De 5 mest tragiskt oanvända rollspelsmiljöerna

Ärligt talat, vem orkar i dessa dagar spela ett gäng omaka äventyrare på jakt efter guld i en stereotyp fantasyvärld? De flesta rollspelskampanjer är så lika att knappt deras spelledare kan skilja dem åt. Varför är det så? Det finns ju så många olika världar och miljöer som knappt används alls, någonsin. Trist.

Här är de fem mest tragiskt underutnyttjade rollspelsvärldarna, ever:

5. Stenåldern

Homo sapiens sprider sig från Afrika ut i Europa, neandertalare och homo erectus är på tillbakagång och cro magnon gör en cameo i världens historia. Vilda förhistoriska djur, oändlig vildmark, konflikter mellan stammar och folkslag, vapen av flinta. Eld! Åska! Saker som ryter i mörkret. Det finns så mycket friktion och spänning här att det inte finns någon hejd. Det går att spela allt från laid back byliv, till mammutjakt, till vildmarksutforskning.

4. Kalevala

Finsk folkesagefantasy helt enkel. Kalevala är som isländska sagor på acid: gudalika varelser strider och älskar, hämnas och besvärjar, reser till dödsriket, sjunger ner stjärnorna och bygger instrument av döda fiskar. Folk har namn som Väinämöinen, Lemminkäinen och Ilmarinen. Tänk er Nobilis fast i ett Finland-som-aldrig-fanns.

3. Internet

Inte något jäkla 80-talscyberspace. Internet som det ser ut här och nu. Jag vet egentligen inte vad jag menar med detta. Kanske spelar man olika sorters virus som försöker ödelägga folks mailkonton? Eller så spelar man någon som spelar WoW. Kanske tar man sig an olika roller via Twitter. Jag vet inte. Men detta är en väldigt outnyttjad kampanjvärld.

2. Internatskolor

En mängd mycket framgångsrika berättelser har utspelat sig på internatskolor: Harry Potter, X-men, David Copperfield, The name of the wind, Döda poeters sällskap och den odödliga Agent Cody Banks 2: Destination London. Internatskolan är på många sätt den ultimata miljön för intriger och rävspel. Inte nog med de konflikter och kotterier som uppstår av sig själva när du stänger in massa (för)pubertala människor i samma byggnad, slänger man in konstiga lärare, elever med hemligheter och föräldrar med mörka agendor … ja då är det bara att välja och vraka blad äventyren.

1. Sjukhus

Det spelar egentligen ingen roll var, när eller vilken typ av sjukhus det rör sig om. Tv-serier som Cityakuten, M.A.S.H., House, Grey’s anatomy och Scrubs visar att vårdmiljöer har nästan oändlig potential för konflikter av de mest skiftande slag. Med lite fantasi kan man få in nästan vilken typ av intrig som helst – från passionerade kärleksdramer och skoningslös maktkamp till humoristiska brottsmysterier och mystiska övernaturligheter. Vill man krydda till miljön lite kan man placera sjukhuset i en krigszon, på ett plantage i amerikanska södern år 1674, på en främmande planet, på en flygplats eller i Minas Tirith under Ringens krig. Det kan inte bli fel.

Bubblare

Harlequin-kärlek, Europaparlamentet, 1950-talets Skåne, backpacker-liv, kungahuset, vandrarhem, Ghana c:a år 1000 eKr.

Ständigt dessa internatskolor!

Just nu läser jag Patrick Rothfuss fantasyroman The name of the wind. Ungefär halvvägs igenom inträffade det jag fruktar mest i ”coming of age”-historier: internatskolan.

Jag är av uppfattningen att har man läst ett internatskolekapitel så har man läst dem alla. Ingredienterna är alltid desamma: den elake översittaren, den orättvisa läraren, den trogne vännen, mentorn, ”busiga” utflykter till en närliggande stad, tonårskärlek, tjockisen som får stryk, penalism …

Ändå envisas författare med att skriva in sina huvudpersoner i internatskolor. Vissa, vanligen talangfulla, författare skriver till och med hela böcker om dem utan att fatta att de bara rapar upp klyschor.

Så ni förstår kanske att det var med en kall känsla i magen som jag upptäckte att Rothfuss skickade sin huvudperson Kvothe till plugget. Och, till råga på allt, att han bara fortsatte att skriva – kapitel efter kapitel.

I min erfarenhet gör sig internatskolor bäst om de hålls kort, max ett par sidor, eller om allt utspelar sig på skolan – som i Harry Potter. En tredjedels bok = katastrof.

Men nu sitter jag här och blir sur på mig själv för att jag skriver blogginlägg istället för att fortsätta läsa om Kvothes äventyr på internatet. Så jag får väl lov att erkänna att Rothfuss lyckas med det omöjliga: han gör skolan rolig.

Besvikelse och frustration

sccover Jag läste nyss Robin Hobbs Shaman’s Crossing, första delen i en ny trilogi med det mycket töntiga namnet The Soldier Son Trilogy. Betyg: USELT!

Tidigare har jag alltid gillat Robin Hobb. Hon har varit spännande och allmänt ”wow”-ig. Skrivit bra historier helt enkelt. Men nu… huga.

Shaman’s Crossing är dödligt långsam bok. Långsam i meningen ”många sidor, väldigt lite händer”. 500 sidor av yada yada yada. Man bryr sig liksom inte. Huvudpersonen är en gnällig, puckad och fullständigt ointressant individ som inte gör en enda sak värd att nämna i hela boken. Samma sak gäller den samling klyschor som utgör bifigurerna. Om man säger så här: Ett gäng av dem dör och man bryr sig inte det minsta. Jag kunde inte ens hålla isär dem.

Men det värsta av allt är handlingen. Gah! Första halvan av boken handlar om hur huvudpersonen (som typ hette något, men jag minns inte) lallar runt hemma på gården och tränas i att vara soldat. Typ 200 sidor seg prolog, för det görs tydligt att ”handlingen” inte kommer att komma igång förrän huvudpersonen flyttar in till soldatakademien i storstaden. Under dessa 200 sidor händer inte ett jota. Inte ens saker som uppenbarligen är menade att vara spännande eller i alla fall fascinerande gör något intryck.

Väl inne i storstaden och akademien fortsätter eländet. Om du någonsin har läst en bok som handlar om en ung man som tas in på en internatskola … ja, då har du läst detta. Nähä, blir de nya eleverna mobbade av de äldre? Nähä, finns det en fet kille alla retar men som är jättesnäll ändå? Nähä, är lärarna elaka och orättvisa? Nähä, busar och bråkar huvudpersonen och hans vänner? Nähä, går nollningen överstyr?

Alla alla alla sterotyper man kan hitta i genren ”internatskola” finns i Shaman’s Crossing. Och vad värre, Hobb verkar gilla att beskriva elevernas dagliga rutiner i detals. Eländet tar aldrig slut!

En sista sak. Boken innehåller en massa konstigt bjäbb om ”manlighet”. Huvudpersonen går hela tiden runt och tänker saker som ”jag är en vuxen man nu och måste bete mig som en sådan”, eller ”åh vad jag längar efter maskulint sällskap”. Det snackas om att folk drar sig undan för att föra ”manliga konversationer”. Vad i hellskotta är det för tjaffs? Hobb har uppenbarligen ingen koll på hur män tänker över huvud taget.

Patetiskt.