Etikett: george rr martin

Vad tyckte jag om A dance with dragons, egentligen?

Som jag redan nämnt har jag varit dålig på att läsa i år. Men ett fåtal böcker har jag faktiskt betat av. En av dem var George RR Martins efterlängtade ”A dance with dragons”. Och hur var den då? Här kommer en rad osorterade tankar och intryck. Håll till godo.

¡¡SPOJLERSH!!

Först och främst blev det lite tjatigt med all logistik. Både Danny- och Jon-kapitlen handar ju nästan uteslutande om hur de ska fixa mat. Tyron gör ingenting annat än att sitta i olika båtar.

Bokens första 600 sidor kändes som transportsträcka. Var en transportsträcka. Det tog så lång tid för handlingen att komma ifatt Crows, och under den tiden kunde inget riktigt monumentalt hända. För isf borde det gett efterverkningar i Crows. Jag tror att det var ett dåligt val av Martin att dela upp handlingen geografiskt. Det måste ha begränsat honom något enormt.

Jag är lite trött på cliffhangers. Speciellt den med Jon känns förbannat frustrerande när man vet att det kan dröja 7 år tills nästa del. Man kan väl gissa att han hoppar in i Ghost, men ändå. Träligt.

En annan trälig grej var det långsamma tempot. Inte så mycket händer, egentligen. Som en jobbarkompis sa: I de första böckerna hakade kapitlen i varandra och drev handlingen framåt hela tiden. Nu finns det hela perspektiv som känns nästan poänglösa. Briennes quest i ”Feast for Crows” är ju en helt separat grej som än så länge inte har påverkat någonting annat. Och lökriddaren i ADWD, vad var poängen med alla hans kapitel?

Trots det så fanns met många coola grejer i boken. Den treögda kråkan verkar jävligt creepy, The mountain som zombie kan bli hur fläskigt som helst, och jag gillar att det finns (eller har funnits) ett warg-community. Jag gillar också att Melisandre inte är en bluff, eller ond, utan bara en föståsigpåare och viktigpetter som inte kan inse att hon tolkar sina eldar fel. Egocentrisk, fanatisk och enkelspårig.

Gillade också att Danni inte har kontroll över sina drakar. Det var lite oväntat. Eller fick hon det på slutet? Förstod inte exakt vad det var som hände där.

Jag är lite besviken på att Bran fick så liten plats. Två kapitel? Tre? Antar att det inte händer så mycket i den där grottan. Undrar om det blir några konsekvenser av att han mindrapear Hodor.

En annan besvikelse: Arya. Där hände verkligen ingenting. Hon är kvar på samma ställe, gör samma saker. Okej hon har visst blivit en katt-warg och kan ändra sitt utseende, men hon är kvar på samma ställe i berättelsen som för 6 år sedan.

Ett plus: Det var i alla fall inga uppenbara ”out of character”-ögonblick i den här boken. Jag menar, som när Catelyn i  (tror jag) ”A clash of kings” helt utan vettig anledning och mot allt tidigare etablerat, släppte Jaime ur fångenskap och skickade iväg honom med Brienne. Det är nog en av de mest random och konstlade vändningarna i hela serien.

Skräcken: Jag är lite rädd att Martin har råkat ut för Robert Jordan-syndromet. Dvs att han började skriva en berättelse om storslagna händelser skildrade ur en liten grupp människors perspektiv. Eller, annorlunda uttryckt, en berättelse om en liten grupp människor som blir inblandade i storslagna händelser. Sakta men säkert börjar han sen glida över till att inte bara berätta om dessa människor, utan om de storslagna händelserna i sig. Hur hela jäkla världen reagerar på dem. Hur ska man annars förklara Dorne-kaptilen, Lökriddar-kapitlen, Conningham-kaptilen och många andra random POVs? Till och med Reek. Det inträffar, som Martin ser det, viktiga saker i delar av världen där ingen av huvud-POVsen finns – alltså måste han hitta på nya karaktärer som är i närheten. Alltså sväller böckerna, och alltså blir det mindre utrymme för de karaktärer man verkligen bryr sig om, mindre utrymme för att driva storyn framåt. Samma sak som hände Jordan, och som fick Wheel of Time att förvandlas till en segflytande sörja bihandlingar.

