Kraken

Jag var väldigt nära att skriva någon sorts ordvits i rubriken ovan, men lyckades tygla mig.

Kraken är den mänskliga guden China Miévilles senaste roman. Den utspelar sig i London, i dag, och handar kortfattat om att en uppstoppad jättebläckfisk stjäls från ett museum. Mystiska krafter ligger bakom. Kuratorn och vad-det-nu-heter-när-man-jobbar-med-att-bevara-döda-djur-i-burkar dras in i en konflikt mellan bläckfiskkultister, ligister med knytnävar istället för huvuden, londomantiker och en hel radda märkliga fraktioner i en stad som får Gaimans Neverwhere att verka alldaglig.

Jämförelser med Neverwhere är svåra att undvika. Böckerna har många likheter. En vanlig snubbe dras in i övernaturligheter. Bakom det vanliga London finns ett annat, magiskt, London fyllt av märkliga varelser och än märkligare individer. De mest fruktade ”ondingarna” är en konstig duo som pratar konstigt och sprider död omkring sig på ett nästan nonchalant sätt.

Skillnaderna är desto fler. Kraken är så ytterst Miévillsk att det ibland nästan blir för mycket. Ni vet, så där som Burtons Alice i Underlandet är lite för mycket Tim Burton, och Gilliams Doctor Parnassus är för mycket Terry Gilliam? Det finns ingen hejd på vilka monstrositeter China hittat på, och hans ordlekar och påhittade ord tar aldrig slut. Visst är det härligt – en av njutningarna med att läsa en ny China är just hans fantastiska fantasi – men ibland känner jag att storyn och karaktärerna försvinner under en lavin av freaks.

Som helhet är Kraken en av Miévilles svagaste romaner sedan King Rat. I jämförelse med The city and the city står den sig slätt, det är inget snack om saken. Det är ändå en förbannat bra bok, men China kan bättre.

(Förresten, om någon vill ha en Spotify-playlist av låtarna i Maggies guardian spirit-iPod så finns den här.)

Läs China eller dö! (Min flummigaste recension hittills)

China Miévilles The city and the city är FUCKING AWESOME.

Ja, boken är så bra att jag till och med använder den vedervärdiga blink-taggen. Då fattar ni.

I början av detta mästerverk tänkte jag ”Hm, det är här känns lite som Chabons The yiddish policemen’s union”, en tanke som fram mot bokens slut byttes ut mot ”Hm, det här känns lite som att komma till himmelriket utan att dö först”. Fast utan ”hm” och med höga skrik av förvriden extas.

Jag skulle gärna berätta varför jag tycker så, men det går inte. Så fort jag börjar tänka tillbaka på boken får jag gåshud över hela kroppen och börjar drägla. Så för min omgivnings skull nöjer jag mig med att konstatera att The city and the city faktiskt är sju gånger mer awesome än den här musikvideon. Greppa det om ni kan:

Unga vuxna?

Jag har väl principiellt inget emot att läsa böcker för unga vuxna, men det blir inte av så ofta. Senast ut var nog Miévilles Un-lun-dun. När jag jobbade på bibliotek hängde jag däremot ofta vid unga vuxna-hyllan, för det var där all fantasy stod. Oavsett vad. Var det fantasy: swoosh upp på unga vuxna-hyllan.

Ge mig monster så är jag nöjd

Jag har funderat lite på varför jag är en sådan fantasynörd, och hur det kommer sig att jag varit det så länge.

Redan i tidiga år blev jag en rollspelsnörd och lirade Drakar & Demoner och sådant. Fantasy som litterär genre kom jag först i kontakt med på högstadiet i form av … tro det eller ej … Sagan om ringen. Därefter rullade det på med Sagan om Belgarion, och någonstans däromkring upptäckte jag SF-bokhandeln i Gamla stan. Sen var det kört.

Jag har alltså varit fantasynörd i minst hälften av mitt liv. Det om något måste vara ett tecken på att genren är långt, långt bredare än vad man kan tro. Fantasy är egentligen inte en genre, utan snarare en meta-genre. En fantasyberättelse kan handla om vad som helst: romantik, brottsundersökningar, krig, filosofiska funderingar, moraliska dilemman, tragiska levnadsöden … you name it. Fantasy är en miljö, kanske en atmosfär, inte en viss typ av berättelse. Ursula K LeGuin skriver fundamentalt annorlunda historier än Terry Brooks. KJ Bishops intriger har ytterst lite gemensamt med Katherine Kurtz. Ändå kallas de alla för fantasylitteratur.

Jaha, men vad är då poängen med att läsa fantasy, om genren ändå bara är kosmetika på berättelser man kan hitta på andra ställen? Fan vet. Personligen säger jag som China Mieville: ”I’m in it for the monsters”. Jag gillar jag magi och feta vidunder. Jag gillar övernaturligeter och känslan av att häpna inför urflippade idéer jag aldrig skulle kunnat komma på själv. Jag gillar folk som slåss med svärd.

Svårare än så är det egentligen inte.

”There’s no such thing as a left-wing or right-wing monster.”

Lyssnar på intervjun med China Miéville. En av anledningarna till att han är en av mina absoluta favvoförfattare (förutom att han skriver så sjukt bra) är att han är så ärlig med sina motivationer. ”I’m in it for the monsters”.

I alla intervjuer jag läst/hört med China, så blir han utfrågad om sitt politiska engagemang (han är aktiv socialist hemma i UK). Intervjuarna vill få han att snacka om politiska budskap och ditten och datten — vilket han även gör — men bakom allt märker man hur han är en nörd. Han älskar monster. Han älskar coola karaktärer. Konstiga varelser. Tuffa, balla, läckra, monster.

Han tänker inte ”Hmm… nu ska jag göra ett alegoriskt monster om arbetarrätt och mänskliga rättigheter.” Han tänker ”Oooo… en kille med krabbklor… häftigt!”Påstår han i alla fall.

Även ett intressant parti i intervjun om hans avsky för profetior i fantasylitteratur. Fasen, hela intervjun är tokintressant. Lyssna!