Titta vad jag hittade i min dators djupaste vrå: en tidig/alternativ version av den artikel jag la upp i går. Den skrevs den 3-4 juni 2003, när jag var i sluttampen på min karriär som biblioteksassistent. Alltså fyra månader innan gårdagens text.

Så här lät det då:

Min utbildning är värdelös. Efter fyra år på universitet och förbannat mycket plugg kan jag luta mig tillbaka i gungstolen och konstatera att allt mitt slit är värt noll och ingenting på arbetsmarknaden. Ni förstår, jag gjorde misstaget att gå en humanistisk utbildning, närmare bestämt den s k Kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. På Kulturvetarlinjen läser man saker som litteraturvetenskap, etnologi, filosofi och andra överabstrakta ämnen. Studenterna har ofta svarta polotröjor och en förkärlek till rödvin.

Vem som helst borde ha fattat att en sån utbildning knappast skulle ge några jobb. Tyvärr gick jag på snacket om en ”gedigen akademisk utbildning” och vaga löften om att kunna få jobb i princip var som helst. Skitsnack, alltihop.

Det man lär sig på Kulturvetarlinjen har ingen applicerbarhet i verkligheten. Möjligtvis ger det en förmågan att använda ord som ”applicerbarhet”, men det är knappast något att eftersträva. Är det denna färdighet som menas med ”gedigen akademisk utbildning”? I så fall är det bara att konstatera att man inte blir rik av den.

Varför finns utbildningar som denna överhuvudtaget? Borde inte ungdomen kraftigt avrådas från att spendera tid och pengar på något som i praktiken är ett svart hål? Visst går det att tala om personlig utvecklig och liknande, men när man inte har pengar till brödfödan hjälper det inte hur utvecklad personlighet man än har. Man blir inte mätt av att veta skillnaden mellan maskulina och feminina rim.

Vem är det egentligen som vill att alla dessa humanistiska ämnen ska finnas? Vem tjänar på att en massa ungdomar går och läster till socialantropologer, litteraturvetare eller etnologer? Det skulle jag gärna vilja veta. I mina ögon är det rent utsagt elakt att lura människor till att dra på sig enorma studieskulder som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka; lura dem att skaffa sig poänglösa utbildningar. Förr kanske det räckte med att sätta ”Kandidat” framför sitt namn för att få ett jobb, men de tiderna är förbi. Nu har man förmodligen större chans om man kallar sig ”Valrosshallick”.

Är det för mycket begärt att kräva åtminstone en lös koppling mellan antalet platser på en utbildning och efterfrågan av utexaminerade studenter? Kommentarer i stil med ”Oj då, jag kan visst bara försörja mig som frilansare…” bör inte vara vanliga bland studenter som just tagit ut sin examen.

Så alla ni som just tagit studenten och går och funderar på att läsa en ”intressant och rolig” kurs i höst – låt oss säga teatervetenskap – ta er en extra funderare. Ni kommer få slita som hundar bara för att sedan kastas ut i en värld som inte har någon användning för er. Tänk efter själva: Hur många personer med 60 poäng kulturgeografi behöver ett samhälle? Och vilken framtid har någon med en magisterexamen i filmvetenskap? ZTV har ju redan en filmrecensent.