Rubicon nr 4: WTF?

Äntligen ett Khelataar-äventyr, om än osignerat och besudlat med den lökiga titeln ”Damer och demoner”. Det är trevligt att se lite material till Khelataar i Rubicon, men förutom en del svårstavade namn (Renigaar, Kianthia Phaana, Keaal Martiil) så är det inte direkt ett äventyr anpassat till spelvärlden. ”Damer och demoner” är snarare ett typiskt, klyschigt och slentrianmässigt genomfört fjantasyäventyr som man sett tjogtals med gånger tidigare.

Påminner den här plotten er om något? Rollpersonerna kommer till en by som trakasseras av en ond magiker och hans anhang. Magikern kidnappar en ung kvinna för att offra henne till en eller annan demon. Rollpersonerna måste rädda kvinnan och stoppa magikern.

Förresten … gick inte det här äventyret i Rubicon nr 2, fast anpassat till Stormbringer och med titeln ”Den magiska spegeln”? Nej vänta, det äventyret var också en enda stor klyscha.

Trist. Det hade varit roligt att se en tydlig Khelataarisk prägel på joxet.

Något annat som inte hade skadats av lite produktplacering är ”Fantasy i rollspel” av Theodor Paues, och ”Rollspelstips” av Dan Edholm. Båda handlar i princip om samma sak, hur man får en skön fantasystämning i in kampanj. Bra artiklar som båda ger tipset ”less is more” när det kommer till extravaganta fantasyspektakel. Få men häftiga ”fantasykarameller”, som Paues kallar dem, är bättre än en konstant matta av fantastiska fenomen. En filosofi jag kan ställa upp på.

Det konstiga med de två artiklarna är att ingen Rubicon-redaktör kommit sig för att vinkla dem på Khelataar. Steget från ”så får du fantasystämning” till ”så får du Khelataar-stämning” känns inte så långt. Men återigen missar Lancelot Games ett tillfälle att profilera sitt nya spel. Troligen på grund av tids- och resursbrist, men ändå. Synd.

En tredje artikel, ”Den sanne hjälten” av Stefan Pettersson, tangerar för övrigt de andra två artiklars ämnen. Skillnaden är att istället för att ge tips till spelledaren, ger författaren tips till spelaren. Sådana karaktärsdrag har en hjälte, så bör man rollspela honom (alltid en honom) etc. Inte lika intressant som de andra två.

Innan internet och bloggar så fanns det fanzin; små tidskrifter som knåpades ihop i någons källare och spreds via postorder i ytterst små upplagor (200 ex ansågs vara ”en ganska stor upplaga”). Från och med nr 4 så vek Rubicon några sidor för att hålla koll på rollspelsfanzinen i Sverige. Jonas Nelson var redaktör.

Jag har aldrig varit något större fanzinfan – på sin höjd har jag ett gammalt ex av Gryning liggande i någon låda – men så här i efterhand gillar jag verkligen att kolla igenom sådana här fanzinspalter. Inte så mycket för den knivskarpa recensionerna, utan för att all kringinformation man kan vaska upp.

Visste ni till exempel att redaktionen för Bhzzz, med Martin Ahlström från Täby i spetsen, gav ut rollspelen Nato och Liv och död? 20–35 kr fick man punga ut för dem.

Eller känner ni till rollspelet Duck Quest? Det producerades av folket bakom fanzinet Black Duck och innehöll besvärjelser som ”Anal magnetism” och ”Osårbarhet med studs”.

Jag undrar hur många hemmabyggda rollspel som ligger och skräpar ute på vindrar runt om i Sverige. Det vore fantastisk att ta tillvara på dem. Tänkt er ett bibliotek med 20–30 år gamla rollspel, online, öppet för alla. Det finns en kulturskatt där ute som bara väntar på att bli uppgrävd.

Av någon anledning kryllade det av Top Secret-grejer i Rubicon. I nummer fyra var det ett äventyr av Lars Nohrstedt. ”Misstaget.” Betänk alltså att det här är det tredje Top Secret-äventyret i tidningen på fyra nummer.

