Sinkadusmåndag, del 5

Yes, så var det äntligen dags för den femte Sinkadusmåndagen. Bra va?

Sinkadus nr 5 (september 1986)

Omslag

Don Maitz har gjort detta omslag (även om han blir kreddad som ”Don Maintz” i redrutan). För att vara ett omslag till ett Japan-nummer så känns motivet märkligt ojapanskt. Om jag minns rätt användes denna bild även som omslaget till boken Camber av Culdi av Katherine Kurtz, som gavs ut av Äventyrsspel 1988. Mängdrabbat?

Ledare

Olle Sahlin, 30, gör entré. ”Olle var tidigare svenskalärare, men har nu bestämt sig för att sats på något nu nytt. [sic]”

Hemmafronten

På nyhetssidan ”Hemmafonten” får man reda på att redaktionen fick över 600 monsterbidrag inskickade till sig efter att ha avslöjat att de planerar Monsterboken 2. ”Det mest populära förslaget var Balrog, som vi ett tag fick 2-3 stycken varje dag av.” För att vara en hobby som skryter så om sin fantasirikedom är ju detta pinsamt fantasilöst.

Arkivet

Temat för det här numret av Sinkadus är Japan. Gunilla Jonsson har anpassat Drakar och demoner för japanska äventyr, med nya yrken, vapen, monster och magi. Det är en salig blandning, speciellt bland monstren där örnar får dela spaltutrymme med spökkrigare. Jag har aldrig riktigt förstått den där fäblessen för stats på vanliga smådjur som Äventyrsspel i allmänhet ägnade sig åt. Det känns bara som utfyllnad.

Zonen

Till Mutant dyker det såklart upp japanska vapen. En lajatang gör 2T8 i skada, etc. Dessutom lite nya varelser (ultratigern är typ en vanlig tiger, fast hårdare), fallregler och info om rättsväsendet i Pyrisamfundet.

Jag imponeras ständigt av den mängd av, och bredd på, material som redaktionen lyckas klämma in på två ynka sidor. Det finns liksom ingen ambition på att saker ska hänga ihop, ha ett tema, eller bara vara lättillgängligt. Artiklarna kläms in där de får plats.

Öh va?

Inget japan-nummer utan ninjor. Gunilla Jonssons artikel ”Döden ur mörkret” är jordnära och fokuserar mest på ninjans historia och traditioner, och inte så mycket på mad skillz.

Till Chock finns dock en artikeln om vampyrninjan. Ja, vampyrninjan. Även kallad dödsninjan. Vampyrninjan alltså är en sorts vampyr … som också är ninja. ”Den främsta experten på stridskonst i Japan, kanske rentav i hela världen.” Utomordentligt töntig artikel. Välskriven, men töntig. Ninjatöntig.

Äventyr

Gunilla Jonsson fortsätter leverera japantexter. I äventyret ”Spökgeneralen” ska rollpersonerna försöka ta reda på vad som hänt länsherren Sugimoto (samma namn som en mycket känd fotograf, för övrigt) som börjat bete sig så konstigt. Det visar sig att han har blivit besatt av ett hämndlystet spöke.

Tips till äventyrskribenter: Det är inte bra att avslöja ditt äventyrs handling redan i titeln.

Insändare

Albert Forssell tycker att Sinkadus har blivit snyggare men att ”Det har kommit amerikansk kommersialism över det”. Ett påstående som ignoreras helt i redaktionens svar. Temat ”Äventyrsspel har sålt sin själ” kommer att bli ganska vanligt på insändarsidan i framtiden.

Annars är det mest lite småplock. Någon vill ha mer tennfigurer i tidningen, en annan tycker att det finns konstigheter i äventyret Järnringen, och ytterligare någon kommer med skarp kritik mot föregående nummers artikel om det victorianska England.

