Etikett: discworld

Seriöst, vad handlar Discworld-böckerna om?

Det finns många sätt att läsa Terry Pratchetts Discworld-böcker på. Olika personer runt om på internet har gjort ”läsguider” till böckerna, till exempel den här gamla godingen. De flesta av dessa guider bortser dock från en fundamental sak: att förklara vad böckerna egentligen handlar om.

Av den anledningen har jag sammanställt – på min fritid och utan att få betalt av någon – en liten informativ grafik som illustrerar exakt vilka övergripande teman som figurerar i Pratchetts olika böcker.

Bra va? (Varför skrev jag på engelska? Ingen aning.)

En mörkare Pratchett

Varje gång jag får en ny Pratchett-bok i handen är en högtidsstund. Speciellt nu på sistone, eftersom man aldrig vet hur länge till den stackars karln kommer att orka skriva. Pratchett själv tycks ha liknande känslor – I shall wear midnight är utan tvekan hans mörkaste bok någonsin. Aldrig har så mycket död, sjukdom och elände rymts i Skivvärlden, och ha då i åtanke att detta är en bok som riktar sig till en yngre publik. Jag kan verkligen rekommendera The Guardians senaste intervju med Pratchett för den som vill läsa mer om det här mörkret.

I shall wear midnight är den fjärde och sista boken om den unga häxan Tiffany Aching. Till skillnad från de tidigare böckerna så är den en riktigt bra roman som klarar av att stå på egna ben. Jag gillade visserligen även The wee free men, A hat full of sky och Wintersmith, men där hade Pratchett en ovana att skamlöst låna material från sina tidigare böcker. Det blev helt enkel ganska tråkigt när man kände igen skämt, uttryck och ibland hela bihandlingar från någon annan Discworld-bok.

Så är alltså inte fallet här. Tvärtom, det var länge sedan Pratchett kändes så ny och fräsch. Skämten är vassare (och mörkare), handlingen mer angelägen och språket skönare än på många år.

Det är härligt.

Så bra är Pratchetts ”Discworld”-böcker

Det är extremt sällsynt att någon mejlar mig och frågar ”Magnus, hur bra är Pratchetts alla olika Discworld-böcker, egentligen?” Därför är det lika bra att en gång för alla slår fast hur det ligger till – vilka böcker som är bättre än vilka andra böcker. Klicka på bilden nedan för ett tydligt, objektivt och helt korrekt diagram över Skivvärldens skiftande braighet.

Klicka för större.

En bok närmre döden

Terry Pratchett Unseen academicalsNuförtiden varje gång en ny Pratchettbok dyker upp så tänker jag ”Det här kan vara hans sista!”. 61-årige Terry Pratchett lider av Alzheimers, och om jag förstår saken rätt så dikterar han numera sina böcker.

Det känns inte som om detta är ett bra sätt att närma sig en ny bok, i det här fallet den 37:e Discworld-boken Unseen academicals. Det är som att ha varit på Elvis sista konsert och vetat att det var den sista konserten.

Man blir lite knasig i bollen. Funderar på om detta är det bästa Terry någonsin skrivit (nej), om det vore ett värdigt avslut på Discworld-serien (nej), om man kan se några spår av att sjukdomen eller dödens närhet på något sätt påverkat honom (vette fan), om boken, liksom författaren, är positiv till dödshjälp (nej) … Det är lätt att man sitter och grubblar på allt annat än vad som verkligen står i boken.

Om jag försöker skala bort alla sådana tankar så Unseen academicals en ganska ordinär bok om Skivvärlden. Den är inte en av hans bästa (där jag räknar bland annat Night watch, Small gods och Witches abroad) men tillhör inte heller bottenskicket (i min värld t.ex. Monsterous regiment, Hogfather och Eric). Den ligger stadigt i mittfåran – en av de där böckerna där Pratchett är stilsäker och fyndig, men har valt ett ämne som han kanske inte brinner för sådär extra mycket.

