Guldåren

Förresten, efter att ha läst ”Äventyrsspel” och ”Finna dolda ting” är det uppenbart för mig att den svenska rollspelsboomen på 80-talet i princip uppstod av en slump. Visst, rollspelen låg helt rätt i tiden, men så var det över hela västvärlden, och i de flesta länder blev boomen inte  stor. Det avgörande tycks ha varit att en person råkade känna en annan person, och att den personen hade kontakter hos en leksaksdistributör.

Finna dolda ting

Imgur
“Finna dola ting” är en fascinerande anekdotisk histieskrivning av svensk rollspelshobby. En “The oral history of…”. Författarna har intervjuat en lång rad människor som var aktiva under hobbyns intåg i Sverige, samt grävt en del i tidningsarkiven.

Det är intressant och till stor del mysig läsning. Sidorna innehåller få överraskningar – det mesta som skrivs känner man redan till om man är intresserad av rollspelshistoria. Och det är man ju.

Bokens stora förtjänst är att den fördjupar och samlar ihop alla dessa anekdoter och minnen på ett och samma ställe. Tidigare krävdes ett aningen besatt intresse för att få en helhetsbild, då allt har varit utspritt i en oöverskådlig mängd forumtrådar, kommentarsfält och fanzinartiklar.

Samtidigt känner jag att vissa saker saknas. Jag blir till exempel orimligt nyfiken på vem John Maniatopoulos var, den kedjerökande originalägaren av Tradition som tycks ha haft – åtminstone indirekt – ett stort inflytande på dåtidens gryende rollspelsrörelse.

Jag önskar också att författarna oftare höjt blicken från de personliga berättelserna. Stora sammhällsförändringar skymtar i den nostalgiska dimman, men i och med att allt berättas som personliga minnen undrar jag om tyngden alla gånger läggs på rätt ställe. Var det verkligen SÅ eländigt att växa upp 70- och 80-talen, till exempel?

Detta är dock bara småsaker. “Finna dolda ting” är bok alla rollspelare måste äga.