Nörd så in i väggen

För cirka ett år sedan flyttade jag in i en ny lägenhet. Jag hade ingenting att sätta på väggarna, och jag visste ärligt talat inte ens vad jag hade för smak. Senast jag var singel och bodde ensam i en lägenhet var 2003 och det har hänt en del sedan dess, om man säger så. Under året har det så sakteliga börjat dyka upp saker på mina vita, vertikala ytor och jag vill nu dela mina framsteg i inredningsdesign med er. Hoppas det är okej.

Vardagsrummet

”Man up” av  Liam Brazier. Köpt på Society6.

”Catwoman II” av Petter Thoen. Köpt på Konstbolaget.

”Kvaler och korpen” av Peter Bergting. Köpt … hm … typ via mejlkontakt, tror jag.

Hallen

”Guide” av David Öqvist. Köpt på vernissage. Konstnärens hemsida: davidoqvist.com.

Köket

”Poison in her well” av Annie Wu. Köpt via konstnärens hemsida.

 

”The Diabolical Diagram of Movie Monsters” av Pop Chart Lab.

Ja, man anar en trend. Men jag har en helt del kvar att göra. Bland annat gapar väggarna i sovrummet tomma, och jag har en del grejer liggande som jag måste rama in och sätta upp. Men min väggsituation är i alla fall kraftigt förbättrad jämfört med samma tid för ett år sedan.

Vad har ni på väggarna?

 

Nej, tv-spel är inte en konstform

Den legendariske amerikanske filmkritikern Roger Ebert publicerade nyligen ett blogginlägg med titeln “Videogames can never be art”.

Med utgångspunkt ur en TED-föreläsning av Kellee Santiago som tycker att tv-spel är en konstform, förklarar Ebert lugnt och sansat varför han anser att det inte är konst och troligen aldrig kommer att bli det.

En del av hans argument är lite vacklande. Att ingen någonsin har kunnat “cite a game worthy of comparison with the great poets, filmmakers, novelists and poets” betyder så klart inte att tv-spel inte är en konstform, utan just bara det att ingen har gjort denna jämförelse.

Ingen vettig definition av konst som jag någonsin har stött på har haft “värd att jämföras med annat konstverk” som kriterium. En sådan definition är meningslös eftersom att den är cirkulär. Dessutom är begreppet ”värd” långt ifrån okontroversiellt. Vem bestämmer vad som är värdigt? Här är Ebert verkligen ute och cyklar.

Men han har några tankar som är värda att fundera allvarligt på.

Ebert resonerar om grottmålningar och menar att dessa i sig var kompletta konstverk, inte embryon till något som senare utvecklades till konst. Han tycker att grottmålningar är lika mycket konst som till exempel Michelangelo, något som är svårt att argumentera emot.

Detta är en viktig poäng för Ebert. Hans tes är ju att tv-spel inte är en konstform i dag, och inte heller kan bli det i morgon. Med grottmålningarna skjuter han sank på Kellee Santiagos argument att dagens spel kanske inte är särskilt bra konstverk men att de kommer att bli bättre i framtiden – att de så att säga går från att vara grottmålningar till att bli Sixtinska kapellets tak. För om de inte är konstverk nu så kan de inte bli det i framtiden heller.

Här måste man ta sig en ordentlig funderare. Först och främst: Har det någonsin funnits en konstform som ursprungligen inte var det? Jag kan inte komma på något exempel. De första målningarna må ha sett ut som streckfigurer, med de var lika mycket konst som allt som målas nu. De första dikterna må ha handlat om gudar och hjältar, men de är inte väsensskilda från Bojes, Whitmans eller Shelleys verk. Den första filmen må se ut som skit i dag, men den är fortfarande en film till hundra procent.

Men Magnus, tänker ni säkert nu, de allra första nedtecknade skrifterna man hittat är ju förteckningar av inventarier, listor på hur många säckar dadlar någon stackars sumerisk köpman hade i sitt lager, typ. Här har vi ju ett klockrent exempel på att något (det skrivna ordet) gått från icke-konst (lagerstatus) till konst (dikter, romaner m.m)!

Det är en bra invändning, men den är tyvärr helt irrelevant. När människan började skriva berättelser, som Gilgamesheposet eller Illiaden, så var det inte inventarielistorna som hade utvecklats, utan människan som fått för sig att skriva ner de historier de berättat kring lägerelden i århundraden. Inte en ny konstform som vuxit fram ur en icke-konstform, utan en uråldrig berättartradition som hoppat över till ett nytt medium.

Nej, jag kan inte komma på ett enda fall där en konstform uppstått ur något okonstigt. Så om Ebert har rätt i att tv-spel i dag inte är konst, så är det osannolikt att det kommer att bli det i morgon.

Eberts mest centrala argument är att tv-spel inte är konst utan spel, och spel inte kan vara konst. Man kan inte ”vinna” ett konstverk; man får inte poäng av ett konstverk; ett konstverk har inga spelregler. Han skriver att filmer, böcker med mera ”are things you cannot win; you can only experience them”.

Jag tycker att Ebert har rätt. Tv-spel är inte konst, och kommer troligen aldrig heller att bli konst. Tv-spel är spel, och spel är inte konst. Fia med knuff är inte konst. Monopol är inte konst. Ett vackert snidat schackbräde må vara ett konstverk, men själva schackspelandet är det inte.

Är en strid i Final fantasy konst? Nej, den är ett spel. Är resurssamlandet i Red alert konst? Nej, det är spel. Är sparkarna i Tekken konst? Nej, spel.

Tv-spel kan innehålla konstnärliga element – filmsekvenser, vackert skrivna texter, sublimt målade bilder, passionerade röstskådespelare – men faktum är att det som gör ett tv-spel till ett tv-spel är spelmomentet.

Spelmomentet. Inte cutscenes, mellantexter eller ens storyn. Spelmomentet.

Vad händer om du tar bort striderna ur Dragon age, eller skjutandet ut Mass effect? Hoppandet ur Mario? Då sitter du där med en ganska dålig animerad film. Om du tar bort allt det speliga så har du inte längre ett spel.

Man skulle alltså kunna säga att tv-spel per definition inte är konst, eftersom det som kännetecknar ett tv-spel är att det är ett spel. De som envist hävdat att tv-spel visst är konst fokuserar på de delar av upplevelsen som inte är spel.

Och vad är då poängen?

Jag älskar Håkan Ackegård

Det finns nog ingen konstnär som påverkat mig lika mycket som Håkan Ackegård. Han var en av de främsta illustratörerna i rollspelet Drakar och demoner på 90-talet, och förekom väldigt ofta i rollspelstidningen Sinkadus. För mig har han på något sätt alltid varit definitionen av hur fantasy ska och borde se ut. Och då menar jag inte bara de nakna damerna. Hans bilder har en sagolik, bortomvärldslig kvalité som jag inte har hittat någon annan stans. Det myllrar av detaljer, fantastiska varelser och fantasieggande miljöer.

Det är oftast en väldigt ren fantasy Ackegård tecknar. Ädel och heroisk, utan smuts och skitig realism. Hans fantasy är mer saga än hos någon annan svensk konstnär jag känner till. Skillnaden från hans Drakar och demoner-arvtagare, som mina andra idoler Peter Bergting och Alvaro Tapia, är milsvid.

Håkan Ackegård är min hjälte. Klicka över till hans hemsida och titta på allt.