I klubbspalten fortsätter föreningsnamnen att frodas: The Zombies, Dragonfire Society, Mörkerherren, Black Wizard, Dragon Hunters. Ju hårdare, desto bättre. Vissa undantag finns dock, så som kryptiska RS-S.U.P.(W). Ibland hittar man även oanade livsberättelser:

”Rollspelsklubb i Etiopien söker äventyrsbrevväxling. De spelar Chock, Mutant, Drakar & Demoner, Expert, D&D Basic, Expert [igen], Advanced. Adress: Binky Ståhl, UD”.

Det är glädjande att självaste Utrikesdepartementet rycker in för att rädda äventyrstörstande exilsvenskar. Jag undrar hur många svar de fick.

Illustrationer

Det är förvånansvärt få illustrationer i det här numret, trots att det finns hela tre illustratörer: Stefan Kayat, Stefan Thulin och Nisse Gulliksson. Det finns ingenting som riktigt står ut.

Reklam

Lekbiten i Umeå är ”Bäst i sta’n på SPEL”. Jag undrar om de hade särskilt stor konkurrens om titeln.

Omdöme

Ett stadigt nummer. Det första temanumret av Sinkadus någonsin. Redaktionen laborerar lite för mycket med olika färger och manér för att det ska vara riktigt behagligt att läsa tidningen. Vit text på svart bakgrund, svart text på grå bakgrund, svart på orange … Det ger ett splittrat intryck.

Tidningens redigering är i allmänhet en sorglig historia. Olika textstorlekar, spaltbredder och radavstånd trängs sida vid sida. I framtiden kommer vi även att få se rent hiskliga placeringar av bilder. Dessutom pendlar antalet bilder – och storleken på bilderna – mycket från nummer till nummer. Ibland är det textspäckat som bara den, ibland ligger stora maffiga illustrationer och skräpar på var och varannan sida.

Sinkadusmåndag, del 4

Sinkadus05cover — Illustration av Stefan Kayat (?) till artikeln om hasardspel.

Nu är det dags för den fjärde Sinkadus-måndagen. Alla delar hittar ni här.

Sinkadus nr 4 (februari 1986)

Omslag

Nytt utseende, nytt format. Fyrfärgstryck (på omslaget i alla fall) och omslagsillustration av Rowena Morrill. Det ser ut som en helt ny tidning, och den här looken kom att stanna ända tills dess att Sinkadus gick i graven. Nästan i alla fall.

Ledare

Fredrik vill skicka folk på spelkongress. Det hette tydligen inte konvent ännu. Spelkongress ’86 i Handen i Stockholm antyds vara da shit. Eller? Liknelserna med tåg- och modemässor känns sådär heta.

Hemmafronten

I kolumnen ”Hemmafronten” får vi vår första teaser på Mutant 2. Mer av allt verkar vara budskapet. Eller varför inte lite falsk marknadsföring: ”För alla Mad Max-diggare har vi lagt in ett avsnitt om strid mellan bilar.” Jag tror inte att dessa regler verkligen kom med i den version av Mutant 2 som trycktes.

Jag blir även lite nyfiken på vad som egentligen hände bakom kulisserna med äventyrstrilogin Ärans väg. Här kan man läsa att den ”har varit ett problembarn och dragits med ideliga förseningar”, samt att ”uppdraget att konstruera sista delen har övergått från Roger Undhagen till Michael Petersén”. Jag anar intriger!

Arkivet

Anders Blixt ger oss gedigna beskrivningar av älvfolk (småfolken tar aldrig slut!) och golem. Älvfolken dyrkar moder jord och reinkarneras i en evig cykel. De ”hyllar livets glädje och skönhet”. Älvfolk = hippies, alltså. Eller eventuellt konstnärstanter på Österlen.

Det dyker även upp gorillor och yeti (av John Sandström), samt den odöda varelsen nattulv (av Andrzej Kowalski). Sådär roliga allihop. De insända monstrositeterna är onekligen Sinkadus svagaste sida, nummer efter nummer.

Zonen

Mutant-spelare får läsa om den kanske tråkigaste sysselsättningen än så länge: Spelaren. En gambler, helt enkelt, beskriven av Thomas Höglund. Artikeln tycks mest vara en ursäkt för att översätta casinospel till 3T6-språket. Man får dessutom en ingående beskrivning av hur ett roulettebord ser ut.