Några tankar om Jon: Jon var ju en värdlös ledare – eller i alla fall en värdelös politiker, vilket ofta är samma sak. Han för en linje som gör honom extremt impopulär hos sina Bröder, han påpekar ofta hur han inte riktigt litar på sina närmsta män, han blir varnad om dolkar i natten av Melisandre … men ändå fortsätter han buffla på som om han var hela världens konung. Det är liksom som att han tror att han kan göra vad som helst, hur länge som helst, och att hans Bröder inte kommer att agera mot honom, trots att de tydligt visar sitt missnöje med honom. Kanske är han bara naiv. Hur gammal är Jon vi det här laget? 16-17 år? Han kanske tror att titeln Lord Commander skyddar honom mot allt, att eftersom att han själv aldrig skulle göra uppror mot en rättmätig ledare så skulle ingen annan göra det heller. Naivt. Vaffan, till och med Ghost varnar ju honom! (Det här med att han stänger in och ignorerar sin varg, som har räddat hans liv och varnat honom för fara så många gånger, är bara konstigt och borderline-out of character. Skicka bort vildsvins-wargen någon annan stans om han provocerar din vovve så mycket!)

Och apropå ledarskapet i böckerna i allmänhet:

  • Robert ärvde många av sina rådgivare av The Mad King. Varys, Maester Pycelle, Barristan. Sen tillkom Littlefinger, Stanis, Renly och Jon Aryn. Alla dessa (utom Renly kanske?) var extremt kompetenta på olika sätt, och alla hade ett intresse av att hålla riket stabilt (Varys var ju tvungen att vänta på att ungarna bortom havet skulle växa upp etc). Därav lång fred. Dessutom känns det som om Varys och Littlefinger neutraliserade varandra rätt ofta.
  • Kung Stanis verkar inte vara den typ av person drar till sig kreativa, fritänkade allierade. Hans rådgivare tycks bestå av auktoritetsdyrkande ja-sägare. Inte så konstigt med tanke på vilken person Stanis är. Han dödar folk som säger emot. Däremot hade han vettet att inse att han behöver en nejsägare också, därav Lökriddaren. Tyvärr skickar han ju iväg Davos hela tiden, så han får aldrig de ”nej” han så desperat behöver.
  • Jon gör likadant. Skickar iväg de han behöver som mest. Och blir sen förvånad att de rivaler som finns kvar inte håller med honom. Dessa rivaler beter sig själva som idioter när de inte fattar att det är bra idé att avlägsna The Others rekryteringsbas: vildlingarna. Men jag tror att det har att göra med att de hatar Jon – ibland kan en bra idé kännas extremt dålig när den kommer från fel mun.
  • Tywin omger sig uteslutande med kompetenta personer han själv valt, företrädesvis släktingar. Han har dessutom så mycket pengar att han kan hålla folk lojala hur långt som helst. Så han har det rätt förspänt.
  • Daenerys, som den rebell och befriare och profet hon är, attraherar en hel del fria radikaler. Smarta, dugliga, ambitiösa – och ofta förvånansvärt lojala. Dany har dock problemet att hon aldrig fucking lyssnar på de vettiga råd hon får! Det är det stora problemet med hela hennes karaktär i ADWD.

Om Daenerys: Martin har skapat en intressant konflikt i henne i ADWD. Hon vill åka till Westeros och erövra. Hon får hela tiden höra att det är hennes öde, och hon är lite besatt av tanken. Men samtidigt kan hon inte överge Meereen, eftersom att hon inte är den typ av person som gör sådant. Det blir en intressant krasch mellan hennes samvete och hennes drömmar, och jag kan tänka mig att det var detta som var den meereenesiska knuten Martin tampades med. För om Martin ska vara trogen den karaktär han byggt upp under så många års tid, så stannar Danny i Meereen. Men då går luften ut den stora storyn, som han också byggt upp under många år. Så hur få Danny att fortsätta sin Quest utan att få henne att bete sig orealistiskt out of character? Lyckades han? Jag vet inte. Jag har fortfarande inte helt klart för mig vad fan som hände i hennes sista kapitel.

Saker jag undrar: 

  • Är Stannis verkligen död? Känns som ett osmart drag av Bolton.
  • Vad fan tror Varis att han sysslar med? Söndra och erövra, visst, men snart finns ju inget kvar för Danny att erövra. Bara grus och svält.
  • Vad håller Jaime och Brienne på med egentligen? Vem är det Brienne har hittat? Inte fan är det Arya iaf.

En annan sak: Vad tyckte ni om att det plötsligt finns en till Targaryen som ränner runt? Det förklaras förvisso väldigt bra varför man aldrig hört talats om honom tidigare, men jag får ändå lite jump the shark-känsla.

A song ice and fire – ordagrant

George RR Martins A song of ice and fire är förbannat bra, men ibland känns det som om han använder samma uttryck om och om igen. Jag gjorde ett litet stickprovstest på en del ord jag hakat upp mig på.

