Några snabba serierecensioner

Ex machina: The first hundered days är en superhjälteserie med skruv. Det finns många sådana. Men Ex är … bra. Superhjälten som kan tala med maskiner och få dem att lyda lägger masken på hyllan och blir politiker. Problem uppstår, så klart. Första albumet ger mersmak – det här är en sån där serie där man bara vill köpa alla album och stänga in sig på vinden för att läsa.

Lucifer: The divine comedy är det fjärde albumet om satans äventyr. Serien har hela tiden blivit bättre sedan det ganska sunkiga första albumet. Säga vad man vill men författaren Carey spar inte på krutet: Här är det nya kosmos, ärkeänglar och galna tarotkort åt höger och vänster. Kanske lite för spacigt ibland.

Desolation Jones är en klassisk Warren Ellis. Huvudpersonen är nerdankad ex-spion med superkrafter som försörjer sig som privatdetektiv i LA. Han är givetvis ful i munnen, pillerberoende, superkaxig, allmänt labil och har dålig hygien. Men det är en bra serie, man får sig en skön fix Ellis-dekadens.

God save the queen av Carey. Jag vet inte varför jag köpte denna rackare. Den innehåller ju ett av mina all time hatobjekt: Moderna älvor. Dessutom är den tecknad på det där ”titta vi gör en serie för vuxna”-viset som jag inte riktigt pallar av. Handlingen i sig är rätt urk den med. Läs inte, kan man väl säga.

Monstruöst ös hela vägen

urlFör ett gäng år sedan läste jag det första albumet i Mike Careys Lucifer-serie. Det var sådär och därför har det dröjt ända tills nu innan jag gav mig på del 2, Children and monsters.

Hoppsan, det här var ju helt ok. Riktigt bra, faktiskt.

Huvudpersonen är alltså Lucifer, djävulen, som lever i självvald exil på jorden och ängar sig åt att spela piano och konspirera för att ta över världen (eller något, det är like oklart var han är ute efter men jag antar att det är något som man får reda i senare volymer av serien).

Det är ett förbannat ös i Children and monsters, saker händer på löpande band och man hinner knappt andas. Svekfulla asiatiska gudar, spindeldemoner, portaler som leder till intet utanför skapelsen, fängslade ärkeänglar, kvinnor som får missfall varje morgon, den himmelska hären anfaller LA, spöken …

Ös var ordet.

Det hela blir desto bättre av att öset är välskrivet och vältecknat, med skön dialog och ännu skönare teckningsstil. Somliga av de mer bisarra monstren är bisarrt monstruösa. Tillräckligt för att värma vilken förtappad själ som helst.