Det första som slår mig att, jämfört med magikern, så finns det betydligt fler versioner av DoD-krigaren. Liksom tidigare har jag bara tagit bilder från yrkespresentationerna i grundregler och stora regelexpansioner, och ändå fanns det över 20 stycken olika bilder. Min helt ovetenskapliga och odramatiska slutsats är att krigaryrket är populärt – i alla fall bland spelskaparna.
Den andra saken som slår mig är rundgången. Krigare anno 1982 skulle lätt platsa 2002, och den från 2000 skulle inte sticka ut 1984–1985. De enda bilder som verkligen skiljer sig på ett sånt sätt att de blir otänkbara i någon annan version är 1987 (Drakar och demoner samuraj) och 1994 (Chronopia). Den tidigare på grund av den japanska stilen, så klart, och den senare för … ja varför, egentligen? Kanske för att Chronopia-krigaren ser ut att komma från Dungeons & dragons? Stilen känns omisstagligt amerikansk.
Vilken gubbe (för de flesta är ju gubbar) är din favorit? Personligen är jag mycket svag för Peter Bergtings surkart från 2000.
Illustration: Anders Gonzales, till äventyret ”Lettiskt intermezzo”.
Sinkadus nr 16 (december 1988)
Omslag
Boris Vallejos halvnakna bruttor är här för att stanna verkar det som. Det var förmodligen något som uppskattades mycket i pojkrummen runt om i Sverige.
En annan skön sak är att redaktionen återigen dragit ner antalet puffar på förstasidan. Här finns bara två stycken, och det känns betydligt lugnare än bara för något nummer sedan.
Ledare
Bokklubben (där man kunde prenumerera på Äventyrsspels fantasyromaner) är nerlagd. Tydligen ska resurserna i stället användas till att ge ut fler romaner. Hur nu det hänger ihop.
Hemmafronten
”För första gången har vi lyckats få ut sex nummer av Sinkadus under ett och samma år! Gosh, wow! Boy, oh-boy!”
Det är bara att gratulera, så här i efterhand. Sinkadus utgivningstakt har varit en ständig källa till självironiska kommentarer från redaktionen under åren som gått. Skoj att de äntligen lyckades nå upp till sitt mål.
Och plötsligt så blir det frågesport. Genom att svara på 25 frågor av typen ”Vem har taket från ett utedass som mössa?”, ”Vad är en zanderspetz för något?”, ”Vilka bodde i den Dansande tranas kloster?” och ”I vilket land hör Pyrisamfundets nationalsång egentligen hemma?” så kan man vinna en helårsprenumeration på Sinkadus. Yay!
Annat plock:
Äventyrsspels produkter har gått över till formatet G5, vilket tydligen ska göra produkterna billigare.
Det fanns under den här perioden tankar på att ge ut ett Ereb Altor-brädspel.
Förmodligen ett skämt, men ”Bland tomtar och troll” sägs vara ett äventyr som bara ska säljas den 24 december 1988. ”Ny tomtemagi, nya tomtevapen” … jag får migrän bara av tanken.
Arkivet
”Den sanna magin och dess utövare”, av Sven Andersson, är någon sorts upprop för att återföra mystiken till magikern. Som hjälpmedel för spelare och spelledare är den måttligt lämpad, eftersom inget av magisystemen i Äventyrsspels fantasyrollspel riktigt fungerar på det sätt som Andersson efterlyser. Möjligtvis kan man använda sig av hans tips om stil och attityd, men … bjäpps.
Plus: Nya besvärjelser till EDD och ett alternativt skadesystem till Samuraj (samma som i Ivanhoe).
Öh va?
Den här veckans pris i kategorin allt-måste-vara-med är ”Spåkonster” (Anders Blixt och Sandra Hurtig). Artikeln börjar med en kort introduktion: ”I alla tider har människor försökt läsa framtiden på olika sätt”. Därefter följer en lista lista på alla sätten.
