I våras lovade jag i en kommentar på Spelbloggen att jag skulle skriva ett blogginlägg om hur en bra crowdfunder ska gå till. Jag hade vid tillfället uttryckt starka negativa känslor för fenomenet.

Jag har efter detta funderat väldigt mycket på varför jag ogillar crowdfunders, och kommit fram till några få brister som väldigt många CF:s har. Så istället för en guide har jag formulerat tre stycken råd till alla som funderar på att crowdfunda något.

Jag vill påpeka att dessa råd inte nödvändigtvis är anpassade för att dra in så mycket pengar som möjligt. De är högst personliga rekommendationer från mig om hur man får en cf kännas sundare.

Crowfunda det spel du vill skapa, inte ett som du tror det går att skramla ihop pengar till.

En vanlig rollspels-cf ser ut så här: spelet är 100-200 sidor, svartvitt, mjukpärm. Väldigt många delmål handlar om att ge spelet färgtryck, hårdpärm/box och fler sidor. Det är uppenbart att skaparen VILL göra en tjock box/inbunden bok fylld av färgillustrationer, men tar det säkra för det osäkra.

Resultatet blir att jag, som kanske tycker att ett 200-sidor långt spel verkar kanon, plötsligt kan få hem en 400-sidig behemoth i brevlådan.

Exempel på rak arm:

• ”Eon 4” började på 286 sidor och slutade 306 (plus formulär, plus spelpaket och kuvert med styggelser och Gud vet vad).
• ”Blue Rose” började som 192 sidor mjukpärm. Slutade som 260 sidor hårdpärm.
• ”Coriolis” började som bok, slutade som supermegabox.

Det här beteendet går dessutom emot crowdfundingens grundidé. Tanken är att man ska försöka förverkliga sin dröm, inte att reducera drömmen till något med bra odds att bli finansierat.

Så om inte din ambition är att ”publicera ett rollspel, no matter what!” så var ärlig mot dig själv och dina drömmar.

Ha delmål som betyder något.

Det viktigaste när man jobbar med en text är att STRYKA. Inte att skriva mer text. Väldigt många delmål i rpg-crowdfunders handlar om att skapa mer material. När alla rollspel, ja alla texter, snarare bör sträva efter att vara så korta som möjligt.

Jag föredrar 100 sidor relevant välskriven text framför 400 ihoprafsade. Jag har ännu inte sett ett rollspel över 150 sidor där all text känns meningsfull.

Så skit i delmål som lovar mer mer mer. Skit i t-shirts och USB-minnen och tärningar. Satsa allt på produkten. Delmål ska göra en redan bra produkt bättre. Inte fylla brevlådan med souvenirer.

Behåll din värdighet

Att ge ut ett rollspel är ingen mänsklig rättighet. Inte att driva en lyckad CF heller. Så försök att inte verka kränkt om du skulle misslyckas.

Och ännu viktigare: Tigg inte pengar. Din CF, din produkt, ska kunna tala för sig själv. Självklart ska du göra reklam för den, men tigg inte. Det är nämligen inte ovanligt att se statusuppdateringar från crowdfundare som i princip bara säger ”Kom igen, ge mig 2000 till!” I detta finns även en underton av att om man inte bidrar så, typ, sviker man hobbyn. Inte ok.

Jag har även sett crowfunders där konstruktören i princip kört snyfthistorier för att få folk att bidra. Om det krävs, ja då har man troligen inte en tillräckligt bra produkt.

Som CF:are ska du aldrig förvänta att folk ska ge dig pengar. Det är arrogant och ovärdigt. Sluta med det. Ingen är skyldig dig någonting.

Ja, det är ju alltid crowdfundingtider numera men här kommer några som jag har spanat in på sistone:

Legend – Rollspelet

Ett fantasyrollspel som utspelar sig i Sverige, idag. Inspirationskällor sägs vara Gaiman, Cirkeln och liknande verk. Det verkar bli mycket saga och folktro, om man får tro illustrationerna. Tyvärr är det lite svårt att avgöra på Kickstartern hur bra det kommer att bli – jag hade gärna sett lite pdf:er ur boken och så – men skaparna är inga newbies, vilket är en stor jäkla fördel.

Jag ger 300 kr.

Privateers – The board game

Ett brädspel där man spelar, ja ni kan ju gissa. Tina Engström och MylingSpel ligger bakom, så än en gång är det inga rookies det handlar om. Jag är egentligen inget stort fan av pirater och sånt tjafs, men det här verkar riktigt intressant och snyggt.

Jag ger 680 kr.

Övrigt

Ytterligare några intressanta crowdfunders som jag av en eller annan anledning inte kommer att ge pengar till, men som kanske intresserar er:

• En ny version av Paranoia att crowdfundas, men där säger jag pass. Paranoia har aldrig varit min grej riktigt, vilket troligen har att göra med att jag aldrig har spelat det.
• Som gammal Vampire-spelare är jag även lite sugen på deluxeversionen av Vampire: Dark Ages, men även där låter jag fundingfingret vila. Priset för att få ett fysiskt exemplar av boken är lite väl högt för min smak.
• Slutligen så hade jag garanterat kastat in 50 dollar för en ny version av Chill – om den hetat Chock och var på svenska. Men nu får det vara.