Ämnet i fråga är fotboll. Och framavlade onda varelser, som Uruk-hai. Och pajer. Handlingen är förlagt till Unseen university och de matglada trollkarlarna står i centrum tillsammans med kocken Glenda, bimbon Juliet, huliganen Trev och den mystiske Mr Nutt.

Man får sig några fniss, men inga ontimagengarv, och trots att Pratchett försöker säga en hel del om människor i grupp så saknar boken det djup som finns när han i toppform. Med det vill jag inte säga att Academicals är dålig. Inte alls! Pratchett är som sex och pizza: Rätt schysst även om det är dåligt.

Men för att återgå till att prata om döden: Är det bara jag som alltid haft känslan att Discworld-böckerna har en metaplot? Att de handlingen för de olika karaktärerna sakta men säker är på väg någonstans? Jag har till exempel länge föreställt mig att Sam Vimes (eller, på sistone, Moist von Lipwig) sinom tid kommer att bli ny Patrician.

Kanske inbillar jag mig bara. I vilket fall så kommer jag troligen aldrig att få reda på det.

Lite myter, lite Pratchett, lite upprepningar

Folklore of Discworld. Hur skumt låter inte det? Det är faktiskt en ganska skum bok. Författarna använder Terry Pratchetts Discworld-böcker som utgångspunkt för att berätta om myter, folklore och historia här på jorden. Det som är mysko är sättet detta görs på: författarna (Pratchett och Jacqueline Simpson) skriver som om Skivvärlden var en riktig plats, som om jorden och Skivvärlden är två olika länder som har utbyte av information, legender och seder.

När jag väl vant mig vid denna märkliga stil så visade sig boken vara både intressant och allmänbildande — om än inte alltid så rolig att läsa. Den innehåller för mycket information som upprepas om och om igen, och tar ibland i lite väl mycket i sina försök att vara rolig. Att mycket av folkloren som behandlas är brittisk får man väl ha överseende med — Pratchett är ju ändå britt.

Den största förtjänsten med Folklore of Discworld är att jag blir sjukt sugen på att läsa om alla mina Pratchett-böcker.

Deckarinslagen sabbar THUD!

thud.jpgTerry Pratchetts THUD! handlar om Sam Vimes och stadsvakten. Jag tänker inte beskriva handlingen, för det är det mest meningslösa man kan göra i en recension. Vill ni veta, läs.

Jag blev en aning besviken på THUD! Pratchett får mig inte längre att skratta. Småle, ibland, och kanske ge ifrån mig en och annan igenkännande fnysning. Men inte skratta. Det är tråkigt.

Som tidigare nämnts har Pratchetts böcker blivit mer satiriska och samhällskritiska de senaste 5-6 åren. Så även i THUD! Temat för dagen är krig och rasmotsättningar, och det krävs inte mycket fantasi för att se Israel-Palestinakonfliken bakom dvärgarna och trollens Koom Valley.

Även Da Vinci-koden får sig en känga.

THUD! innehåller tyvärr en av Pratchetts mer olyckliga tekniker. Vem-begick-brottet? Deckaren. Pratchett är inte en bra deckarförfattare och det är synd att han så ofta fokuserar sina böcker på just kriminalutredningar (även om det är naturligt i böckerna om stadsvakten). Han har den dåliga vanan att inte ge läsaren en chans att själv lista ut vad som pågår. När jag läser en deckare vill jag gärna tro att det är möjligt att lista ut mördaren i förväg. Det går inte i THUD! där läsaren helt enkelt inte får tillräckligt med info.

Men i slutänden är det ju ändå en Pratchett-bok vi snackar om. Pratchett är som sex, rätt bra även när det är dåligt. Man känner ingen det mesta i form av karaktärer, platser och skämt. Och det är tyvärr så att det är de gamla bekanta sakerna som fortfarande är mest intressanta och roligast. Jag tar Carrot före vampyrfotografen Otto alla gånger.

(Detta inlägg postades på rollspel.nu 2005-09.30).