Klicka för större. — Outhärdlig tråkigt.

Övriga artiklar

”Porträttgalleriet” innehåller Chock-stats för Sherlock Holmes och Watson, samt en beskrivning av Nicholas fon Rijn till Mutant. Allt av Michael Petersén. Dök det inte upp en artikel om fon Rijn i ett nummer av Fenix nyligen? Hade han även där en mutation som gjorde att han inte åldrades? Och hade han typ 17-18 i alla stats? I så fall: Latmask till skribent!

Plus: Nya färdigheter och vapenregler (”Olika vapen är olika farliga”) till Chock. Det finns även en tävling (vinst: ett gratis nummer av Sinkadus) där alla SL uppmanas att skicka en beskrivningar på hur deras spelgrupper har lyckats döda en drake. ”Sänd in en detaljerad maskinskriven skildring, gärna med kartor.” Jäklar vad det skulle vara roligt att få se de tävlingsbidragen.

Äventyr

Michael Peterséns ”Den svarta tigern” är ett äventyr till skräckrollspelet Chock. Det är Sherlock Holmes och Jack the Ripper för fulla muggar. Jack visar sig vara ihopkopplad med någon indisk Kali-sekt. Eller något. Jag fattar inte riktigt. Halva äventyret består av rumsbeskrivningar, vilket verkar vara så man skrev äventyr på 80-talet.

Till äventyret hör även en artikel om att rollspela i det viktorianska England (Blixt och Petersén har skrivit). Matnyttigt, men kanske lite torrt i sin detaljrikedom. Tyvärr saknas regler för att avgöra hur sexuellt frustrerad rollpersonen är. Med tanke på tidigare nummers superdetaljism skulle jag också gärna sett några tärningskombos för att avgöra hur mycket syfilis en rollperson har.

Insändare

Dålig skörd denna gång. Carl Jacobsson vill ha billigare äventyr. Inte så skoj.

Lite roligare blir det i den nya ”Klubbspalten” där folk annonserar efter spelare och spelledare. Här finner vi fantastiska föreningsnamn som Flygande draken, Spelklubben Black Wizard, The Royal Golden Dragon Society, RS-Draken (och RS-Gripen) samt klockrena Speklubben Revenger. Dessa namn satte tonen för rollspelsföreningar i Sverige under lång lång tid framöver.

Reklam

Nu börjar ordet ”fantasy” slå igenom på allvar. I annonserna talar man i alla fall om ”fantasyspel”. Men den bästa annonsen är från Biljardspecialisten i Linköping som stolt förkunnar: ”Allt i D&D och Dart.” Dart? Okej.

Omdöme

”Nya” Sinkadus är onekligen snyggare än tidigare och har mer innehåll. Men för egen del tycker jag att numret som helhet är sämre än det föregående. Lite tråkigare innehåll, lite torrare ton. Det mesta är ganska platt och ingenting hugger tag.

Inte heller finns det några direkt tokigheter. Inga konstiga artiklar om metaller eller fiskar. Känns lite som om redaktionen vill kompensera allt jox i de pumpade ut i nr 1-3.

Men det kommer nog att ta sig – efter en så rejäl makeover tar det ett tag innan en tidskrift hittar sin rätta form.

Sinkadusmåndag, del 3

Hello hey och välkomna till den tredje Sinkadusmåndagen här på piruett.se.

Vill du läsa ännu mer skoj om rollspel? Kolla in Sveriges galnaste rollspelsomslag.

Sinkadus nr 3 (1985)

Omslag

Hurra! Piratankor! Jag älskar piratankor.

Det här är för övrigt det sista omslaget där en sexsidig tärning visar vilket nummer det är. Jag antar att redaktionen insett att de kanske vill ge ut fler än totalt sex nummer av tidningen.

