Etikett: filmer

Det här med 3D

Jag var nyss och såg Avatar på bio i all dess tredimensionella prakt. En jäkligt bra rulle faktiskt, men det här med 3D … Vad är poängen, ärligt talat?

Avatar är den andra 3D-filmen jag ser på ganska kort tid (den första var Upp) och det som slagit mig mest är hur lite 3D-effekterna egentligen tillför filmupplevelsen.

I början, innan ögonen vant sig, så är effekterna mest irriterande, och när de väl har vant sig så, ja, då är man ju van. Under större delen av Avatar tänkte jag inte ens på 3D:n, det var som om min hjärna kategoriserat dem som onödigt bakgrundsbrus och sållat bort dem helt.

Men det kanske bara är jag som är ovanligt oimpad av 3D.

VA? Är Aragorn en KUNG? Fan, nu har du sabbat hela boken för mig!

Den här kommentaren av D-Man tar upp en intressant fråga: När slutar fakta att vara spoilrar? Hur lång tid måste gå innan man kan anta att alla som är intresserade av slutet på exempelvis Rymdimperiet slår tillbaka (1980) redan har sett filmen? Eller för att översätta till nördspråk: Är det en spoiler att avslöja slutbossen i Undergångens arvtagare (i Hindenburg min älskade från 2006)? Är det en spoiler att avslöja slutet på Grå döden (i Bris brygga från 1986)?

När slutar ”Fan nu har du sabbat hela storyn!”-reaktioner på sådan information att vara legitim? Kan det fortfarande, i något sammanhang, vara spoilervarning på att Darth Vader är Lukes pappa eller invånarna i Mos Mosel är växtzombies?

Delvis beror det väl på publiken. Om jag vet att jag pratar med någon som aldrig sett Star Wars så är jag ju bara elak om jag avslöjar ovanstående twist. Men om jag, som på denna blogg, vänder mig till folk som är hyggligt populär- och nördkulturellt belevrade, är det då fel att anta att de som är intresserade av exempelvis Undergångens arvtagare redan har läst eller spelat äventyret?