Min stormiga kärleksaffär med David Eddings

David Eddings dog tydligen häromnatten 77 år gammal. Jag har inte läst någonting av honom sedan Belgarath the sorcerer (1995) men innan dess var jag under en period ett inbitet fan. Jag tror inte att jag överdriver om Eddings ensam är ansvarig för mitt fantasyberoende.

Året var 1992 och jag var 14 vårar. Julen innan hade jag läst Sagan om ringen-trilogin i ett svep och det kändes som om jag upptäckt något nytt och fantastiskt. Jag såg mig runt efter mer, men bortsett från Silmarillion och Sagor från Midgård fanns det inte mycket att hämta på fantasyfronten i det tidiga 90-talets Jakobsberg. Det här var innan den stora fantasyboomen och innan jag upptäckte Science fiction-bokhandeln, Tradition eller något annat fantasymecka. Jag var troligtvis den enda personen intresserad av fantasylitteratur på min skola — i alla fall vad jag märkte — och bibliotekarierna var entusiastiskt ohjälpsamma.

stenens-vaktareSå hände det sig att jag vandrade in på den bokhandeln som låg på Stora gatan i Sigtuna (det var inte helt slumpmässigt, vi hade ett landställe i närheten) och på något sätt slutade det med att jag gick därifrån med Stenens väktare under armen. Pocket, så klart. Kanske hittade jag den själv, lockad av det fina omslaget, kanske tipsade  bokhandelsinnehavaren om den. Jag minns inte riktigt detaljerna.

Under de kommande veckorna — eller var det bara dagar? — slukade jag Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning och Ödets fullbordan som en drunknande kippar efter luft. Det var underbart. Det var som om tecknen på sidorna sprängde upp dörrar i min hjärna och min själ och släppte in solen. Jag vill inte kalla det för en religiös upplevelse, men det var fan inte långt ifrån.

Därefter tog det fart. Jag hittade Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne och lite annat smått och gott. På något sätt fick jag tag på LE Modesitts The magic of Recluce via en boklåda i Märsta och insåg att jag kunde läsa böcker på engelska. Men sen tog det plötsligt stopp igen. Det fanns helt enkelt inget större utbud av fantasy 1992. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades missa Äventyrsspels Drakar och demoner-serie, men det dröjde ytterligare något år innan jag började frossa i den.

Så kom dagen — jag gissar att det var sommaren 1992 — som jag fick nys om att det fanns en fortsättning på Sagan om Belgarion. En fukkin fortsättning! Den fanns visserligen bara på engelska ännu, men nu visste jag  ju att jag kunde läsa på engelska. Tyvärr visade det sig att mina lokala boklådor inte kunde göra mer än att upplysa mig om att fortsättningen hette Guardians of the west. Det skulle ta ”flera månader” för dem att beställa in boken. Detta var inte acceptabelt. Jag plockade sonika ner Gula sidorna från hatthyllan (1992, remember) och satte mig och ringde, i bokstavsordning, varenda jäkla boklåda i hela Stockholmsområdet. Det lät ungefär så här:

— Hej, jag heter Magnus och undrar om ni har en bok som heter Gardijans åff te väst av David Eddings?
— Nej.

Om och om igen samma besked, ända tills dess att jag kom till bokstaven S och slog nummret till ett ställe som hette SF-bokhandeln.

Mitt första besök på denna illustra butik, som då låg på Lilla Nygatan i Gamla stan, går inte att beskriva med ord. Tänk dig att du tar en knarkare med svår abstinens och slänger ner honom i en swimmingpool fylld av kokain. Jag har inte slutat frossa i fantasy än.

Naseer har rätt när han kallar David Eddings för en 90-talets JK Rowling. För mig — liksom för många andra har jag senare förstått — var Eddings inkörsporten till fantasy och sci fi. För det ska han ha en medalj.

guardiansofthewestSen är väl frågan om Eddings var så vidare bra. Sagan om Belgarion var ju, liksom Harry Potter-böckerna är nu, klassisk wish fulfillment-fantasy. En ung kille upptäcker att han har magiska krafter, är kung, träffar en toksnygg prinsessa och får vara med om många fantastiska äventyr. Det var som om handlingen skräddarsytts för mitt 14-åriga jag. Jag slukade maniskt The Malloreon, The Elenium och The Tamuli-trilogierna, och det var inte förrän i sista boken av den senare, The hidden city (1994), som jag började inse att vaffan det är ju bara samma story om och om igen! När jag sedan läste Belgarath the sorcerer fick jag nog, och som så ofta händer när man genomskådar en idol så övergick min dyrkan till förakt.

