Tidigare i veckan mötte en lobbygrupp från Sverok några riksdagsledamöter för att skapa medvetenhet om spellobbyn (typ). Ett klart ölvärt projekt. Äventyret finns dokumenterat på Signaler från Sverok, Sverok.se och Lajvverkstaden.

Diskussionen tycks ha handlat om att spelhobbyn betraktas och finansieras som en ungdomsrörelse, trots att en stor del av utövarna bara har vaga minnen av sin sexdebut, och vad man kan göra åt detta. Teresa raljerar i det ämnet på Roleplaying is so gay, så jag går raskt vidare.

Jag fastnade för den här passagen i Henrik Sannessons artikel på Signaler från Sverok:

Han vitt­nade också om spel­kul­tu­rens osyn­lig­het i sam­häl­let och media. Johanna Koljonen, lajv­kri­ti­ker och pro­gram­le­dare för P3 Kultur som satt i publi­ken till­förde här att att gam­mel­me­di­erna av tra­di­tion foku­se­rat på enskilda ska­pare vil­ket för­svå­rar för del­ta­gar­kul­tu­rer att synas.  Miriam Lundqvist för­kla­rade också att spel­hob­byn har haft svårt att göra sig av med sin tönt­stäm­pel. Hon sa också att spe­lare är så vana vid att bli ifrå­ga­satta för sin hobby och att det här sam­man­ta­get gjort att spel­rö­rel­sen bli­vit väl­digt intern. Att lajvar­ran­gö­rer söker upp så enskilt belägna plat­ser som möj­ligt för sina spel, eftersom det oftast lig­ger i spe­lets natur att skapa en egen värld, bidrar för­stås också till en hobby som utåt sett kan verka ganska hemlig.

Visst är det så. Som rollspelare spelar jag mestadels med samma personer, bakom tunga gardiner. Jag tycker att det är extremt irriterande med folk som ”tittar på”. Min filosofi är att antingen så är man med och spelar, eller så är man inte närvarande i rummet. För mig är rollspel ingen uppvisning.

Egentligen är det väl detta som i slutänden skiljer rollspel, och lajv för den delen, från traditionella konstformer. Den är en angelägenhet för de som faktiskt spelar – jag tror inte att någon skulle bli lycklig av att sitta i publiken medan jag och mina polare lirar Dungeons & dragons.

Jag kommer att tänka på en föreläsare jag hade när jag pluggade Litteraturvetenskap. Han menade att konst som inte sprids inte är konst överhuvudtaget – till exempel de där dikterna du har liggande i byrålådan, eller den där musikslingan du pillat med i åratal men aldrig vågar lägga upp på MySpace. Konst måste upplevas att andra än skaparna för att vara konst.

Men den inställningen – som jag tycker det ligger mycket i – är rollspel ungefär lika mycket konst som en teaterpjäs som bara upplevs av skådespelarna själva.

Okej, tillbaka till ämnet. Det jag egentligen ville säga var att, ja, rollspel är en hemlig och intern hobby. De andra delarna av spelhobbyn har jag inte lika stor koll på, se de låter jag vara. Rollspel är hemligt. Men är det dåligt?

Ja, om man är en organisation av Sverok-typ som söker pengar är det såklart negativt, och för återväxten av nya spelare är det inte heller någon höjdare. Om man aldrig kommer i kontakt med rollspel, blir det så klart svårt att vilja testa.

Men om jag måste välja mellan att ägna mig åt något som få utomstående har koll på, eller att ställa upp på en massa jippon (lajva på medeltidsveckan nämndes), så väljer jag den tynande, döende, hobbyns väg varje gång.

Hur skulle egentligen en ohemlig rollspelshobby se ut? Lajv-Idol på TV 4? SM i Drakar och demoner på Ullevi? Rollspela på t-banan på väg till jobbet?

Hm .. okej, det kanske skulle vara lite roligt. För utövaren, återigen. Jag upprepar: Rollspel funkar inte som publiksport. Rollspel är till sin natur något som bara är roligt för de som är med och spelar vid det aktuella speltillfället.

Och vad gäller nördstämpeln på rollspel hänvisar jag till detta gamla inlägg: Pinigt att rollspela.