Det här går inte, Helmgast!

Jag har börjat läsa pdf:en av nya Eon. Det verkar awesome i det mesta, men … typsnittet på bildtexterna och citat … det här går bara inte!

Skärmavbild 2014-06-19 kl. 17.55.43

Typsnittet är så fult. Det är så svårläst! Jag har inte pallat igenom en enda hel bildtext; det är som att mina ögon vägrar ta in vad som där står.

Är det här något grymt spratt? Ett offer för att blidka en ohelig guds vrede? Är de inblandade utsatta för någon sorts utpressningsförsök? Räckte inte crowdfundingpengarna till att köpa ett vettigt typsnitt för bildtexter? Är det, som Christoffer kommenterade på Twitter, en Death Metal-demo från 1994?

Snälla Helmgast, innan ni skickar spelet till tryck så kan ni väl byta ut detta typsnitt? Annars blir jag nog tvungen att gröpa ur mina ögon.

Löningsfredag? Stötta ett svenskt rollspel!

GrundbokEon är ett av mest klassiska svenska rollspelen. I en tid (1996) då Drakar och demoner förvandlats till Willy Wonka-fantasy med strutsar, kom Eon som en räddare i nöden med sitt märkliga magisystem, detaljerade värld och konstiga alver. (Detta var på den tiden då ”konstiga alver” i sig var en selling point.) Jag minns med värme hur mina framslumpade rollpersoner hela tiden dog på de mest förnedrande sätt.

Just nu pågår en crowdfunding-kampanj för en ny, fjärde, version av speletAv det jag sett och läst om Eon IV verkar det som en värdig nystart med sprillans regler och en massa annat gött.

En sak jag hoppas på är att de har gjort spelvärlden Mundana lite mer tillgänglig för en sådan som mig, som inte har spelat Eon sedan första utgåvan för snart 20 år sedan. Mundanas storlek skrämmer mig. Jag vet inte var jag ska titta! Var finns de coolaste äventyrsplatserna, de mest spännande städerna, de intrigvänligaste SLP:erna? Vilka äventyr bör jag spela? Vilka är Eons mest ikoniska karaktärer, platser, monster, plotlines och fenomen?

Helt enkelt: Var, och hur, börjar en Eon-novis som jag spela? Jag vet ju inte ens vem Xinu är!

Crowdfundingen hittar ni här, och mer info finns på spelets Facebooksida, på Helmgast.se och på NeoGames-bloggen.

Inte vilken fantasy som helst

Satt och plitade i min anteckningsbok.

Förbi den fjärran söderns spindelfyllda pyramider, förbi pirathärjade hav och öar hemsökta av de sedan länge döda, förbi kuster där fejdande stadsstater ligger utspridda som blodiga benknotor i en gladiatorarena, förbi berg där otaliga civilisationer ligger begravda och där drakarnas vrål fortfarande ekar – där ligger en värld som ingen annan.

Drakar och demoners värld.

Vågar du färdas in i urskogens mörkaste djup, dit inte ens alvernas visaste jägare sätter sin fot? Vågar du trotsa dvärgkungarnas förbud och söka rikedom bland bergens rötter? Kan du hålla tungan rätt i mun när orcherna kräver tribut, svara på drakens gåta, eller hitta till labyrintens hjärta? Har dina kamrater modet, styrkan och listen att överleva när resar och bergstroll drar ut i krig, när förvridna häxmästare släpper lös helvetet på jorden, och när namnlösa fasor sprider död i natten?

Välkommen till din värld.

Det är svårt att sätta fingret på ”Drakar och demoners” särart som fantasyvärld. Och nu pratar jag om DoD utan världar, utan Ereb, Chronopia och Trudvang.

DoD:s fantasy har en ton som skiljer den från mycket annat i samma genre, den är inte typiskt tolkienesisk, vanciansk eller ens lankhmariansk. Visst lånar den element från alla dessa källor, men är lika mycket ett barn av den klassiska grekromerska mytologin, och lyckas på något vis undvika att domineras av någon part.

