Mitt största problem med serien Fables är just nu följade: Efter att The Adversary besegrades för 4 år sedan (i publikationstid) så har berättelsen segat sig fram. Hela storylinen med Mr Dark – som i min mening var helt fel väg att ta Fables – har tagit sån evinnerlig tid att komma till slut att jag förlorat hoppet på serien. I vissa album har det nästan bokstavligt talat inte hänt någonting.
Med Inherit the wind, den 17:e volymen i serien, kan man börja ana ljuset i slutet av tunneln. För första gången sedan 2009 blir jag nyfiken på vad som komma skall. Tyvärr ägnar sig Willingham fortfarande alldeles för mycket åt parallella sidohandlingar som får allt att kännas fragmenterat och upphackat, men nu är det i alla fall ganska intressanta sidohandlingar.
Det ska bli spännande att se åt vilket håll serien sticker iväg nu. Jag hoppas innerligt att det dyker upp ännu en ”big bad”, utan att något helt nytt händer. Det är i mina ögon den enda chansen den här serien har, om den ska fortsätta att vara värd att läsa.
(Ska jag vara uppriktig tror jag eventuellt att Fables slutade vara värd att läsa för ett par år sedan.)
Jag gillar Vera Nazarian. Hon skriver bra böcker. Men novellsamlingen Salt of the air gillar jag inte. Det beror inte på Nazarian, eller på novellernas kvalitet, utan på det faktum att jag inte gillar att läsa novellsamlingar. Detta faktum är väl dokumenterat. Ändå köpte jag denna bok. Det är märkligt, det här med min aversion mot novellsamlingar. Jag tycks ha en mental spärr som hindrar mig från att uppskatta fler än två noveller per år. Undrar varför.
Bill Willingham, Fables: The great Fables crossover
Har Bill tappat det? Jag brukade älska Fables och varje nytt album var som en födelsedagsfest. Nu: Inte lika mycket. Nerven försvann när fablerna lyckades störta The Adversary och återta hemländerna, och en ny ännu ondare och mäktigare figur dök upp. Det är lite som om Sagan om ringen inte slutat med att Sauron störtades, utan fortsatte med att en helt okänd, aldrig tidigare nämnd varelse attackerade Gondor.
I detta album, nummer 13 (!) i ordningen, smälter handlingen från Jack of Fables-böckerna ihop mot Fables, med ett ganska dåligt resultat. Jack är en rolig serie som helt saknar spärrar för vad som kan hända. Allt är galet och tokigt och flummigt. Fables har alltid varit en ganska allvarlig historia, inte utan humor, men med en svärta som gav serien ett annat djup. Effekten när dessa två stilar slås ihop är inte bra. Jag vill inte se Fables fetaste bad-ass förvandlas till en rosa elefant. Jag vill inte det. Det sabbar helt den känsla och stämning som byggts upp i de föregående 12 albumen. Värdo!
John Scalzi, The god engines
Det här var en bra jäkla bok! Science fantasy (om det nu finns något som heter så) med en stil som påminner en hel del om Fading suns eller till och med Mutant chronicles.
I The god engines används fängslade gudar som motor för färd mellan stjärnorna. Ett militaristiskt prästerskap styr mänskligheten med järnhand, ledda av Den enda guden.
En riktigt bra – och kort – bok som inte bör missas. Scalzi är en bra författare, och här briljerar han.
Scarlett Thomas, The end of Mr Y
I början tyckte jag att den här boken påminde väldigt mycket om Carlos Ruiz Safóns Vindens skugga. Lite senare var jag beredd att likna den med Three days to never av Tim Powers. I slutändan var jag dock tvungen att konstatera att The end of Mr Y bara liknande dessa böcker till ytan, men egentligen var något helt annat.
Tyvärr har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig om hur bra jag tyckte boken var. Första halvan gillade jag jättemycket, men efter det förvandlades boken till någon sorts på-flykt-från-män-i-svart-historia, vilket var en besvikelse. ”Läsvärd” är nog ändå ordet jag letar efter här.
Mark Millar, Kick-ass
Jag skulle bli så glad om det kom en svensk översättning av den här serien som hette ”Sparka rumpa”. I väntan på den glädjen så duger Kick-ass även på originalspråk.
Den är en extremt våldsam berättelse som man läser för just gladvåldet och de snygga teckningarna, inte för så mycket annat. Om det finns något djup i serien så är i alla fall jag för seg för att upptäcka det.