Från geloskopi (att spå i skratt) och molybdomanki (att spå i ljudet av smält bly) till cyklomanki (spå i ett roterande hjul), kromniomanki (spå i lökar), och kritomanki (havrekakor)…
Nog för att artikeln är allmänbildande, men vad ändå in i häcklefjäll är det tänkt att man ska använda den till? Är den riktad till SL? ”Ni kommer till ett land där alla går omkring med ostar under armen, ty alla tror på tiromanki.” Eller är tanken att den ska ge inspiration till nya rollpersoner? ”Min rollperson är en hippomantiker, han spår framtiden i hästars gnäggningar och stampningar.”
Ett par exempel på hur man kan använda infon skulle inte ha suttit fel.
Äventyr
”Lettiskt intermezzo” till Mutant 2 av Anders Blixt. Klassiskt upplägg: en av rollpersonerna har en syster som har gift sig. Rollpersonerna åker för att hälsa på, upptäcker att huset är skövlat och systern kidnappad. Därefter: jakt!
Pluspoäng för att äventyret innehåller kosacker.
Insändare
Erik Granström inleder brevspalten med ett långt inlägg om gott och ont i rollspel där han bemöter kritik från Dag Stålhandske, som tydligen har tyckt att Svavelvinter är lite väl svart och vitt.
Shauguliterna uppfattas av de flesta … som mycket onda, därför att de saknar all medmänsklighet och inte skyr några medel för att nå sina syften, men de saknar inte motiv för sin ondska. […] Vidare saknar Svavelvinter en ”vit” motpol till ondskan. Spelarnas ursprung – Trakoriska riket – är snarare ett neutralt rike med rymligt samvete […]. Det krävs inte alls att äventyrarna är ädla hjältar. De ska bara vara förbannade på Shauguliterna, vilket även tjuvar lär kunna bli.
Erik Granström
Klubbspalten fortsätter för övrigt att leverera: Spelklubben RFSU ”söker kontakt med spelare över hela Sverige”.
Slaget om blodsgläntan
… är något så oväntat som ett helt litet brädspel mitt i tidningen. 2-4 spelare går loss på varandra med riddare, orcher, satyrer och alver. Karta och ark med urklippbara spelmarkörer bifogas. Spelbart? Förmodligen.
”Äventyrligheter”
Anders Blixt skrivit en liten guide för hur man bygger ett eget äventyr på bästa sätt. Han ger tips på olika berättartekniker, hur mycket detaljer man bör ”dunka in” och hur man gör för att binda ihop flera äventyr. Slutligen får läsaren ta del av lite olika idéer om hur man kan variera sina äventyr, exempelvis genom att låta rollpersonerna vara jättemäktiga, onda eller allmänt konstiga (muterade möss, irrbloss).
Fredrik Ström fortsätter med att ge SL ännu mer råd. Han har stöpt om ett introduktionsäventyr som han tycker är dåligt – ”Herubar Gular” i SRR – och förklarar steg för steg varför originalet suger, och hur mycket bättre det kan bli. Det här borde faktiskt vara obligatorisk läsning för alla äventyrskonstruktörer. Ström ställer framförallt den mycket kritiska frågan ”Varför skulle slottsherren sprida ut hemliga ledtrådar till sin egen skatt, i sin egen borg?” – ett fenomen som kan översättas till nästan alla spel och äventyr. Spelkonstruktörer går ofta för långt i sin iver att garantera att ingen spelare missar någonting.
Äventyrsspecialen fortsätter med Henrik Strandbergs ”Äventyrsmiljöer”, som handlar om hur man gör äventyr i stadsmiljö. Ok läsning.
Övriga artiklar
Sinkadus tar en titt på Rolemaster! ”Ett mycket realistiskt rollspel”. ”Mängder av tabeller simulerar i stort sett allt som kan hända”. I stort sett en positiv recension av spelet. Ganska torr och ointressant skriven, tyvärr.
Illustrationer
Min hjälte och husgud Håkan Ackegård gör Sinkadus-premiär. Woohoo! Kolla:
Omdöme
Nummer 16 var en ovanligt matig tidning. Intressanta artiklar står på rad, och de värsta konstigheterna hölls till ett minimum. Me like.