Det enda roliga jag kan se i äventyret är att en av spelledarpersonerna heter Cathie Bates.

Nej, nu ska jag inte vara orättvis. ”Misstaget” verkar vara helt okej, bara inte min kopp av te.

Recensioner då? Jo, i det här numret finns det recensioner av både böcker och rollspel. Erik Lundgren rekommenderar DC Heroes med orden ”ett komplett och mycket välgjort superhjältespel”. Han är mycket positiv till de omfattande stridsreglerna; ”omfattande, som sig bör”.

Jag minns att jag läste Lundgrens recension när jag var fjortis och blev mycket sugen på spelet. Det kändes så annorlunda och spännande. Av någon anledning dröjde det ända till 2002 innan jag köpte ett superspel, Silver age sentinels. Idag skulle jag dock rekommendera Supergänget till alla som vill lira spandexsnubbar.

Bland bokrecensionerna finns bland annat The magic of Krynn. Thomas Arvidssons recension är nog den kortaste jag sett på länge, bara 11 rader. Kan omöjligt vara längre än 500 tecken. Arvidsson påminner mig om det hysteriskt roliga faktum att Dragonlance-hjälten Caramon har en son, och sonen heter Palin.

Vad mer? Insändarsidan – ”Klotterplanket” kallat – har fått fart på riktigt. Premiären var faktiskt redan förra numret, med en lång insändare av Anders Blixt om seriösa rollspel. Den debatten fortsätter här med en nya lång text av Erik Lundgren. Kontentan kan sammanfattas av det här stycket:

Hobbyn går väl fortfarande ut på att ha roligt hoppas jag, annars är den på väg åt fel håll.

Vi får också Megatraveller-regler för Aliens. Nils-Erik Lindström har hittat på att en ung hane har ”W.MOD +1” och att äldre aliens blir allt lugnare. ”På ålderns höst kan den till och med studera konst och uppskatta det vackra här i livet!” WTF?

Rubicon-redaktionen fortsätter alltså i samma, lite märkliga spår som tidigare. Mycket material till olika utländska spel, väldigt lite material sin egna. Både Khelataar och Western finns visserligen representerade bland artiklarna (den senare med ett personporträtt av samma typ som de som numera brukar gå i Fenix), men de utgör en minoritet av materialet.

Kvalitén på hela tidningen har däremot ökat. Det känns inte längre som om artiklarna är skrivna av 12-åringar – språket är avsevärt bättre och texterna mer genomtänkta än i nummer 1. Så här i efterhand kan man fråga sig om det smarta i att ha två likvärdiga ”vad är fantasy”-artiklar i samma nummer, men jag kommer ihåg att jag gillade dem båda redan på den tiden.

I nästa nummer har förresten en tecknad serie premiär. Men mer om den om en vecka.

Rubicon nr 2: Vrickat värre

Missade du min genomgång av Rubicon nr 1? Klicka här. Nu är det dags för Rubicon nr 2.

Det första jag tänkte när jag plockade upp mina gamla Rubicon ur vindslådan var att om man bortser från nummer 1 så är omslagen rätt lika allihop. Tvåans omslag – gjort av Maren, vem det nu är – sätter tonen. Något händer i förgrunden, någonting annat tornar upp sig i bakgrunden.

Kanske inte så jätteroligt, men jämfört med premiärnumrets illustration så är det en klar förbättring.

I detta andra nummer visar sig Rubicon dessutom inte vara någon rak Sinkadus-klon. Artiklarna är mer allmänna och populärkulturella än i Äventyrsspels tidning. Stefan Burström skriver om olika konfliktspel (Squad leader, Great patriotic war, Red storm rising med flera), Jesper Almén går igenom Michael Moorcocks Eternal champion-böcker, och Carl Cramérs ”Religioner i rollspel” och ”Det gamla imperiet” är generiska världsbyggarartiklar.

