De 10 galnaste grejerna i Sinkadus

Säga vad man vill om Sinkan, men det var en tidning fylld till bredden med stolligheter. Smaka på de här:

10. Omslaget till Sinkadus nr 13

Det är inte fulast, det är inte tråkigast. Det har inga nakna kvinnor, orgier i våld eller konstiga monster. Nej, omslaget till nr 13 är bara det mest röriga och förvirrande av alla Sinkanomslag. Det finns en miljard olika budskap i olika färger, typsnitt och storlekar. Inte en enda av dem linjerar med någon annan. När omslagsbilden dessutom är så där färgglad och plottrig, så får jag migränkänning när jag tittar på den. Vad gick fel? Var ateljén sjukdomshärjad och en färgblind praktikant fick rycka in? Frågor utan svar.

Sinkadus nummer 13

9. ”Karaktärsdrag” av Dag Stålhandske (nr 11)

Medelst 15 olika motsatspar, på 18-gradiga skalor, tycker Stålhandske att man ska fördjupa sin rollperson och liksom slå fast hur hon är som person. Använder man Dags tankar rakt av så kan man få mycket intressanta rollpersoner. Fromma änglar som samtidigt inte vill göra annat än slåss och ha sex. De olika motsatsparen överlappar varandra, liksom.

Det är ganska uppenbart att Dag fått sina giriga små labbar på Pendragon och försökt göra om det systemet för moral och livåskådning till DoD/Mutant. Utan att egentligen ha förstått hur Pendragons system fungerade. Istället för sju dödssynder mot sju kardinaldygder, har Dag bara slängt ihop en soppa av olika möjliga karaktärsdrag.

Av detta kan vi lära oss: Tänk först, skriv sedan.

8. ”Cybersurfare” av Michael Stenmark (nr 30)

Här har vi en kille som tagit det här med att ”surfa på nätet” lite väl på orden. Tydligen är det så att det i framtiden finns en subkultur av surfare som härjar i cyberrymden. Deras avatarer ser ut som surfare, de åker runt på surfbrädor och deras språkbruk inkluderar höjdare som ”great white” och ”cowabunga”. Och ”dude” får man förmoda. Dessa surfare hänger på diverse virtuella stränder, där de sysselsätter sig med att snacka skit och vänta på bra vågor.

Exakt hur det är tänkt att man ska använda dessa konstiga figurer i spel vet jag inte. Jag kan inte heller se någon direkt anledning till att man skulle vilja ha en cybersurfare som rollperson. De är helt enkelt för åttiotalsdownunder för att min hjärna inte ska vilja byta plats med levern.

7. ”Gekko” av Daniel Krauklis (nr 6)

Själva Gekkon, en ny varelse till Mutant, är bara tråkig. Tänk dig rubbitar, fast utan sting. Illustrationen är däremot helt freakish:

sink6faks2
Cool.

Vad fasen är det där? En teddybjörn med armborst och Arnold-biceps? Fredriksson goes Rambo? Håll den borta från mina äventyr!

6. ”Vampyrninjan” av ?? (nr 5)

Om det finns vampyrer och det finns ninjor i en kampanjvärld, vad är väl då mer naturligt än vampyrer som är ninjor? I den här artikeln till Chock förklarar författaren att vampyrninjan, eller ”dödsninjan” som den också kallas, är helt superüberjävligt mäktig. Den är typ världens bästa karatekille, kan massor magi och är omöjlig att upptäcka. Varje tonårspojkes våta dröm. Om du någonsin har lirat Vampire så har du garanterat stött på en spelare med en vampyrninja som rollperson – så där var Sinkan före sin tid.

Just Chocks vampyrninjor kan dock drivas bort med en rå fisk, vilket lite tar udden av deras läskighet.