Ledare

Det här är första gången det står något intressant i tidningens ledare. Fredrik Malmberg tar stånd mot inflationen på magiska föremål. ”Många tycks anse att spelet blir bättre med mängder av magiska föremål. Men när magiska ting blir dussinvara upphör spänningen och de blir vardagsföremål.” Go Fredrik! Om de hade läst Sinkadus på TSR så skulle Forgotten Realms ha blivit en betydligt bättre kampanjvärld.

Hemmafronten

Här går det fort! Helt plötsligt heter det ”fantasy” och inte ”fantasi”. I nyhetsspalten ”Hemmafronten” beskrivs den då 18-årige Nils Gulliksson som ”en av Sveriges mest publicerade fantasy-tecknare”. Snacka om språkutveckling. (Men än är redaktionen lite ambivalent, för Monsterboken ska innehålla fantasivarelser.)

Även Anders Blixt, 26, får en presentation: ”en av drivkrafterna i den numera nedlagda svenska tidningen ‘Mjölner'”. Jag antar att ”Mjölner” inte var ett organ för högerextrema grupper.

Arkivet

”Arkivet” var Sinkadus vinjett för, tja, lite längre texter eller något sådant. Vinjetten har premiär i detta nummer och kommer att hänga med i en jäkla massa år.

Anders Blixt inviger ”Arkivet” och skriver om nya elementarer (ljus och mörker) och besvärjelser (bland annat den poetiskt namngivna ”Snubbla”) till DoD. Inga konstigheter där.

Bland de nu obligatoriska nya monsterna finns Spindelmän (nej, inte den sorten) och Orchrtroll. Helt okej, även om man undrar vilken funktion orchtrollen fyller. De är troll … som kan vara vakna på dagen.

Det mest sensationella är dock den rättelse, till Monsterboken, som förklarar att på grund av ett tryckfel så har värdena för isbjörn ersatts med värdena för svartbjörn. Skandal! Tänk hur många äventyrare som trott att de tampats med isbjörnar när det egentligen bara var en pluttig svartbjörn.

Öh, va?

”Zonen”, även den en vinjett med premiär i detta nummer, kom att bli Sinkadus avdelning för material till Mutant och dess efterföljare. Eller som redaktionen själv uttrycker det: ”I ‘ZONEN’ hittar du nytt spännande stoff till MUTANT”.

Just i dag får sig Mutant en dos nya yrken och varelser, och kan man läsa följande bisarra text: ”Tigern är numera ett fast inslag i Sveriges fauna. I samband med civilisationens sönderfall lyckades ett antal tigrar fly från olika djurparker.”

Hur många tigrar finns det i Sverige i dag? 3? Det måste vara ena rejält inavlade kissar som befolkar framtidens Sverige. Hur som helst är detta ett arv som Järnringen förlag slarvat bort helt under 2000-talet.

Men ärligt talat: Du har just släppt ett nytt rollspel och har säkert en massa överblivet material, eller i alla fall idéer, som inte fick plats – och ändå är det stats för tigrar som du publicerar i din speltidning. Fruktade man ett stort utbrott av fanboyvrede över att det inte finns tigrar i det atombombade Sverige? Eller vad? Jag fattar inte.

Övriga artiklar

Anders Blixt ligger bakom en lång text om den medelhavsinspirerade ön Caddo, som beskrivs i detalj (ner till sista löpmus). Caddo blev senare en del av världsmodulen Ereb Altor, men när jag läser detta känner jag att den mycket väl skulle kunnat stå på egna ben som kampanjvärld. Extrem välskrivet och håller än i dag. Det är bara att läsa igenom och börja spela.

Plus: Träffområden (på allt från amöbor till fåglar). Och tre (3) sidor errata till DoD och Mutant. Jag säger bara det.

Äventyr

”Den vita duvan” av Anders Blixt utspelar sig på den tidigare beskrivna ön Caddo. Fiskebyn Elo Nao attackeras av piratankor! Piratledaren Marius hatar vita ankor! Poängen är att spelarna ska bli belägrade inne i värdshuset Den vita duvan och därefter försöka avstyra piratankornas plundring av byn. På ett eller annat sätt.