”Fuck”

När bloggen mightygodking.com döpte om A game of thrones till ”Knights who say fuck” så var det ganska nära målet. Folk svär som bortsbindare i Martins böcker. Men hur många gånger skrivs ordet ”fuck” egentligen?

”A man grown”

När pojkar blir vuxna, så blir de ”a man grown” enligt GRRM. Det kan användas så här, till exempel:

”Robert is only a sick little boy, she thought, Lord Nestor is a man grown, stern and suspicious.” (A feast for crows)

Detta är ett uttryck som jag alltid irriterat mig på. Därför förvånade det mig att det inte förekom fler gånger än så här:

”To be sure”

Alla säger ”to be sure”, hela tiden. Det verkar vara den westerosiska versionen av ”förvisso”  och används bland annat så här:

“This morning the Wisdom Munciter told me that we had seven thousand eight hundred and forty. That count includes four thousand jars from King Aerys’s day, to be sure.” (A clash of kings)

“That would boil them, to be sure. Oh, to be sure. Now, what do you want to say?” (A game of thrones)

“All for the greater glory of our Drowned God, to be sure.” (A feast for crows)

Hur ofta säger folk ”to be sure”? Läs och begrunda:

Karaktärerna var tydligen väldigt ”förvissade” i A storm of swords.

Könsorganen

Sex och svordomar är en viktig ingrediens i A song of ice and fire. Hur står det då till med de olika könsorganen?

Kukar framför fittor är Martins melodi.

Prostituerade

Kvinnosynen i Westeros är inte alltid på topp. Männen har en tendens att kalla kvinnor för både det ena och det andra. ”Wench” är kanske det vanligaste tillmälet (eller i alla fall det jag uppmärksammande oftast).

Martins kanske mest intressanta karaktär, det politiska geniet Tyrion, har dessutom en vana att besöka prostituerade. Han och typ alla andra män i serien. Därför tycks böckerna krylla av ”whores”.

Skåda:

När det gäller svordomar tycks Martin i allmänhet ha blivit grövre i senare böcker. Kanske hölls han tillbaka av redaktören i början? Vem vet.

Taggmoln!

Ett annat sätt att läsa böcker är att göra taggmoln av dem. (Tack TagCrowd.) De oftast förekommande orden blir då väldigt tydliga att identifiera. Kolla själva.

A game of thrones

A clash of kings

A storm of swords

A feast for crows

Böckerna ser ut att handla om män – adelsmän, riddare och kungar – som tittar mycket på sina fäder. Först i bok nummer fyra gör damerna entré på riktigt.

En liten fix Westeros

Jag köpte krigarnovellantologin Warriors av en enda anledning: George RR Martins nya Dunk & Egg-novell The mystery knight. I väntan på A dance with dragons tar en Westeros-knarkare som jag alla chanser till en tripp.

Berättelserna om Dunk och Egg är en sorts försättning (svenska för prequel – funkar det?) på A song of ice and fire och utspelar sig cirka 90 år innan första boken. Dunk är en kringstrykande riddare, fattig men ädel, och Egg är hans blåblodiga väpnare. Wikipedia it, wettja.

Grejen med de här novellerna är att de på något sätt känns mer lättsamma och humoristiska än Ice and fire-böckerna, trots att de egentligen är fyllda till brädden av tragedier, död och trasiga människoöden. Världen som Dunk och Egg färdas igenom är ingen lekpark direkt.

Okej, The mystery knight då? Jag får gåshud bara jag tänker på den. Novellen är troligen inte det bästa Martin någonsin skrivit – på samma sätts om det här knappast är det bästa blogginlägg jag knappat ihop – men herrejävlar vad jag gillar den. Huvudpersonerna hamnar återigen på ett tornerspel, där mycket mer pågår än vad man först kan tro, och …

Ja, jag är Westeros-junkie (jag kan sluta när jag vill), men det är helt klart värt att köpa en stor fet antologi  för 240 kronor bara för att läsa The mystery knight.

Lite fler tankar om A feast for crows

Nu har jag äntligen, efter tre månaders sporadiskt lyssnande, tagit mig igenom hela A feast for crows av George RR Martin. Fantastisk bok. Kanske något mer ojämn än tidigare delar, men fruktansvärt bra likaså.

Som jag tidigare nämnt så är den största behållningen med A feast for crows kapitlen om Jamie och Cersei. De är helt enkelt enastående, och det sista Jamie-kaptilet är … kanske det bästa ögonblicket hittills i hela serien.

