För tillfället läser jag om A feast for crows av George RR Martin. Okej, det är en ljudbok så det är väl mer lyssna än läsa denna gång, men ändå. Nästa del sägs ju släppas i september, så jag kände att det var dags att färska upp minnet.

Man lägger märke till en hel del nya saker andra gången man tar sig igenom en bok — och kanske ännu mer så om man använder ett annat sinne för att uppleva den. En del saker är bagateller, så som att Martin använder vissa uttryck om och om igen. Till exempel ”a man grown” (som i ”he was not yet a man grown”) eller ”grow some teats” (som i ”children should be hung on the wall until the girls grow some teats”). Martins fäbless för heraldik, mat, horor och svordomar gör sig också påmind. Tack och lov är jag inte en av dem som stör mig på sånt.

Det som slår mig mest med A feast for crows är dock förändringarna och förvandlingarna. Allting i boken — kanske mer så än i föregångarna — är i  förvandling. För det första har vi de stora, episka förändringarna: vinterns intåg, krigen, kungarna, magins och drakarnas återkomst till världen. Hela samhället, maktstrukturen och till och med verkligheten i sig är på väg att förändras.

Men förvandlingstemat återkommer på många andra plan i bokserien. Den äldre generationen av hjältar, furstar och ikoner är på väg att försvinna, och de yngre måste kliva fram och, på något sätt, fylla deras skor. Personer som definierat en hel era dör och försvinner — Eddard Stark och Tywin Lannister är två exempel, men redan i första boken etableras en känsla av vemod över de giganter som lämnat världen, och hur mycket som gått förlorat med dem. Rhaegar Targaryen, Arthur Dane, Jon Arryn med flera. (Alla män. Martins värld är så patriarkal att det sjunger om det.) Denna känsla är starkare än någonsin i A feast for crows, där både Cersei och Jamie försöker fylla tomrummet efter sin far, och där den uråldriga och visa Maester Aemon går hädan och lämnar efter sig unga Sam Tarley.

De riktiga förvandlingarna sker dock på karaktärsnivå. Den stora behållningen med A feast for crows är Cerseis destruktiva spiral ner i paranoia, alkoholism och känslomässig och social isolering, samt Jamies allt mer uppenbara självförakt och längtan efter att bli ihågkommen som någonting annat än den falska usling som bröt en helig ed och dödade sin kung. Här är den pågående förvandlingen så stark och genomgående att det får nästan allt annat i boken att blekna i jämförelse.

Sen har vi Arya som byter namn om och om igen, och vars personlighet och identitet ständigt är flytande och i rörelse. Hon förkroppsligar förvandlingstemat även i den meningen att hon är ett barn och håller på att växa upp. Hon förvandlas fysisk, psykiskt och socialt. Hon förvandlas så mycket att hennes identitet bitvis luckras upp.

Vidare har vi alla de fysiska förändringar som sker i böckerna: händer huggs av, folk blir lama, tänder slås ut, näsor kapas, ögon blir blinda. Få är de karaktärer som får ha sina kroppar hela och intakta.

En sak till, innan jag glömmer bort det, som förvisso inte är så mycket i fokus i A feast for crows men däremot i tidigare böcker, är Thoros of Myr — prästen som kan väcka de döda till liv. Detta om något slår fast att ingenting är oföränderligt, inte ens döden.

Vad Martin vill åstadkomma med alla dessa förvandlingar vet jag inte. Jag är ledsen om jag lurat er att tro att det skulle komma någon stor uppenbarelse i slutet av detta inlägg. Det enkla svaret är att de borgar för spännande och dramatisk läsning, men om han vill säga något mer och djupare är svårt att avgöra när berättelsen ännu inte är avslutad.