Det här äventyret är långt före sin tid. Det har ett öppet upplägg som man inte sett exempel på tidigare i Sinkadus (och som det kommer dröja länge innan vi ser igen). SL får en miljö, några intressanta SLP med egna mål och ambitioner, och slutligen en dramatisk händelse (piratattack!). Det finns ingen detaljerad förteckning om vad som ska hända, hur ankorna patrullerar, eller liknande. Bara en klase grundförutsättningar. Hela äventyret avslutas dessutom på en skönt sätt: ”I gryningen avbryts angreppet och ankskeppet seglar iväg.” Exemplariskt.

Insändare

Tada! Insändarsidan har premiär. Gunnar Björnsson skriver in och berättar om sin påhittade supermetall galvorn. ”Nu hör det till saken att det var en alv som först formade en rustning av galvorn, och dessutom i ett av dvärgarnas starkaste fästen.” Vapen och rusningar av galvorn är über i allmänhet.

Greger Jonsson, däremot, är ”begeistrad” i filmen Ladyhawke och har skickat in välpumpade stats på några av karaktärerna. Etienne är typ Stålmannen, fast med dubbelarmborst.

Illustrationer

Redaktionen har äntligen fattat det här med att illustrationer inte bara är till för att fylla ut sidor när texten inte räcker till. I det här numret finns en hel del bilder (av Nils Gulliksson) som faktiskt illustrerar saker i texten. Det är ett rejält kvalitetslyft från föregående nummer. Här börjar Gulliksson dessutom bli riktigt duktigt som illustratör.

Reklam

Annonserna för Äventyrsspels egna Chock och Monsterboken är härliga på något sätt. Jag gillar speciellt att Monsterboken utlovas vara ”Rikligt illustrerad”.

Omdöme

Vilken jäkla förbättring! Borta är tredjesorteringens inskickat fanboy-material, och i stället bjuds det på riktigt bra texter. Till och med töntiga Orchtrollen har i alla fall en välskriven text och en passande illustration.

Det är Anders Blixt som äger detta nummer. Förutom att han skrivit typ hälften av allt material, så höjer han på egen hand nivån på hela tidningen med sina texter. De är välskrivna, intressanta och, med tanke på att det var tidigt 80-tal, nyskapande. Sinkadus gick från att vara ett smålöjligt men ambitiöst fanzin till att bli en riktig tidskrift – på bara ett nummer.

De 10 mest galna svenska rollspelsomslagen

Rollspel är härliga. De kan föra dig till en annan värld där du får uppleva äventyr, romantik, intriger och mäktiga bataljer. När konstruktörerna designar sina rollspelsböcker formulerar de varje ord, och väljer varje bild, med målet att hjälpa dig att nå denna fantastiska plats.

Men ibland blir det bara fel. Här kommer den svenska rollspelshistoriens mest feltänkta och konstigaste omslag. Tycker du jag har missat något? Hojta till i kommentarerna.

10. AEgoor – Träsket (Lancelot Games, 1989)
För att vara en produkt som talar om ”träsk” och ”mörka djungler” så är det väldigt lite av den varan på omslaget. Istället får den hugande rollspelsspekulanten en småväxt kille (?) med ovanligt stort huvud och någon sorts pudelrockarfrilla. En primitiv version av ”Kicken” i The Poodles, helt enkelt. Och som om inte vore nog hänger en ENORM apelsinskiva i himmelen. Jag är förvisso inte en expert på Khelataars kosmologi, men jag är ganska säker på att inga abnorma citrusfrukter förekom.

9. Barbia – Siratsias vita formelbok (Äventyrsspel, 1989)
Du har en bok där huvudnumret är ett äventyr som heter ”Siratsias vita formelbok” och som handlar om en mäktig och listig kvinnlig magiker. Vad gör du då? Jo, du smäller upp en bild på en man som slåss, och gör boken rosa.