En viktig insikt är att ”Drakar och demoner” faktiskt inte är fantasy. Spelet släpptes många år innan begreppet ens nått Sverige (vår stora fantasyboom kom ju på 90-talet). I 1984 års utgåva talas det endast om ”sagovärlden” och ”fantasirollspel”, aldrig ”fantasy”. Det kan tyckas som en obetydlig detalj, hårklyveri, men jag tror inte att det är det. Jag tror att det faktum att killarna på Äventyrsspel var först i landet med att skildra den här typen av fiktion gav dem ett svängrum som ingen annan haft sedan dess. Om du idag vill skriva ett fantasyrollspel så måste du ta ställning (medvetet eller ej) till allt som kommit tidigare – och då framförallt till ”Drakar och demoner”. Hatar du DoD? Vill du återskapa DoD? Är du likgiltig till DoD? Du kommer inte undan. Bara det faktum att inget annat svenskt fantasyrollspel haft med ankor – denna ikoniska DoD-ras – är talande. Till och med senare versioner av DoD har varit tvungna att ta ställning till sin föregångare. Är det en slump att Chronopia och Trudvang är så otroligt långt borta från den typ av fantasy som målades upp av ”den svarta boxen”? Knappast. Här har nya generationer av spelskapare försökt göra ett DoD som tar avstånd från … DoD.

Inte ens om du aldrig spelet DoD så kommer du undan från dess inflytande. Neogames fantasyrollspel ”Eon” var när det kom på många sätt en motreaktion till ”Drakar och demoner”. Här skulle det inte vara några ankor inte, här skulle det inte vara något flum. Nej, ”Eon” lanserades som ett seriös spel med en sammanhängande, konsekvent värld. (Om det verkligen blev så kan jag inte ta ställning till.) Kom ihåg att DoD egentligen är helt utan värld, och att lapptäckskontinenten Ereb är ett senare påfund. Nästan allting i den första utgåvan av ”Eon” skriker vi är inte Drakar och demoner!

Jag nämnde ankor ovan som ett, inte helt seriöst, exempel på hur senare svensk fantasy försöker ta avstånd från DoD. Men det är faktiskt talande hur lite av spelets idéskatt som levt vidare. Svartnissar, resar, likätare: alla har de försvunnit från den svenska fantasykartan. Och det självklara sätt på vilket mytologiska varelser som harpyor, minotaurer och kimeror fanns med i spelet har inte setts till någon annan stans. Senare fantasyspel är helt uppenbart mer inspirerade av utländska skapelser, än av sin svenska föregångare. Kanske är också detta ett exempel på viljan att ta avstånd från DoD?

Till och med i fall med fantasy som ursprungligen var en del av DoD-traditionen så gör man sitt yttersta för distansera sig. Jag tänker så klart på Granströms ”Svavelvinter”-romaner där allt DoD-bagage är bortskalat (inga ankor, inte ens några orcher), och även på Fria Ligans ”Svavelvinter”-rollspel som tycks göra allt i sin makt för inte vara Drakar och demoner. Svartnissar göre sig icke besvär.

Men vad är DoD för sorts jäkla fantasy då? Om vi nu ändå anakronistiskt ska kalla det för fantasy? Som jag sa inledningsvis så är det svårt att sätta fingret på vad som gör DoD annorlunda. Jag tror inte att det bara handlar om nostalgi från min sida. Om jag försöker punkta upp det:

  • Genomgående svenska namn på varelser och monster. Inga märkliga svengelska omskrivningar (goblinoider) eller ”fantasynamn” (braskeltupp istället för basilisk, minox istället för minotaur).
  • Märklig blandning av rollpersonsyrken: pirat, jägare, riddare, krigare, köpman, lärd man, trollkarl, tjuv, stråtrövare, munk. Ungefär lika många ”akademiska” yrken som stridsorienterade. Pirat är en udda fågel, speciellt som det även finns stråtrövare och tjuv. Hur ser berättelsen ut där alla dessa personer samarbetar?
  • Magiker kan göra självmordsattacker. Genom att offra sitt liv blir deras sista besvärjelse mäktigare. Det här är ett motiv som jag inte ofta stött på i fantasylitteraturen. På rak arm kommer jag bara på Mercedes Lackeys ”Valdemar”-böcker, där magiker kan utföra en förödande Final Strike. Vanligare är att magi är påfrestande, giftig eller berondeframkallande och på så vis kan leda till döden. Spontant tänker man att det även borde vara möjligt att genomföra blodoffer av andra för att boosta sin magi, men några sådana regler finns inte. Det är alltså den ädla handlingen i sig – att offra sig för att rädda sin vänner – som ger besvärjelsen extra styrka. Eller ska man se DoD-magiker som livsfarliga självmordsbombare?
  • Det finns långt fler kunskaps- och sociala färdigheter än vad det finns typiska strids/äventyrarfärdigheter. ”Schack och brädspel” för guds skull! 32 färdigheter totalt.
  • Besvärjelser skrivs versalt och är oftast bara ett ord långa. ELD, FÖRÄNDRA, STENVÄGG. Enkla beskrivande namn utan poetiska ambitioner.
  • Bland monstren är traditionella mytologiska varelser som grip och mantikora lika vanliga som (vanligare än?) fantasyvarelser.

