Joe Abercrombie är Fritz Leiber på roppar

Best served coldVill man beskriva Joe Abercrombies författarstil så är det naturligt att likna honom vid en rohypnolspeedad Fritz Leiber med humor. Joe har Leibers känsla för äventyr, mysterier och action, men med tillsatt extremvåld och en rå, svart komik som genomsyrar alla hans böcker.

Best served cold utspelar sig i samma värld som Abercrombies The first law-trilogi men är på det stora hela en fristående historia som — om ni inte redan förstått det på titeln — handlar om hämnd i olika former. Blodig, skoningslös hämnd. Det blir mord, giftmord, massmord, avrättningar … och en jäkla massa död i huvudpersonernas jakt på vedergällning. Ibland är det så mycket hämndlystna figurer i omlopp att man tappar greppet på vem som vill hämnas på vem och för vad. Eller, nej, inte riktigt: alla vill hämnas på alla.

Det är ett jävla drag i Best served cold. Okej, inledningen är aningen för långsam men sen blåser det upp till orkanstyrka. Vill man ha filosofisk, introspektiv fantasy bör man se sig om efter något annat. Tyvärr är stridsscenerna inte riktigt lika skarpa som tidigare. The first law-trilogin präglades mycket av Abercrombies förmåga att skriva riktigt spännande och underhållande stridsscener, en märkligt sällsynt förmåga i en så actiontung genre som fantasy. Striderna är förvisso fortfarande välskrivna men är ofta aningen för långa för att riktigt glänsa.

Den stora frågan är givetvis om den här boken är lika bra som Abercrombies tidigare. Svaret är ”inte rikigt”, men bara på samma sätt som spinnoffer sällan är lika bra som originalserien. För det här är en spinnoff: bifigurer ur The first law får stora roller i Best served cold — bland andra den älskvärde legosoldaten Costa och nordländaren Shivers — och det refereras friskt till tidigare händelser. Jag skulle inte rekommendera någon som inte har läst The first law att läsa den här boken.

Fast vänta nu, jo det skulle jag göra, men jag skulle säga ”först läser du de här, sen läser du den här”.

Best of wrnu: Epitet

”Best of wrnu” – mina ”bästa” inlägg från http://www.rollspel.nu – tycks ha blivit stället där jag återpostar mina gamla idéer som det aldrig blev något av med. Här kommer ytterligare en. Skoj!

Battle Madness

Jag har tänkt på det här med epitet och smeknamn och kommit fram till att det är rätt kowlt.

I Joe Abercrombies fantastiska böcker The blade itself och Before they are hanged finns det en kultur av hårda män från norr som gör skillnad på ”named men” och vanliga snubbar. ”Named men” är personer som fått ett epitet eller smeknamn och som är känd över hela norden för sina handlingar – och speciellt då handlingar som är kopplade till smeknamnet. De kan heta t.ex. Logen Ninefingers, The Dogman eller Black Dow. ”Named men” sitter närmast hövdingen vid långbordet och är allmänt folk man inte vill mucka med.

Man blir en ”named man” genom att utmärka sig som en bad-ass motherfucker. Men det talas även om ”naming wounds”. Om man får ena handen avhuggen i strid kanske man blir kallad Kalle Enhand (eller varför inte ”Stumpen”).

I Abercrombies böcker är det mest krigare som får epitet (även om en snubbe kallas ”The Weakest” för han är den svagaste och fegaste av alla). Det går ju att ta det hela även utanför stridens arena. I Fogelströms Mina drömmars stad har vi ju Tummen, men även Gule Lars (tror det var Lars). Inga krigare någon av dem. Tummen saknade en tumme och Gule Lars var en guling som jobbat trots att det var strejk.

Min tanke är denna: Om jag någonsin skriver ett rollspel så ska epitet och smeknamn vara en del av systemet. Lite som aspects och fate-points i Spirit of the Century. Men, och här är grejen, när man skapar sin karaktär väljer spelaren det smeknamn karaktären kommer att få. Man har alltså inte ett smeknamn från början utan får ett under spelets gång. Sedan är det spelaren och spelledarens uppgift att se till att rollpersonen verkligen får det valda smeknamnet på ett lämpligt sätt.

