I tisdags skulle jag vara med i Cissi Wallins radioprogram på Radio1 och diskutera kön och nördighet och varför kvinnliga nördar så ofta får skit av sina manliga motsvarigheter. Tyvärr blev jag förråd av min kropp som tyckte att jag skulle ligga hemma och ha feber istället.

Om jag hade varit med så hade jag sagt någonting i den här stilen:

Först och främst måste man ha klart för sig att kvinnor är nördar i minst lika hög utsträckning som män. De syns inte lika mycket, men de finns där. Det finns flera anledningar till detta, och en av de främsta är att kvinnlig nördighet ofta inte kallas för just nördighet. Om en kvinnas största intresse är att sticka så är hon inte en ”sticknörd”, hon gillar bara att sticka. Om hon lägger all sin fritid på att ta hand om sin trädgård så är hon inte en ”trädgårdsnörd”, utan bara någon som tycker om att påta i trädgården. Är hon bra på att laga mat, ja inte kommer hon att kallas för ”matnörd” i alla fall. Nästan alla områden av traditionell kvinnlig nördighet får inte kallas så. Inte ens när det kommer till den så kvinnligt dominerade nördsfären ”mode” får kvinnor vara nördar. De är bara modeintresserade.

Vilket så klart är helt fucked up. Om en man samlar på sig 150 stycken olika sneakers så kallas han för sneakernörd, men om en kvinna samlar ihop lika många pumps anses hon nog mest vara klyschig och hennes intresse misstänkliggörs direkt – det är inte ett riktigt intresse, hon är bara korkad och går i kommersialismens ledband. Samma sak med stickning: det släpps stickböcker på löpande band utan att någon reagerar, men så fort två män släpper en bok blir det tv-intervjuer och klang och jubeltid.

Det är alltså inte så konstigt att man inte stöter på så många tjejnördar, eftersom en väldigt stor del av kvinnligt nörderi – speciellt om det på något sätt är kopplat till hem och hushåll – bara anses vara kvinnligt beteende. Det är svårt att vinna när spelets regler säger att man inte får vara med.

Jag har själv kommit på mig själv att se ner på kvinnlig nördighet. För några veckor sedan berättade en kvinnlig bekant att hon hade ett antal 100 par märkesskor hemma och min första reaktion är exakt som jag skrev ovan: fan vad klyschigt, onödigt och larvigt. Känslan liksom blixtrade till och det tog flera sekunder innan jag insåg vad det var som hände. Hade jag reagerat på samma sätt om en man berättat att han hade 200 Star Wars-figurer hemma? Eller dvd-filmer? Eller 200 olika översättningar av Sagan om ringen? Jag hade säkert tyckt att han var lite galen, men jag hade absolut inte instinktivt sett ner på honom. Tvärtom, jag hade känt respekt. Det här är ett problem som jag aktivt måste tänka på för att förstå och komma till rätta med. Det är så lätt att utan egentlig anledning avfärda saker som mode och stickning, och jag tror i grunden att det handlar om okunskap och egocentricitet. Eftersom jag inte är intresserad av det så tycker jag instinktivt att det konstigt att andra kan vara intresserade. Kombinera detta med den misogyni som finns överallt i samhället … Ja, jag är i alla fall glad att jag är medveten om att jag har dessa reflexomdömen inom mig och kan göra något åt dem. Jag avskyr bara att de finns där till att börja med.

Om vi tittar på kvinnor som ger sig in i traditionellt manliga nördsfärer som film, tvspel, rollspel, science fiction med mera, hur ser det ut då?

Det korta svaret är: Det är inte en vacker syn.

Om vi för ögonblicken bortser från den lavin av sexuella trakasserier som kvinnliga nördar får utstå online dagligen, så är de dessutom ständigt ifrågasätta. Amerikanske skådespelerskan Felicia Day, som bland annat ligger bakom den populära och supernördiga tv-showen The guild, blir ständigt anklagad för att inte vara en ”riktig nörd” utan bara låtsas för att tjäna pengar. Svenska spelbloggare som Xboxflickan, Nerdphilia och EmmyZ tampas med liknande anklagelser, och diskussionen om kvinnliga nördar ser ofta ut ungefär så här.

Ifrågasättandet innebär också att kvinnliga nördar bemöts mycket hårdare i bloggkommentarer och forumdiskussioner, något som min favoritbloggare Åsa Roos fått uppleva ett antal gånger. Det är dessutom vanligt att diskussioner om kvinnliga nördar förs någon annanstans är på, exempelvis, bloggen hos den som avhandlas. När Åsa skrev ett mycket insiktsfullt inlägg om våldtäktskulturen inom rollspel, kommenterades inlägget lika mycket i min bloggpost, som bara innehöll en läk till Åsas, som på hennes egen blogg.

