Mysig monsterbok

Jag har ett långt och snårigt förhållande till författaren Cory Doctorow. Han har skrivit böcker som jag räknar till de bästa jag läst, men jag har länge känt att tiden sprungit förbi honom. Han är en tech-utopist i en tid där tech-branschen ofta bara känns som en stor domedagsmotor.

När jag upptäckte att han skrivit en barnbok var det dock dags att läsa honom igen.

Cory Doctorow & Matt Rockefeller, Posey the Monster Slayer

Cover of Cory Doctorow’s and MAtt Rockefeller’s Posey the Monster Slayer.

Genren ”monsterböcker för barn” är, sedan jag själv fick barn, en favorit. Johan Egerkrans har skrivit några helt fantastiska pekböcker med vampyrer och mumier och allt möjligt. Tyvärr out of print? Peter Bergtings Drakar var godnattläsning för min dotter under säkert ett halvårs tid. Underbart!

Posey the Monster Slayer är en riktigt fint tecknad bilderbok för 4-6-åringar. Det är ett otroligt liv i Matt Rockefellers bilder! Tyvärr är Doctorows text inte lika spännande. Den är… ok. Funkar. Berättelsens stora förtjänst är att monstren inte har de svagheter man förväntar sig. Kul för ett barn!

Värd att köpa för bilderna, som ger gott om utrymme att fabulera fritt kring.

In other news…

Johan Wanloo och jag har just släppt ett nytt avsnitt av vår podcast LÄS HÅRT. Den här gången snackar vi om Robert Syks dystopiska framtidsvision Denna sagolika tid från 1984. Lyssna gärna!

Vad ska du läsa nu?

Ja, vad ska du läsa härnäst? Om du inte vet så har jag några tips. Kolla:

For the win ska du läsa om du vill bli upprörd över dåliga arbetsförhållanden i asiatiska sweat-shops. Cory Doctorow är en sanlöst bra författare vars enda nackdel är att han kan bli lite väl föreläsande i sina böcker. For the win är inget undantag, men kompenserar predikandet med en genuint fascinerande story och gripande karaktärer. Jag gillar också Doctorows nästan utopiska tro på teknologi i allmänhet och internet i synnerhet.

Keepers of the Maser är en italiensk scifi-serie som är jäkligt snygg. Tyvärr är de en av de där serierna som snyggare än vad den är bra, och handlingen är ibland lite otydlig. Som jag förstår det efter tre album utspelar den sig på en koloniserad värld som nästan utplånades, av någon anledning, och där överlevarna nu stretar i motvind för att klara sig. Några udda personer – huvudpersonerna – är på jakt efter något kallat ”The Tower”, en forntida plats som på något sätt ska göra deras situation bättre. Första delen heter The second moon och författaren är Massimiliano Frezzato.

Lanfeust från Troy – Magohammotens elfenben är första delen i den franska serien om Lanfeust, en smedslärling i ett land där alla har magiska förmågor. Vissa kan förvandla vatten till is, andra kan hela alla skador – men bara på natten. Ytterligare någon kan få träd att växa supersnabbt, eller avlägga färgglada fisar. Variationen på olika krafter är till synes enorm. Lanfeusts förmåga är att smälta järn med blicken, men när han råkar vidröra ett gammalt svärd får han tillgång till alla magiska förmågor, något som innebär han kan göra i stort sett vad som helst. Lanfeust från Troy skrivs av Christophe Arleston och tecknas av Didier Tarquin. I Sverige ges serien ut av Albumförlaget, och i den fransktalande världen är den i princip hur stor som helst. Just det, serien är väldigt underhållande också. Höll på att glömma säga det.

Cory Doctorows ”Makers” får mig att vilja byta livsstil

86875Varje gång jag läser en bok av Cory Doctorow så vill jag formatera om datorn och installera Linux. Samt öppna mitt wifi-nätverk, bygga saker av skräp, bli freegan och köpa allt secondhand.

Han är jävligt ideologisk, Cory, och jäkligt bra på övertyga med sina böcker. Det är tydligt att han tror på vad han skriver, att han är en riktig idealist och att han drömmer om en bättre värld. Gärna en bättre värld som nås utan storföretag, med öppen teknik och utan copyright. Han tror på tekniken, att den kan göra underverk om vi bara tillåter den. Om vi inte är rädda för den.