De kommande åren missade jag inte något tillfälle att klanka ner på David Eddings och hans författarskap. Jag tålde honom helt enkelt inte. Det fanns ju så många bättre och smartare och originella författare. Typ Robert Jordan.

Tyvärr är det ju så att mycket av den kritk som riktas mot David Eddings böcker är befogad. Tamuli är ett plagiat av Elenium som är ett plagiat av Malloreon som är en kopia på Belgariad. Handlingen är tillrättalagd och trygg — man behöver aldrig vara med om att en karaktär dör, kärleken är vit och oskyldig och det är aldrig någon tvekan om att ondingarna verkligen är onda.

Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag har förlåtit Eddings för hans svek, för att han visade sig vara en sådan klåpare. Jag tror att jag fortfarande är lite traumatiserad; jag har inte ens tänkt på Eddings de senaste fem åren. Det kan inte vara ett hälsotecken. Men om jag ska rannsaka mig själv så är jag innerst inne otroligt tacksam för all den glädje han skänkte mitt tonåriga jag och för de nya världar och vägar han öppnade för mig, och som jag fortfarande inte har utforskat klart.

Samtidigt skulle jag aldrig få för mig att läsa någonting av honom idag.

Tre sätt Harry Potter kunde bli bättre på

Håller på att läsa Harry Potter and the deathly hallows i pocket och det slår mig att Harry Potter-böckerna hade varit bättre om:
… Rowling inte ständigt gjorde sexuella anspelningar om trollstavarna. Deathly hallows börjar för bövelen med att Voldemort och en annan onding jämför längden på sina trollspön.
… trollstavarna och -formlerna inte skildrades så jäkla löjligt i allmänhet. All action går ut på att folk pekar pinnar mot varandra och skriker på pseudolatin. (Mer om det här.)
… trollkarlarna inte hade så svårt att förstå sig på Mugglarnas kultur och teknik. Att de inte ens kan klä sig som vanliga människor är bara korkat.

Dagens hangup: fusktjocka böcker

Uppenbarligen tycker folk det är viktigt att böckerna de läser är tjocka. Kanske känner de sig mer intelligenta då, eller något. Varför annars skulle förlagen ha så många knep för att förvandla fårordiga alster till mammutliknande kolosser?

Just nu läser jag William Gibsons Spook country, ett prima exempel på ett av de vanligaste ”förtjockningsknepen”: stort radavstånd. I Spook country är radavståndet om inte dubbelt, så i alla fall x1,9. Det går utan problem att trycka en extra rad text mellan raderna. Samma trick syntes i Robert Jordans A crown of swords, och används flitigt i Rowlings böcker om Harry Potter.

Harry Potter-böckerna (i varje fall de inbundna) är dessutom tjocklekspimpade med breda marginaler. Tio millimeter hit eller dit gör stor skillnad när man är uppe i 500–600 sidor. Johns Scalzis The last colony är ännu ett exempel på en bok en omotiverad generösa marginaler. Där snackar vi om c:a en halv centimeter extra åt alla håll.

Det tredje tricket används också i The last colony: ett udda format. Boken är något mindre än vanliga inbundna böcker, vilket innebär mindre sidor och mindre satsyta. Vilket i sin tur medför fler sidor. Andra exempel är Warren Ellis Crooked little vein (som bara är marginellt större än pocketformat) och Neil Gaimans Coraline.

Slutligen har vi papperstricket. Förlaget använder helt enkelt tjockare papper för att ge illusionen av mer omfångsrik bok. Praktexemplet är den gamle bluffen David Eddings Belgarath the Sorcerer där sidorna är tjocka som fnöske.

Givetvis finns det förklaringar till allt ovanstående som inte har med min tjocka-böcker-säljer-bättre-teori. Större radavstånd gör en text mer lättläst, i alla fall till en viss gräns. (Spook country har passerat den gränsen.) Breda marginaler gör boken mindre skräckinjagande för unga läsare. (Varför gör de då så även med vuxenböcker som The last colony?) Udda format får en bok att stå ut i hyllan och således sälja bättre (fast Crooked little vein är så liten att den nästan försvinner). Tjocka papper har bättre kvalitet (dock inte alltid). Och visst kan det vara sant. I sådana fall råkar väl det faktum att boken blir tjockare bara vara en ”oundviklig” bieffekt.