Vad säger det här då? Jag tror att enkelheten är en viktig faktor. DoD gör sig inte till, har inget behov att vara någonting annat än vad det är. Har inget att bevisa. Det gör att stämningen bli … ja, kanske lite barnslig emellanåt men även väldigt lätt att ta till sig och göra till sin egen. Det är bruksfantasy, inte världsbyggarfantasy. Ingredienserna är till för att användas av spelarna, inte för att bygga upp någon vision av en fantasyvärld som konstruktörerna har haft. Det kan låta paradoxalt, men jag tror att det är världslösheten som gör spelets implicita värld (den som uppstår när spelare börjar använda spelet) så speciell.

Eller vad säger ni? Vad tycker ni det är som kännetecknar ”Drakar och demoners” version av fantasy?

Död åt den svarta enhörningen!

Ni har väl inte missat Ola Jentzschs Rollspelsmonstren som Piruett glömde? Ett sorts tillägg till min artikel De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien, kan man säga.

Ola har vaskat fram några gedigna monster som jag missade. Bland annat den eminenta Domherren från Zoonernas zoologi (som jag faktiskt inte hade läst när jag skrev artikeln, om det är någon ursäkt) och några Eon-monster som jag inte har någon koll på, så som Hyggelmonstret. Jag har allmänt dålig koll på Eon, det är jag den förste att erkänna.

Men en sak är bara helt fel med Olas lista: Den svarta enhörningen i Monsterboxen är inte cool. Den är tvärtom ett exempel på den extrema fantasilöshet som ibland bubblade upp på Äventyrsspel. Ta en god grej och gör den ond. Vad värre: Ta en töntig god grej och gör den till en ännu töntigare ond grej. Det är fanemig värre än de onda bilarna i Stephen Kings lökigaste rulle Maximum overdrive.

Det känns som om någon på Äventyrsspel snöat in på drow och sen dragit helt fel slutsatser om vad det är som gör Drow coola. Drow är inte coola för att de är svarta onda alver, de är coola för att de är svarta onda alver som är bad-ass motherfuckers. Den svarta enhörningen är en mes.

Annars är Olas lista väl värd att läsa.

Ytterligare några rollspelsomslag från en tid som aldrig fanns

Ni som har hälsat på min blogg tidigare har förmodligen inte kunnat missa min visuella genomgång av den svenska rollspelshistorien (del 1, del 2). Nu har turen kommit till Kirunabaserade NeoGames som med buller och brak slog sig in på marknaden 1969.

Konkurrensen bestod vid den tidpunkten av Äventyrsspels nästintill insomnade Drakar och demoner samt Lancelot games Khelataar. Dessa spel hade en sak gemensamt: Långsam utgivningstakt. NeoGames gjorde sig kända för det motsatta, de fullkomligen pumpade ut böcker.

Den första av dessa var Eon, en c:a 60 sidor tjock bok något större än pocketformat som innehöll ett enkelt kortbaserat regelsystem och en beskrivning av fantasylandet Consaber.

Därefter släppte NeoGames en ny bok i månaden. Upplägget var detsamma i alla böckerna: En regeldel och en platsbeskrivning. Böckerna var (i utgivningsordning, vänster till höger):

Men sen tog det stopp. Pengarna eller intresset eller kunderna tog slut – det är ännu lite oklart vad. De storstilade planerna på under ett år släppa 12 böcker till ett spel och därefter satsa på ett nytt kom på skam. Tydligen var den första av 1970 års böcker, ”NeoTech – ett thrillerspel i en snar framtid”, redan på väg till tryckeriet när NeoGames drog i nödbromsen.

Det senaste året har det ryktats att någon entusiast köpt rättigheterna till NeoGames spel. Inte bara Eon, utan även det aldrig utgivna NeoTech och knappt påbörjade Vampyr (som var tänkt att vara 1971 års spel, men som aldrig han bli mer än några utkast). Vi får se hur det går med det.