”Elantris” av Brandon Sanderson

elantrisJag köpte Brandon Sandersons roman Elantris enbart för att det är han som ska skriva klart Robert Jordans jätteamöba The wheel of time. Jag tycker lite synd om Brandon, för allt han någonsin skriver, eller redan har skrivit, kommer att jämföras med Jordan. Så jag kommer inte att göra några sådana jämförelser här.

I Elantris så står staden med samma namn i fokus. Under århundraden har dess gudalika invånare använt sin magi för att hjälpa omvärlden, men för tio år sedan hände någonting katastrofal och stadens invånare förvandlades till hiskliga odöda monstrositeter som nu lever inspärrade i sina forna palats.

Den stora frågan i Elantris är vad ända in i helskotta som orsakade stadens fall. Detta utforskas ur tre olika perspektiv: prinsens som drabbats av stadens förbannelse, prinsessan som måste rädda riket undan en inkompetent kung, och den utländske prästen som vill frälsa alla hedningar.

Karaktärerna är i sig inte så jättefascinerande — tämligen stereotypa — men själva berättelsen, och världen, suger in en direkt. Det enda jag har att klaga på är att Sanderson använder lite väl mycket hokus-pokus och deus ex machina i bokens sista del. Sanningen om Elantris är oförutsägbar, vilket ur ett läsarperspektiv är jättebra, men tydligen var den så till den milda grad oförutsägbar att Sanderson själv inte visste hur hans karaktärer skulle få reda på den. Lite krystat blev det.

Men för fan, låt inte det avskräcka er. Elantris är en riktigt bra bok och jag har blivit rejält sugen på att läsa Sandersons andra böcker. Det är även mycket trevligt att läsa bra fantasy som inte är del av någon lång lång serie. Elantris är fristående och det verkar inte som om Sanderson har några planer på att skriva en fortsättning – trots att han ger ett rejält upplägg för en sådan.