Dragon Age, igen.

Okej.

Dragon age: Origins blir betydligt mycket roligare som man spelar med en karaktär som inte är helt värdelös. Min första gubbe, en människomagiker med fokus på entropi, var helt enkelt usel på alla sätt. Min nya alvkrigare är avsevärt roligare, och kan faktiskt göra nytta i strider. Strider är roligare när man vinner dem.

Tio timmar in i Dragon Age + rant

dragon-age-coverHär tänkte jag göra ett ambitiöst ”bildigt” inlägg. Typ ”10 fulaste/snyggaste/blotaste svenska rollspelsomslagen”. Men jag är för trött. Hur fan orkar folk göra saker på sin fritid överhuvudtaget? Jag är fortfarande i chock efter att ha bytt arbetstider från natt och skift till dag och mån–fred. Jag är helt slut när jag kommer hem från jobbet. Hur löser man det? Hur är tanken att man ska hitta tid, ork och inspiration efter 8 timmar på jobbet? Det är ju helt sjukt.

Så istället för att göra något kreativt ägnar jag min fritid åt att konsumera kultur, t.ex. tv-spelet Dragon age. Detta spel hyllas överalt. Fem plus i Aftonbladet, ett fång rosor på Spelbloggen, toppbetyg i Fenix, ”mästerverk” hit och ”fantastiskt” dit.

Skit-jävla-snack, säger jag. Jag har spelat detta spel i dryga 10 timmar och tycker att det är på sin höjd ”ok+”. Med min Xbox och tjocktv är det inte särskilt snyggt, inte ens i jämförelse med liknande spel som Mass Effect. Själva spelsystemet är så traditionellt att man tappar hakan. Det är inte ens retro-stuk-men-uppdaterat-och-bra, det är bara kunde-ha-gjorts-98-retro. Spelade du Baldur’s gate eller Eye of the beholder så kommer inget att överraska dig.

Striderna i Xbox-versionen är ett skämt. Man har ingen som helst överblick av vad händer. Ofta blir det bara hackfest.

Det som stör mig mest är dock den apigt klyschiga berättelsen. Orcherna (typ) har enats under en ärkedemon och hotar att ödelägga hela den civiliserade världen. Du, och bara du, kan stoppa dem … genom att åka runt och ena alver, dvärgar, fragglar och rosa enhörningar under ditt banér.

Hade det varit ett bordsrollspelsäventyr så skulle det varit ett klassisk exempel på en SL som hittat på en häftig värld och vill visa upp ALLT för sina spelare. Ett jäkla rännande mellan olika platser och miljöer och varelser och idéer.

Spelet är en enda stor klyscha. Kanske är det medvetet. Kanske är det ”retro”. Det är i vilket fall trist och fantasilöst. På samma sätt som Mass Effect var Star Wars utan Star Wars, försöker Dragon Age vara … mitt Drakar och demoner-äventyr från 1987.