8. Mutant (Äventyrsspel, 1984)
En kille i pyjamas, morgonrock och Kleerup-frisyr står lite osäkert och viftar med ett järnrör (?). Bakom honom jazzar blåmålade stenåldersmän, samtidigt som någon sorts new age-explosition äger rum i luften. Allt mot bakgrund av en djungel.

Exakt på vilket sätt säger detta omslag ”post-apokalyptisk Sverige”? Det här är omslaget på ett rollspel som handlar om folk som åker tillbaka i tiden på regnbågar och slåss mot tropiska skottar.

7. Berlin City 2092 (Äventyrsspel, 1991)
På ett sätt är det här omslaget riktigt vettigt, för vad associerade man mer med Berlin på 90-talet än skyskrapor, el och tjejer i kinky outfits? (Visserligen behöver inte detta vara en bild på en kvinna, det kan lika gärna vara någon sorts androgyn David Bowie-figur. Eller en alien.) Men på ett annat sätt så är omslaget helt snurrigt. Vad, och nu är jag uppriktigt nyfiken, är det för gul hatt personen har på sig? Och varför? Är det månne en byggarbetare? Hoppas på svar.

6. Dimön (Äventyrsspel, 1984)
Ninjaskelett, flygande utropstecken, och … hus. Var ända in i Hälsingland är dimman? Och ön? Inte ens löftet om att ”en hel by med invånare medföljer” räddar den här produkten. Jag gissar att många köpare blev besvikna när de inte alls fick med en hel bybefolkning hem till pojkrummet, utan bara ett litet häfte med text. Pluspoäng för den vågade diagonala redigeringen, dock.

5. SVOT – Attack är enda försvar (1991)
SVOT står för ”Speciella vapen och tekniker”. Vapnet i fråga är någon form av kpist. Tekniken verkar vara ”springa”. Vad det ”speciella” i förkortningen skulle kunna vara är jag inte säker på. Möjligen att personen på bilden är Fabio.

4. Högländernas skräck (Äventyrsspel, 1986)
Nessie, I presume? Jag var aldrig ett stort fan av CHOCK och det här omslaget var nog orsaken. Monstret ser ut om en blandning av en sjuk penis och en säl. Det är ungefär lika skräckinjagande som ett besök i Oslo. Sen finns det något extremt ocoolt med moderna segelbåtar. Ni vet att det är sant. Det är därför det finns så ytterst få optimistjolle-baserade rollspel på marknaden.

3. Bris Brygga (Äventyrsspel, 1986)
Titta noga på denna bild. Ser ni vad det är som försiggår? En skadad och inkontinent person av obestämt kön har fallit ihop, ”doggy style”. Tror ni att den muterade räven (?) tänker hjälpa personen? Icke. Jag skulle gärna berätta vad han planerar att göra med den där ”pistolen”, men jag är en snäll pojke och tar inte sådana ord i min mun.

2. Drakar (Äventyrsspel, 1992)
Här kommer ett tips från mig: När du vill ge ut en bok om drakar, försök att ha drakar i fokus på omslaget. Inte en fast, naken, väloljad mansrumpa.

1. Alver i Chronopia (Äventyrsspel, 1996)
Jag vet inte var jag ska börja. Strutsar? Alver klädda i rosa … och kråsskjortor. Strutsar? Bepansrade strutsar? Bepansarde strutsar med freakish långa ben? Vad fan är detta för något egentligen? Och varför är marken konvex? Låg Chronopia på en så liten planet? Herregud, ju mer jag tittar på bilden desto värre blir den. Vad är det för liten schakrutig pajsare där till vänster, till exempel? Och jag tycker inte det är sportsligt av alverna att jaga obeväpnade minismå anorektiska goblinoider. Och … varför är himmelen är grön?

Gaaaaaaah!

