Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

hellblazer

  • ”Best of wrnu” fortsätter. Här med ytterligare en av mina löskokta idéer som det aldrig blev något av med.

    street snooze

    Om jag någonsin gjorde ett rollspel skulle det vara ett mytiskt luffarrollspel med (arbets)titeln ”Vi vandrar vidare”. Vägen till Klockrike mixat med Hellblazer (eller kanske bara Mad Hettie) och kanske en smula illasinnad Steampunk.

    Alla karaktärer har sex egenskaper. 3 positiva och 3 destruktiva. De heter:
    Tro – ???
    Hopp – ???
    Kärlek – Hat

    Tro handlar om religiös tro. Gud och allt sånt. Har man hög Tro är man Herrens gunstling, men samtidigt ett attraktivt byte för Järnvägsdjävulen och andra ondingar.

    Hopp är mer allmän livsglädje, positivitet och ”go”. Viljan att vandra ”bara en krök i vägen till” eller ”vi kollar bara vad som finns bakom nästa kulle, sen vilar vi”.

    De är liksom motsatser, fast inte riktigt. Kontraster, mera. Har inte kommit på namn på alla än. Förmodligen kommer man ha något värde i dem som på något sett spelar roll när man rullar tärningar.

    Eller inte. Kanske fungerar Tro/Hopp/Kärlek som typ hitpoints. Eller som en resurspool. Man har t.ex. 7 i Kärlek. Så bränner man två poäng och har bara 5. Så har man blivit en mindre kärleksfull person. Eller så får man mer genom att använda dem. Bränner två, lyckas, får tillbaka 4.

    Men i städerna är det jobbigt. Mina drömmars stad-jobbigt. Där lär både tro och hopp ryka i rasande takt. Typ Glamour/Banality i Changeling.

    Och har man mycket kärlek är man ett prima mål för de kärleksslukande häxorna i vildmarken, kvarlevor från hedniska tider och förbannade av både gamla och nya gudar.

    Om någon av resurspoolerna når noll så är det kört. Då är man en viljelös, känslolös drönare. Får jobba i en fabrik istället för att vandra fritt på landets vägar. Ja. Så kan det gå.

    Och givetvis skall det finnas luffartecken! Magiska luffartecken till och med, för den som är lagd åt det hållet.

    Ursprunglig tråd.

  • Förra året läste jag sju stycken ”Hellblazer”-seriealbum och kan fortfarande inte förstå vad allt holabaloo är om.

    Det enda av albumen som var genuint bra var Jamie Delanos Original Sins. Det gillade jag. Resten är på sin höjd ok. Inte ens Warren Ellis berättelser var särskillt intressanta — och jag dyrkar normalt Ellis.

    Serien sabbas lite av … tja … dels är den inte läskig, vilket måste vara ett minus för en skräckserie. Dels är storysarna ofta helt osammanhängande och leder liksom ingenvart. Delanos ”Bloody Saints” och ”On the Beach” (båda i The Devil You Know) sticker ut i genren WTF. Men även många andra storys känns väldigt slarvigt berättade. Saker händer lite hur som helst, men man får aldrig någon känsla av varför de händer.

    Ett annat minus är äckelfaktorn. Det verkar som om författarna tror att lite snaskiga inälvsbilder och förruttnade tuttar räcker för att hålla storyn flytande. Icke, säger jag. Dessutom finns en övertro på Constantines coolhet. Visst är han en ball karaktär, men ofta känns det som om han blir en karikatyr av sig själv. Han blir bara en smart-ass trenchcoat som röker Silk Cuts, och inget annat. Det finns ingen person bakom som man kan känna för, identifera sig med eller ens tycka illa om.

    Givetvis finns det enskilda storysar som är bra. Original Sins är redan nämnd, men även Ellis ”Telling Tales” (i Setting Sun) funkar. De är faktiskt de enda storys som jag kan säga att jag tycker är riktigt bra.

    Sammanfattningsvis käns det som om ”Hellblazer” är ganska överhypat.

  • Hellblazer?

    Jag har nu läst sju stycken Hellblazer-seriealbum och kan fortfarande inte förstå vad allt holaballoo är om.

    Det enda av albumen som var genuint bra var Jamie Delanos Original Sins. Det gillade jag. Resten är på sin höjd ok. Inte ens Warren Ellis berättelser var särskillt intressanta — och jag dyrkar normalt Ellis.

    Serien sabbas lite av… tja… dels är den inte läskig vilket måste vara ett minus för en skräckserie. Dels är storysarna ofta helt osammanhängande och leder liksom ingenvart. Delanos Bloody Saints och On the Beach (båda i The Devil You Know) sticker ut i genren WTF. Men även många andra storys känns väldigt slarvigt berättade. Saker händer lite hur som helst men man får aldrig någon känsla av VARFÖR det händer.

    Ett annat minus är äckelfaktorn. Det verkar som om författarna tror att lite snaskiga inälvsbilder och förruttnade tuttar räcker för att hålla storyn flytande. Icke, säger jag.

    Dessutom finns en övertro på Constantines coolhet. Visst är han en ball karaktär, men ofta känns det som om han blir en karikatyr av sig själv. Han blir bara en smart-ass trenchcoat som röker Silk Cuts. Det finns liksom ingen person bakom som man kan känna för, identifera sig med eller ens tycka illa om.

    Givetvis finns det enskillda storysar som är bra. Original Sins är redan nämnd, men även Ellis Telling Tales (i Setting Sun) funkar. Och kanske några bitar av Garth Ennis Tainted Love. De är faktiskt de enda storys som jag kan säga är riktigt bra.

    Sammanfattningsvis känns det som att Hellblazer är ganska överhypat.