Yes box, Sinkadusmåndag i dag igen. Like clockwork, som utlänningarna säger.
Vill ni har mer rollspelsnostalgi att roa er med så kan ni läsa om DoD-äventyret Dimön, eller Neotech. Vad har ni att förlora?
Sinkadus nr 13 (juni 1988)
Omslag
Jösses. Om jag tyckte omslaget till nr 12 var stökigt, vad är då det här? Jag blir yr bara av att snegla på det. Eldmoln, rymdskepp, stora färgglada textsjok. Färger färger färger! Tidigare hade Sinkan väldigt få budskap på sin etta, men nu det blivit helt crazy.
Boris Vallejo heter artisten. (Va, har han målat annat än nakna muskelbyggare? Det visste inte jag.)
Ledare
Helt klart är att hobbyn gått in i en ny fas; den har så att säga mognat. Jag tror att de som fastnat för rollspel kommer att fortsätta och jag tror att alla kan, och måste göra, sitt för att säkra återväxten av nya rollspelare.
Fredrik Malmberg
Ja, kära läsare, vad har du gjort för att få fler att spela rollspel på sistone?
Hemmafronten
Redaktionen har flyttat till Södermalm. Om det berättas utförligt. Olle Sahlin sitter numera under ”ett mystiskt hål” varur mystiska skrin och susanden kan höras. ”För någon dag sedan lät det som om en mås hade förirrat sig in där och ljudligt beklagade sin belägenhet.” Jag tycker att det är fantastiskt att man avsatte utrymme för sånt här. Det har ju verkligen inte med någonting att göra, att få veta hur det gick till när Äventyrsspel flyttade, men jag tror att det bidrog en hel del till att bygga en relation till läsarna. Efter några doser Sinkan tyckte man nästan att man kände alla som jobbade på tidningen.
Partisan dyker upp igen! Lyssna: ”Spelet har blivit mer försenat och kommer i slutet av 1988”.
Dessutom kan vi läsare mysa ner i soffan med en lista på de första 100 produkterna från Äventyrsspel. Inte illa pinkat!
Arkivet
”Riddarordnar” av Henrik Strandberg. Historiska ordnar alltså. Johanniterriddarna, Tempelriddarna, Tyska orden mfl, och hur man kan använda dem och dess likar i rollspel. För en gångs skull är det en ren fluffartikel, utan en massa tärningskombination och nya förkortningar. Raka, enkla råd. Me like, det var sånt här man slukade med hull och hår när man var liten. Jag undrar hur många kampanjer runt om i landet som plötsligt tog helt nya vändningar när en ny Sinkadus kom ut. Jag vet att mina gjorde det i alla fall.
Bonuspoäng för att redaktionen snott en spalt om heraldik från något engelskt uppslagsverk.
Ola Nilsson och Anders Blixt skriver om skurkar. Personligheter, drivkrafter och sådant. De har också skrivit ihop regler om Nidningspoäng och Vanrykte. Har för mig att dessa senare dök upp i Hjältarnas handbok (1994).
Även: Regler för att spela gengångare i DoD.
”Örter och droger i samuraj” (till DoD Samuraj) av Henrik Strandberg, innehåller givetvis en massa regler för att avgöra hur kraftiga o dyl som örterna är. Men det som får mig att hicka är att listan på olika örter är fem sidor lång. Helt sjukt. Fem sidor! Underbart.
Mina favoriter är ninjaörterna. NINJAÖRTER! ”Örter som endast är kända av ninja.” Där kan man hitta godingar som Ashiga (”Offret dör omedelbart”), Kuto (”Fräter sönder näsvägar, bihålor, ögonglober, munhåla och hjärna inom loppet av tre timmar”) och Jizure (”Kroppsdelen måste amputeras på grund av förstört nervsystem”).
Det var inte lätt att vara spelare i Sverige efter att ens SL läst den artikeln. Förbannade ninjor!
Äventyr
”Jakten på Mean Geibriel” till Stjärnornas krig är ett av den typen av äventyr där spelledaren förväntas läsa långa långa harranger av text för spelarna. Det funkar sällan bra, och här tas det till extremer. Vi snackar hela spalter av ”läst det här högt”-text.