I Sinkadus hade liknande artiklar obönhörligt blivit försedda med stats för Elric och Stormbringer, listor på gudaförmågor och magiska föremål, men här känns Rubicon mer lik Fenix i sin ton. Fokus är visserligen fortfarande på ”spela nu!”, men inte till samma grad som i Sinkan. Ett av tidningens två äventyr är till och med systemlöst.

Kommer detta att hålla i sig? Den som lever får se.

Två äventyr, ja. Det första heter ”Den magiska spegeln” och är skrivet till Stormbringer av Mattias Gustafsson och Jesper Almén. Vad handlar det om? Ja, om man säger så här: Rollpersonerna kommer till en by vari en ond trollkarl härjar. Känns det bekant? Det är det. ”Den magiska spegeln” är ett riktigt praktexemplar av slentrianmässigt 80-talsrollande. Rollpersonerna söker upp trollkarlen i dennes lya och spöar honom och hans tjänare friskt med vapen. Det finns dock en twist i historien. Trollkarlen äger en magisk spegel som kan föra honom (och rollpersonerna) till, typ, Wastelands. Så slutstriden står inte i ondingens tempel, utan i ett framtida ödelandskap. Spännande? Nytänkande? Jag tyckte i alla fall att det var häftigt när jag var liten.

Äventyr nummer två heter ”Fallet med den försvunna modellen II” och är fortsättningen på äventyret med liknande namn i Rubicon 1. Berättelsen börjar när rollpersonerna tröttnat på att ha sex med modellerna de räddade i del 1, eller som författaren Micke Nordin skriver:

Helen och Sahra har varit mycket tacksamma gentemot rollpersonerna och de har verkligen inte varit ett otrevligt sällskap.

Jag kanske övertolkar, inte vet jag …

Okej, äventyret är nästan identiskt med föregångaren förutom att rollpersonerna den här gången måste hitta hela 17 stycken heta modeller som råkat ut för trafficking (innan det ens var ett ord!). Ledtrådar tar hjältarna till nya ledtrådar som tar dem till Macao och slutligen till en bar/bordell/nattklubb kallad Gyllene draken. Det finns gott om möten med skumma personer, pistolfajter i natten, nakna kvinnor och andra saker privatdetektiver råkar ut för. Faktiskt ett helt okej äventyr i sin genre. Enkelt, men inte korkat.

I kategorin allmänna artiklar skriver Björn Wahlberg om Stjärnornas Krig (eller ”Star wars” som ungdomarna säger). Det här är en genuint intressant artikel som går igenom alla konstiga idéer Lucas hade innan berättelsen tog sin slutliga form. Högkvalitativt nörderi om ”The Princess of Ondos”, ”Deak Starkiller”, Wookieer som Stormtrupper, och den 60-åriga generalen Luke Skywalker.

Vissa saker gör det tyvärr riktigt ont att läsa. Det här till exempel:

Det skulle inte förvåna mig om det i nästa trilogi förekommer personer vid namn Starkiller, Valarium och Montross, eller planeter som heter Utapau och Aquilae!

Men om detta kan vi bara spekulera och kanske drömma oss tillbaka till en tid för länge sedan i en galax långt borta.

Stackars, oskyldiga Björn gick och hoppades på fler Star Wars-filmer. Såg fram emot dem. Jag kan inte annat än undra vad han tycker om de filmer som till slut spelades in.

För övrigt så skulle jag vilja tacka Jonas Nelson för att han fick upp mina ögon för Terry Pratchett. Jonas recenserar nämligen The colour of magic och The light fantastic i det här numret, och det var den allra första gången jag hörde talas om Pratchett. Numera är jag en junkie. Tack, Jonas, tack!

På tal om recensioner så finns det en del i den här tidningen. Micke Nordin recenserar till exempel D&D-dravlet Azure bonds. Jag kan inte annat än le åt hur .. tonårspojkig … hans text är.

Efter många om och men så styrde jag mina steg till den närmaste butiken för att titta på det sortiment som fanns där. Det första jag såg var en blå bok. När mina ögon gled över omslagsbilden så var det kört bildligt talat. På omslaget står en brud med charisma 19 i den klart sexigaste rustning jag sett.