Har jag missat någon intressant kampanj? Hojta till i kommentarerna i så fall!

Jag har redan nämnt det här i olika forum, men tar det här också. Jag önskar att alla framtida rollspelscrowdfunders ska innehålla följande stretchgoals:

1. En skoningslös och erfaren redaktör går igenom grundbokens texter.
2. En professionell korrekturläsare anlitas för att korra grundboken.
3. Redaktören går igenom alla texter som utlovats i crowdfundern.
4. Korrekturläsaren korrar alla texter.

I dag ser situationen ut så här: Alla stretchgoals i alla insamlingar går ut på att ge ut fler prylar. Se på Eon till exempel, där varje bonusmål innebär mer text. Vore det inte rimligt att åtminstone några av målen syftar till att göra den redan utlovade produkten bättre?

Jag har köpt, läst och spelat svenska rollspel sedan tidigt 80-tal, och är det något nästan alla produkter verkligen behöver så är det kompetent redaktörande och korrekturläsning. Professionell sådan – inte bara att någon polare läser texten för att vara schyst.

Med crowdfunding finns ju faktiskt möjligheten även för små producenter att ha råd att anlita yrkeskunniga människor. Själva poängen med en insamling borde vara att skapa en så bra produkt som möjligt, att göra grunden för själva crowdfundern så perfekt som den bara kan bli.

Varför är det aldrig så?

Just nu pågår en crowdfundingkampanj för en ny version av det gamla rollspelet Eon. Det går ganska bra. Det första jag tänkte när jag såg nyheter om kampanjen var, ungefär, ”blää orka!”. Inte för att jag ogillar Eon, utan för att det varit så många rollspelscrowdfunders det senaste året.

Sedan Fria Ligan gjorde succé med insamlingen till sitt Mutant-spel för ett år sedan, har det varit sju rollspelsprojekt uppe på Funded by me och Indiegogo. Då räknar jag inte Skuggornas mästare, som hade en insamling ungefär samtidigt som Mutant.

Sju crowdfundingprojekt på ett års tid måste ses som en anmärkningsvärd hög siffra i ett land där rollspel oftast säljer i några få hundra ex. Riskerar inte marknaden att mättas när den drabbas av en veritabel störtflod av nya spel? Tydligen inte, för alla projekt har lyckats dra ihop önskad mängd pengar. En möjlig analys är att Fria Ligan skapade en liten boom för crowdfunding, eller i alla fall fick upp producenters och konsumenters ögon för möjligheterna. En annan är att de senare projekten åker snålskjuts på Ligans framgång och renommé.

Det må vara hur det vill med det, jag är övertygad om att crowdfunding kommer fortsätta vara ett effektivt sätt att få ut sitt rollspel inom överskådlig framtid. I alla fall ända tills ett högprofilprojekt floppar; misslyckas leverera vad som lovats. Om nya Eon skulle dra ut jättelängt på tiden, ha undermålig kvalitet eller helt enkelt aldrig dyka upp, då tror jag att det blir svårt att crowdfunda rollspel ett bra tag framöver.

En spännande sak med de gångna årents insamlingar är att många av projekten haft offentliga listor över vilka som bidragit. Eon, Starchallenge, Skuggornas supplement, Rotystem, Leviathan, Best of Fenix – bidrog du så finns ditt namn eller användarnamn för alla att läsa.

Jag började rota lite i dessa listor med namn, och kunde efter en snabb okulär analys konstatera några saker.

1. Siffran för ”antalet funders” stämmer inte. Det visar sig nämligen att det är ganska vanligt att en person supportar samma projekt mer än en gång – ibland så många gånger som 10 – och att varje bidrag räknas in i siffran ”funded”. Den räknar helt enkelt antal bidrag, inte antalet personer som gett. Här är en breakdown från de olika insamlingarna:

• Eon (21 april): 6 dubletter av 185.
• Starchallenge: 2 av 19.
• Ensamma vargen: 137 av 254.
• Skuggornas supplement: 14 av 37.
• Rotsystem: 3 av 51.
• Leviathan: 5 av 73.
• Best of Fenix: 9 av 167.

Starchallenge har alltså bara 17 intressenter, och Ensamma vargen 117, för att ta två exempel. Detta ger en annan bild av hur många individer som faktiskt är engagerade i rollspelshobbyn

2. Samma namn dyker upp i flera av projekten – några har varit med och bidragit till alla. Det tycks också vara så att det är ungefär samma crowd av folk som gett pengar till projekten som fick under 100 funders. Först när antalet personer sticker iväg över 100 dyker nya namn upp.

Min gissning är att den hårda, nyfikna, ”jag stöttar hobbyn”-engagerade kärnan av svenska rollspelare på internet består av ungefär 100 personer.