Men Äventyret då? Rollpersonerna flyger till ett annat solsystem för att rädda en tillfångatagen agent. Fastnar i tullen, bryter sig in i en bunker, slåss mot stormtrupper, spränger en kraftstation … Ja, ganska exakt vad man kan förvänta sig av ett Stjärnornas krig-äventyr. En av ondingarna heter Dark Yook (”en mycket slug och beräknande person”). Bara det. En skurk med ”Hej, jag är en skurk”-namn är det enda jag kräver av ett Stjärnornas krig-äventyr.
Zonen
Biologiskt förstärkt människa, eller ”Biomensch”, är den senaste i raden av klasser till Mutant. Som jag fattar det är biomänniskan en framexperimenterad nedfryst människa med lite fysiska mutationer som gör den snabbare och coolare och hårdare och mer lämpad för att leva ut tonåriga pojkars maktdrömmar. Artikeln återanvänder dessutom en illustration från förra numret, fast svartvit. Kolla här till höger, bara.
Det roligaste med biomensch är att alla är tyskar! ”Alla BFM är tyskar, med tyska som modersmål” … det är ju helt fantastiskt. Tyska övermänniskor är just vad Mutant saknade. De borde alliera sig med rubbitarna. Jawohl, herr Kaninchen!
Övriga artiklar
Varghundar till Sagan om ringen rollspelet. Det finns både varghundar och lägre varghundar, som inte är lika smarta. Tolkiens raslära tog sig lämpligt nog ända ner bland jyckarna, tydligen.
Öh va?
”Junker ulv” något så ovanligt som en dikt. En Mutant-dikt. En lång jäkla dikt. Delvis på rim. Ni får ursäkta mig att jag inte känner igen versmåttet, det var ett gäng år sedan jag pluggade litteraturvetenskap. Det är en ganska rolig dikt, på sitt sätt.
En lysande segersommar Därute till ända gått; I regn av kulor och svärdshugg Den unge Ulv stod sig gott.
/—/
Ur stigbygeln foten lossnat Och tyglarna glidit ur hand, Den vacklande ryttaren griper Mot fladdrande manen ibland.
/—/
Och långsamt, med ovan penna, Vid bladets slut skrev han ner Ett kors och sjätte september — Nu fanns ej plats för mer.
Lite nödrimmat kanske, men ändå. Men ändå: En dikt? Sinkadus upphör aldrig att förvåna.
Insändare
En Anneli P skriver in och klagar på att alla ”pojker” bara skriver in och klagar. Wooo… meta.
Fredrik Ström är mycket upprörd över alla språkliga brister som förekommer i Äventyrsspels spel. ”Det heter manövrer, inte manövrar” och så vidare i all oändlighet. Pust. Språkpoliser är tröttsamma.
Dagens allmänbildning (och glimt in i Olle Sahlins psyke):
Sinkadus är en spelterm som betyder 5-2 när man spelar tärning. Det finns fler sådana, t ex ”snake eyes”, två ettor, och ”boxcars”, två sexor. (Om jag hade fått bestämma hade säkert tidningen hetat det senare. Det ordet betyder ”godsvagnar”, nämligen.)
Reklam
Äventyrsspel excellerar i att göra avlång, pratig egenreklam:
Illustrationer
Första gången jag lagt märke till att en illustration återanvänts. Märkligt.
Omdöme
Jag tycker det är intressant att Sinkan sällan var rädd att låta artiklarna ta plats. Jag är tveksam till om t.ex. Fenix skulle vika fem sidor till en lista på örter och droger. Men det var väl detta som var Sinkadus styrka: man fick inte bara några allmäna idéer och uppslag, man fick all information man kunde tänka sig behöva. Nakdelen med detta var möjligtvis att det fostrade den passivia mentalitet som ofta gör sig hörd på insändarsidorna: ”Öh, jag hittar inga regler för tvåhövdade glavar, vad ska jag göra nu? Kan inte ni publicera regler för sånna?”
Piruett 