Sinkadusmåndag, del 37

Sinkadus37irr
Sinkadus är nog den tidning i världen som har publicerat flest artiklar om tomtar, älvor och annat småfolk.

Sinkadus nr 37 (augusti 1992)

Näst sista Sinkadusmåndagen. Jag firar med att lyssna på The Libertines. Håll i er, nu kör vi!

Omslag

Jag har alltid varit mer förtjust i Robert Goulds Elric-omslag, men den här Frank Brunner-kreationen är inte något att fnysa åt.

Varför man valt att sabba bilden med en stor lila blaffa bortgår mitt förstånd. Och varför måste ”Dark edge bar” upprepas så många gånger? Var det något speciellt med den eller? Hade folk väntat i år och dagar på att få läsa om Dark edge bar i Berlin? Nej, jag tror inte det. Det här bara ett fall av missriktad kreativitet från ateljéns håll.

Aja, bilden är en klassiker i alla fall. Stackars Elric, han hade det inte lätt han.

sinkadus37

Ledare

Dra mig baklänges på en liten kärra! Ledarsidan har fått ett helt nytt utseende.

Sinkadus37ledare

Nedan syns föregående nummers ledare. Sidan hade sett ut på det viset sedan nr 22, endast med några få variationer i typsnitt och färg.

Sinkadus36ledare

Nummer 17-21 såg ut så här, med olika sorters rubriker. I bland stod det ”Sinkadus”, ibland ”I detta nummer”, ibland ”I detta Sinkadus-nummer”, ibland ingen rubrik alls.

Sinkadus20ledare

Nummer 4-16 var olika varianter på den här sidan:

Sinkadus16ledare

De allra första numren, 1-3, var mest text:

Nåväl.

I själva ledaren så är framtidstron stark. Michael Stenmark är numera anställd på Target Games för att ”utveckla Mutant Rymd-världen inför Det Stora Klivet”. Utlandet alltså. Är det Stenmark vi har att skylla för Mutant Chronicles? Andra inblandade är Nils Gulliksson som ska ”bestämma den visuella utformningen” tillsammans med Michael. Jerker Sojdelius ska ge Mutant RYMDs boxar, omslag och loggor en ”tilltalande och unik grafisk profil”.

Allt detta arbete slutade, som vi redan vet, i pekoraler som denna:

Cybertronic
Det är tanken som räknas, antar jag.

Hemmafronten

Johan Sjöbergs Operation Kirkwood, detta mästerverk i militär onani, har nått butikerna. Även Petersén/Jonsson-kreationen Fallna änglar finns att köpa. Givetvis innehåller detta Kult-äventyr ”allt grövre nattliga excesser”. Sex var för Kult vad stora vapen var för Chronicles.

I framtiden utlovas Taroticum, Drakar och lite fler romaner. Dessutom snackas det om Necrotech som ska bli ”det första supplementet till Mutant Rymd”. Det är ”helt vigt åt den mörka legionen” och kommer att bli 96 sidor tjockt. Vad hände med denna produkt?

Är det inte lite konstigt att redaktionen fortfarande snackar om produkter till Mutant RYMD när Chronicles inte ens är ett år bort? Var Chronicles ett väldigt snabbt beslut, eller tyckte de att det var roligt att vara hemlig? Jag kommer ihåg att jag blev väldigt väldigt förvånad när jag såg Chronicles i butiken. ”Va? Ett nytt Mutant? Det har dom ju inte sagt något om!”

Insändare

Theo Axner håller med om min dom över Kult-äventyret ”Ett eko från det förflutna”:

Identifieringen av Jesus med Jim Morrison var så komisk att det tog udden av [skräcken] en smula.

Han för också ett resonemang om att Allan Rubin är en häxjägare, vilket är bra ”förutsatt att det finns häxor. Finns det inga börjar de ofta bränna vanligt folk istället”.

David Spangenberg tycker att Sinkadus är bra men vill ha fler Drakar och demoner-bilder på omslaget.

Punkt.

Kult

”Lidandets lustgård”, signerat Lars Apic, handlar om Cochin ..

… en mäktig varelse som inte har någon speciell plats i hierarkin bland dödsänglar, arkonter och liktorer […] som livnär sig på smärta, både fysisk och psykisk, och det har tagit honom århundraden att suga i sig så mycket lidande för att bli så mäktig som han är nu.

Hans mål är att förvandla Stockholm till en evighetsloop av lidande. Tröttsamt stereotypt Kult-material. Spelet har blivit som Chock fast istället för veckans monster så har det veckans onda gud.

Drakar och demoner

”Om älvor och irrbloss” är en artikel jag minns med värme. Helgen efter nr 37 trillade ner i brevlådan blev det en jäkla massa småknytt. Jag gillar speciellt älvornas magi som gör att de aldrig behöver äta, aldrig fryser, har en sorts spider-sense och en jäkla massa tur. Givetvis kan de tillverka pilar som ställer till oreda bland storväxta inkräktare. Det är läckert, om inte så oväntat, att nya älvor föds fram via blomsterknoppar.

Det enda jag saknar är en lite mer badass-attityd. De här älvorna är aningen för flummhippie för min smak. Men med det sagt så är artikeln ändå den bästa småknyttartikeln i Sinkan evah! Och det har varit ett antal sådana genom åren.

Anders Björkelid skrev och Håkan Ackegård tecknade (så klart).

Övriga artiklar

Preview på Mutant RYMD-figurer. De ser ut som man kan förvänta sig.

Tre sidor index över alla artiklar i Sinkadus genom tiderna. Utfyllnad? Eller är det på detta sätt som redaktionen firar att rollspel i Sverige fyller 10 år? Roligt är att man räknat ut att det totala sidantalet 1624.

Äventyr

DoD-äventyret ”Skuggor över Nohstril” av Johannes Nesser. Återigen denna näsborrestad. Jag trodde att vi hade lagt den på hyllan efter 200202 olika artiklar? Tydligen inte. Jag är ledsen, men jag pallar bara inte att läsa det här äventyret. Det ser ut som något jag redan sett 12 gånger i Sinkan. Kan inte någon berätta vad det handlar om i kommentarerna? Tack på förhand.

Omslaget och illustrationerna av Thomas Arfert är rätt läckra däremot.

Mutant

Det verkar som att det blev en väldig massa material över efter Berlin 2090-boxen. Magnus Seter fortsätter att pumpa ut obskyra äventyrsplatser, den här gången Dark edge bar som är tillhållet för ett kvinnligt motorcykelgäng kallat Widows. Artikeln skulle kunnas skriva med ett ord: ”Mcklubbhak”. Det säger liksom allt du behöver veta om Dark edge bar.

Givetvis finns det ett gäng slp med typiska Mutant-namn: Daryl Small (som är dvärg), Arnold Brute (som har 18 i STY),  Nette August (prostituerad) och Klaus Unter (misslyckad företagare). Det finns en tendens i ”nya” Mutant att man heter vad man är.

Jag undrar också varför det finns så många engelska namn i Berlin? Borde saker och ting inte vara lite mer … tyskt?

Mutant RYMD

”Stridszon Venus” är, liksom alla RYMD-artiklar, helt osignerad. Varför var det så? Inte en enda RYMD-artikel har haft avsändaren utsatt (utom biogiganterna i nr 36). Var det medvetet, och i så fall … que?

