Etikett: harry potter

Dagens hangup: fusktjocka böcker

Uppenbarligen tycker folk det är viktigt att böckerna de läser är tjocka. Kanske känner de sig mer intelligenta då, eller något. Varför annars skulle förlagen ha så många knep för att förvandla fårordiga alster till mammutliknande kolosser?

Just nu läser jag William Gibsons Spook country, ett prima exempel på ett av de vanligaste ”förtjockningsknepen”: stort radavstånd. I Spook country är radavståndet om inte dubbelt, så i alla fall x1,9. Det går utan problem att trycka en extra rad text mellan raderna. Samma trick syntes i Robert Jordans A crown of swords, och används flitigt i Rowlings böcker om Harry Potter.

Harry Potter-böckerna (i varje fall de inbundna) är dessutom tjocklekspimpade med breda marginaler. Tio millimeter hit eller dit gör stor skillnad när man är uppe i 500–600 sidor. Johns Scalzis The last colony är ännu ett exempel på en bok en omotiverad generösa marginaler. Där snackar vi om c:a en halv centimeter extra åt alla håll.

Det tredje tricket används också i The last colony: ett udda format. Boken är något mindre än vanliga inbundna böcker, vilket innebär mindre sidor och mindre satsyta. Vilket i sin tur medför fler sidor. Andra exempel är Warren Ellis Crooked little vein (som bara är marginellt större än pocketformat) och Neil Gaimans Coraline.

Slutligen har vi papperstricket. Förlaget använder helt enkelt tjockare papper för att ge illusionen av mer omfångsrik bok. Praktexemplet är den gamle bluffen David Eddings Belgarath the Sorcerer där sidorna är tjocka som fnöske.

Givetvis finns det förklaringar till allt ovanstående som inte har med min tjocka-böcker-säljer-bättre-teori. Större radavstånd gör en text mer lättläst, i alla fall till en viss gräns. (Spook country har passerat den gränsen.) Breda marginaler gör boken mindre skräckinjagande för unga läsare. (Varför gör de då så även med vuxenböcker som The last colony?) Udda format får en bok att stå ut i hyllan och således sälja bättre (fast Crooked little vein är så liten att den nästan försvinner). Tjocka papper har bättre kvalitet (dock inte alltid). Och visst kan det vara sant. I sådana fall råkar väl det faktum att boken blir tjockare bara vara en ”oundviklig” bieffekt.

(Det finns faktiskt undantag från allt ovanstående. Pocketutgåvan av Harry Potter and the half-blood prince har ovanligt små marginaler, tätt radavstånd och bibeltunt papper. Där handlar det troligen om att det inte går att trycka pocketböcker som är hur tjocka som helst utan att de rasar isär.)

Harry Potter and the Half-Blood Prince

hpthbp1.jpgJag har sagt det förr, men säger det igen: Rowling är värdelös på att skriva action.

Efter så pass många år och sidor kan hon fortfarande inte få till en vettig fajt. Kanske beror det på att hon har målat in sig ett hörn där alla strider oundvikligen urartar i folk som springer runt, pekar trollstavar på varandra och skriker saker på pseudolatin? Det skiljer sig väl egentligen inte i något väsentligt mot folk som springer runt och pekar pistoler mot varandra … men hos Rowling blir det tråkigt och passionslöst.

Problemets kärna är nog att det bara finns ett fåtal olika besvärjelser som trollkarlarna använder mot varandra om och om igen — besvärjelser som inte skiljer sig nämnvärt från varandra i hur de beskrivs — och Rowling introducerar inte något nytt särskilt ofta.

I The Half-Blood Price dyker två nya trollformler upp (bortsett från skämtsamma saker som ”The Bat-Bogey Curse”): Levicorpus och Sectumsempra. Båda tämligen visuella och dramatiska historier som Harry helt misslyckas att använda när det gäller. Värsta upplägget, ingen utdelning — om man säger så.

En bra action-författare kanske skulle klarat av att skriva bra fajter trots alla begränsingar Rowling satt för sig själv. Joe Abercrombie till exempel. Eller Scott Lynch. Men Rowling faller platt.

Däremot är hon extremt bra på den där svårdefinierade stämningsstegringen som leder fram till action: spänning. Hon är jäkel på att sakta men säkert trissa upp handlingen tills dess att den vibrerar. Som läsare går det inte att värja sig, man fastnar obönhörligen.

Jag tycker det är roligt att se hur pass mycket Rowling utvecklats om författare sedan The Philosopher’s Stone. Första Potter-boken var en förutsägbar må-bra-fantasi av värsta slag. The Half-Blood Prince är något helt annat. Allvarligare, givetvis, och inte fullt så fokuserad på att tillgodose läsarens trygghetsbehov. Status quo är, till skillnad från i de första tre-fyra böckerna, inte återställt på sista sidan.

Nu ska jag ta en Potter-paus tills dess att The Deathly Hallows kommer i pocket. Men jag ser för första gången verkligen fram mot att läsa ”nästa Potter”.

Bögtrollkarlen

dumbledore-is-gay-lolcat

SvD, bland många andra, skriver om att Dumbledore, en central karaktär i Harry Potter-böckerna, är homosexuell. Författaren JK Rowling avslöjade detta vid någon sorts framträdande på Carnegie Hall i New York häromdagen.

Vilket värde har detta avslöjande?

Om man kan läsa sju feta böcker utan att inse att en viktig karaktär är gay … om författaren uttryckligen måste berätta detta … kan man då verkligen säga att karaktärens sexualitet har någon som helst betydelse?

Snackar vi inte nu bara om tron att författare har tolkningsföreträde för sina egna böcker? Det har de inte. Det är vi, varje enskild läsare, som bestämmer vad en bok handlar om.

Om Rowling menar att Dumbledore är gay, men inte efter några tusen sidor text har lyckas förmedla detta till sina läsare, då har hon misslyckats som författare.

Att hon efteråt säger ”Dumbledore är bög” är ungefär lika värdefullt som om George Lucas gick ut och sa ”Ajuste, Han Solo föddes som kvinna”. Det är lite lustigt och ger en inblick i författarens intentioner, men det förändrar inte berättelsen. Jag har i alla fall svårt att se hur vetskapen om Dumbledores sexualitet öppnar för nya tolkningar av Harry Potter-böckerna. (Annat än att allt snack om ”wands” hit och dit blir ännu mer dubbeltydligt.)