I veckan köpte jag ett crowdfundat rollspel som jag själv inte varit med att crowdfunda. Kan ni fatta? The system works!

Spelet i fråga är Järn, ett nytt svenskt fantasyrollspel. Hur många fantasyrollspel tål Sverige, kanske ni undrar? Ja, efter ”Järn” känns det ganska meningslöst att ge ut några fler, för Järn är så jävla bra.

Vi snackar ett BRP-system utan allt mög som normalt tynger ner den typen av regler – en tunn, lättläst och engagerande bok som direkt kickade igång min fantasi. Att läsa Järn är att vilja spela Järn.

Det märks att spelet är skrivet av en av rikets mest rutinerade rollspelförfattare, Krister Sundelin.

Järn utspelar sig i en mytisk järnålder. Rollpersonerna tillhör en klan – en mer eller mindre barbarisk social gemenskap som i princip fungerar som en hybrid av rollperson och spelledarperson. Ni som har spelat Mutant: År noll kan föreställa er en enklare version av Arken.

Spelet har ingen riktig värld, vilket är oerhört skönt. Det finns vissa fastslagna fenomen – till exempel att det någonstans finns ett ständigt expanderade Kungarike (tänk antikens Rom) – men allt annat skapas tillsammans kring spelbordet under kampanjens gång.

När jag läser Järn tänker jag att man kan spela Conan – om han aldrig hade lämnat Cimmeria. Eller Game of thrones Dothraki. Eller de nomadiska alverna i Kerrs Deverry-böcker. Eller en Majak-stam tagen från Richard Morgans A land fit for heroes-trilogi. Eller varför inte bara rulla fram Logen Ninefingers och hans warband?

Andra idéer jag fick när jag läste Järn: Plundrande vikingar. Amerikansk ursprungsbefolkning under ett mytiskt 1500-tal. Ädla vildar som reser till civilisationen för att idka handel – men som sakta dras ner i Kungarikets intriger och dekadens. Politiska maktspel inom klanen – House of cards, men alla är klädda i léine (google it).

Det negativa i Järn är mest typiska rollspelssaker: Viss information är utspridd på olika ställen i boken, vilket gör det svårt att få en snabb översikt. Även detta att tilltalet skiftar – ibland riktar sig texten till SL, ibland till spelaren. I min erfarenhet är det typ alltid SL som läser ett nytt spel och introducerar spelarna. Därför är det märkligt att exempelvis rollspersonskaparkaptiel alltid är riktade till spelaren, när de egentligen borde vara skrivna på ett sätt som gör det lättare för SL att förklara processen för spelare som inte läst texten.

TL;DR: Jag vill spela Järn nu.

Jag har i princip slutat skriva om nya crowdfundingkampanjer för svenska rollspel. Inte bara för att de som dykt varit ointressanta för mig, utan för att det kommer så många att jag inte orkar bry mig ens om dem jag jag bryr mig om. Om ni fattar vad jag menar.

Nu måste jag dock göra ett undantag.

Krister Sundelin håller just nu på att försöka dra ihop stålar till sitt nya fantasyspel Järn, och eftersom han tidigare skrivit Västmark – en av mina all time favs – kan jag inte annat än att *squeeee*.

Visst visst, vem behöver ett till fantasyrollspel? Troligen ingen. Det som ändå får mig att vilja ha det här spelet (så fort nästa lön kommer) är att Krille är ett jäkla äss på att konstruera rollspel. Han har en känsla för regler och språk som i princip är unikt bland svenska rpgkonstruktörer, och hans världar är ofta både grandiost storslagna och smärtsamt jordnära.

Mer info hittar ni här.