Okej, ”Stridzon Venus” är i alla fall en jävligt tuff artikel. Här kommer några utvalda citat:

  • ”Krigen på Venus hör till de hårdaste krigsskådeplatser som någonsin existerat.”
  • ”Elitstyrkor som Imperial Blood Berets och Bauhaus Venusian Rangers har under venusianska krigen kommit att göra sina förbands namn odödliga.”
  • ”Blood Berets har gång på gång satts in mot mörkrets legioner då deras lojalitet är obändlig och deras taktik lämpar sig för att krossa en fiende vars numerär är avsevärt större än den egna styrkan.”
  • ”Venusian Rangers [kan] hålla sig kvar vid en fast position för att nedkämpa en fiende genom uttröttning och sabotageverksamhet.”
  • ”I strid tycks korsfararna slåss utan fruktan för sina egna liv.”
  • ”Via portalerna kan nya väsen anlända till citadellet från aposteln eller direkt från mörkrets själ.”

Det är tur att man inte bor på Venus. Jag är inte i närheten så tuff som verkar krävas.

RYMD-artikel nr 2 heter ”Algeroth: Den onda teknologins fader”. En intressant grej med RYMD är att teknologi, föremål, i sig kan vara onda. Det finns inget snack om att ”Guns don’t kill people; people kill people”. I RYMDS-värld kan det bokstavligen vara så att ”guns kill people”.

I denna artikel får vi möta ezuguhlerna, en sorts odöda cyborgkentaurer som ”dyker upp i alla miljöer där stridigheter förekommer”. Även pretorian stalkers – mordmaskiner som är så jävla hårda att du inte fattar – och furier gör sina första framträdanden.

Gnägg! En Ezuguhl.
Som tagen från en gritty reboot av ”Svarta hingsten”.

Något som är lite tråkigt med ”Ondskan” är att den är så … ond, liksom. Allting är gjort för för strid. Finns det någonstans en hemvärld där små nefaritbarn går på dagis, eller där ezuguhlföl hoppar över gärdesgårdarna? Om det inte finns det … varför håller då ondskan på att krigar så jävla mycket? Vad är det de vill uppnå? Jag tycker det är ganska tråkigt med hela folkslag som bara vill utplåna allt levande utan någon anledning.

Reklam

Bortsett från butiksguiden med dess 12 småannonser och den sedvanliga Tradition-helsidan, så saknar detta nr helt reklam. Okej, baksidan pryds av samma Game Genie-annons som förra numret, men inuti tidningen är det helt tomt. Inte ens någon egenreklam. Det kan väl inte vara bra?

Illustrationer

Paul Bonners Mutant RYMD-bilder sticker onekligen ut. Vapenfetischismen har aldrig varit tydligare i något annat spel.

sinkadus37nefar
Rösta rätt, rösta rött.

Omdöme

Jag kanske börjar i fel ände, men det känns lite trist att artiklarna till Mutant RYMD och Kult redan känns så uttjatade. Det verkar inte gå att variera spelens teman särskilt mycket — i alla fall inte i Sinkan. Det gör att nr 37 känns ganska mossigt. Däremot är det ett väldigt visuellt nummer, med massor av illustrationer och stora maffiga bilder. Det gör att man lätt glömmer att det egentligen är trista grejer man läser.

För kom igen, hur mycket vapen orkar man med i RYMD? Hur mycket inälvor och psykisk misär måste man läsa om innan Kult förlorar all attraktionskraft?

Jag är ständigt fascinerad av att det inte finns några som helst indikationer på att det här är det näst sista numret av Sinkadus som tidskrift. Ingenting. Allting puttrar på som vanligt.

Sinkadusmåndag, del 34

Sinkadus-34intro
”Haktahchas ankomst”.

Sinkadus nr 34 (januari 1992)

Omslag

Nu har det fanemig varit lite väl många Peter Andrew Jones-omslag på raken. Det här är dessutom det stökigaste och fulaste av dem alla. Oooo vad läskigt med dockor, tarotkort, maskerade tuttdamer och … nejmen … en taggig clownkille med automatvapen! Och kolla vilken häftig, mystisk, kaotisk stil hela omslaget har. Shit, det här är grejer det.

Det här är i sanning Kult när spelet var som sämst. Vem är målgruppen? Blinda lobotomioffer?

Sinkadus-34

Ledare

1992 firade svenska rollspel tioårsjubileum. Plus: ”Enligt våra beräkningar kommer vi att passera 100.000 sålda Drakar och Demoner (samtliga upplagor) någon gång under det här året.”

100 000 ex. Det är inte illa pinkat. Även om man räknar bort dubbelköp och liknande så är det en imponerande spridning ute i stugorna.

Hemmafronten

Mörkrets legioner och Krigarens handbok har släppts. Den senare var en glädjande tillskott i mitt spelstall på den tiden. Jag kommer ihåg att jag köpte boken på Tradition i Sturegallerian för en 100-lapp som jag hittat på gatan. Win!

Nya bud om ”Valkyria 2192” (hundra år har gått sedan förra numret?):

Projektet med kampanjvärlden Valkyria verkar svälla mer och mer allteftersom de utländska intressenterna kommer springande och absolut vill ha ALLT som har med den att göra.

Detta innebär att modulen har uppgraderats till ett helt nytt spel, just nu bara betitlat Valkyria. Sammanfattningen i nr 33 är tydligen redan ”inaktuell”. Vilka var de utländska intressenterna, kan man undra?

På fantasyfronten så är Kristalltjuren på gång. Beskrivningen är så extremt töntig att jag inte ens orkar återge den. Det låter som referatet till ett avsnitt av Smurfarna.

Drakar och demoner

Den här tidningens huvudnummer är ”Pentagrammets makt” av Johannes Nesser. Jag tror att ni kan gissa vad det handlar om. Pentagram. På Sinkadus-manér, vilket innebär en hel del tabeller rörande ”cirkelmaterial” olika ”komponenter” och ditten och datten. Bäst är att göra ett pentagram av mithrill och att vara ägare av ”Den vita staven”. Allt är exakt som man kan förvänta sig. Du kan själv återskapa den här artikeln hemma i din egen kammare, nu på en gång.

”Eldvapen i Ereb Altor” av Michael Petersén är däremot en mer spännande artikel som vågar bryta ny mark. Ny för Drakar och demoner i alla fall. Givetvis är det de där galna dvärgarna som ligger bakom skjutvapnen i Ereb Altor. De har skapat en grön substans vilken fungerar som krut. Krut, alltså krut krut, fungerar inte på Altor ty ”en grupp ärkemagiker kastade en mäktig besvärjelse för eoner sedan, och för evigt förbjöd krut (tillsammans med bl a kärnreaktioner)”.

Men. Vad. Fan. Borde inte det innebära att friggin solen slocknade? Eller gäller besvärjelsen bara på jordytan? Och varför förbjuda en blandning av salpeter, fosfor och kol när det uppenbarligen går att skapa substanser som har exakt samma effekt? Varför överhuvudtaget hitta på denna dumma, artificiella, konstruktion? Vill man ha krut, varför inte bara använda krut då?

I ärlighetens namn var ärkemagikerna bara en teori om varför vanligt krut inte fungerar. Men det galna i hela upplägget kvarstår: Hur kan Erebs invånare ha teorier om varför salpeter, fosfor och kol inte blir explosivt om det aldrig någonsin har varit det? Det är som om jag skulle sitta och spekulera om varför granbarr, koppar och fiskrens inte kan få mig att flyga. It. Does. Not. Make. Sense.