En del andra berättelser känns mer som upplägg inför nästa bok, och då tänker jag främst på dem som avslutas med att en eller annan person drar österut för att leta efter Daenerys.

Brienne är helt klart en ny favorit i Martins stall av karaktärer. Det är svårt att inte gilla denna osjälvsäkra, komplexplågade och fullständigt kick-ass kvinna.

Aryas äventyr på Braavos gjorde mig lite besviken. I de tidigare böckerna har Aryas kapitel varit mina absoluta favoriter (vid sidan av Tyrion), men nu … jag vet inte. Det var lite för mycket mellanspel över det hela.

Martin gillar verkligen kläder, heraldik, mat, svordomar, horor och folk som avslutar påståenden med ”to be sure”.

Ljudboken var inläst av John Lee, som gjorde ett strålande jobb. Han har en liten bit kvar till Roy Dotrices (som läste in de tre första böckerna) nivå. Roy Dotrice är helt övernaturligt bra, med en röst som kan förvandla sig till vad och vem som helst.

Oh well. Nu hoppas jag bara att A dance with dragons verkligen släpps i september. Gärna september i år.

Allting flyter hos George RR Martin

feastaudio
Uppläst av John Lee.

För tillfället läser jag om A feast for crows av George RR Martin. Okej, det är en ljudbok så det är väl mer lyssna än läsa denna gång, men ändå. Nästa del sägs ju släppas i september, så jag kände att det var dags att färska upp minnet.

Man lägger märke till en hel del nya saker andra gången man tar sig igenom en bok — och kanske ännu mer så om man använder ett annat sinne för att uppleva den. En del saker är bagateller, så som att Martin använder vissa uttryck om och om igen. Till exempel ”a man grown” (som i ”he was not yet a man grown”) eller ”grow some teats” (som i ”children should be hung on the wall until the girls grow some teats”). Martins fäbless för heraldik, mat, horor och svordomar gör sig också påmind. Tack och lov är jag inte en av dem som stör mig på sånt.

Det som slår mig mest med A feast for crows är dock förändringarna och förvandlingarna. Allting i boken — kanske mer så än i föregångarna — är i  förvandling. För det första har vi de stora, episka förändringarna: vinterns intåg, krigen, kungarna, magins och drakarnas återkomst till världen. Hela samhället, maktstrukturen och till och med verkligheten i sig är på väg att förändras.

Men förvandlingstemat återkommer på många andra plan i bokserien. Den äldre generationen av hjältar, furstar och ikoner är på väg att försvinna, och de yngre måste kliva fram och, på något sätt, fylla deras skor. Personer som definierat en hel era dör och försvinner — Eddard Stark och Tywin Lannister är två exempel, men redan i första boken etableras en känsla av vemod över de giganter som lämnat världen, och hur mycket som gått förlorat med dem. Rhaegar Targaryen, Arthur Dane, Jon Arryn med flera. (Alla män. Martins värld är så patriarkal att det sjunger om det.) Denna känsla är starkare än någonsin i A feast for crows, där både Cersei och Jamie försöker fylla tomrummet efter sin far, och där den uråldriga och visa Maester Aemon går hädan och lämnar efter sig unga Sam Tarley.

De riktiga förvandlingarna sker dock på karaktärsnivå. Den stora behållningen med A feast for crows är Cerseis destruktiva spiral ner i paranoia, alkoholism och känslomässig och social isolering, samt Jamies allt mer uppenbara självförakt och längtan efter att bli ihågkommen som någonting annat än den falska usling som bröt en helig ed och dödade sin kung. Här är den pågående förvandlingen så stark och genomgående att det får nästan allt annat i boken att blekna i jämförelse.

Sen har vi Arya som byter namn om och om igen, och vars personlighet och identitet ständigt är flytande och i rörelse. Hon förkroppsligar förvandlingstemat även i den meningen att hon är ett barn och håller på att växa upp. Hon förvandlas fysisk, psykiskt och socialt. Hon förvandlas så mycket att hennes identitet bitvis luckras upp.

Vidare har vi alla de fysiska förändringar som sker i böckerna: händer huggs av, folk blir lama, tänder slås ut, näsor kapas, ögon blir blinda. Få är de karaktärer som får ha sina kroppar hela och intakta.

En sak till, innan jag glömmer bort det, som förvisso inte är så mycket i fokus i A feast for crows men däremot i tidigare böcker, är Thoros of Myr — prästen som kan väcka de döda till liv. Detta om något slår fast att ingenting är oföränderligt, inte ens döden.