(Det finns faktiskt undantag från allt ovanstående. Pocketutgåvan av Harry Potter and the half-blood prince har ovanligt små marginaler, tätt radavstånd och bibeltunt papper. Där handlar det troligen om att det inte går att trycka pocketböcker som är hur tjocka som helst utan att de rasar isär.)

Harry Potter and the Half-Blood Prince

hpthbp1.jpgJag har sagt det förr, men säger det igen: Rowling är värdelös på att skriva action.

Efter så pass många år och sidor kan hon fortfarande inte få till en vettig fajt. Kanske beror det på att hon har målat in sig ett hörn där alla strider oundvikligen urartar i folk som springer runt, pekar trollstavar på varandra och skriker saker på pseudolatin? Det skiljer sig väl egentligen inte i något väsentligt mot folk som springer runt och pekar pistoler mot varandra … men hos Rowling blir det tråkigt och passionslöst.

Problemets kärna är nog att det bara finns ett fåtal olika besvärjelser som trollkarlarna använder mot varandra om och om igen — besvärjelser som inte skiljer sig nämnvärt från varandra i hur de beskrivs — och Rowling introducerar inte något nytt särskilt ofta.

I The Half-Blood Price dyker två nya trollformler upp (bortsett från skämtsamma saker som ”The Bat-Bogey Curse”): Levicorpus och Sectumsempra. Båda tämligen visuella och dramatiska historier som Harry helt misslyckas att använda när det gäller. Värsta upplägget, ingen utdelning — om man säger så.

En bra action-författare kanske skulle klarat av att skriva bra fajter trots alla begränsingar Rowling satt för sig själv. Joe Abercrombie till exempel. Eller Scott Lynch. Men Rowling faller platt.

Däremot är hon extremt bra på den där svårdefinierade stämningsstegringen som leder fram till action: spänning. Hon är jäkel på att sakta men säkert trissa upp handlingen tills dess att den vibrerar. Som läsare går det inte att värja sig, man fastnar obönhörligen.

Jag tycker det är roligt att se hur pass mycket Rowling utvecklats om författare sedan The Philosopher’s Stone. Första Potter-boken var en förutsägbar må-bra-fantasi av värsta slag. The Half-Blood Prince är något helt annat. Allvarligare, givetvis, och inte fullt så fokuserad på att tillgodose läsarens trygghetsbehov. Status quo är, till skillnad från i de första tre-fyra böckerna, inte återställt på sista sidan.

Nu ska jag ta en Potter-paus tills dess att The Deathly Hallows kommer i pocket. Men jag ser för första gången verkligen fram mot att läsa ”nästa Potter”.

Bögtrollkarlen

dumbledore-is-gay-lolcat

SvD, bland många andra, skriver om att Dumbledore, en central karaktär i Harry Potter-böckerna, är homosexuell. Författaren JK Rowling avslöjade detta vid någon sorts framträdande på Carnegie Hall i New York häromdagen.

Vilket värde har detta avslöjande?

Om man kan läsa sju feta böcker utan att inse att en viktig karaktär är gay … om författaren uttryckligen måste berätta detta … kan man då verkligen säga att karaktärens sexualitet har någon som helst betydelse?

Snackar vi inte nu bara om tron att författare har tolkningsföreträde för sina egna böcker? Det har de inte. Det är vi, varje enskild läsare, som bestämmer vad en bok handlar om.

Om Rowling menar att Dumbledore är gay, men inte efter några tusen sidor text har lyckas förmedla detta till sina läsare, då har hon misslyckats som författare.

Att hon efteråt säger ”Dumbledore är bög” är ungefär lika värdefullt som om George Lucas gick ut och sa ”Ajuste, Han Solo föddes som kvinna”. Det är lite lustigt och ger en inblick i författarens intentioner, men det förändrar inte berättelsen. Jag har i alla fall svårt att se hur vetskapen om Dumbledores sexualitet öppnar för nya tolkningar av Harry Potter-böckerna. (Annat än att allt snack om ”wands” hit och dit blir ännu mer dubbeltydligt.)