Speldesignmässigt kanske det finns något uns av vett bakom det hela, om man tänker efter. I Peterséns Ereb är det gröna krutet extremt sällsynt och dyrt, och går bara att framställa om man har det hemliga receptet. Vad receptet består av vet man inte (det är hemligt) men förmodligen inte så alldagliga grejer som kol. Hela tjofräsen är alltså ett ganska krångligt sätt för att säga ”Det finns eldvapen, men de är jättedyra och jättesällsynta”.

Själva skjutvapnen är oftast inte mycket att hänga i granen. Det coolaste är svartfolkets jättemuskedunder som använder levande (om än inte så länge) varelser som stativ.

Äventyr

”Haktahchas ankomst” av Johan ”Nidland” Sjöberg är en sorts epilog till sista delen av Den nidländska reningen. (Om du vill läsa mer om den trilogin rekommenderar jag Lukas vansinnigt underhållande genomgång på Hittepou.)

Äventyret är lite annorlunda. Det är gjort för två spelargrupper där den ena spelar Vicotnictrogna rebeller, och den andra agenter för ockupationsmakterna.

I Nidland efter Vicotnics död sjuder hatet. Nidlänningarna hatar de ockuperande styrkorna så jävla mycket att de storknar. Varför de gör det är lite oklart. Vicotnics Nidland fick ju Husseins Irak att verka som Disneyland. Men men, så är i alla fall fallet. De Vicotnictrogna planerar att nedkalla någon sorts demon för att driva bort inkräktarna, men tyvärr blev den enda snubbe som kände till ritualen tillfångatagen och fängslad av ockupanterna.

Således: Ena spelargruppen ska frita fången och nedkalla demonen, medan den andra ska se till att så inte sker. Det känns som det kan bli ganska skoj.

Problemet är att allt är bestämt i förtid. Exempelvis så kommer rebellerna alltid att hinna befria fången och få instruktioner av honom. Ockupanterna kommer alltid för sent. Samma sak när rebellerna drar och letar efter artefakten ”Demonens hjärta” som finns gömd i en dvärgstad: de hinner alltid hitta den innan förföljarna kommer ifatt. Äventyret är helt sjukt rälsat:

Väl i Besporo iaktas [rebellerna] av en ur underrättelsetjänsten som får reda på deras planer och man ordnar ett bakhåll, som dock misslyckas.

Handlingen är redan bestämd, utgången på varje konflikt gjuten i sten. Ingenting spelarna kommer på ändrar någonting. Den enda gång de två spelargrupperna får interagera med varandra är i slutet, när de ska slåss med varandra.

Vad är poängen med att ha två spelargrupper om de aldrig träffas, om ingenting de gör påverkar någonting för den andra gruppen? Allt detta meck bara för att få grupperna att slåss mot varandra i slutet? Värdo.

Kult

Gunilla Jonsson har skrivit den mysiga lilla texten ”Torterarens tjänare Golad i Stockholm: Dödsänglen Golabs organisation i Sverige”. Budskapet är att om du bor i Stockholm så är du rökt. Polisen, sjukvården, militären, mentalvården, maffian … alla är infiltrerade av den galna dödsängeln Golab. Har du bara det minsta otur slutar du som en söndertorterad klump under en bro någonstans ute i Nacka. Artikeln i sig är bara en genomgång av olika organisationer och en beskrivning av i vilken grad de är infiltrerade. Det är inte direkt en text som hjälper en att skapa äventyr om Golad, vilket är synd. Jag skulle ha behövt all hjälp jag kunde få för att skapa vettiga historier till Kult.

Som om det inte vore nog så får vi oss till livs ännu en arketyp. Skandalfotografen, signerad Christian Renfors.

Mutant

En hel artikel om vad som kan gå fel när man opererar in cybernetik. Hur tråkigt sl är man om man använder dessa regler? ”Nej tyvärr, när doktorn skulle operera in ditt röntgenöga gick något fel och hela din vänstra hjärnhalva stektes. Du är nu en grönsak. Vad gör du?”

Avancerade, tidskrävande, regler vars enda mål är att jävlas med spelarna bör undvikas. Johannes Nesser skrev.

Till Mutant-materialet tillhör även en ny förhandstitt på Valkyria (här kallad Valkyria force). Denna gång är det vapen som gäller. Deathlockdrum FTW.

Insändare

Ingenting intressant.

Jag skojar inte.

Reklam

sink34fak1
Dåliga tider?

Omdöme

Ad astra/Zero-G/Valkyria/RYMD/Chronicles verkar ta upp en jäkla massa energi på redaktionen. Det är väl egentligen inget fel med det här numret, tvärtom finns det mycket läsvärt i det, men ändå går det inte att bortse från att det saknas glöd. Artiklarna är roliga att läsa, men ut spelbarhetsvinkel är de ganska lama.

Fler Sinkadumåndagar här.

Sinkadusmåndag, del 29

Sinkadus29intr
Så jobbigt när man får tentakel i ögat.

Sinkadus nr 29 (februari 1991)

Omslag

Man måste älska Josh Kirby (1928-2001) och hans Discworld-omslag. När jag läser Pratchett ser jag fortfarande Kirbys världar och figurer i huvudet.  Alla delatjer, all förvriden anatomi, all dramatik … Man måste älska Josh Kirby.

Sinkadus29

Ledare

Kult nämns för första gången! Så här lät meningen: ”För 1991 har vi åtminstone 20 saker planerade, bland annat nya rollspelet Kult med tre supplement.”

Olle Sahlin förklarar nämligen varför Äventyrsspel beslutat sig för att släppa nya produkter bara fem gånger om året istället för de tidigare sex. Fraktkostnader är svaret. Han lovar dock att antalet produkter inte kommer att minskas, utan att fler grejer kommer att släppas varje gång.

Är det bara jag som ser ett problemet med detta upplägg? Det innebär ju bara att fler spel och äventyr konkurrerar om samma månadspeng, något som i längden garanterat leder till att färre produkter säljs. Kanske vägde de minskade fraktkostnaderna upp det, vad vet jag, jag fick 2:a i företagsekonomi på gymnasiet.

Ännu mer på the down-side så minskas även utgivningstakten av Sinkadus från sex till fem nr per år. ”Men hav tröst, vi höjer inte priset för den skull.” Ja tacka fan för det. Tänkte de ärligt talat höja priset och minska utgivningen samtidigt? Att tanken ens existerade är inte ett gott tecken, säger den lille publicisten i mig.

(Det skulle dröja i ganska exakt ett år innan priset höjdes. I januari 1992 (nr 34) kostar tidningen 40 kr.)

Hemmafronten

Kyrkans ungdom i Västerås stift arrangerar levande rollspel. Gör de det fortfarande tro?

”Äntligen” släpps det länge omtalade figurstridsspelet Fantasy warriors. Detta var ett ganska kackigt spel om jag minns rätt och som jag tidigare nämnt slutade jag helt att spela det när jag insåg att en maxad magiker kunde utplåna en hel fiendearmé på egen hand. Sådär ballanserat.

Helvetesfortet av Johan Sjöberg och Henrik Strandberg har också kommit ut i butik. Äventyrstrilogin Den nidländska reningen är faktiskt den första äventyrsserie som jag spelledde från början till slut. Okej, nästan till slutet då: Vicotnic tokmördade alla rollpersoner i slutstriden. Men fram tills dess var det fett jäkla roligt.

