Det har funnits svenska rollspel i snart 30 år. Under den tiden har det producerats mängder och åter mängder av monster, varelser och kreatur för att fylla spelarnas omättliga behov av nya saker att slakta. De flesta av monstren glömmer man bort direkt efter att man läst om dem och andra är så hiskligt larviga att de aldrig kommer till användning. Men vissa sticker ut från mängden. De är mer originella, häftiga, ja helt enkelt coolare. Här nedan presenterar jag den svenska rollspelhistoriens tio coolaste monster. Håll till godo.

(Grundkravet för att kvala in på listan är att monstret ska finnas beskrivet med grundegenskaper eller annan speldata, samt vara illustrerat.Varelsen bör inte heller vara tänkt att användas som en spelbar ras.)

10. Ionacht (i Ilian – intrigens härskarinna)

Mutant Chronicles nefariter är i allmänhet inte så coola, om man inte gillar röda s&m-muskelbyggare. Ionacht är däremot något man stolt kan hänga i julgranen. Han är 180 cm lång, och därmed en dvärg i nefaritsammanhang. Bara ordet ”nefaritdvärg” är ju coolare än vilken Michael Bay-film som helst, men det tar inte slut där. För att kompensera för sin ”missbildning” är Ionacht hårdare, smartare, elakare och grymmare än alla sina mer storväxta syskon. Med våld, list och underhandsaffärer har han tagit makten över i princip hela Venus (eller om det var Merkurius, eller någon annan sån där liten planet). Det är inte illa pinkat för en 180 cm lång röd dvärg.

Som en bonus går han — enligt bilden ovan — klädd i ”fantasyboots”, vilket bara det skulle ha räckt för åtminstone ett hedersomnämnde på den här listan.

9. Kalydon (i Monsterboken II)

Kalydoner är vita eldsprutande vildsvin med elefantliknande betar. De förmodas vara resultatet av ”någon magikers vidriga experiment och manupilationer av vanliga vildsvin”. Låt gå för att experimenten kan ha varit vidriga, men resultatet är i alla fall läckert värre. Ett eldsprutande vildsvin, stort som en oxe, är inte något man muckar med ostraffat.

Faktum är att nästan alla varelser blir coola om man gör dem eldsprutande. En het andedräkt skulle till och med förvandla en vanlig duva till kvarterets hårding. Lägg till detta att vildsvinet, näst katten, är det coolaste djuret så börjar du ana vidden av kalydonens tuffhet.

Vill man vara cynisk så är kalydonen dessutom en vandrande barbeque. Vilket är trevligt.

8. Demonkatt (i Monsterboxen)

Egentligen är det taskigt att kalla demonkatter för demonkatter. De är inte demoner! De är bara vanliga skogskatter (1 tuffhetspoäng (tp)) som förvandlats (1 tp) till mordmaskiner (1 tp) när en meteor slog ner (1 tp) i skogen där de bodde.

Slå den bakgrundshistorien om ni kan.

Dessa katter är 1 meter i mankhöjd, har knivliknande klor och sylvassa huggtänder, päls tjock som en rustning och ett luktsinne som gör att de känner doften av ett byte på flera hundra meters håll. De attackerar alla som kommer in i deras revir och är helt enkelt mardrömmen för vilken ailurofobiker som helst.

7. Grip (i Jorges bestiarium)

Det finns många varianter av gripen, men sättet de skildras i Riotminds Jorges bestiarium till Drakar och demoner 6 slår det mesta. Där de stäpplevande rovdjur som inte gör så stor skillnad på renar och människor. Allt är liksom mat för dem. Stäppfolket gör dessutom pilspetsar av gripens klor. Vad kan man säga? När någon gör vapen av ens lik, då vet man att man är cool.

Överlag så är gripen av de få ”blandvarelser” som verkligen fungerar. Hippogrif? Bläj. Mantikora? Pah! Chimera? Larv. Nej, ge mig en grip vilken dag som helst.

6. Drake (i Drakar och demoner 1981)

Genom åren har det dykt upp många sorters drakar i rollspelshobbyn. Logedragar, järndrakar, jorddrakar, skuggdrakar, odöda drakar, elddrakar … fler drakar än man någonsin kan behöva. De är väl alla trevliga på sitt sätt, men vill man ha en riktigt cool drake får man gå tillbaka till de gamla urkunderna — närmare bestämt det första Drakar och demoner från 1981.

Denna varelse är själva essensen av en drake: egoistisk, lynning, gririg, dödlig. De ”ÄLSKAR skatter” och hämnas skoningslöst på dumma rollpersoner som stjäl från dem. De sprutar eld — eller gift, om man så önskar — och varenda en av deras kroppsdelar kan knocka även den sturskaste äventyrare.