Topp 10: De gubbigaste svenska rollspelsomslagen

I alla tider har rollspelmakare och spelare undrat varför rollspelshobbyn är så dominerad av män. Här kommer svaret – de topp 10 mest gubbiga, grabbiga eller bara sexistiska omslagen från den svenska rollspelshistorien:

10. Krilloan (Äventyrsspel, 1991)
Vid en första anblick verkar det inte vara något skumt med det här omslaget. Men titta igen. Kvinnorna på bilden ägnar sig antingen åt att hångla, eller att stå i urringad klänning och se fromma ut. Männen, å andra sidan, får se tuffa ut med rustningar och svärd, skjuta pilbåge eller stå och … jag vet inte riktigt vad den lilla svartklädda killen gör, där nedanför det hånglade paret, men han är i alla fall påklädd och ser arg ut.

Budskapet till alla kvinnor är i alla fall: ”Kom och spela Krilloan, äventyrens stad, där du kan stå och se snygg ut — eller kyssas!”

9. Elipam – Äventyrens stad (Lancelot Games, 1989)
Spontant är det lätt att tycka att det här omslaget är mer gubbigt än Krilloan ovan. En i princip helnaken kvinna som dansar framför ett gäng påklädda — och beväpnade — män. Återigen bedrar skenet. Ja, det är visserligen en stor bild på en porrig kvinna, men det är en kvinna som faktiskt gör någonting. Hon dansar magdans, en konstform som i vår värld är uråldrig och respekterad.

Men jag tror ändå inte att detta omslag lockade särskilt många nya kvinnliga spelare till hobbyn. Det är ju trots allt en stor bild på en naken kvinna.

jarnringen 8. Järnringen (Äventyrsspel 1985)
Den här faller lite i samma kategori om nummer 9. Den nakna kvinnan står lite mer i bakgrunden (fast är ändå i fokus), och har en något mer realistisk kropp. Men budskapet är ändå tydligt: Kvinnor är något man tittar på, något som finns i bakgrunden medan männen ägnar sig åt spännande saker tillsammans med sina aprobotkompisar och ett och annat vildsvin. Det finns även en obehaglig underton i bilden — att mannen med pistolen ämnar skjuta kvinnan på scenen. Varför skulle han annars stå med ryggen mot henne och snegla lömskt över axeln?

handelsfursten 7. Handeslfursten (Äventyrsspel, 1990)
”Oj, jag råkade ramla. Vilken tur att jag har så tight klänning, och att Mr. Muscle är här för att skydda mig!” Det här bilden är del av en hel subgenre i fantasykonsten – snygga damer som skyddas av anabola herrar. Kvinnan har ju ett svärd i handen, varför använder hon det inte istället för at bara ligga där och posera?

Åter igen en bild som sänder signalen ”Tjejer, det här är ett spännande spel där ni får ligga och porra er på marken!”

6. Tempelherren (Äventyrsspel, 1990)
Ännu bild i samma tema som Handelsfursten (och samma äventyrsserie). En kvinna med uppdragen kjol sitter och väntar på att hennes muskulösa beskyddare ska döda den tentakeltungade demonen. Därefter blir det sex!

Inte nog med att kvinnan är klädd som en pinuppa (och det är väl egentligen inget fel med det), hon är dessutom det mest passiva jag sett på ett rollspelsomslag. Hon sitter i gaddamn baksätet och har händerna bakom ryggen. Går det att säga ”Jag är ett hjälplöst våp” på något tydligare sätt?

5. Cul de sac (Äventyrsspel, 1991)
Paris är förvisso kärlekens stad, men jag var inte på det klara att det var just den typen av kärlek som menades. Den lack och läder-bärande kärleken. Det här omslaget är extra illa, för kvinnan bär den typen av kläder som i verkligheten bara används i en helt annan typ av rollspel, på speciella klubbar, eller i en viss typ av barnförbjudna filmer. Det är liksom inget snack om saken, hon är sexdocka. Inget annat.

4. Demonprinsen (Äventyrsspel 1990)
Äventyrssviten ”Härskarserien” fortsätter att leverera, och slår här nya rekord. Den ständigt ansatta kvinnan har nu bröstvårtevisande lite kläder på sig och anstränger sig väldigt för att visa upp sina behag för mannen i höftskynket. Hon tycks dessutom ha någon sorts slavrelation till demonen, eller i alla fall vara varelsens fånge. Det enda som saknas är en kedja runt halsen.