Så här i efterhand så är Nidland-trilogin ett skräckexempel på äventyrskonstruktion och borderline VAM-propaganda. Jag rekommenderar starkt Lukas ursinniga sågning av äventyren på bloggen Hittepou.

Annat nytt är Änglars skugga till Mutant av Marcus Thorell. Jag tror aldrig att jag köpte ett enda tillbehör till ”nya” Mutant. Min polare köpte en del, men jag var mer en DoD-kille. Köpte och köpte förresten, har för mig att en av mina mer perifiera kompisar på den tiden snattade Techno 2090-boxen. *host* Och en annan kopierade i lönndom hela grundboxen och de första årens tillbehör på lärarrummets kopiator. Ack, piratkopiering var så mycket bökigare innan internet.

I april utlovas: S.V.O.T. till Mutant, ”nya” Drakar och demoner, den fortfarande excellenta modulen Svartfolk och del två i Den nidländska reningen. April 1991 var en bra månad.

Arkivet

”Nohstrils katakomber” av Mikael Stenmark (fast med felstavat förnamn). Det var ett jävla tjat om den där staden. Det här är tredje numret på raken med långa beskrivningar om Drakar och demoner-metropolen Nohstril. Så intressant är den faktiskt inte. Men låt gå, ”Nohstrils katakomber” är en artikel som handlar om just det. Katakober.

Det mest intressanta, eller i alla fall roliga, är ankkatakomberna där stadens ankor begraver sina döda. Grejen är att i Nohstril så anses ankor vara andra klassens invånare och bor isolerade i ett getto som kallas anklaven.

Anklaven. Ett namn värdigt Mutant: UA.

Visst, det finns lite annat skoj också. Råttornas konung, kloaklevande lönnmördare, dolda tortyrkammare och lite annat smått och gott. Om man absolut vill gå ner i en katakomb så finns det värre val än denna.

Per Nordstöm ger i artikeln ”Troll” trollen samma behandling som bland annat alverna fått tidigare. Det vill säga en lång lång text om allt från religion (”Trollens främsta gudomlighet är gudinnan Slergolis – mörkrets och frosseriets härskarinna, som också är trollens skaperska.” Skaperska? Är det verkligen ett ord?), kultur (”Det centrala för alla troll är familjen”) och en massa sådant jox. Det sammantagna intrycket är att troll är ett gäng vidskepliga, omusikaliska kärnfamiljs-ivrare. Typ kristdemokrater, fast med kanibaltendenser. Givetvis finns det även stats för en massa olika troll: bergstroll, sumptroll, skogstroll, bergstroll, snötroll. Detta måste ha varit tidiga symptom på Riotminds trollsjuka. Förmodligen kom smittan till Sverige via AD&D. Alla trollsorter listas med ett ”litterärt exempel” … alla utom snötroll, som ingen någonsin kommit sig för att skriva något om. Stackars snötrollen.

Arkivet avslutas med ett gäng intrigidéer signerade Erik Sieurin, Kent-Ove Lindström och Patrik Larsson. Min favorit är utan tvekan ”I hennes majestät älvadrottningens hemliga tjänst” där rollpersonerna krymps till pyttestorlek för att rädda småfolkens kungarike mot invaderande minitroll. Trolltyg i tomteskogen goes DoD. Fantastisk idé. ”Multiversum runt på 80 dagar” är också en höjdare… jag tro att ni kan gissa upplägget på den själva.

Insändare

Jag är chockad. Olle Sahlin använder genitivapostrof i ett svar. ”Mormor Vädervax’ övningar” skriver han. Usch! Jag kommer aldrig att kunna förlåta honom för denna … denna … våldtäkt av min barndom!

Mattias Gustavsson, Lysekil, tycker att Äventyrsspel har slutat ta ansvar för sina produkter:

Jag köpte en gång Chock, [gamla] Mutant och Mutant 2 och så lite rollformulär, dvs. ungefär för 500 kronor. Då slutar äventyrsspel ge ut äventyr – först till Chock, sedan till Mutant och därefter till MT2. De lägger till och med ner spelen, efter att in i det sista lurat folk att köpa det, genom att t.ex. ersätta Mutants utsida med en uppenbart modern och livskraftig sak …

Johan (A?) svarar:

Ditt resonemang om att Äventyrsspel försummat sina kunder är väldigt naivt. Vi ger ut spel och äventyr så länge de säljer — när deras populäritet dalar (vilket hittills har inträffat för alla äldre spel utom DoD och EDD) måste vi sluta ge ut dem. Men det innebär inte att vi sviker någon. Det går alldeles utmärkt att fortsätta spela Chock och MT2 trots att vi inte längre har råd att ge ut äventyr till dem.

Det vore jäkligt intressant att se försäljningssiffor för Äventyrs olika produkter under åren. Även Olle är inne på övergivna spel i svaret på ett annat inlägg:

Ok, det har inte varit några artiklar till gamla Mutant i Sinkadus på ett och ett halvt år, men jag ska berätta varför: Det har inte kommit några tillräckligt bra artiklar. Och där har du hela problemet med gamla Mutant i ett nötskal – alltför få duktiga skribenter var intresserade av spelet för att det skulle kunna bli något av det.

Äventyr

Thomas Hejdström har skrivit ”98 minuter hyperrymd”, ett ”miniäventyr” till Stjärnornas krig rollspelet. Varför det kallas miniäventyr förstår jag inte, för det är bara marginellt kortare än äventyren brukar vara i Sinkadus. Äventyret börjar på Hoth under tiden för Rymdimperiet slår tillbaka och därefter blir det mer komplicerat. Ett rakt äventyr som inte direkt överraskar.

Zonen

”Nya regler för automatvapen” av Henrik Strandberg är en artikel om nya regler för automatvapen.

”Mördande reklam” av Ola Nilsson är en artikel om reklam i framtiden.

Gäsp.

Nyheter 1991

Hemmafronten får konkurrens. Här presenteras de stora nyheterna 1991. Kult lanseras så här:

sink29fak1

Tycka vad man vill om hur Kult blev som spel, men det här är förbannat bra. Jag blir sugen att lira direkt. Tyvärr har jag aldrig spelat en Kult-omgång som levt upp till den här texten.

In other news: Det spel som tidigare var ämnat att bli Ad Astra och i slutänden blev Mutant RYMD var tydligen tänkt att släppas som Zero-G till ”nya” Mutant. Så här lät det:

Zero-G: Det ändlösa kriget

Det här låter ganska exakt som Mutant RYMD. Jag undrar varför man tog beslutet att göra om det hela till ett eget spel. Behövde man verkligen fler spel? En av anledningarna Äventyrsspel uppgav till att de inte gav ut Partisan var ju att marknaden inte orkade ännu ett spel. Hade rollspelspubliken plötsligt växt, eller bevisade Lancelot Games att det faktiskt fick plats fler spel i Sverige? Eller vänta, Lancelot gick ju i kk …

Slutligen så puffas det för Drakar och demoner version 1991:

sink29fak3

I alla fall jag är glad att de dumpade det chockrosa i loggan.

Andra produkter som får lite reklam: Krilloan, Kopparhavets kapare (som då bara hette Kopparhavet), S.V.O.T. och Berlin 2091.

