Min fantastiska sambo gav mig Charles Burns X’ed out i juklapp. Jag läste den i går samtidigt som jag hade 38,4 graders feber. Jag fattade ingenting, men fick lite schysta hallisar under natten. I dag, feberfri, läste jag om boken. Fattar fortfarande ingenting.

Okej, vi har en huvudperson som ibland ser ut som Tintin. Han ligger i en säng och minns en självdestruktiv brud som han brukade dejta. På sängen ligger en massa foton (av bruden), en gammal bandspelare med mic, samt ett seriealbum med titeln ”Nitnit”. Ibland somnar han och drömmer om en konstig värld med ännu konstigare varelser, rödspräckliga jätteägg, blod och allmänt äckel. Berättelsens nivåer, eller vad man ska kalla det, slingrar sig kring varandra tills det är svårt att veta vad som är vad.

X’ed out är obegriplig. Den är en sån där bok där man ser att det finns en genomgående symbolik, men man förstår inte vad symboliken betyder. Samtidigt är det svårt att inte gilla X’ed out. Den är fascinerande, frustrerande, obehagligt lockande. Jag vill förstå vad som händer! Kanske blir det tydligare när fortsättningen kommer – det här tydligen del ett av tre.