Det är lätt att glömma bort att man som tonårspojke, innan internet existerade, faktiskt kunde gå i flera dagar utan att se en bild på en urringning.

När jag läser texterna i den här tidningen känner jag att, fan, hur länge sedan var 1989 egentligen? Språket är så annorlunda mot i dag. Skribenterna skriver på ett sätt som helt enkelt inte skulle funka i en tidning 2010, det skulle bara kännas konstig. Det är inte några stora grejer – skillnaderna sitter i nyanserna. Några exempel:

”Spelets värde kommer givetvis att öka när GDW gett ut lite fler moduler.” Stefan Burström om Space 1889.

”Om Äventyrsspel ska producera ytterligare moduler i Drakar och Demoner-följetongen så tycker jag att det behövs mer förnyelse och en uppläggning där informations- och äventyrsdelarna väger någorlunda jämt.” Thomas Larsson om Torshem.

”Ja, jag sa ju att det var en vrickad bok!” Jonas Nelson om The light fantastic.

”Man är förflyttad till ett medeltida land kallat Brittania. Detta land styrs i terror av tre ‘Shadowlords’.” David Ågren om Ultima V.

Spelets värde. Följetongen. Vrickad. Styrs i terror. 1989 var en helt annan tid, mina vänner. En helt annan tid.

Avslutningsvis: En av mina grundtankar inför den här Rubicon-genomgången var att jag inte skulle jämföra med Sinkadus hela tiden, utan låta Lancelot Games kreation stå ensam i spotlighten. Detta är fortfarande min målsättning, men jag börjar misstänkta att det kommer att bli svårt att helt skala bort referenser till Sinkan. Vi får se hur det går.

Rubicon nr 1: Det första trappsteget är alltid högst

Det var väl oundvikligt. Hur går man vidare efter att ha bloggat om Sinkadus i nästan ett års tid? Jo, man börjar skriva om den andra klassiska svenska rollspelstidningen, Rubicon.

Upplägget kommer att vara detsamma: Varje måndag i tio veckor avhandlar jag ett nummer av Rubicon. Jag skriver om det som jag fastnar för, och gör inga som helst anspråk på att vara heltäckande eller ens rättvis. Ska vi kalla projektet för … Måndagsrubicon? Jag vill ju inte upprepa mig, liksom.

Sätt på er bettskenorna så kör vi.

Rubicon gavs ut i tio nummer mellan 1989 och 1991 av Lancelot Games. Till skillnad från konkurrenten Sinkadus innehöll tidningen inte bara jox till det egna förlagets spel, i Rubicon kunde man hitta material till alla möjliga utländska spel, och redan i nummer ett erkänner man att Äventyrsspel existerar. Första gången Lancelot Games nämndes i Sinkadus var när företaget gick i konkurs.

Givetvis fanns det en tanke – omedveten eller ej – bakom detta. Lancelot Games var en underdog på den svenska rollspelsmarknaden. De sålde bara en bråkdel av vad Äventyrsspel gjorde och när Rubicon nr 1 släpptes hade de bara ett spel i handeln, Western. Att enbart skriva om sina egna spel hade varit direkt självmord, men genom att inkludera anda spel, och till och med konfliktspel, breddade man den potentiella målgruppen rejält.

”Grundidén med den här tidningen är att ha med något för alla läsare, från nybörjarna till de som spelar minst sagt invecklade spel som t.ex. Chivalry & Sorcery eller Advanced Squad Leader. Vi kommer att ha med äventyr, recensioner och allmänna artiklar för att täcka upp det mesta inom hobbyn”, står det i första numrets ledare.

I den andan så är innehållet mycket riktigt en brokig historia.

Artikeln ”Namn i rollspel” kan ni nog gissa vad den handlar om. Jonas Nelson ger tips om hur man hittar på lämpliga namn till sin rollperson, och som hjälpmedel lanserar han den väldigt märkliga teorin att alver har långa namn för att de är fysiskt långa, medan dvärgar har korta namn för att de är fysisk korta. Halvlängdsmännen då?