Övriga artiklar

Ännu mer Midgård från Anders Blixt (feat. Kathrin Vestergren). Denna gång är det den andra åldern med Númenors uppgång och förfall, Saurons falskhet … ja ni vet. Artikeln är mestadels ren historik och bakgrund med ett gäng kampanjidéer inslängda på slutet. Inga regler, inga varelser, inga besvärjelser. En ganska ovanlig Sinkadusartikel helt enkelt. Känns mer som att Blixt vill skriva om Midgård i allmänhet än att han har något rollspeligt att säga.

Omdöme

Sinkadus har alltid varit ett produkt- och reklamblad för Äventyrsspel men aldrig tidigare har det varit så tydligt som nu. När det mest intressanta är att läsa om grejerna som ska släppas om ett par månader … då vet man att det är något fel med en tidskrift.

Även om jag inte kunde se det då, så är det nu ganska uppenbart när jag läser Sinkadus att Äventyrsspel vid den här tiden desperat försökte minska sina utgifter. Ständiga formatändringar av Sinkan och andra produkter, minskad utgivningstakt men med fler produkter … Allting är lite vingligt.

Sinkadus 1991 är visserligen en proffsigare produkt än bara ett par år tidigare — språket är genomgående bättre, artiklarna solida och redaktionen har helt lagt ner det där med att publicera vansinniga artiklar om kanoner och bord — men samtidigt är det mycket samma-samma i varje nummer. Ännu en artikel om Nohstril (men om jag inte är intreserad av den staden då?), ytterligare lite bakgrund till SRR, ännu mer stridsorienterade alternativ till Mutant.

Sinkadus 1991 är en proffsig tidskrift, men den är inte lika rolig att läsa som Sinkadus 1988.

Fler Sinkaduser finns här.

Så töntiga är magikerna i Drakar och demoner

MagiboxenKommer ni ihåg Magiboxen? Ni vet, den där lådan fylld med besvärjelser och regler som Äventyrsspel släppte till Drakar och demoner 1990? Tre böcker, tennfigurer, en spelplan, tarotkort … När den kom var den det största som någonsin hänt i hela världen.

På inrådan av några av er läsare satte jag mig ner och kikade en aning i boxen. Låt mig säga så här: magikerna i Drakar och demoner är ena jäkla töntar. Hela bunten. Det enda som skiljer dem åt är exakt hur töntig deras så kallade magiskola är, och detta tänker jag undersöka i den här artikeln.

För att enkelt tydliggöra den exakta töntighetesfaktorn så kommer varje magiskola få ett betyg. Skalan går från 1 ”Alver (Johan Sjöberg, 1993)” till 5 ”Alver (Johan Sjöberg, 1993)”. 1 = Småtöntig. 5 = Jättetöntig.

Då kör vi.

Animisten

Stil: Animisten ”strävar efter att vara en integrerad del av den levande natur som finns omkring honom”. Detta kan man kalla för att sikta lågt, för är man inte det per automatik? Är det ens möjligt att inte vara en integrerad del av naturen omkring en? Men låt gå för det. Animisten vill inte heller betvinga naturen, utan leva i harmoni med den. Okeeej … det är väl en lovvärd ambition om man lever i en Disneyfilm. Naturen vill nämligen inte leva i harmoni med dig, den vill äta upp dig rå. Animisternas hela livsfilosofi bygger på en världsuppfattning som tagen från lättsam barnunderhållning. Att det överhuvudtaget har överlevt tillräckligt många animster för att bilda skola är ett mirakel.

Besvärjelser: Animister av lägre rang kan hitta vatten, äta gräs, locka till sig smådjur och tända eld på trä. Med lite övning får de förmågan att impregnera tyg, rena vatten, ha rätt kroppstemperatur och veta saker om växter. Eller varför inte få blixten att slå ner? Men bara om det redan är åska. De flesta animistbesvärjelser är av typen att vem som helst kan utföra dem genom att i efterhand säga ”tada, det där var det jag som gjorde!”.

Även mäktiga animister är ganska lama. De kan lugna varelser, eller göra dem vilda, få växter att växa snabbt, eller besätta ett djur. Det är liksom öööhhh vem bryr sig?

Animismens enda existensberättigande är de helande besvärjelserna. BOTA VARULV lär dock inte komma till användning så ofta.

Töntfaktor:
4alver

Demonologen

Stil: Demonologer gillar gadgets. Pentagram och komplicerade ritualer med en massa tillbehör är deras grej. De bär alltid med sig ”en uppsjö föremål som måste ingå i ritualerna; ingredienser, knivar, färger, kastruller, tänger, med mera”. Ja, demonologer ägnar sig mestadels åt att stanna hemma i sitt labb och utföra ritualer.Varför bryr de sig, undrar man. Jo de är nämligen ute efter makt och ”demonerna utgör huvudmedlet i denna strävan”. Låt mig klargöra det hela: en demonolog är en snubbe som sitter hemma i källaren omgiven av en massa gear och drömmer om att bli mäktig. Får man brudar på det tror ni? Eller ens tillräckligt många polare för att hålla en ok fest? Knappast. Demonologer är helt enkelt fantasyvärlden motsvarighet till okyssta, actionfigursamlande, datornördar.

Demonerna i sig är dessutom töntar av rang. Men det är en annan artikel.

Besvärjelser: Av förklarliga skäl handlar demonologins trollformler om demoner. Hur man hittar demoner, hur man frammanar dem, kontrollerar dem och fängslar dem. Demonologen har dock lite otur i att alla olika typer av demon kräver en egen besvärjelse. Det är ett jäkla jobb att samla ihop erfarenhetspoäng nog att bli en duktig demonolog — och som tack blir man nog ändå bara uppäten av Nimmum eller Syreb.

Töntfaktor:
5alver

Drakmagikern

Stil: Det första man får veta om drakmagiker är att de är så pass sällsynta att det nästan är meningslöst att snacka om en magiskola. Det är ju lite häftigt — det coolt att var unik. Det andra man får veta är att drakmagiker sysslar med ”subtila manipulationer av en varelses psyke” och är ute efter att ”påverka folk utan att de någonsin kommer att inse att de har blivit påverkade eller anfalla någon utan att denne kommer att han någon chans att säga varifrån anfallet kom eller ens vad det bestod i”. Drakmagiker är alltså ena nedrans fegisar. Smygiga, ryggradslösa mesar som måste hålla på med drakar för att kunna känna sig stora. Det är inte coolt.

Besvärjelser: Telepati åt alla håll. TELEPATISK SONDERING undersöker folks psyken, TELEPATISK PÅVERKAN påverkar dem. Drakmagikern kan astalvandra, skapa illusioner och med SENSORISK ÖVERBELASTNING får de fiender att uppleva ett avsnitt av Bumbibjörnarna. Problemet med allt detta är att drakmagikern ändå kommer att dö första gången hon möter en jätteamöba.

Och varför heter det drakmagi? Kalla magiskolan för vad den är: Psionics.