Tomas H, Version noll
Ett rollspel. Nya regler till det nu avlivade efter katastrofen-spelet Mutant. Det är så här jag vill ha mina rollspel: Tunna, välskrivna böcker utan en massa bjäbb. Rakt på sak, genomtänkt och utan pinsamma försök att hitta på nya ord för bekanta begrepp.
Av Bill Willingham. En roman i samma värld som hand Fables-serie. Helt ok bok med ett nytt grepp på den gamla Råttfångar-sagan. Inte så bra att man går ner i brygga, men en perfekt bok att läsa på en flygplats. Man märker iofs att Bill inte är så van att beskriva hur folk ser ut, för han använder den tråkiga tekniken att i tur och ordning beskriva t.ex. hur alla är klädda i ett rum. Sådär skoj. Men en läsvärd bok ändå! Om man gillar Fables.
Läst Gentlemen of the road
Av Michael Chabon. Judiska legosoldater i 900-talets … öststat av något slag. Micke har ett jäkligt skönt språk som jag bara älskar, men som kräver en hel del koncentration. Inte en bok lämpad för tunnelbanan. Bonuspoäng för att hans arbetstitel för boken var ”Jews with swords”!
Satt mig in i Matiné
Ett rollspel, och en vidareutveckling/reimagining av Drakar och demoners regelsystem. Ganska tradig bok att läsa faktiskt; den gav mig inte den minsta inspiration till att spela. Lite för överpedagogisk för min smak. Och att göra en gubbe känns mest som att sitta och göra räkneövningar. Och så mycket text! Och så lite illustrationer! Jag har sällan problem med just detta i indie-spel, men för Matinés del … det är något med layouten som verkligen inte tilltalar mig.
Lirat D&D
Spelar just nu en level 4 Monk i en bisarr indian/onda-alver-i-flygande-torn/rebell-kampanj som lovar mycket gott för framtiden.
Läst Jack of Fables vol 6
Bill Willinghams Fables-spinoff. Möjligen den sista delen i serien, idunnu. Som vanligt extremt underhållande och skönt lättsamt utan så mycket motstånd för de små grå. Han har många galna idéer, den där Bill, och i Jack of Fables känns det lite som att han bara släppt alla hämningar.
Som var en helt ok film, men nästan en lite för mycket Guy Richie.
Läst Saturn’s children
Av Charles Stross, så klart. Sjukt bra bok en sexrobot i en framtid där alla människor dött ut. Så fullsmockad med galna/geniala idéer och uppslag att jag bara häpnade. Riktigt bra sci-fi som man blir en bättre människa av att läsa. Ja, typ i alla fall.
Lirat Batman: Arkham asylum
På min Xbox. Ett batmanspel som faktiskt kan vara ett av de bästa liren i år. Otroligt snyggt och stämningsfullt och roligt att spela. Men främst: Utvecklarna har fattat det där med att Batman själv egentligen är en större psykopat än skurkarna han bekämpar.
Varit i Israel
Det var åskstorm fyra dagar i sträck.
Börjat spela lite Dragon Age: Origins
Bra början! Även detta till Xbox 360. Fjantasy done right, känns det som. Givetvis ska jag spela en ond magiker.
Det senaste Fables-albumet The dark ages är det svagaste på väldigt länge. Jag har tidigare anklagat Bill Willingham för sina Jordaneska tendenser – alltså att han drar ut på handlingstrådarna i all oändlighet – och här fortsätter han med det. Fast kanske inte. En jäkla massa grejer händer, men på något sätt känns det ointressant ändå.
Ett annat problem Willingham har är att han är fullkomligt värdelös på att skildra att tid passerar. Det kan vara sekunder mellan två olika scener, eller månader, men man har ingen aning. Hur lång tid har egentligen gått sedan nr 1? Troligen flera år, med tanke på att Snövits bebisar har blivit barn i typ 7-års åldern … men jag vet inte när dessa år passerade.
Sånt kan jag störa mig på.
The dark ages lovar i alla fall en intressant fortsättning på serien om bara Bill lär sig skriva lite tajtare.
