Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

elizabeth bear

  • 74807Jag måste nog ta tillbaka det jag antydde tidigare, Elizabeth Bears Blood and iron var ingen kanonbok. Den var rätt kass.

    Mitt största problem med den är att boken är en sån där ”återberätta Arthurmyten”-historia. Jag pallar inte sådana. Här är det till och med så att Arthur själv dyker upp, folk visar sig vara Lancelots barnbarn och Merlin är en lesbisk sångerska/lärare. Det visar sig även att Arthur bara var en i en evig cykel av kungar där bland andra Harold II av England och fucking Dracula figurerar.

    Herre. Guuuuud. Vad töntigt det blir.

    Jag har svårare för arthurianska remakes än vad jag har för tarotkort. Det blir liksom aldrig bra. Inte ens Kay lyckades. Antingen blir allt förutsägbart och tråkigt, eller så ser man hur författar viftar med flaggor och ropar ”Titta titta jag ändrar på storyn!”. Blood and iron är lite av båda delarna.

    Och mer då? Älvorna är extremt ointressant beskrivna och saknar helt … karisma. Fatal brist för en älva, speciellt när de har en så stor roll i berättelsen. Och magikerna? För såklart finns det magiker (och varulvar). De verkar mest sitta i någon random lägenhet och dricka te. Ibland slår de ner spikar i älvkullar och försöker röva tillbaka bortbytingar. Och som om inte det eländet räckte så citeras Tam Lin hela förbannade tiden. Varenda liten muppkaraktär slänger sig med Tam Lin i tid och otid.

    Give me a break.

    Jag blir lite ledsen. Det jag läst av Bear innan har varit så jäkla bra. Det var förvisso noveller (Tideline rockar) men ändå. Jag är ytterst besviken. Kanske är hon bättre när hon inte skriver om älvor och kung Arthur?

  • 74807Vad fan är det här för omslag egentligen? Bilden illustrerar en extremt kort och oviktig scen cirka 20 sidor in i boken. Det är som om illustratören (Paul Youll) inte orkade läsa längre och bara målade något ur minnet för att bli av med skiten. Tänk er att omslaget till Sagan om ringen var Sam i trädgårdslandet. Det är inte bara missvisande som omslag, det är dessutom tråkigt.

    Det konstiga är att även om Paul Youll bara orkade läsa 20 sidor av boken så borde han ändå ha hittat ett antal händelser som skulle ha passat bättre. Lat och dåligt omdöme?

    Oavsett anledning: ett värdelöst tråkigt omslag till något som verkar vara en kanonbok (har kommit till sid 70).

  • Ett snabbt lästips: Elizabeth Bear, The Girl Who Sang Rose Madder.

  • I går läste jag Elizabeth Bears Hugo-nominerade novell Tideline (finns att läsa gratis här). Den var min första kontakt med Bear och jag är mäkta imponerad. Hon har ett fantastisk bildspråk. Känn på den här, till exempel:

    Butterfly coquinas unearthed by retreating breakers squirmed into wet grit under Chalcedony’s trailing limb.

    Eller den här vulgovackra meningen:

    Her manipulator brushed aside the dead man’s fingers. She uncovered the treasure, a bit of blue-gray stone carved in the shape of a fat, merry man.

    Tideline är kort — cirka sex sidor. Den är gratis. Den är våldsamt bra. Det finns ingen anledning till att du inte ska läsa den, genast.