Töntfaktor:
3alver

Elementarmagikern

Stil: Elementarmagikerna sysslar med skapelsens grundstenar — elementen. Ska man säga något om dessa magiker så är det att de är förutsägbara. En eldmagiker är impulsiv och en vattenmagiker har ”ett flytande intellekt”. Har man sett en värmemagiker har man sett alla. Men vänta nu, värme? Är det ett element? Ja, elementarmagikerna har utökat de fyra klassiska elementen med kyla, värme, mörker och ljus. Men borde inte värme och ljus kunna räknas in under eld? Och mörker under jord? Och kyla under vatten? Jo … men …

Om vi säger så här: Elementarmagiker är som hårdrockare; lämnar man dem ensamma i 20 minuter så har de hittat på fyra nya musikgenrer. Det som förut var dödsmetal har blivit norsk skogsmetal, norsksvensk svampmetal, svensk skogsmetal och lövskogsmetal (indie eller traditionell). Elementarmagikern är den typen av person som om det fans internet i DoD skulle sitta på webbforum och ilsket debattera att ELD inte är eldbesvärjelse utan en caddoitisk värmesfärsbesvärjlse. För det fattar väl vem som helst.

Besvärjelser: Elementarmagi är tryggt. Eldbollar, ljussken, blixtar och energistrålar. De kan frammana elementarer,  framkalla stormvindar och … öppna lådor. Och få saker att rosta. Välta prylar med en vindpust. Blända med starka ljus.

Elementarmagiker är på en och samma gång riktigt coola stridsmaskiner och trollkarlsvärldens McGyver. Seriöst, FORMA ELD?

Töntfaktor:
2alver

Harmonisten

Stil: Harmonismens livsfilosofi bygger på ”ljudets harmonier och manipulerandet av dessa”. Dessa magiker vill klargöra samband, hitta mönster och upptäcka strukturer i ljud. Således är harmonisten en ordningssam person som ”organiserar sitt liv på ett effektivt sätt och som i allra högsta grad ogillar oordning och kaos”. De ser dessutom ner på vanligt folk och deras simpla smak. Det är svårt att att respektera elitistiska audiofiler även om de kan trolla, speciellt när de ofta går klädda i basker. Yes, basker är en ”populär huvudbonad som bärs av många harmonister”.

Varning: Skånegatan i Stockholm är ett ökänt tillhåll för Harmonister.

Besvärjelser: Harmonisten spelar fram sin magi på sitt instrument, och därför har alla besvärjelser med ljud att göra. Ibland rent fysiska ljudvibrationer som BEDÖVNING eller RASERA, ibland mer åt det känslomässiga hållet som SJÄLATRÖST och FÖRÄLSKELSE.

Ibland blir det dock rätt långsökt. SAMMANFOGA lagar ett föremål medelst musik. FLYGFÖRMÅGA för harmonisten att flyga på tonerna eller något. Och ÖVERRÖSTA känns ju som en fruktansvärt onödig besvärjelse.

Töntfaktor:
5alver

Häxan

Stil: Om vi bortser från det extrem töntiga i människor som kallar sig själva för häxor … inte ens då har dessa magiker mycket som talar för sig. De är nästan alltid fula, for starters, och lever avskilt från andra människor. De är dessutom feminister (som ofta tycker att kvinnan är ”överlägsen mannen”) i en värld som uttryckligen inte är det. Så här står om jämlikhetssträvan i DoD:

Så småningom börjar [häxorna] förtvivla om att mannen någonsin ska behandla dem som jämlikar, och blir förbittrade eller svarthjärtade, eller åtminstone enstöringar. De äldre bittra häxorna försöker framstå som så skrämmande som möjligt för att hävda sig på det sättet.

… för tycker inte männen om en så är man ju inget värd. Häxorna ska i alla fall ha respekt för att de bryter väg för alla bortskämda prinsessor i torn.

Besvärjelser: Seriöst, en magiskola som ägnar sig åt att framkalla vårtor, ge folk klåda och få stackars jäppar att åldras i förtid har inte mycket att hämta hos mig. Riktigt mäktiga häxor kan använda klyschor som TÖRNROSASÖMN, HAMNSKIFTE och GRODFÖRVANDLING. Ärligt talat alltså …

Töntfaktor:
4alver

Illusionisten

Stil: ”En illusionist är alltid vacker, ung och stark”. Fast inte alltid får man sen reda på. ”Eftersom många illusionister är övertygade om att världen egentligen är en enormt skicklig skapad illusion spelar det egna utseendet inte särskilt stor roll eftersom allt ändå bara är en illusion.”

Det låter lite som om illusionisten är filosof, gör det inte? Hennes värderingar är ofta ”mycket komplexa” och hon har kass klädsmak. Ja, det verkar faktiskt som om illusionisten är en fullfjädrad filosof. Tyvärr sabbas filosofens coolhet av att illusionisten dessutom är en clown som går runt med glitterpulver, rökstenar, kristallbitar och annat slapstickigt.

Besvärjelser: Borde det inte räcka med fem olika illusionistbesvärjelser, en för varje sinne? Nix. Här finns det mängder. De flesta gör ungefär samma sak. DISTRAKTION kan simuleras med de flesta andra trollformler till exempel. Många av spellsen är dessutom helt poänglösa: FÄRGLÖSHET, SPÖKMUSIK, DUNKEL. Dunkel — det blir inte ens mörkt, bara lite småmysigt.

Men hur fasen smög sig FÖRTROLLAD SÖMN in här? Vad har det med illusiona att göra?

Töntfaktor:
2alver

Mentalisten

Stil: Mentalister vill uppnå ett perfekt kroppsligt och själsligt tillstånd. De är en sorts new age elitidrottsmän som inte drar sig för att dopa sig. Och inte bara det, de vill ”bli dugliga på så många sätt som möjligt” på samma sätt som ”en tiokampare”. En zen-tiokampare. Alla som har umgåtts med en elitidrottsman vet att dessa knappast tänker på något annat sin idrott och sin hälsa, och om man lägger magi och zen till detta så får man en person som troligen är helt omöjlig att umgås med. Jag säger som så, mentalisterna får gärna hålla på med sina vältränade kroppar och psyken så länge de inte kommer nära mig.

Besvärjelser: Mentalistens magi går ut på att få honom att bli en actionhjälte. Han kan hoppa, ballansera, klättra och röra sig blixsnabbt. Andas under vatten och bli osynlig — eller varför inte göra huden immun mot frätande syra? Mentalisten kan även bli skendöd, läsa tankar och se saker på långt håll. Liksom drakmagin vandrar mentalismen snart in på psionicsvägen med telekinesi och mentala krumbukter. Egentligen borde dessa två skolor varit en och samma.

Töntfaktor:
1alv

Nekromantikern

Stil: Nekromantikerna är nog de mest tragiska magiker som finns. Ta en riktigt insnöad svartrockare, lägg till några lager lajvare och avsluta med en gnutta emo. Där har du en nekromantiker upp i dagen.

Hur mobbad måste man egentligen ha varit för att bli en nekromantiker? Ingen otraumatiserad människa skulle ju säga ”hmm … det här med lik och sånt är ju rätt roligt, jag kanske borde satsa på en karriär inom det?”. Pryder man dessutom sin klädsel med symboler och ”små kranier” så inser man att något är fel med denna människa. Våldtagen-av-morfar-faktorn stiger dessutom när man läser att ”nekromantikern är en skygg person” som är ”ytterst svår att prata förstånd med” och som ”inte har samma värderingar som vanliga människor”.

Inte så mycket töntig som tragisk, kanske.

Besvärjelser: Död och skräck är nekromantikerns lott. Plus GASMOLN, bölder och deformerade händer. Det här med att väcka döda till liv för en marginaliserad tillvaro i besvärjelselistan, det mesta går åt till att förklara vad GIFTBETT och HUGGTÄNDER och KRYPANDE HAND gör för något. Avancerade nerkomantiker leker med SPÖKSKEPP och FÖRSTENING.