En del hobernamn, som t.ex. Meriadoc, bryter vid första anblicken mot förhållandet namnlängd/kroppslängd, men oftast får hober med sådana namn ett kortare smeknamn istället. I det här fallet Merry.

WTF? Var detta allvarligt menat, eller drev författaren med oss? Teorin är ju så uppåt väggarna att jag inte vet om jag ska skratta eller fnissa hysteriskt.

Under rubriken ”Humoristiska namn” ger Nelson några tumregler för hur man, i mina ögon, skapar fullständigt ohumoristiska namn. Fegolas? Rhusikg? Macca-Roon? Hurrudurru? Var detta roligt ens när det trycktes?

Efternamn kan man också göra roliga. Det kan variera från sådana som låter häftigt (Quackenbozz och Bucklebottom) till de mer sjuka alternativen. (Bengt-Otto von Spinkhelwrath t.ex.)

Jag har för övrigt sällan sett en text där författaren försöker skämta och bli hej-och-tjena med läsaren så mycket som Nelson gör i den här artikeln. Det funkar sådär.

I detta första Rubicon-nummer presenterar Anders Gillbring sitt nya rollspel Western. Det här är tveklöst den mest välskrivna artikeln i tidningen, där man annars verkligen känner att skribenterna är 12 år gamla.

Enligt Gillbring blir rollpersonerna i Western personligheter på ett annat sätt än i andra rollspel – något som i hans resonemang verkar vara knutet till att nya rollpersoner är dåliga på att skjuta. Oklart hur dessa två grejer hänger ihop, men vem är jag att ifrågasätta? Med det i bakhuvudet så handlar artikeln oväntat mycket att om spelets stridssystem och skaderegler.

I kategorin ”skrivet av 12-åring” platsar Micke Nordins genomgång av Top Secret/SI som en keps. Med en passion som bara en tonårig fanboy kan ha, går Micke igenom TSR:s Top Secret-produkter (eller i alla fall de som Micke äger). Han diggar spelet så mycket att det nästan går att ta på, och därför är artikeln inte så mycket en recension som en brandtal. Micke är en Top Secret-predikant som verkligen vill att andra ska upptäcka det här fantastiska spelet. Det är underbart att läsa.

Allt är dock inte sol och grönskande ängar. Agent 12 source book faller inte Micke i smaken:

Här har vi enligt min smak det sämsta supplementet till Top Secret som kommit ut än så länge. Detta därför att TSR har gjort detta till något av ett fantasyspel där man har färdigheter som osynlighet och odödlighet, och om detta passar i 1930-talets Chicago vet jag inte, men det passar inte mig. Boken är annars bra utformad och det är som vanligt lätt att hitta i den.

Hur 1930-talets Chicago kom in i bilden har jag ingen aning om.

Den största nördhändelsen 1989 var att George Lucas fantasyfilm Willow hade premiär i Sverige. Rubicon firar det med fyra sidor om filmen, alla skrivna av Björn Wahlberg. Även här finns det ett stort mått av fanboyism; Wahlberg beskriver filmen som ”en bättre film att se för Tolkienvänner, rollspelsfantaster och fantasyälskare finns inte att se på bio inom en överskådlig framtid”. Så var det nog. Man var inte bortskämd med fantasy, i någon form, i DDR-Sverige så Willow var verkligen en fest när den kom.

Det skulle vara roligt att veta vilka källor Wahlberg använt i sina artiklar (de är nämligen två: en om Willow, en om George Lucas). Den enda referens som lämnas är Skywalking av Dale Pollock, vilket får mig att misstänka att det mesta en rewrite därifrån.

En intressant detalj är att den ökända Star Wars Christmas Special sändes i Sverige den 31 maj 1979 med titeln Stjärnornas krig – och fred.

Artikeln ”Vad är konfliktspel” handlar helt oväntat om konfliktspelens (”eller konfliktsimulationsspel som det egentligen heter”) historia och vilka olika spel som finns på marknaden. Språket får mig att misstänka att Johan Palén är något äldre än de andra skribenterna i Rubicon nr 1. Han använder hela meningar och sånna därna skiljetecken och sånt.

