar som världens enda supermakt och använda sin makt till att hjälpa andra inte bara sig själv.

Allt detta presenterar han på ett lättläst och pedagogiskt sätt. Moore gillar listor och i ”Dude” finns det gott om dem. ”7 frågor till George av Arabien”, ”10 lögner om 9/11 och kriget mot terrorn”, ”18 sätt att göra Amerika säkrare”, och en mängd exempel och förslag presenterade i listform. Roligt och snabbt att läsa.

”Dude” är nästan en direkt fortsättning på Moores senaste bok ”Korkade vita män”. Tonen är densamma, retoriken likadan, idéerna identiska. Jag hade gärna sett lite fler nya grepp, fler överraskningar. Men varför ändra ett vinnande koncept?