Tittar man bara på besvärjelserna så är nerkomantiker inte särskillt läskiga. De är bara en enmansfreakshow.

Töntfaktor:
5alver

Röstmagikern

Stil: Röstmagin är dvärgarnas favvomagi. Man måste inte vara dvärg för att vara röstmagiker men det hjälper. Som röstmagiker knallar man runt och ropar fram sina besvärjelser. Man måste ha FYS 14 för att ens kunna testa denna typ av magi. Stora lungor etc.

Som ni vet lever dvärgar i berg. I berg händer det ofta saker som laviner, jordskred och stenras. Är man under jord kan gångar rasa in med lite otur. Sannolikheten för att dessa fenomen ska uppstå ökar markant om man för oväsen. Därför är det ett tecken på dvärgarnas ytterst dåliga omdöme och dödslängtan att de gillar och respekterar röstmagiker. Man tycker att en snubbe som går runt och skriker uppe i bergen snabbt borde bli centrum för en stor olycka och påföljande exil.

Besvärjelser: Magikern kan skrämmas genom att skrika. Det finns tre olika besvärjelser för detta. Hon kan även krossa saker, flytta saker och fungera som en radar genom att skrika. Besvärjelser som VARNINGSROP och TILLKALLA borde väl gå att åstadkomma bara genom att säga ”Se upp!” och ”Kommer du hit eru bussig”?

Töntfaktor:
3alver

Spiritisten

Stil: Spiritisten är nekromantikerns mer sansade storesyrra. Hon är fascinerad av de döda men gillar inte det där med lik så mycket. Av någon anledning finns det inga ”typiska spiritister”, utan de kan vara allt från medicinmän i djungeln till gamla tanter i villaområdet. Informationen är knapphändig i Magiboxen, blott fyra rader lång. Lite av en doldis i magikersammanhang kan man säga. Eller så insåg till och med Äventyrsspel att detta inte var en magiskola att ödsla energi på.

Besvärjelser: I kategorin flest onödiga besvärjelser ligger Spritisten i topp. AVLÄSA PSI-MÄNGD, ANDESLÖJA och ANDEHELNING … äh vaffan allihop egentligen. Hur ofta sötte man på andar i DoD? I hur många äventyr är förmågan att göra en voodoodocka central? Jag bara undrar.

Töntfaktor:
3alver

Stavmagikern

Stil: Stavmagikern är inte namnet på en sajt som säljer dildos. Stavmagin är ”en uråldrig och exklusiv väg som få magiskt begåvade personer har vågat sig in på” men jag tror ändå att någon sorts falloskomplex ligger bakom skoland uppkomst. Lyssna:

  • ”Den klassiske stavmagikern är fixerad vid sin stav.”
  • ”Det är viktigt för honom att ha makt och påverka sin omgivning.”
  • ”Staven är allt för en stavmagiker.”
  • ”Skulle staven förstöras förlorar magikern [sin] kraft.”
  • ”Stavmagiker döper ofta sina stavar.”
  • ”En stavmagikers stav är också ordentligt tilltagen, men inte absurbt lång.”

Jag tror att någon försöker kompensera något.

Givetvis kan stavmagikern inte ha två stavar på en gång. Hur skulle det se ut? Man är väl inte bög.

Besvärjelser: Stavmagi är typ en mesigare version av elementarmagi. Givetvis med fokus på staven. Allting är lite bibliskt med BLODREGN, VATTENDELNING och typ tre olika varianter på blixtnedslag. Dessutom kan magikern använda sin stav som tändare, rep … och förvandla den till en orm. Praktiskt!

Töntfaktor:
4alver

Symbolisten

Stil: Symbolister anlitas ofta i krig eftersom deras magiska symboler påverkar alla som ser dem. När man läser beskrivningen av dem så verkar de faktiskt vara hel inriktade på att kriga trots att deras magi ”kan användas till mycket”. Visst det ger lite cred att vara en krigsmagiker men i slutänden är ändå symbolisten en magikernas klottrare: det är bara andra symbolister som tycker att de är coola.

Besvärjelser: Symbolistens magi kan framkalla alla typer av känslor och ticks. Epelepsi? Inga problem. Osäkerhet? Piece of cake. Ärlighet? Yessir! Allmän plåga? Been there.

Grejer som ANIMERA STENSTATY och LÄKA är lite off topic bara. BLINDHET känns dessutom som en symbol som sabbar mer än den hjälper.

Töntfaktor:
2alver

De 10 fetaste slutbossarna i Drakar och demoner

Alla bra traditionella rollspelsäventyr slutar med en smäll, ofta i formen av en slutstrid mot någon mäktig fiende.

Här är de tio mest tuffa, eller i alla fall minnesvärda, slutbossarna i Drakar och demoners historia.

10. Tatarus (i Dödens väg (1989) av Theodor Paues)

boss_tatarusTatarus är en ganska sterotyp ond magiker som blivit en dödsgast efter att ha dödats av en drake. Han har sedvanliga ambitioner på att erövra hela världen och styra med järnhand etc. Det som skiljer honom från sina artfränder är att han smitt ett magiskt svärd som gör honom övervinnerlig. För att besegra honom måste rollpersonerna hitta ett annat magiskt svärd som kan förstöra Tatarus klinga.

Slutstriden blir sedan en duell mellan de båda svärden, där det svärd som först går sönder förlorar. Rent berättarmässigt är det ganska häftigt, men på ett speligt plan suger det hårt. Svärden träffar alltid varandra, så det är bara att sitta och rulla skadetärningar till ett går sönder.

Det är med knapphet som Tatarus kvalar in på den här listan. Egentligen är det bara tack vare att han dödades av en drake som han finns med. Sånt ger alltid lite tuffhetsbonus.

9. Lepera (i Spindelkonungens pyramid (1982) av Anders Johansson)

Lepera är en spindel. En monstruös och väldig spindel som är ”med god marginal det vidirigaste spelarna sett någonsin”.

Lepera har ingen personlighet eller historia. Han (för det är en han) väntar lugn i sin lilla håla på att få döda förbipasserande rollpersoner. Detta gör han medelst attacken ”Riv & slit” två gånger per runda. Spindelstackaren kan även använda besvärjelsen SKINGRING för att hålla bångstyriga magiker på mattan.

Okej, Lepera är väl ingen höjdarboss, men han får ändå vara med på listan av historiska skäl.

8. Dakoth (i Mörkrets hjärta (1986) av Michael Petersén)

Dakoth är en 175 år gammal magiker som har ambitionen att ”sprida dödens förkunnelse över världen”. Det kan aldrig sluta väl. Dakoth ägnar större delen av sina dagar åt att hänga i en labyrint och vakta rubinen Mörkrets hjärta vilken innehåller själen till Herz — ledaren av mörkrets gudar. Till sin hjälp har han en magisk stav av människoben som är laddad med blixtar och mörker och eld och allt möjligt, samt en jäkla massa besvärjelser.

Han ser inte mycket ut för världen men får pluspoäng för att han tillber ”döden och förruttnelsen som sina högsta gudar”. Och för att han bor i en labyrint.