3. Eon-insamlingen har en högre grad av unika namn än de andra rollspelen Är Eon-spelare inte intresserad av så mycket annat än Eon? (Även Fenix-insamlingen hade många unika namn, men jag tippar det till stor del beror på att projektet tilltalade en hel del utländska funders.)

Efter att ha ägnat en kväll åt detta känner jag så här: Att ett projekts finansieringsmål möts är egentligen det minst viktiga, det är antalet unika funders man bör titta på. Jag skulle hellre se att mitt projekt hade många personer som bidrog med lite, än få som gav mycket.

Om jag hade legat bakom till exempel Starchallenge, som bara intresserade 17 individer, så skulle jag allvarligt fundera på att lämna tillbaka pengarna och börja om med något nytt. 17 personer är löjligt lite även för att vara Rollspelssverige – garanterat för få för att skapa någon som helst buzz om spelet. Samma sak med Skuggornas supplement och kanske till och med Rotsystem.

Slutligen är jag övertygad om att de svenska rpgcrowdfundingarna lägger sina ”mål” alldeles för lågt. Det känns mysko att 23 pers kan finansiera ett projekt med 237 procent (Skuggornas supplement).

Självklart förstår jag att det finns en strategi i detta; lägger man målet lågt får man ju förverkliga sitt projekt. Har man dyra ”perks” krävs det färre engagerade människor.

Nackdelen är att detta även är ett bra recept på skapa spel som aldrig kommer få egen bärkraft, som aldrig kommer nå bortom den lilla, lilla, klick som finansierade det.

Följande svenska rollspel har haft crowdfunding-kampanjer:

• Dunder och drakar. Mål: 5 000 dollar. Uppnått: 790 dollar.
• Nyckelringsrollspelet. Mål: 2 000 kr. Uppnått: 14 778 kr.
• Skeppskortlek till En Garde. Mål: 4 000. Uppnått: 4 200 kr.
• Mutant: År Noll. Mål: 10 000. Uppnått (8 april): 94 451 kr.
• Skuggornas mästare. Mål: 3 000 kr. Uppnått (8 april): 6 900

Det har ju gått olika bra, kan man se.

Dunder och drakar failade ganska stort, vilket troligen beror på att kampanjen flög under radarn för alla som inte hängde på rollspel.nu i januari 2012. Målet på 5 000 amerikanska dollar var dessutom lite i optimistiska laget för en svensk bearbetning av Dungeons & Dragons.

Nyckelringsrollspelet var det första svenska rollspel som lyckades med sin insamling. Det hängde nog på flera saker: Åsa Roos är namnkunnig inom hobbyn men har även kontaktytor utanför den, hon har en aktiv internetnärvaro bland annat på sin blogg och på Twitter, och spelet hade en rolig gimmick. Det uppmärksammades på bloggar och i podcasts även utanför kärntruppen av rollspelare.

Skeppskortleken till En Garde hade jag inte någon aning om att den fanns innan jag började göra research inför den här ”artikeln”. En Garde är inte med några mått mätt ett stort rollspel (ja, om man bortser från att själva regelboken är stor). Snyggt och välgjort, ja, men inte en blockbuster så att säga. Att det lyckades dra in tillräckligt med pengar för att sjösätta något så obskyrt som en skeppskortlek visar på två saker: 1) Realistiska mål är a och o. 2) Underskatta inte en liten men dedikerad skara fans. Bokstavligt talat liten – bara elva personer gav pengar till kortleken.

Mutant: År Noll är projektet som gjorde allt rätt: Älskat varumärke, välkända konstruktörer, tydligt koncept inklusive bilder, artikel i Fenix, massiv närvaror i sociala medier och på forum. Fria ligan gjorde även en annan smart sak: De mejlade nyheten till diverse rollspelsbloggare, och kanske till lite annat löst folk vad vet jag, samma morgon som de gick ut med kampanjen. Ett pressmeddelande helt enkelt. Sen så hade de turen att bli omnämnda i Obiter Dictum vilket knappast kan ha skadat.

Skuggornas mästare är, liksom En garde, ett hyggligt välkänt varumärke bland rollspelsveteraner och fick ett uppslag i senaste Fenix.  Och det verkar ju funka. Jag tror dock att SM hade tjänat på att inte ”konkurrera” med Mutant – man kunde gott ha väntat en månad eller två, för nu överskuggas spelet i princip helt av Mutant.

Vad kan man dra för slutsatser av det här? Inga revolutionerande, tyvärr. Har man ett namn i branschen, ett välkänt varumärke och en stark internetnärvaro så lyckas man bättre än om man inte har det. Ett uppslag i Fenix gör sitt till. Tricket är att nå utanför kretsen av de mest hängivna rollspelarna, att spridas bortom de specialiserade rollspelsforumen och -bloggarna. Det är nog lättare sagt en gjort, och handlar när det kommer till kritan om ren skär marknadsföring.

Hur ser det ut internationell? Två tredjedelar av alla spel (inklusive datorspel) som lades upp på Kickstarter 2012 nådde inte sina mål. Av 2 796 projekt lyckades bara 911. Inte så bra odds.