Och värre blir det. Tillsammans med kvinnan på golvet ligger en juvel och lite skatter – demonens ägodelar. Det krävs inte mycket tankeenergi för att förstå upplägget: Om mannen i musklerna dödar demonen så får han a) en massa pengar och juveler, och b) en bystig kvinna. Kvinnan på denna bild är ett föremål. Hon har samma status som en ädelsten.

3. Äventyrspaket 1: Svart duell/Skönheten och odjuren (Äventyrsspel, 1986)
Här har vi också en bild som spontant känns ganska ofarlig. Men detta är det enda av omslagen jag har tittat på där kvinnan faktiskt är i princip naken. Av en händelse råkar en hårtest dölja hennes fulltsändigt nakna bröst, och det är väl egentligen en tolkningsfråga om hon har trosor på sig eller om det bara råkar vara lite extra mycket skugga just där. Lägg till detta att hon håller i spjutet, inte som om det vore ett vapen och hon vill försvara sig, utan som om det är ett avlångt hårt föremål som hon vill smeka.

Det som slutligen chippar in Äventyrspaket 1 tredjeplatsen på denna lista är dock inget av ovanstående. Titta istället på det lilla nakna trollet i vänstra hörnet. Han som kontrollerande håller sin hand märkligt långt upp på insidan av den blonda kvinnans lår. En slump att alla nakna? Knappast.

ShowdownBerlin

2. Showdown: Berlin (NeoGames, 199?)
Neogames enda bidrag till den här listan går rakt på sak: En ung tjej i underkläder. En ung poserande tjej i underkläder som sakta håller på att dra upp sin genomskinliga kroppsstrumpe-grej. I bakgrunden (ett kontor) sitter en man och jobbar vid en dator.

Showdowns omslag är i alla fall ärligt i sin sexism. De flesta andra deltagarna på den här listan försöker på ett eller annat sätt ha med lite action och dramatik på omslagen. Icke Showdown. Här är det bara striptease rakt av, utan ens en tillstymmelse till actionalibi.

Till alla manliga rollspelare skriker omslaget ”Om du köper den här boken så kommer bönan på bilden att vilja sex med dig (eller i alla fall din rollperson). Kolla på henne, hon är kåt som fan!”. Till den kvinnliga köparen säger den, liksom så många andra av böckerna på denna lista, att ”Hey, gullet, så här snygg kan din rollperson vara om du köper Showdown.”

1 (delad). Wohlgoor – Urtidens spår (Lancelot Games, 1990) och Draculas hämnd (Äventyrsspel 1986)
Båda dessa omslag är så sjukt … fel … att jag inte kunde välja mellan dem. Båda får dela förstaplatsen.

På Wohlgoor har vi ett klassiskt Slitz-motiv: En kvinna med djup urringning och ingenting på underkroppen står och skrevar i en sjö. I det här fallet har hon just plockat upp ett svärd ur vattnet. Men titta noga på svärdets grepp, närmare bestämt svärdsknappen. Påminner er inte knappens form om någonting?

Ja, det stämmer, Wohlgoors omslag föreställer en mycket lättklädd kvinna som riktar en dildo rakt mot sitt sköte. Man behöver inte ringa Fråga Lund för att ana vad hon gjort med svärdet under vattnet. Är det inte typiskt? I det enda omslag jag hittat där en kvinna faktiskt gör något med ett svärd, så är det bara för att använda det till att onanera.

Draculas hämnd då? Först och främst så är det här den enda svenska rollspelsprodukt som, mig veterligen, har en mördad kvinna på omslaget. Det finns gott om passiva, hjälplösa, offer till kvinnor — men här är hon faktiskt död. Och inte bara det: Hennes ben är suggestivt särade och kjolen är uppdragen, och om konstnären vill få mig att tro att de där hålen i halsen är det enda ställe där hon blivit penetrerad, så misslyckas han.

Draculas hämnd visar alltså en kvinna som blivit våldtagen och mördad. Det är svårt att göra det värre än så.