”Lilla stjärna” är John Ajvide Lindqvists bästa

Lilla stjärna är John Ajvide Lindqvists bästa bok. Bättre än Låt den rätte komme in. JAL återvänder till temat unga människor och utanförskap, och greppet med att en vanlig unge (eller tonåring i alla fall) hittar en vän i något övernaturligt.

I Lilla stjärna är det Teresa som träffar den märkliga Theres, en våldsam och tillsynes efterbliven tjej som har en märklig förmåga att sjunga helt rena toner.

Jag vill inte säga något mer om handlingen, för som i alla AJLs böcker utvecklas den långsamt och slingrande. Jag närmade mig Lilla stjärna utan att ens ha läst baksidestexten, och det är egentligen så jag rekommenderar alla att läsa den.

Som vanligt briljerar AJL med träffsäkra vardagsporträtt av livet i Sverige, och med plötsliga utbrott av blod, inälvor och övergrepp.

Alla måste läsa. Måste!

Bästa böckerna 2008: #8

John Ajvide Lindqvist, Människohamn
Svensk skräckis i Lovecraftiansk anda som utspelar sig Stockholms skärgård. Inte så läskig, men suggestiv och fascinerande så att det räcker och blir över.

Som vanligt är det blandningen av svensk vardag och bortomvärldsliga varelser som gör JAL så härlig att läsa. Det här utan tvekan hans bästa bok sedan debuten, Låt den rätte komma in.

Läs min recension: Vem är rädd för Människohamn?

Vem är rädd för ”Människohamn”?

John Ajvide Lindqvist slog ner som en meteorit med sin debut Låt den rätte komma in 2004. I alla fall hos mig. Vampyrer i Blackeberg, liksom. Som inte var töntiga. Som inte var ämnade för barn. En bok om vampyrer i Blackeberg som faktiskt var sjukt bra.

Hur stort som helst.

Än i dag är Låt den rätte komma in en av två böcker som jag alltid ger bort till folk i present. (Den andra är Fjäril vingad av Stefan Eriksson.)

Nu har John Ajvide Lindqvist släppt sin fjärde bok, romanen Människohamn. En spökhistoria i skärgårdsmiljö som — paradoxalt nog — inte är nämnvärt läskig. Mystisk, ja. Spännande, ja. Men inte läskig. Jag kan inte riktigt förklara varför.

Men, framför allt, är boken bra så in i h-vete.

JAL bygger sakta men säkert upp en stämning som inte går av för hackor. Roslagen förvandlas sakta till Dunwich. Ja, cthulhu-influenserna är tydliga i Människohamn. Galenskapen, självmorden och det okända är aldrig långt borta.

Lovecraft var ju för övrigt också en författare vars skräckberättelser fascinerade mer än skrämde.

(Vill du läsa en bättre recension? Klicka här.)

Tre saker du inte kan leva utan

Så var det dags för lite saker igen!

Skräckintervju
DN intervjuar min idol John Ajvide Lindqvist om ditten och datten. Det bästa i hela intervjun måste vara detta:

Men om dina karaktärer åtminstone hade gått i psykoanalys och gjort upp med sina rädslor så hade ju monstren inte haft en chans på slutet.
– Om det var psykologiska dramer ja. Då skulle de kanske klara sig. Men inte nu. Mina monster tar dem ändå.

Lindqvist läser för övrigt själv sin cthulhunovell Tindalos här.

Exempel på religiös särbehandling
DN har haft en artikelserie om religion där det blir tydligt att alla religioner inte är lika. I alla fall inte för DN:s reportrar. Det asatroende intervjuoffret är den ende som får frågor i stil med ”Men skulle inte de här upplevelserna kunna vara ett uttryck för önsketänkande?”

Att folk tror på änglar får man inte ifrågasätta. Men om de tror på tomtar …

Gratis Bone!
Legendaren Jeff Smith bjuder på en kort Bone-historia på sin hemsida. Om du inte har läst Bone ännu så tycker jag att du genast ska springa och köpa Out from Boneville. Oändlig läsnjutning för 83 bagis.