Jag tror att Cory är kär i teknik, i uppfinningar, i mjukvara och allt som går att göra med dem. Framför allt i vad vi kan göra med dem om vi inte tvingas använda sånt som tillverkarna låser – typ den MacBook Pro som jag skriver på just nu.

Hans budskap är att varje pryl vi köper som vi inte kan göra vad vi vill med är en bit av vårt hem som ägs av någon annan. Apple, Sony, Microsoft eller vad du nu vill. Han menar att det är att som köpa en skruvmejsel som du bara får skruva med. Du får inte använda den för att öppna burkar, använda skaftet som en hammare, sprätta upp tejp eller något annat av alla de grejer man kan använda en skruvmejsel till. Du får bara använda den till att skruva med.

På det stora hela håller jag med Doctorow (speciellt just efter att jag läst en av hans böcker). Han kanske är lite för mycket stora-företag-är-alltid-onda för min smak, och kan vara en smula evangeliserande emellanåt, men han har en hel del goda poänger.

Makers utspelar sig, liksom de flesta av Corys böcker, i en nära framtid. Typ 2020-talet. Världen är ungefär som den är nu. Ipoddarna är mindre och internet snabbare, men på det stora hela är det inte så mycket som hänt. Sånt gillar jag.

Det är svårt att berätta om bokens handling utan att avslöja för mycket, så jag nöjer mig med att skriva att den handlar om två uppfinnare, en bloggare och några ”suits” som råkar uppfinna ett nytt ekonomiskt system och lite andra crazy grejer. Det finns massor av coola idéer överallt, och handlingen håller hela vägen till slutet. Mycket trevligt.

Just det, har man läst Doctorow tidigare så kommer man känna igen en hel del grejer i boken. Förälskelsen i Disney och Disney World; fascinationen med hemlösa; intresset för alternativa livsstilar. Klassiskt Doctorow kan man säga.

Vägra spionsamhället

”Lita inte på någon över 30” heter det klassiska talesättet.

Cory Doctorow uppdaterar det till ”Lita inte på någon över 25” i sin nya bok Little brother.

Själv skulle jag nog helst modifiera det ytterligare: ”Lita inte på någon.”

Men det finns fler anledningar än så att läsa Doctorows senaste roman. Många många anledningar. Den får mig att vilja skrika högt åt svenska regeringens imbecilla lagförslag om ”aktiv signalspaning” — alltså att Försvarets radioanstalt ska få avlyssna svenskars mejl och telefonsamtal utan att det finns någon egentlig misstanke om brott. (Läs mer här, här.)

Om riksdagen klubbar igenom detta beslut nu i veckan så är vi ett stort steg närmare en orweliansk spionstat. Det är inte acceptabelt.

10 länkar

Spel som inte levt upp till hajpen
Givetvis finns Final Fantasy VIII med.

Nördheirarki!
En gång i tiden var The Brunching Shuttlecocks min absoluta favvosajt. Här är ett exempel på varför.

Journalistik när den är som allra bäst
En helt fantastisk artikel på rollingstone.com om varför USA har förlorat sitt ”War on Drugs”. 15 000 ord, så det tar sin tid att läsa på en skärm, men det är det värt. Det här förstaklassig journalistik av den typ som nästan inte görs längre.

Brian Aldiss gnäller
En essä av science fiction-författaren Brian Aldiss. Han tycker sf-författare mobbas av etablissemanget. Vilket förmodligen stämmer. Men han framstår ändå som en gnällig gubbe.

Varför gillar inte britter sci-fi?
Jadu, fan vet.

Magi på Island
Det händer inte ofta, men en gång varje blå måne står det något intressant i SvD:s ”Under strecket”.

Jobbigt att vara snygg
Tro mig, jag vet. Fast jag har iofs inte producerat Assassin’s Creed. Det har Jade Raymond. Det kanske är jobbigare för henne.

Bergting intervjuas på sfbok.se
En riktigt lökig intervju, tyvärr.

Same same but diffrent
De flesta intervjuer jag läst med William Gibson på sistone har varit ganska identiska. Så även här. Men han är en så intressant lirare att jag läser ändå.

Cory sågar BBC
Han är så söt när han är arg.