Jag förstår att man som kvinna drar sig för att komma ut med sin nördighet under de här omständigheterna. Det ska ju vara roligt att vara nörd, och hur kan det vara det om man ständigt är under attack?

Men varför är det så kontroversiellt att vara kvinna och gilla att spela tv-spel jättemycket? Det finns garanterat fler svar på den frågan än vad som får plats på internet, men jag tror att en viktig faktor är att det är egoistiskt att vara nörd. En nörd går undan och tillbringar väldigt mycket tid med sin passion. Orimligt mycket tid, skulle somliga säga. Det är ju det som är hela grejen med att vara nörd: man älskar något så mycket att man ägnar en avsevärd del av sin fritid åt det. Män har i ”alla tider” haft hobbyrum, gillestugor och snickarbodar att dra sig undan till för att ägna sig åt sina modelljärnvägar, frimärkssamlingar eller vad det nu kunde vara. Vår nördighet har gjorts möjligt av att kvinnan inte varit nördig, utan att mamma/frugan skött markservicen och tagit hand om hemmet.

För kvinnor är det än i dag inte helt accepterat att gå undan, att vara egoistisk, att ägna tid åt något annat än familj och barn. Den kvinnliga nörden blir alltså, om man ska dra det till sin spets, ett hot mot kärnfamiljen, mammarollen och den manliga nördigheten.

Även om de är helt galna, så är jag övertygad om att känslor som dessa ligger och guppar någonstans i de manliga näthatarnas undermedvetna. Varför går de annars till attack, om de inte känner sig hotade? Och även om det verkligen är så, för det är ju rimligen svårt att spela World of warcraft 16 timmar om dagen och samtidigt ha ett fint hem och hinna uppfostra sina barn … ja, det kanske bara är bra. Det kanske inte är nyttigt, vare sig personligen eller för samhället i stort, att ägna all sin tid åt att döda orcher? Den traditionella nörden kanske inte har något existensberättigande?

Här kommer vi till något viktigt. Varför är det plötsligt eftersträvansvärt att vara nörd? Under hela min uppväxt var nörd ett skällsord, men nu är det alltså någonting bra? Är det verkligen attraktivt att vara en person som kan jättemycket om jättelite? Nej, säger jag, och jag tror egentligen inte att folk vill vara nördar. Inte riktiga nördar. Att vara nörd är på många sätt destruktivt. Det kan så lätt bli en tillflyktsort, en ursäkt att hålla sig undan, en sköld att gömma sig bakom. Att vara nörd är att vara asocial, att välja något dött framför mänsklig närhet. Att vara nörd är att ha en osynlig måttstock att mäta andra människor med och döma dem.

Idag lever vi ett samhälle där det är trendigt att vara nörd. Det är till och med modernt att klä sig nördigt. Men det är en lögn. Det är modernt att utge sig för att vara nörd. Det är modernt att ha specialintressen, men det kommer aldrig bli modernt att vara nörd. Och det ska vi alla vara glada för.

Men detta ändrar inte det faktum att det är helt vansinnigt att kvinnor inte ska få leva ut sina intressen likaväl som männen. Att så inte är fallet gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att så fort det uppstår ett fenomen dit kvinnliga nördar (och nu använder jag ordet i dess vidare bemärkelse) flockas – Titanic, Harry Potter, Twilight, Hunger Games, vissa typer av manga – så ska det smutskastas och marginaliseras så fort det bara går. Näthatet mot Twilight går ju bortom allt förnuft – det finns hela subkulturer som inte gör annat än hatar Stephanie Meyers böcker. Det är i princip rumsrent att hata.

I ärlighetens namn så är hat en viktig del även internt i den manliga nördkulturen. Star Wars versus Star Trek. Kirk versus Picard. Tolkien versus Martin. Transformers gen 1 versus Transformers gen 2. Den manliga nördigheten är så präglad av tävlan att hatet aldrig är långt borta. Det räcker inte att älska Star Trek: Voyager, man ska gärna hata Star Trek: Enterprise också. Det ständiga tävlandet är ett oattraktivt inslag, men för den manliga nörden är det viktigt att visa hur mycket han kan, att ständigt bevisa och bekräfta sin nördiget. ”Jaha, du har bara läst Sagan om ringen 10 gånger? Jag har ju läst den två gånger om året sedan jag var 12.” Det gäller i alla former av nördighet: En matnörd ska ha de dyraste knivarna, de mest exklusiva skärbrädorna. En modenörd ska ha starka åsikter om vilken typ av läder som är bäst, eller i vilken obskyr londonbutik man hittar de snyggaste handskarna. Man hugger på alla möjligheter att trycka ner en annan nörd.

Att som redan ifrågasatt kvinna komma in i den kukmätartävlingen kan inte vara det lättaste, och jag är jävligt glad att det finns de som står ut.

Läs även: Sluta vara ett sånt offer på Malin Söderbergs blogg Svampriket.