Jag har under en tid försökt skriva ett essäliknande inlägg om Bill Willinghams Fables-serie och kriget i Gaza. Det har gått sådär. Upprinnelsen är en episod i Wolves där Bigsby Wolf spränger sönder Fiendens magiska skog. Bigsby förklarar att, liksom det jordiska landet Israel, så kommer Fabletowns invånare att retaliera hundrafalt mot alla aggressioner. I War and pieces återvänder de fördrivna fablerna till hemlandet för att bedriva krig mot Fienden och återerövra vad de anser är deras.
För er som inte läst Fables (fy!) så handlar serien om ett gäng sagofabler (typ Snövit, Pinocchio mfl) som blivit fördrivna från sin magiska hemvärld (”Homelands”) till vår värld, där de i lönndom har slagit sig ner i ett kvarter (”Fabletown”) i New York City. Den stora fienden (”The empire” med ”The adversary” i spetsen) styr nu hemlandet med järnhand. Jag vet att upplägget låter förbannat töntigt, men Fables är riktigt riktigt bra. Tro mig.
Nåväl, att fablerna själva identifierar sig med Israel är tämligen uppenbart efter Bigsbys monolog. De ser sig som en liten heterogen stat omringad av fiender. De är alltid på sin vakt mot invasionsförsök, spioner och sabotage. De vet att de inte kan förvänta sig särskilt mycket hjälp av omvärlden. Den stora skillnaden är att de i denna stund lever i exil, fördrivna från sina förfäders land. För israelerna är det snarare tvärt om.
På det viset så är Willighams (eller min) Israel-analog inte helt lyckad, även om den skänker lite mer förståelse i hur sagofigurerna ser på sig själva och uppfattar sin vardag.
”Fables vol 11: War and pieces”, sid 127.
När fablerna rustar till strid och återinvaderar hemlandet blir det som en idealiserad version av den offensiv Israel bedrivit i Gaza den sista tiden. Fablerna har tröttnat på att ständigt leva i rädsla, och beslutar sig för att slå tillbaka rejält. De gör attacker med kirurgisk precision mot strategiska militära mål, och så vitt man kan se får inga civila så mycket som ett skrubbsår. Detta ger lite av en fadd smak i munnen när man vet hur verkligheten ser ut.
Hela liknelsen, och därmed hela min planerade essä, faller dock på att fablerna återerövrar ett land som de betraktar som deras. På så vis kan man dra likheter till palestinierna, som ofta talar om någon sorts palestinskt hemland som berövats dem. Sagofiguerna har dessutom tidigare – speciellt i Homelands men även senare – även bedrivit avancerad terrorverksamhet mot Fienden. Lönnmord, sprängningar, uppvigling, kidnappningar, massattacker mot civilbefolkning.
Under större delen av serien kan man alltså se att fablerna identifierat sig med Israel, men även använt terrormetoder. (Ja jag vet att många ser Israels ”targeted killings” etc som terrormetoder, vilket bara rör till den här liknelsen ännu mer.)
Det finns ytterligare en faktor att väga in, och det är att bland de landsförvisade fablerna så finns det inga civila. Alla är del i motståndsrörelsen per definition. Här snackar vi inte bara allmän värnplikt, utan allmän krigsberedskap sedan födseln. I det onda imperiet finns det däremot mängder av civila, folk som sköter sig och sitt och mest tycker det är jobbigt med krig och soldater. I den meningen så är Fabletown inget riktigt land, utan mer en enklav av upprorsmän. Eller ett ”terrorist training camp”, beroende på hur man ser det. Det onda imperiet är däremot ett land i ordets alla bemärkelser, även om större delen av dess mark är ”ockuperat område”.
Nu började mitt essäförsök att spåra ut rejält.
War and pieces slutar med att Fabletowns fabler återerövrar sitt hemland och besegrar fienden. Detta innebär att fablerna själva blir ockupanter, för det onda imperiet täckte betydligt fler regioner än bara fablernas födelseplatser. Man kan likna det med att hela Europa invaderas av en yttre makt och alla stockholmare flyr i exil. Ett antal år senare återvänder stockholmarna med vapen i hand, och erövrar själva hela Europa. Stockholmarna har i ett sådan länge knappast större rätt till t.ex. Italien än vad den ursprungliga ockupanten hade.
Som ni ser är hela Fables/Gaza-jämförelsen mycket vansklig och egentligen inte så givande. Så nu vet ni varför jag aldrig skrev den där essän.
(Det här inlägget innehåller spoilers. Ingeting som du inte kunnat lista ut själv om du läst lite Fables tidigare, men ändå.)