Palén har även skrivet ett eget spel som finns med i tidningen. Hellfire pass ska ”simulera de två slag som utkämpades på gränsen mellan Libyen och Egypten i Nordafrika, sommaren 1941”.

Eftersom jag är helt ointresserad av konfliktspel, har jag inget mer att säga om artikeln utan går raskt vidare till …

”Santa Marquez showdown” till Western. Det här är vad Järnringen skulle kalla för ett ”äventyrslandskap”: en miljö (byn Santa Marquez i New Mexico), en konflikt (tre bråkiga män våldsgästar cantinan) och några spelledarperson. Presto!

Michael Hermansson heter författaren, och han får helt klart godkänt. Som introduktion till Western är är nog ”Santa Marquez” idealt. Det är kort, tydligt och lättspelat med alla klassiska element inkluderade. Det finns till och med indianer med på ett hörn! Att indianerna dessutom tillhör en stam som historiskt faktiskt fanns i New Mexico ger Hermansson många pluspoäng.

Dags för en remake till nya utgåvan?

En av grejerna jag verkligen gillade med Rubicon var boktipsen. I en värld utan internet och med kamrater som var mer intresserade av kommandosoldater än riddare, var tidningen länge min främsta källa för boktips. Tack, redaktionen, för att ni bromsade min sociala mognad i tre års tid.

I nummer 1 recenserar Hans Sundqvist fyra av Gary Gygax ”Gord”-böcker. Eller recenserar och recenserar, mestadels är det referat av handlingen med en kommentar på slutet. Och fanboy-halten är hög.

Om Saga of Old City:

Boken är mycket bra skriven och håller hela tiden läsaren i ett fast grepp. (Enligt min uppfattning ska Gygax skriva böcker, inte spel.)

Om Artifact of evil:

Boken är i alla fall helt i klass med den första. Med andra ord mycket välskriven och spännande från början till slut.

Om Sea of death:

Boken är lika välskriven och spännande som de två första, och är en bra avslutning på trilogin om Gord. Boken är också utmärkt källmaterial för den DM som vill skicka sina stackars spelare rakt ut i ‘Sea of Dust’.

Alla tre böckerna kan varmt rekommenderas och bör läsas i kronologisk ordning för att få ut största möjliga nöje av dem. Speciell vill jag råda de som spelar i Greyhawk att läsa böckerna, då man får en mycket bra bild av livet i världen.

Om Gord-böckerna i allmänhet:

Sammanfattningsvis kan jag säga, om alla böckerna, att de är det bästa jag läst inom fantasygenren, möjligen med undantag av Tolkiens verk. Alla rekommenderas starkt.

Fanboys. Man måste bara älska dem.

Min favorit Micke Nordin fortsätter sin kampanj för att värva nya spelare till Top Secret. Visserligen är äventyret ”Fallet med den försvunna modellen” helt systemlöst, men vilket annat spel skulle en deckarhistoria i nutida New York passa till?

Som äventyr är ”Fallet…” en linjär historia. Rollpersonerna får uppdraget att hitta modellen Helen Kensington; en ledtråd leder till en ny och slutligen uppdagas det att Helen kidnappats för att säljas som sexleksak (sägs aldrig rakt ut, men vad annars kan det handla om?) till en krösus från Hong Kong. Människohandel – långt innan det var coolt att skriva om människohandel!

Slutet är klassiskt. Rollpersonerna får en massa pengar, och Helen kan ”tänka sig att gifta sig med den som har uppträtt trevligast av rollpersonerna”.

På det stora hela är Rubicon nr 1 inte någon höjdartidning. Det är främst språket som förstör det för mig. Det är pratigt och illa redigerat, med massor av stavfel och konstigheter. För att vara ett första nummer får tidningen ändå godkänt, det första trappsteget har en tendens att vara det högsta.

Passionen är det dock inget fel på – författarna älskar sina områden mer än vad som kanske är sunt, och det smittar av sig. Jag vill vara en tonårig fanboy igen!