Coriolis var, och kommer snart återigen att vara, ett svenskt science fiction-rollspel. Mattias Lilja var en av spelets skapare, och hans roman Coriolis: The dark between the stars utspelar sig i samma universum.
Vilket universum är det, kan man undra. Jag ska vara öppen med att jag aldrig varit ett engagerat fan av Coriolis och att jag inte läst något annat än grundregelboken, och det var när den först släpptes 2008. Min förkunskap om universat är ungefär att Coriolis är en rymdstation och att kulturen är typ lite åt mellanöstern-hållet.
Kanske skulle jag behövt fler nycklar än så, för The dark between the stars gav mig verkligen inget grepp om hur världen ser ut eller fungerar.
Berättelsen är i grunden en deckargåta (vad är grejen med svensk rollspelsfiktion och deckare, egentligen?). Huvudpersonen anländer till rymdstationen Coriolis på jakt efter sin pappa, som snart visar sig vara mördad. Vem ligger bakom? Varför? Vem var pappan egentligen?
Två problem uppstår direkt. För det första: Berättelsens perspektiv tillåter minimalt av worldbuilding. En hel del namn på föremål, organisationer och fenomen nämns boken igenom, men man får dem aldrig förklarade för sig. Man förstår inte hur de passar in i världen, eller vad deras roll är. Själva settingens premiss blir aldrig tydlig.
För det andra: Karaktärerna känns platta och utbytbara. Berättelsens perspektiv skiftar mellan flera olika personer, men alla är likadana. Alla har samma röst, skrivs med samma språk, och det krävs mer än olika namn för att skapa unika karaktärer.
Resultatet blir en roman som är näst intill omöjlig att engagera sig i. Flera gången upptäckte jag att jag inte riktigt förstod vad som pågick, varför karaktärerna betedde sig som de gjorde eller vad som stod på spel. Och vad som var än värre, när jag lyckades lista ut vad en viss scen gick ut på så brydde jag mig inte nämnvärt. Jag blev rent utsagt uttråkad.
Jag uppskattar verkligen ambitionen att skriva en rollspelroman, men i fallet Coriolis: The dark between the stars så funkar det tyvärr inte. Förmodligen krävs det att man är en hårdkokt Coriolis-fanboy för att man ska få ut något av den. För oss andra blir det mest en blek skildring av en rymdstation.