I går läst jag det senaste Fables-albumet, War and pieces. Efter elva album och sex år har serien nått dit man alltid — i alla fall sedan mitten av första albumet — vetat att det skulle komma: De landsförvisade fablerna har återerövrat The homelands.
Detta skedde utan några större överraskningar. Det mest förvånande är faktiskt att hela återerövriningen fick plats i ett enda album. Bill Willingham har ju visat sig vara en mästare på att dra ut på saker och ting. Att det tagit sex år för honom att avsluta den viktigaste och mest uppenbara tråden i Fables … ja, det är ganska illa. En stor del av de senaste delarna — säg från del 6, Homelands — har varit ganska stagnerade. Bihanldlingar har avhandlats, karaktärer har broderats ut, nya konstigheter har introducerats, men ingenting har egentligen hänt. Jag misstänkte länge att just kriget mot The adversary var något som bara skulle skjutas upp och skjutas upp, ändå tills dess att jag tappat allt intresse för Fables. Jag fick Robert Jordan-vibbar.
Så blev tack och lov inte fallet. War and pieces levererar. Det är inte seriens starkaste album och ger inte direkt någon wow-känsla, men saker och ting händer i rasande fart. Äntligen.
Nu är bara frågan vad som händer härnäst. Och om Willingham kommer att dra ut på det i ytterligare sex år. Jag hoppas på ett högre tempo. Jag misstänker att de framtida delarna kommer att handla en hel del om vad man ska göra med det återerövrade hemlandet — men jag har ingen lust att läsa ytterligare elva makliga album innan jag får reda på det. I sådana fall ska det vara elva förbannat intressanta album. Faktum är att jag hoppas lite på en återgång till de första delarna i serien, där tonen var mer intim och allt inte handlade om krig. Jag vill ha tillbaka mysterierna och de personliga konflikterna.
När man försöker förklara vad ”Fables” handlar om låter det bara löjligt. Min flickvän tittade bara konstigt på mig senast jag försökte sälja in serien hos henne. Upplägget är så här: En hel drös välbekanta sagofigurer (Snövit, Jack med Bönsjälken, Stora stygga vargen, häxan i Hans & Greta, Skönheten & Odjuret mfl) lever och verkar i vår värld, i en liten enklav (”Fabletown”) i New York. Där har de bott i ett par hundra år, efter att flytt från sin mytiska sagoland när det invaderades av ”The Adversary”.
Jo, det låter jäkligt corny, men det är så förbannat bra!
Det första albumet, ”Legends in Exile”, handlar om mordet på Snövits syster, Rosenröd. Snövit (som har makten i Fabletown) och Stora Stygga Vargen (som är scheriff) börjar nysta i fallet … och allt är inte som det verkar.
Än så länge har det släppts … öhh.. sju (?) album. Det senaste heter ”Arabian Nights (and Days)” och snart kommer del 8, ”Wolves”. Albumen berättar en jäkla massa olika storys: de omänskliga sagofigurerna planerar revolution, Jack med bönsjälken blir filmmogul i Hollywood … Men hela tiden finns en metaplot i bakgrunden: Sagofigurerna vill återerövra sitt hemland innan The Adversary hinner i kapp dem på jorden.
Spännande värre!
En bonus med serien är att man redan är bekant med alla huvudpersonerna, vilket gör att man kan uppskatta alla roliga detaljer och avslöjanden desto mer. Som att ”Prince Charming” — ni vet den där stiliga prinsen som kommer och räddar alla prinsessor i sagorna — faktiskt är samma person alla berättelser. En riktigt cynisk player och kvinnorslukare, hatad av alla sina ex-fruar (Snövit, Törnrosa, Askungen).
Mitt största problem med serien Fables är just nu följade: Efter att The Adversary besegrades för 4 år sedan (i publikationstid) så har berättelsen segat sig fram. Hela storylinen med Mr Dark – som i min mening var helt fel väg att ta Fables – har tagit sån evinnerlig tid att komma till slut att jag förlorat hoppet på serien. I vissa album har det nästan bokstavligt talat inte hänt någonting.
Det senaste Fables-albumet The dark ages är det svagaste på väldigt länge. Jag har 
(Det här inlägget innehåller spoilers. Ingeting som du inte kunnat lista ut själv om du läst lite Fables tidigare, men ändå.)
Piruett 