Living dead in Dallas

… och föregångaren Dead until dark är sådär bra. Tv-serien True blood är avsevärd fukking tokbättre än böckerna den är baserad på. Dagens sanning.

Living dead in Dallas var väl ok. Den gick snabbt att läsa åtminstone och var inte direkt tråkig någonstans. Lite skön avkopplingsläsning som gjord för en längre flygresa.

Men … alla karaktärer är coolare i sin True blood-version, och alla bihandlingar är mer fascinerande på tv-rutan. Märkligt egentligen, men så är det.

Och nu har jag inget mer att säga om det.

Dead until dark vs True blood

12290Först såg jag tv-serien True blood, sedan läste jag förlagan Dead until dark, av Charlaine Harris. Dead until dark motsvarar ganska precis första säsongen av True blood. En del saker är annorlunda, fokus ligger ännu mer på Sookie (Sam och Jason får avsevärt mindre utrymme), relationerna mellan karaktärerna är lite annorlunda, och en del figurer finns helt enkelt inte (Tara, till exempel).

Det fina i kråksången är att boken skiljer sig tillräckligt mycket från tv-serien att göra den värd att läsa. Det är ingen stor litteratur vi snackar om här (men vem fan bryr sig om stor litteratur?) utan en välskriven och spännande vampyrdeckare med en massa sex i.

True blood är den bästa tv-serie jag sett i år (inte för att jag sett så många andra, men ändå). Om man nu på något krystat sätt ska jämföra braigheten mellan en tv-serie och en bok, så är tv-serien avsevärt mycket bättre än boken. Serien har ett visuellt språk som är helt fantastiskt, en atmossfär och ett soundtrack som är långt över par. Boken är ganska ordinär i sitt språk — gediget och nervigt men inte mer.