5. ”Tiger” av Anders Blixt (nr 3)

Enligt herr Blixt så är tigrar ett vanligt inslag i Pyrisamfundets Skandinavien. Vanliga, man-eating, tigrar. Tydligen så rymde en massa tigrar från zoo under katastrofen, och på den vägen är det. Detta är ju fullständigt kokobello. Hur många tigrar skulle det krävas för att kunna skapa en tigerstam som inte går under av inavel inom någon generation? Men okej, även om vi antar att radioaktiviteten gjorde tigrarna superfertila, hur stor chans är det ens att de förrymda tigrarna skulle träffa varandra? Säg att det finns 5 tigrar på Kolmården, och 2 i Eskilstuna och kanske någon till … Lycka till, pussy cat.

4. ”Drakflöjten” av Gunilla Jonsson (nr 6)

Det japaninspirerade äventyrets slutboss är en demon som heter Yakitori. Yakitori är en japansk maträtt. Så här lagar du yakitori (eller frammanar demonen, kanske?):

Grillspett
———–
2 kyckling bröst
4 vårlökar eller ung purjulök

– skär kycklingen i ca 2 cm tärningar
– skär vårlöken i ca 2 cm långa stänger
– alternera kyckling och vårlök på spetten

Grill- och dippingsås
————————
1 msk socker
2 msk sake
3 msk mirin
3 msk soya sauce

– blanda alla ingredienser och se till att sockret löser sig
– dela upp såsen så att del går till att pensla den råa kycklingen och den andra delen går i små skålar som kan anvåndas som dipping skålar.

Wasabimajonäs
——————-
3 msk majonäs
2 tsk wasabi
4 tsk vatten
olivolja

– blanda wasabi och vatten till en lös smet
– blanda den lösa wasabin i majonäsen
– blanda i olivolja tills majonäsen blir lagom lös

3. ”Radagasts hopp” av Thomas Friberg, Toralf Hällen och Måns Åkerlund (nr 9)

Inte så mycket på grund av äventyret i sig, utan mer för den här bilden. Vem tyckte det var en bra idé att rita en karta á la jardin secret. Var det medvetet? Var det en slump? Lägg även märke till de … referentiella … markeringarna på kartan. ”Till klyftan”, ”Pålar” … Ja ja, kartografen, vi fattar!

2. ”Tavernor och värdshus” av Lars-Åke Thor (nr 1)

Varför skulle man under några omständigheter vilja slumpa fram formen på borden i ett värdshus? När kan detta vara en vettig sak att göra? Jag kan inte föreställa mig en enda situation där jag som spelledare skulle känna mig lockad att låta slumpen avgöra om det är runda eller fyrkantiga bord som gäller. Och varför, åh varför, är det större chans att borden är runda (4/6) än fyrkantiga (2/6)? Hur hur hur kom Lars-Åke fram till dessa sannolikheter?

1. ”Kanoner” av Ingemar Wiklund (nr 9)

Herregud, jag kan inte beskriva hur fullständigt vansinnig den här artikeln är. Det finns så många led i galenskapen. Först att någon ens får för sig att skriva regler för kanoner så komplicerade att det tar minst en halvtimma att avgöra om man träffar eller inte – om man förstått matten. Sedan att någon på Sinkanredaktionen tar beslutet att publicera eländet. Det är nog det senare som är mest förbluffande. Hur tänkte de?

Sinkadusmåndag, del 1

Sinkadus01cover

Hej och välkomna till den första Sinkadusmåndagen här på piruett.se.

Varje måndag, från och med i dag, kommer jag att ta mig en högst personlig titt på ett nummer av rollspelstidningen Sinkadus som gavs ut av Äventyrsspel 1983–1995 (eller 1993, om man vägrar erkänna de där jäkla Mutant Chronicles-planscherna som äkta Sinkadus-tidningar).

Det går nog inte att överdriva Sinkadus inflytande på de rollspelare som växte upp på 80-talet, så förbered er på mycket nostalgi, en hel del ironiserande och kanske några hånfulla skratt under de kommande veckorna.