För att understryka exakt hur cool och dödlig draken så visar illustrationen bara en nykläckt drakunge — som för att säga ”Ni är inte redo för att se hur cool en fullvuxen drake är”.

Respect.

5. Svartnisse (i Monsterboken)

Svartnissarna är de minsta av Drakar och demoners alla svartfolk (orcher, troll, resar m.fl.). Jag misstänker att namnet är en tribut till ”tomtenisse”.

Svartnissarna är svaga, utmärglade, fega och ynkliga. Inte så goda förutsättningar för coolhet.

Skenet bedrar. Svarnissarna är de listigaste av alla svartfolk — deras feghet blir till bränsle för påhittiga bakhåll och tjuvnyp. Riktigt coola blir de först med kampanjboken Svartfolk, där man får reda på att de använder allt möjligt bråte som vapen, men har en förkärlek för att slåss med kniv och gaffel. De använder till och med speciella stridsgafflar. Hur coolt är inte det? Tänkt dig att en hord svartnissar beväpnade med gafflar kommer rusande mot dig … då känns ett gäng orcher, eller varför inte några troll, mer lockande.

4. Mördarbil (i Nattens fasor)

En mördarbil är en ond ande som tagit kontrollen över en vanlig personbil. Den kan, utan hjälp av en förare, köra runt efter egen vilja, hur länge som helst (den behöver ingen bensin). Den är dessutom extremt svår att förstöra, för den kan reparera sig själv. Man måste i princip spränga bilen i småbitar för att bli av med den.

Mördarbilar fungerar på så stätt att de utser ett offer, till exempel dig. Därefter börjar bilen en långdragen psykningskampanj. Den förföljer sitt offer, åker sakta förbi offrets bostad om och om igen, smyger sig på och varvar upp motorn när offret är på väg över gatan. Bilen gör allt för att få den utvalde att ur ballans.

Sen inleder den fas två, och börjar projicera drömmar. Offrets nattsömn förvanldas blir en plåga med ständiga mardrömmar om att bli jagad av en bil längs mörka vägar, en bil som bara kommer nämre och närmre, som inte går att komma undran.

Slutligen slår mördarbilen till och kör över sitt utsedda offer när personen minst anar det. Pang bara — instant roadkill.

3. Runstenstroll (i Jorges bestiarium)

Ett runstenstroll är ytterligare ett i raden av varelser som har någon galen magiker att tacka för sin existens. Nu mera har de dock slagit sig fira och skapar själva nya exemplar av sin ras genom att försiktigt knackra fram dem ur berget.

Runtrollen är stora stenvarelser täckta av runor och inristade mönster av alla de slag. De är fredliga till naturen, vilket är tur för deras omgivning. Om man bortser från saker som att de är stora, starka och gjorda av sten så ökas deras coolhetsfaktor markant av att runorna de har inristade i sig är magiska. Runorna kan ge alla möjliga förmågor — från att göra trollet mäktigare när månen skiner, till att krossa alla vapen som träffar det, till att ge trollet förmågan att gå rakt igenom sten.

De är alltså levande, magiska runstenar. Det är svårt att slå, om man snackar coolhet.

2. Landhaj (i Mutant)

Hajar är coola, fråga vilken 8-åring som helst. Hajar som simmar på land, genom jorden, måste alltså vara ännu coolare. Flera magnituder coolare. Om man har respekt för vattenlevande hajar, vad har man då inte för en firre som hugga av en benen mitt på Götgatan?

1. Rubbitar (i Mutant 2)

Om man tar något litet och mesig, och vänder på steken så att det blir starkt och tufft så slår coolhetsfaktorn i taket direkt. Rubbitar förkroppsligar detta fenomen.

En rubbit är en intelligent kanin (eller hare?) som går på två ben och har armar. De är betydligt större än sina fyrbenta släktingar, kanske strax över en meter långa. De använder sig av alla möjliga redskap, från ångkraft till krutvapen till telegrafer, och har ett underjordiskt samhälle som är minst lika välutvecklat som hos Mutantskandinaviens människor.

De är dessutom väldigt krigiska av sig. Rubbitar hatar nämligen köttätare. Alla köttätare — katter, vargar, uttrar … och människor. De är ständigt rädda att köttätarna ska komma och äta upp dem, och resonerar att anfall är bästa försvar. Därför har de förklarat ett evigt krig mot alla köttätare, ett krig som de bedriver organiserat och målmedvetet. Rubbitarna för en avancerad gerillakrigföring mot i princip resten av världen. De saboterar, massakerar, spränger, underminerar och infiltrerar. De tänker inte vila förrän den sista köttätaren är död.

Rubbitar är alltså paranoida ramboninjor. I kaninform. Jag kan inte tänka mig något coolare.