7. Skelettkonungen Sulvanaha (i Eldsjäl (2004) av Theodore Bergquist och Jonas Lindström)

Sulvanaha var en gång son till den store alvkungen Wellithel. Han dog i strid mot en frutansvärd best till drake och begravdes enligt alla seder och bruk i ett gravvalv. Tyvärr hade Sulvanaha oturen att århundraden senare väckas till liv av den bortomvärldsliga ondska som kallas Den svarta solen.

I strid använder Skelettkonungen ”Ilkarja – trollkraftsbågen”, ett magiskt vapen som kan förvandla de flesta äventyrare till vandrande nåldynor innan de ens hinner säga ”Vad hette du sa du?”

Sulvanaha inte kanske rent formellt är Eldsjäls slutboss … det är lite svårt att utläsa hur äventyret är tänkt att spelas, och då har jag ändå läst igenom det två gånger. Rent handligsmässigt är det förmodligen ”Entiteten” Kaan Tyrdic, men han är en sån där tråkig människa som blivit besatt av onda krafter. Skelettkonungen är betydligt coolare, och fungerar mer som en slutboss dramaturgiskt.

6boss_kungen. Kungen (i Cirkus Kad (1997) av Johan Sjöberg)

Kungen är en maktfullkomlig och hänsynslös cirkusföreståndare. Han är ingen magiker eller halvgud utan bara en halvgalen snubbe som slåss med yxa. När rollpersonerna drabbar samman med honom får han undsättning av en hel cirkus, bland annat ”galningstämjaren” Ishtan, den levande kanonkulan Lot, ”Chronopias starkaste kvinna” Lia och en hel drös ”galningar” och akrobater.

Som ensam slutboss har Kungen inte mycket att hämta, men tillsammans med sin cirkus utgör han en spektakulär fajt. Hur kan man motstå att tampas med folk som förvandlat sina egna kroppar till instrument?

5. Mâlkuth (i Demonprinsen (1990) av Michael Petersén)

boss_malkuthMâlkuth var ursprunligen en människa men har lagt det bakom sig och är numera en demonprins med 20-40 i alla grundegenskaper. Mâlkuth härskar över helvetets nionde krets, Kaos, och bor i ett fäste som kretsar kring en enorm virvel av kaotisk magi. Demonprinsen är en lömsk jävel som planerar att sinomtid ta över hela helvetet och förmodligen gärna hela Altor.

Han behärskar en imponerande mängd magi men drar sig inte heller för att slåss med sitt magiska kortsvärd. Att bara beväpna sig med ett kortsvärd tyder på en kaxighet av sällan skådad rang. Tyvärr saknar Mâlkuth det där lilla extra för som förvandlar en biffig slutboss till en minnesvärd studie i spelarförnedring.

Nackdelen med demoner är också att de är just demoner. Det är svårt att hitta på en häftig bakgrund. En demon är liksom en demon. De blev inte onda för att de utnyttjades av sina mormödrar, de blev onda för att de är demoner.

4. Blodughadda (i Snösaga (2001) av Theodore Bergquist och Jonas Lindström)

boss_blodughaddaBlodughadda är en mobbad isjätte som ger sig i lag med den extremt onda kraften Den svarta solen och dess representant Snödrottningen. Blodughadda sår split och sprider död vart han än kommer, drar in världen ett stort krig, skövlar och härjar och är sådär härligt brutalt ond.

Jätten representerar den råa styrkan på den här listan. De flesta slutbossar brukar vara magiker av ett eller annat slag, men Blodughadda litar på sina muskler och sitt svärd. Visst är han skyddad av lite magiska prylar och några drakulvar, men det är mest för att rollpersonerna ska kunna besegra någonting alls i slutstriden.

Om du tvivlar på ”Blodis” badasshet så kan det vara på sin plats att berätta att innan rollpersonerna får slåss mot honom så har de redan tvingats fajtas med en drake, en odöd drake, en dödsgud och en hel armé av förfrusna orcher.

3. Siratsia (i Barbia (1989) av Marcus Thorell)

boss_siratsiaSiratsia är en galet mäktig magiker. Hon är dryga 700 år gammal men stoppade sitt åldrande när hon var 26 genom att trolla bort det till en annan dimension där tiden inte existerar. Ja, Siratsia har en ”ingentingbesvärjelse” som gör att hon kan förvisa vadsomhellst till denna mystiska dimension. Däribland, tydligen, processer i sin egen kropp.

Som om inte det vore nog så bor hon i Skymningsros, ett slott gjort av illusioner som byter plats varje natt och är allmänt överjävulskt svårt att hitta och ta sig in i.

Hennes mål tycks vara att erövra Barbia, och kanske hela världen, och skapa ett perfekt utopiskt samhälle genom att trolla bort allt hon inte gillar med sin ”ingentingbesvärjelse”. Kan man trolla bort åldrande kan man väl trolla bort ondska?

Siratsia är rustad till tänderna med magiska föremål och artefakter — var och en i sig kapabel att mosa de flesta rollpersoner — och beskrivs som ”så pass farlig att det är frågan om hon överhuvudtaget ska vara närvarande” i slutet av äventyret. Exakt vad poängen med är med en slutboss som inte går att besegras — och kanske inte ens är hemma — övergår mitt förstånd.

I övrigt är Siratsia en ganska stereotyp ”ond kvinnlig magiker”. Jättesnygg, ”förföriska ögon”, förtjust i att kontrollera folks tankar och känslor, mycket skicklig på illusioner och illustrerad av Håkan Ackegård.

2. Vicotnic (i Nidland: Slutstriden (1991) av Johan Sjöberg)

boss_vicotnic

Till skilnad från Siratsia har Vicotnic redan lyckats erövra ett land, Nidland, som han styr med järnhand. I likhet med Siratsia är även Vicotnic en sjukt übermäktig magiker med minst 35 i FV i alla magiskolor. Han behärskar alla besvärjelser som någonsin publicerats till DoD och slåss med ett magiskt tvåhandssvärd han kallar för Hytrang.

Det som gör Vicotnic riktigt fet — bortsett från att han har en hel jäkla armé, ett helt jäkla land, till sitt förfogande med riddare, monster, galna präster, demoner, levande rustningar och gud vet allt — är att han är en uråldrig varelse som levde långt innan alver och människor ens var påtänkta. Hans mål är att erövra hela världen och döda alla jobbiga gudar som mobbat honom under årtusendena. Han är exakt 12456 år gammal så det har hunnit bli en hel del omgångar av ”fängslad i helvetesdimension” och liknande. Det ger en del street-cred.

Vicotnic är ytterligare en slutboss i kategorn ”Går förmodligen inte att besegra”. Ett minus.

1. Shagul (i ”Konfluxsviten” av Erik Granström)

boss_shagulShagul är en sån där slutboss som man aldrig kan vara säker på att man dödat. Det kanske bara var en klon! Shagul är så pass fet att han de gånger han beskrivs med värden så görs det med klausuler av typen ”Det här är bara en del av Shaguls färdigheter”.

Han är så galet mäktig att han bara kan dödas om, typ, stjärnorna står rätt och rollpersonerna råkar ha rätt magiska vapen, haft sex med alla sorters däggdjur på planeten, klarat av fyra mordiskt svåra äventyr och om spelledaren är på bra humör.

Och det tar inte slut där: Shagul har lurat döden, och tiden, och gudarna och förmodligen även rollpersonerna. Vad han är ute efter kan man bara gissa, men det börjar med världsherravälde och slutar med ond bråd död för rollpersonerna och alla de känner och håller av. Typ.

Shagul är inte en snubbe som man muckar med.