Först ut är …

Sinkadus nr 1 (1983)

Omslag

Ett världshus, av Nils Gulliksson. Sinkadus börjar traditionellt, kan man säga. Det man undrar är givetvis vem sjutton kvinnan i mitten är. Vad säger hon till värdshusvärden? Alla tittar på henne. Alla utom den skäggiga piprökande killen i förgrunden. Jag vet inte riktigt vad han tittar på, för så vitt jag kan se så har han inga ögon.

Förmodligen är hon den första kvinna som vågat sig in i värdshuset någonsin, och alla är misstänksamma mot henne. Jag menar, kolla in gubbarnas ansiktsuttryck. Ungefär så skulle tidningens målgrupp reagerat om en tjej ville vara med och spela DoD.

sinkadus01

Reklam

Företaget Prince August meddelar att ”i vår” så släpper de sitt nya system för att gjuta rum och gångar. ”I gips tillverkar du själv tredimensionella miljöer. Du kan gjuta väggar, dörrar, golv, falluckor etc.” Det man undrar är vad som skulle kunna rymmas i det där ”etc”. Tak, kanske?

Artiklar

Efter att ha inlett tidningen med lite pr för Äventyrsspels egna produkter så är det Drakar & demoner som gäller. Först slår redaktionen på stora copyrightbrytar-trumman och lanserar hober till DoD. Till författaren Henrik Beckers försvar måste man tillägga att halva artikeln handlar om Sagan om ringen och avslutas med ”För er som inte läst Sagan om Ringen vill jag bara säga er att ni missat en bra bok”. Intressant att notera är att hoberna bara är marginellt mer karismatiska än de orcher som presenteras på nästa sida: 2T6+2 mot orchernas 2T6. Fula hober eller charmiga orcher? ”Charmtroll” har man ju hört talats om.

På ”Frågor och svar”-sidan finns en fråga som är helt fantastisk i sin oskuldsfullhet: ”Kan dvärgar och svartalfer rida?” Svaret? ”Ja. Dvärgar rider på små hästar och svartalfer rider på vargar.” Tänk om svaret hade varit tvärt om? Rollspelssverige hade varit nerlusat av vargridande dvärgar.

Det här numrets ”öh, va?”-upplevelse finner man i artikeln ”Tavernor och värdshus” av Lars-Åke Thor. Där får man lära sig att slå 1T6 för att avgöra formen på borden i ett värdshus. 1-2 är fyrkantiga, 3-6 är runda. Man kan även slå 1T100 och läsa av en tabell över vilken sorts underhållning som är tillgänglig. Det är 50% chans att det finns ”Dansande Flickor”. I say no more.

I övrigt levereras någon sorts konstiga regler för avståndsvapen, ett nytt yrke (Jägare), ett par vapen (kaststjärna!) och några nya trollformler. ”Skicka bort varelse” måste vara det mest oballanserade jag någonsin läst: ”Den här trollformeln kan skicka iväg intelligenta varelser hur långt som helst. Av den bortskickade varelsen blir bara lite rök och ev skodon kvar.”

Äventyr

”Skelletbyns hemlighet” av Roger Undhagen. Det mest fascinerande med äventyret är att författaren ägnar en halv sida åt att förklara hur fyra stycken levande skelett vandrar runt i en by: ”Vid Herrgårdsruinen är de vid tiden T+3 min (15 SR) och de stannar där tills tiden T+4 min (20 SR)” och så vidare.

Omdöme

Det var en minst sagt trevande start för Sinkadus. Konstigt skrivna äventyr, helt onödiga regler för ditten och datten … ja, rollspelssverige måste i sanning ha varit svältfött för att svälja detta. Men så här i efterhand är det svårt att värja sig för materialets charmighet. Det faktum att orcher trivs bäst i ”gråa, trista miljöer”  och bor ”lite här och där i världen” får mig att le.