Vad Martin vill åstadkomma med alla dessa förvandlingar vet jag inte. Jag är ledsen om jag lurat er att tro att det skulle komma någon stor uppenbarelse i slutet av detta inlägg. Det enkla svaret är att de borgar för spännande och dramatisk läsning, men om han vill säga något mer och djupare är svårt att avgöra när berättelsen ännu inte är avslutad.

Två snabba

519osdihpol_ss500_Daredevil vol 1 av Frank Miller

Jag har aldrig varit särskillt förtjust i Daredevil. I min ögon har han alltid varit en budget-Spindelman. Men när jag läser den här samlingen av gamla Våghalsar från 70-talet — början av Millers tid som seriens författare och tecknare — så finns det ändå en hel del att uppskatta. Jag tycker speciellt att persongalleriet kring Daredevil är avsevärt mer intressant än motsvarande för den där spindelmannen. Bullseye, Black Widow, Electra, Kingpin m.fl. är riktigt sköna, traumatiserade, lirare. Green Goblin och Dr Octopus är möjligt mer visuella fiender, och funkar kanske bättre i en serieruta, men de är ändå lite grå i jämnförelse.

Daredevil själv är dock fortfarande en riktig tråkmåns. Radarsyn? Hur tråkigt är inte det på en skala?

The sword sword av George RR Martin, Ben Avery och Mike S Miller.

Det här är serieversionen av novellen med samma namn; fortsättningen på berättelsen om fattigriddaren Dunk och hans väpnare Egg som började i The hedge knight. Egentligen bara intressant om man har läst Marins A song of ice and fire-böcker, då referenserna är många och täta.

Serien är tämligen snyggt tecknad, men är alldeles för textig. Att bara planka Martins dialog och knuffa in den i pratbubblor funkar inte riktigt, i alla fall inte på det sätt som Avery och Miller har gjort. De är kanske lite för trogna  källmaterialet.

Jag skulle bara rekommendera The sworn sword till den som redan är biten av Martin — berättelsen är inte bra nog att stå helt på egna ben.

FYI

Om ni undrar varför det varit så få inlägg om böcker här på sistone, så beror det på att jag är mitt inne i Amos Oz En berättelse om kärlek och mörker samt ljudbokversionen av GRR Martins A feast for crows.

Båda dessa tar lite tid att ta sig igenom.

Saker som oroar mig

  • Att George RR Martin ska dö innan han hinner skriva klart sina A song of ice and fire-böcker. Seriöst, har ni sett hur han ser ut?
  • Att man automatiskt blir ”emo” bara för att man tycker Welcome to the black parade är en bra låt.
  • Att jag kommer att börja glömma bort vilka böcker jag läst eller inte läst.
  • Att isbjörnarna ska dö ut. Då kommer jag aldrig att hinna träna upp en som riddjur. Som Lyra.
  • Att tv-serien True Blood helt plötsligt ska börja suga.
  • Att tv-serien True Blood helt plötsligt ska sluta suga.

Nu har jag att göra det närmsta halvåret

Nu har det hänt något konstigt. Jag har köpt en talbok. En talbok av en bok jag redan har läst, till råga på allt.

Det gäller George RR Martins A feast for crows. Jag har på något märkligt sätt skaffat mig en vana att lyssna på Martins böcker när det börjar bli dags för nästa del att släppas. Som en påminnelse om vad som hänt i hans sjukt omfattningsrika fantasyvärld, liksom. Nu vet jag i och för sig inte om det ”börjar bli dags” för A dance with dragons, men det är bäst att ta det säkra för det osäkra.

Att lyssna på en ljudbok är minst sagt ett projekt. Det tar väldigt väldigt lång tid, speciellt när boken i fråga är över 1000 sidor. Om jag börjar lyssna i dag så är jag, kanske, klar till den 6 april 2009. När jag lyssnade på de tre första böcker så tog det mig säkert ett drygt år — ett år då jag dessutom reste väldigt mycket och hade en hel del dötid på diverse tåg och flygplan. Hur och när jag ska lyssna på A feast for crows är jag inte riktigt på det klara med än.

En sak är säkert: Jag ska lyssna på den i min Nokia N95 8GB, och jag kommer förmodligen testa Nokia Audiobooks. Skulle det visa sig suga får jag väl plocka fram min gamla svartvita iPod.

Men, åter till det väsentliga: Att köpa en bok två gånger känns … inte helt friskt. Ljud eller ej. Så jag kan bara dra slutsatsen att jag är så indoktrinerad att jag, förmodligen, skulle köpa microfiche-utgåvan av A feast for crows.

Tragiskt. Men det är väl mitt lilla sätt att få den kraschade globala ekonomin på fötter igen.