Smeknamnet eller epitetet blir därmed en jäkligt stark signal till sl och andra spelare om vad jag spelar för sorts rollperson. Om jag spelar Gustaf Nord, som en dag kommer att bli känd som Slaktar-Gustaf, så säger det rätt mycket om vad jag väntar mig av spelet. Samma sak om min jag valt framtida smeknamn som Jarl den sjuke, Kamrern eller Svinspättaren.

Ursprungligt inlägg.

Abercrombies ”Last argument of kings” är Tolkien med en Magnum 44

Joe Abercrombies "Last argument of kings"Fyra skäl till att Joe Abercrombies Last argument of kings kan bli 2008 års bästa bok:

  1. När jag skulle beskriva den för en kompis sa jag spontant ”Tänk fantasy, fast Dirty Harry”.I Abercombies värld är ”godhet” i bästa fall en ouppnåelig ambition. Hjältarna är inte bara mänskligt svaga, de är ofta omänskligt monstruösa. De två mest sympatiska huvudpersonerna är en torterare och en barnamördare.
  2. Fantasygenren anklagas ofta för att bara handla om att bevara status quo. Så även här. Men i Last argument of kings visas vad som händer när status quo inte dikteras av snälla trollkarlar i vita skägg.
  3. Stidsscenerna, som är många, är fantastisk grafiska i sin blodighet. Jag vet inte när jag läste action som var så underhållande senast. Det finns ett tempo och en puls i striderna som gör det omöjligt att sluta läsa.
  4. Ingen jäkla Hollywood-ending. Säg en sak om Joe Abercrombie, säg att han inte är snäll mot sina karaktärer.

Bästa böckerna 2007: Nr 2

Snart är det nyår! Och nu börjar det bli riktigt spännande … vilken blir Bästa bok 2007? Det får ni se i morgon. Näst bäst är i alla fall …

bladeitself.jpgAbercrombie, Joe: The Blade Itself (2006)
Första delen i The First Law-trilogin är som att bli sparkad i tinningen av en galen häst. Allt jag trodde mig veta om klassisk fantasy vändes upp och ned.

The Blade Itself ger mig hopp om att det faktiskt går att skriva traditionell quest-fantasy på 2000-talet, och att det går att skriva den bättre än i princip allt som kommit innan. Varje karaktär är som en godisbit som aldrig tar slut. Och Abercrombies stil är bättre än porrglass.

Läs mer om Abercrombie här och här.

Bästa böckerna 2007: Nr 7

n162796.jpgAbercrombie, Joe: Before They Are Hanged (2007)
Det här är den andra delen i Abercrombies The First Law-trilogi, som började med The Blade Itself. Abercrombie har den avundsvärda förmågan att förvandla utnötta schabloner till levande, fräscha, unika karaktärer.

Upplägget är traditionell quest-fantasy, men blir ändå något helt nytt. Bara det att den huvudperson som engagerar mest är en cynisk, bitter torterare borde säga något om författarens talang.

Jag kan pallar knappt att vänta på den avslutande delen, The Last Argument of Kings, som släpps i mars 2008.

Läs mer om Abercrombie här och här.

Bäst just nu: Joe Abercrombie

Tokläste sista tredjedelen av The Blade Itself i kväll/natt. Helt otrolig bok. Hela min nördsjäl spritter av lycka. Action! Äventyr! Olycklig kärlek! Krymplingar! Ond bråd död! Tortyr! Maktspel! Senila kungar! Alkoholiserade damer! Karlar med epitet! Ja, Joe Abercrombie har sannerligen skrivit en av de bästa romanerna jag läst på mycket, mycket länge. Förra årets bästa bok — lätt.

Nu ska jag ge mig i kast med hans nya bok, Before They Are Hanged. Satan i gatan.

Dagens boktips!

Just nu läser jag The Blade Itself av Joe Abercrombie. Namnet må låta som ett påhitt, men boken är sjukt jäkla bra. Alla fantasygenrens schabloner finns där — speciellt i huvudpersonerna — men de är på något sätt … annorlunda. Mer verkliga och … tja … helt enkelt sjukt mycket bättre skrivna än i 98% av alla andra böcker jag läst.

Rekommenderas tokmycket.